Ännu en riktigt bra svensk ”deckardebutant”. Följ med till Göteborg…

Jeanette Bergenstav

Syndoffer

(Norstedts)

Vilket praktexempel, alltså på vad jag tidigare har skrivit: varje års bästa deckare och annan krimi ska inte utses förrän mot slutet av året.  

Hade den här deckaren skickats in när Deckarakademin nominerade årets bästa deckardebuter? Och om den skickats in (i manus), hade ledamöterna hunnit läsa boken? Jag betvivlar det förstnämnda (men om Deckarakademin faktiskt hade läst och valt bort så…).

Inte bara jag som tyckt följande: ”Syndoffer” av Jeanette Bergenstav, utgiven i december 2021, är en av årets bästa ”debutdeckare”. Jo, säkrast att sätta beskrivningen inom citat, för liksom flera andra av årets ”deckardebutanter” – till exempel Sara Strömberg som skrivit ”Sly”, utsedd av Deckarakademin till årets debutdeckare – är Bergenstav inte en författardebutant eller faktiskt ens deckardebutant utan citattecken. Till exempel hon tidigare gett ut ett par barn/ungdomsdeckare.

Ska man då kallas debutant eller ens deckardebutant?   

”Syndoffer” är en deckare som skrivits av en romanförfattare. En deckare som är en roman. Med detta menar jag att Jeanette Bergenstav både kan skriva och berätta. Inte helt ovanligt men inte heller helt vanligt att slå upp förstasidan i en ny deckare, dessutom alltså skriven av åtminstone en vuxendeckardebutant, och verkligen njuta av språket. Hur författaren behandlar orden, skriver och formulerar meningar, komma- och punkterar.

Bergenstav skriver väl, mycket väl, direkt från första sidan. Men hon är ju också journalist så hon har tränat och tränat förstås på att skriva snabbt och väl, det brukar vara en bra grund för ett blivande, mer långsamt författande.  

Mycket väl känner hon också sitt Göteborg, där berättelsen utspelar sig även om den inleds med en utflykt till Malmö och Möllevången, och hon verkar dessutom känna sin huvudperson lika väl, ja, personligen. Kanske för att frilans- och kriminaljournalisten Jennifer Sundin är författaren samt kriminaljournalisten Jeanette Bergenstav, mer eller mindre. (Nej, det är nog inget jag blott anar och tror. Bergenstav har själv antytt att hon skapat sin huvudperson ur sig själv.)  

Amatördetektivroman. I den genren skulle ”Syndoffer” kunna placeras. Journalisten Jennifer, som efter minst sagt diverse egna problem (familjen, kroppen) har börjat arbeta som frilansjournalist igen och plötsligt råkar hamna i något som får henne att bli det hon tidigare varit: kriminalreporter  och därmed också amatördetektiv.

Men Jennifer skulle ju bara göra ett enkelt tankebefriat knäck om Torshammarskolans nyrenoverade gamla bildsal (nu ergonomisk och bullersanerad) åt den lokalaste lokaltidningen Torslandanytt.  Men var är bildläraren, som Jennifer … hmmm … minns från sin tid som elev på samma skola, hon skulle träffa honom. Och var är rektorn? Skolan är verkar alldeles tom, var låg nu bildsalen?

Jeanette Bergenstav. Foto: Sören Håkanlind

Hon hittar den och hamnar mitt i … vad som kunde ha blivit ett trippelmord. Men en  person har överlevt, en ung kille med invandrarbakgrund – ”en blatte från Biskopsgården”, beskrev han sig i första kapitlet – som har yrkesintroduktion på skolan. Ilskna, förbannade mord dessutom. Jennifer tar vidriga foton med mobilen.

Detta är själva deckaren men nära nog viktigast och bäst med ”Syndoffer” är det som händer bredvid själva deckaren. Nej, det blev felformulerat. Det övriga som händer i själva deckaren, bättre formulerat. Som miljöskildringarna (till exempel den gamla båten hon bor på numera med sin pappa och ett av sina barn, en son i skolåldern, eller hennes hund som oftast följer med henne) och olika händelser jämsides med det kriminaljournalistiska och amatördeckandet.

Något så lite som inköp av en pizza blir händelserikt och spännande, liksom en träff med vin på restaurang med en gammal skolkompis som hon plötsligt återser. För att inte tala om när Jennifer som förälder stiger in på sonens skola för att… (Detta måste vara autentiskt, här måste Jennifer vara Jeanette, väl?! Och jag känner igen mig själv också, varit typ där på ungarnas skola.)

