Fiktion eller fakta?

Den tyske advokaten och författaren Ferdinand von Schirach och hans berättelser på bägge sidor om fiktion och verklighet hör till favoritläsningen för Deckarloggs redaktör som både läst och skrivit om hans böcker från start, när debutboken ”Brott” (en samling med elva noveller) gavs ut i Sverige för drygt 10 år sen.

Då var det stora Bonniers som publicerade von Schirach, numera har lilla Lindelöws bokförlag övertagit utgivningen och både gett ut fler böcker efter att Bonniers tröttnade och nu också också övertagit och börjat återutge de ”gamla” böckerna.

Som nu debutboken ”Brott”, snart kommer även ”Fallet Collini” i återutgivning och förhoppningsvis sen också ”Skuld”. De hänger ju ihop, brott och skuld.

Till återutgivningen av ”Brott” har Lasse Winkler, denne eldfängde debattör av förlagsbranschen, skrivit ett förord. Följande positiva skrev Deckarloggs redaktör om ”Brott” och ”Skuld” när de gavs ut första gången 2010-11.

***

Ferdinand von Schirach
Brott
Övers: Lena Hammargren
(Lindelöws)

Ferdinand von Schirach
Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach Brott

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson

Publicerat i LO Tidningen 2011

Vem skriver deckaren?

Jag läste…

Nej, jag ska inte nämna vare sig författarens namn eller bokens titel, för det är inte poängen. Jag har läst flera – allt fler – svenska deckare på senare tid då jag tänkt samma sak, ställt samma fråga till mig själv.

Vem skrev den här deckaren: författaren eller redaktören? Det är poängen, den frågan och det eventuella svaret.

En följdfråga blir då om det publiceras för många svenska deckare? Om alltför många deckardebutanter får chansen på förlagen? Alldeles för fort och tidigt.

Jag själv litenJag brukar inte tycka det utan jag tycker tvärtom att det är bra att så många som möjligt får chans att möta en publik. Det är i mötet med läsarna som författaren får reda på om hen är och ska vara författare.

Dessutom, om inget förlag ger ut en roman, till exempel en kriminalroman, så kommer den ju ut ändå. Så är det idag att nästan garanterat egenutges boken av författaren.

Tillbaks till inledningen, är det författaren eller förlagsredaktören som skriver deckaren? Frågan föranleds alltså av att jag läst alltför många nya svenska deckare, företrädesvis av debutanter men inte enbart, där berättelsen, intrigen, plotten ger intryck av legobygge.

Som om förlaget fått in ett ofärdigt men lovande manus och eftersom i alla fall vissa förlag säljer fler exemplar av deckare än annan skönlitteratur, vad som än sägs så säljer feelgood sämre, vill förlaget ge ut också det här manuset – efter bearbetning.

Nu riktar sig inte min kritik mot något speciellt förlag, jag har läst deckare från minst en handfull förlag och muttrat precis detsamma, men när tidskriften Skriva i sitt nya nummer ställde följande fråga till förläggare/redaktörer – ”Hur mycket brukar ni stryka i manus?” – var det Kristoffer Lind (förläggare på Lind & Co) som gav det rakaste svaret:

– Vi kör sällan över förlag även om vi ibland kan villkora utgivning. (Nyckelord: sällan och ibland.)

Redaktörer är bra när de är bra. Redigering kan vara nödvändig när den görs bra. (Kan väl tillägga också att jag själv har haft redaktörer av alla sorter inför utgivningar av mina böcker på diverse förlag.)

Men alla ingrepp är inte bra, en del ingrepp borde inte ha gjorts. När redigeringen märks, det betyder att ingripandet märks, då har redigeringen varit dålig. Det kan vara plötsliga formuleringar som inte verkar vara författarens egna och det kan – i dessa deckarfall – vara uppbyggnaden av en roman/deckare där sidorna placerats i en ordning efter varann som klossar typ lego utan modell att bygga efter.

En bra story, en författare som kan formulera sig – men en ofärdig författare, en ofärdig roman. Som ”räddats” av redaktören genom att romanen i efterhand delats in i kapitel och parallellhandlingar, med resultatet att berättelsen hankar och snubblar fram, än hit och än dit, istället för rusa framåt i rytm och tempo.

(Alltså jag vet vad jag pratar om, för jag har gjort det själv. Inte med romaner men med långa journalistiska featuretexter och essäer som jag varit redaktör för och försökt just rädda genom att flytta om i texten, klippa och klistra. Kan bli bra, kan bli dåligt.)

Jag blir galen i skallen när jag försöker läsa vissa deckare. Så har det varit för många gånger på senare tid. Redan en gång är för mycket – likadant med två, fyra, åtta romaner. Då är det påfrestande.

Kanske bara nåt Deckarlogg fått för sig? Eller har du haft samma känsla? Det ska betonas också att de svenska förlagen ger ut många riktigt bra deckardebutanter, det vet du som följer Deckarlogg. Här sattes ju ihop en speciallista över fjolårets bästa svenska debutanter!

Klicka HÄR och kolla, om du inte redan sett Deckarloggs svenska krimidebutantbästalista för år 2019…

Bengt Eriksson