Att få vara som man är

Frida Moisto
Drakar lyfter i motvind
(Bokfabriken)

Bråttom med uppföljaren?

Frida Moistos andra Lisa Engström-deckare är ojämn. Som om plotten kastats upp i luften och damp ner lite här och var.

Den ettriga pitbull som förra gången bet till i prosan får ibland vila i hundkojan.

Tråkigt, för när Moisto skriver som bäst är hon riktigt bra. Till exempel i den intensiva skildringen av när en nästan till döds knivhuggen anländer till akuten.

Eller pusselbitarna som ska bli porträttet av polisen Engström, explosiv som nitroglycerin men hon lyfter i motvind.

Att avslöja huvudspåret skulle förstöra läsningen. Fast tar inte Moisto i för mycket? Går det verkligen inte, år 2019, att vara som Johan Lundblad, även i religiösa Jönköping?

”Drakar lyfter i motvind” slutar innan berättelsen är slut. Så en tredje del lär följa, helst med mer välsorterade kapitel…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Allt fler män som hatar kvinnor

Frida Moisto
Som nitroglycerin
(Bokfabriken)

Både kriminalpolisen Lisa Engström, huvudperson, och Frida Moisto, deckardebutant, kan liknas vid nitroglycerin.

Den förra är explosiv; den senare skriver ettrigt som en pitbull. Och argt.

”Som nitroglycerin” är ännu ett exempel på den nya genren i genren: ilskna – ja, urförbannade – kvinnodeckare. Det handlar om allt fler män som hatar, våldtar och slår – och allt fler kvinnor som ger igen.

Jönköpings stjärnadvokat, kallad ”djävulens advokat”, hittas död i sitt garage. En före detta nämndeman knivmördas. Och så vidare.

Moisto vill skildra så mycket att det kunde ha blivit hur rörigt som helst. Men hon sammanför trådarna och får intrigen att hänga ihop.

Hennes debutdeckare är – trots all action, allt våld och alla andra vidrigheter – en diskussionsroman om män och kvinnor, bakgrund, orsak och verkan.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2019

Deckarloggbäst!

Deckarloggredaktionen tänkte från och med nu göra ett delavslut varje månad: lista de bästa deckar- och kriminalromaner med mera som vi läste den senaste tiden.

Start nu, i författarnas bokstavordning…

***

Bäst i deckarhyllan just nu (januari 2019)

Tove Alsterdal: ”Blindtunnel” (Lind & Co)
Alsterdal har skrivit ännu en deckare som skiljer sig från hennes föregående, för till skillnad mot de flesta deckarförfattare skriver hon inte serieromaner, men ändå har det gemensamt med de tidigare att den spännande brottstråden undan för undan förmedlar ännu mer, säg, kunskap eller information om större och värre brott – den här gången den historiska behandlingen av såväl judar som tyskar i det som var Sudetenland (under andra världskriget en ”skänk” till Nazityskland, här och nu en del av Tjeckien).

Michael Connelly: ”Dark Sacred Night” (Orion Books)
Connelly förenar sina bägge polisen, den yngre Renée Ballard och veteranen Harry Bosch, i en procedurdeckare som måste vara bland det bästa som skrivits i den undergenren – och dessutom bland det bästa som Connelly skrivit.

Dennis Gustafsson: ”Fädernas synder” (Albumförlaget)
Gustafssons seriedeckarskräckalbum – med tillägget övernaturligt eller makabert – om privatdetektiven Viktor Kasparsson med Helsingborg som hemort är bland det bästa som ges ut i deckarväg i Sverige – jo, han konkurrerar bort de flesta svenska romandeckarförfattare – vilket bevisas också av hans nya, åttonde Kasparsson-album.

Alexander McCall Smith: ”The Quiet Side Of Passion” (Little Brown)
McCalls filosofiska och sååå mjukkokta smådeckarserie – alltid eller oftast en kriminalgåta men den är, som här, pytteliten – om Isabel Dalhousie, bosatt i Edinburgh med sin yngre man och nu också två barn samt redaktör för den filosofiska tidskriften Review of Applied Ethics, är bland det trevligaste sällskap man ha (så att en blir kär, igen och igen, i Isabel).

Frida Moisto: ”Som nitroglycerin” (Bokfabriken)
Moisto skriver, från första sidan i debutdeckaren, så framåtrusande och ettrigt att det är som om hon böjer huvet och överkroppen likt en kortdistanslöpare för att kunna skriva fortare, ännu fortare, fortare ändå – eller om hennes deckarprosa kan liknas vid en pitbull?

Deckarloggs red.

Egenutgivna deckare (1): Advokatmord (väl ?) i Jönköping

Vet vet vet att jag lovat gå igenom och recensera den hög med egenutgivna deckare och även låt säga pytteförlagsdeckare som jag samlat på mig efter att ha efterlyst sådana på bland annat facebook.

Ber om ursäkt för att det dröjt men livet och arbetet går inte alltid så spikrakt som planerat. Ska försöka komma igång med det här nu…

Och jag läser – trots detta – väldigt gärna än fler deckare som författare gett ut själva eller på mindre än småförlag så posta, om ni vill att jag läser och skriver, till: Deckarlogg, Box 92, 276 06 Vollsjö. Eller, om ni vill kommunicera i förväg, mejla: deckarlogg@mediaimorronidag.se

Här och nu start med tre författare och deckare – fast jag tar och lägger ut varje kortrecension/anmälan separat, en recension i taget, en deckare per dag – som har det gemensamt som också många andra egenutgivna deckare har: De skildrar – ja, dokumenterar – var sin ort i Sverige.

Det är ju extra kul att varje mindre ort i Sverige med tiden kan få sin egen kriminalberättelse…

***

Frida Moisto
som Nitroglycerin
(Eget förlag)

Miljö: Jönköping.

Frida Moisto börjar med att presentera personerna: å ena sidan Niklas Bromander, stadens stjärn- och djävulsadvokat som fått en polismördare frikänd, hans hustru Isabelle och dottern Hanna; å andra sidan den knepiga kriminalkommissarien Lisa Engström och hennes kommissariekollega – eller kanske övervakare? – Sten Johansson.

Advokaten Bromander hittas död i ett garage och dottern försvinner. Poliskollegerna Engström och Johansson utreder.

Moisto skriver, från första romansidan, framåtrusande och ettrigt. Som om hon böjer huvet och överkroppen – likt en kortdistanslöpare – för att skriva fortare, ännu fortare. Eller kan hennes deckarprosa liknas vid en pitbull?

Detta energiska deckarskrivsätt gillade jag omedelbart och direkt. Inte förvånande att förlaget Bokfabriken plockat upp egenutgivaren Frida Moisto och återutgivit hennes debutdeckare. Ja, den ska finnas ute när jag skriver det här, så jag återkommer när jag också läst den nya utgåvan.

En fråga infinner sig: Har Bokfabriken tagit och gett ut Frida Moistos egenutgivna deckare rakt av eller låtit den passera via en redaktör?

Redan titeln som tidigare skrevs ”som Nitroglycerin” skrivs nu ”Som nitroglycerin”. En liten men faktisk inte oväsentlig förändring.

Och när jag slår upp och jämför de bägge utgivningarnas respektive förstasidor i berättelsen så finns också där några ändringar i texten. Lyfter redigeringen Moistos deckare ytterligare?

Intressant, tycker jag.

***

Nästa egenutgivna deckare jag ska skriva om utspelar sig i Märsta utanför Stockholm… Det blir i morgon!

Bengt Eriksson