Många deckarförfattare skriver ju så här, skildrar polisernas, andra detektivers och personers vardags- och privatliv. Men ofta – ja, alltför ofta – kan det kännas som något extra och tillagt, och som värst störa det kriminella huvudspåret. Så kändes det inte alls att läsa Jeanette Bergenstavs debutvuxendeckare.

”Syndoffer” är en roman med en detektivroman eller en detektivroman med en roman. Inuti varann. Eller kort och ”blott”:  en bra berättelse, bra skriven och bra berättad.

Bengt Eriksson   

Deckarloggfredag: Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda 2008

Fler Jerusalemfoton.

Konsjude på gatan i Jerusalem

På en gata i Jerusalem. Foto: Birgitta Olsson.

Skräddare i sitt skrädderi, Jerusalems gamla stad. Foto: Birgitta Olsson.

SHARE THIS:

Så gick ännu ett år i kulturens Sydöstskåne

Dags att tänka tillbaka på årets kulturupplevelser i Sydöstskåne (med omnejd). Alltså mina upplevelser av musik, konst, teater, litteratur med mera. Efter fjolårets årskrönika kom det kritik för att jag ”glömt” vissa händelser. Men man kan inte minnas sånt man inte upplevt och tiden räcker inte för att hinna med allt som händer och sker i Sydöstskånes sprudlande kulturliv. Så här följer några höjd- och även ett par lägstapunkter från mina kulturupplevelser år 2019.

Trotzig liten

Ellen Trotzigs målade österlenska natur mellan jord och himmel.

Konst: Ulla Viottis tegelboksbibliotek (Kivik Art), Ellen Trotzigs österlenska naturmålningar (Österlens museum), Thale Vangens kohudskonst (Galleri Wallner) och offentliga skulptur av Vricklund och ålen (Pumphuset i Vollsjö), Jenny Svenberg Bunnels jazz- och koteckningar (på Instagram), Gunilla och Anders Vardams segelfartyg respektive byggnadsverk (Gyllengårdens Hösterlensalong), Laurie Andersens virtual reality-verk ”Chalkroom” (Rikstolvan), Andy Warhols skivomslag och katter (Moderna Museet Malmö), Kent Wistis målningar/satirteckningar (Staffanstorps konsthall), My Svennbergs och Eddie Tjeno Ericssons Lesboskommentar (Tjörnedala) samt de nymålade kostmuseiväggarna i Ystad.

Vricklund liten

Thale Vangens skulptur av Vricklund och ålen.

Årets graffitikonstnär: Lena Alebo, chef för Österlens museum, som lät måla husgaveln vid museiträdgården med vit färg i ett slags retromodern stil.

Årets sydöstskånska konstskandal (1): Händelsen ovan då konstmuseichef Alebo stoppade en ansökan om förlängt bygglov för Carolina Falkholts muralmålning genom att skyndsamt måla över och bort Falkholts konstverk.

Sydöstskånsk konstskandal (2): Föreningen Street Art Österlen visade sig vara mot snarare än för graffiti genom att stödja borttagandet av Falkholts målning med avhopp från styrelsen som följd.

Bästa jazz på scen: Sångerskorna Amanda Andréas, Amanda Ginsburg och Isabella Lundgren (alla på Solhällan/Ystads jazzfestival) samt John Venkiah Trio (Ystads jazzcafé).

Besvikelse: Programmet för Ystads jazzcafé, mindre spännande än tidigare år.

Årets skånska kvinnorock på scen: Hedda Hatar, Vet Hut (båda Mossagårdsfestivalen) och VA Rocks (Garageprojektet).

va-rocks-1-liten

VA Rocks på Garaget i Hammenhög.

Mer bra sång och musik på scen: Rebecka Törnqvists jazzpop (Garaget), folkmusik med Willemark/Knutsson/Öberg (Södra Mellby kyrka) och Väsen (Tomelilla folkhögskola), James Intvelds 50-talscountryrock (Solhällan), Cristina Brancos fado (Saltsjöbaden/Ystads jazzfestival) och country-rock-soul-R&B-drottningen Karin Tingne med maken Peter på gitarrer (Ystads teater).

Skånsk kvinnorock, punk, metal och pop på skiva: Hedda Hatars debutalbum, Vet Huts singlar ”Vet hut” och ”Tristessens botemedel”, VA Rocks med albumet ”I Love VA Rocks”, Vånna Inget, ”Utopi”, och Rebecca Bergcrantz/Raindear, ”Skies To My Name”.

Bästa skånska album: Countrysångpoeten Michael Saxells digitala släpp ”Songs For Lennart” och ”Some Songs”.

Mer skånskt på skiva: Samtida klassiskt av Anna-Lena Laurin, ”Quests”, folkmusik med Ralsgård & Tullberg, ”Kvartett”, syntpop med Page, ”Fakta för alla”, jazz med Fanny Gunnarsson, ”Share Your Past”, Nils Landgren, ”Four Wheel Drive”, Jan Lundgren, ”Mare Nostrum III”, Fredrik Ljungkvist, ”Atlantis”, och Hannah Svensson, ”Places And Dreams”, rock med Dalaplan, ”Du går aldrig ensam”, country med Cicci Landén, ”Treasure This Moment” och diverse amerikana med Karin Tingne, ”YLA Sessions”.

Skånska deckardebuter: Tina Frennstedt, ”Försvunnen”, och mer ändå Claes & Eva Fürstenberg, ”Blodhundar”.

Annan skön prosa från och/eller om Sydöstskåne: Magnus Cadier, ”November har trettioen dagar”, Vilda Rosenblad, ”Lilla fröken Grenadin”, Karin Brunk Holmqvist, ”Damen med bysten”, Anna Fredriksson, ”Ett enklare liv” och Frida Skybäck, ”Bokcirkeln vid världens ände”.

Skånsk poesi: ”Supernova” av Julia Werup (förut Ystad, nu Köpenhamn) och bilderboksdiktsamlingen ”Just nu” för barn och föräldrar av Lotta Olsson (tidigare Helsingborg, numera Stockholm).

Tango

Tango i Vollsjö.

Live-poesi: Maria Bielke von Sydow, Unnur Sólrun Bragadóttir, Helen Halldórsdottir och någon till läste dikter på ett fullsatt Vollsjö hembageri under Litteraturrundan.

Årets café/konditori: Vollsjö hembageri med isländska klenetter, saffranscheesecake, vörtbullar…

Lokal kulturambassadör: Helen Halldórsdottir som fått nämnda hembageri att bli Färs härads nya kulturcentrum med författarmöten, barnaktiviteter, tangomusik och dans.

Kulturpris: Sonja Mårtensson, 92, borde för längesen ha kulturprisats av Sjöbo kommun. Både för kalligrafin på Skumpen- och Piratendiplomen och hennes samling med lokala föremål och kläder. Under 2019 har bland annat gamla brudklänningar ur samlingen visats i Ilstorps och Södra Åsums kyrkor.

Hårderup orig

Lokalaste lokaltidningen Hårderupsposten.

Mest långvariga chefredaktör: Bertil Persson har gett ut Hårderupsposten i 49 år. Jubileumsnumret, som blir tidningens sista nummer, kommer vid julen 2020.

Kulturell lokalpatriot: Det verkar vara jag.

Pizzeriabyte: Efter den sorgliga nedläggningen av La Prima Classe i Lövestad har familjen Eriksson övergått till Gustos sicilianska i Ystad.

Ystadteater liten

Musikalen ”De tre musketörerna” på Ystads sommarteater.

Sjungen teater: Sååå proffsig uppsättning av musikaloperan ”Min vän fascisten” på Lilla Beddinge Teater. De så kallade amatörerna på Sommarteatern i Ystad agerade som proffs de också i egna musikalen ”De tre musketörerna”.

Också 2019 års julbelysning: Det färgglittrande huset med trädgård vid södra rondellen i Sjöbo.

Tre ggr kort inför 2020

1. Lokalrevy. Ystadrevyn toppade sig själv i år. Ska man kunna göra det en gång till? Som revygeneralen Lars-Åke Kristensson säger: – Ystadrevyn försöker i samarbete med ”nya” danska textförfattare att bli lite fränare, lite mer utmanande och anta den danska ”frispråkigheten”. Hur detta går avslöjas vid premiären för revyn ”Bättre sent än aldrig” den 11/1 på Ystads teater.

2. Sångpoesi. Mötet mellan sångerskan Karin Tingne och sångpoeten Jennifer Saxell är bland det mest spännande som hörts inte bara i mina öron utan i hela Skåne – ja, Sverige. Säkert instämmer alla som upplevde Karin och Peter Tingnes konsert på Ystads teater. Nu ska de in i studion och göra inspelningar av Saxell-låtarna. Kan knappt hålla mig tills jag får höra resultatet…

3. Framtiden… beror på hur liberaler väljer att definiera liberalism. Ska staten, regioner och kommuner stödja olika sorters kultur som en del av samhällets demokratiska grund? Ska kulturskolor, bibliotek och studieorganisationer finnas och vara öppna för alla och ska ett fritt kulturskapande få föda och främja våra personliga, individuella tankar och åsikter? Alltså, ska kultur vara krimskrams eller ett politiskt kärnområde?

Jag själv litenBengt Eriksson (text och foton)
Publicerat i Ystads Allehanda