Musikfredag på en söndag: Pelle Ossler i backspegeln

Eftersom det numera väl inte finns någon som hävdar annat än att Pelle Ossler är bland det bästa – om inte det allra bästa – som finns inom svensk musik…

Ja, på grund av detta letade jag reda på följande som jag skrev för många år sen nu, när jag sammanställde en historisk skånsk topplista (med 99 låtar) till Magasinet Skåne. Vars redaktion läste och blev lika ställd som förundrad. Och tveksam, var detta den bästa skånska låten någonsin?

Dåvarande ägare och redaktion litade inte riktigt på mig utan rådfrågade en konsult, nämligen Lennart Persson, som också han menade att valet var bra och rätt. Då gick det an, för redaktionen.

Så följande låt hamnade i topp, på 99-listans första plats. Sååå välförtjänt redan då, om musikjournalisten själv får säga…

1) Pelle Ossler: ”Käre lille bror” (2002)

En ”dark horse”? Visst, men Pelle Ossler förtjänar sin förstaplats. Det finns, kort sagt, ingen skånsk låtskrivare som förvaltar, nyskapar och personliggör den meloditradition som man brukar säga är typiskt skånsk – mjuk, sävlig och mycket melodisk – på ett bättre sätt än Ossler.

– Nej, ”Käre lille bror” är inte självbiografisk, svarar Pelle Ossler på den självklara frågan. Jag har ingen lillebror utan en storebror.

– Men det har funnits folk i bekantskapskretsen med lillebröder. En av dem, Staffan hette han, reste iväg och försvann. Vart tog han vägen? Plötsligt hörde man att han var i Los Angeles och hade köpt en pistol.

– ”Käre lille bror” handlar om honom – men ändå om mig. Om sökande och letande…

Dina sånger är på samma gång konkreta och ogripbara. Där finns något osäkert, oroande och mycket drabbande. Man kommer inte undan. Hur gör du låtarna?

– Först en melodi eller ett beat. Sen ett ämne och en handling som passar till musikens stämning. Jag pillar med texten så att den hela tiden förändras. Det är häftigt, när det går framåt. Inte lika häftigt när jag kör fast. I slutändan kan det bli bra – fast långt ifrån vad det var tänkt att bli.

– Texterna ska vara glesa och öppna med tomrum för lyssnaren att fylla i. Det är fascinerande, också för mig som låtskrivare. Om vad handlar egentligen texten?

Det var inte aktuellt för Wilmer X att köra någon låt av dig när du var med i bandet.

– Nej, nej. Wilmer spelar bara Wilmer-låtar lika med låtar av Nisse Hellberg. Vet inte om jag velat det heller. Ekonomiskt hade det varit bra – men annars…

Bengt Eriksson

Magasinet Skåne nr 1 / 2005

Dovt, mystiskt, skrämmande

Magnus Dahlström
Förhör
(Albert Bonniers)

Magnus Dahlström är en författare som jag följt under ganska så många år och jag har nu också läst hans senaste bok ”Förhör”. Den är förstås, som hans övriga böcker, mycket läsvärd och kan verkligen rekommenderas. Men det visste du väl redan, min okände läsare? Att jag ger den fem stars av fem i betyg kan inte överraska någon som tidigare läst Dahlström.

Vi läser i ”Förhör” om en kvinnlig civilanställd utredare utan namn som arbetar på en polismyndighet någonstans i fosterlandet. Hennes arbetsuppgifter tycks vara oklara. Hennes roll inom myndigheten likaså. Hennes introduktion till arbetet är uppenbarligen obefintlig. Men i det kala anonyma tjänsterummet möter hon personer som på olika sätt förväntar sig hennes biträde i polisiära ärenden.

Magnus DFahlström forhorTvå okända äldre människor passerade henne i korridoren, de gick mot hissen och utgången. En man och en kvinna. En uniformerad kollega eskorterade dem. De samtalade med låga, försiktiga röster och kollegan pekade på något, med ett familjärt leende. Ingen av dem såg henne.                                                                                                     (Ur ”Förhör”.)

I ett annat rum i korridoren sitter hennes chef, tillsynes ständigt upptagen i viktiga telefonsamtal. Där sitter också hennes kollega Barbro Babanovic, den enda av hennes kollegor med namn, i sin polisuniform och med pistol, batong och handfängsel skramlande från höften. Vad hon gör förefaller oklart.

Liksom de andra personer som utredaren där hon sitter bakom sin stängda dörr ibland kan höra röra sig i korridoren. Hela sammanhanget verkar Kafkalikt.

Utredaren möter alltså personer som på ett eller annat sätt behöver antingen hennes hjälp eller har hamnat i klammeri med rättvisan. Dock möter hon inte, såvitt jag förstår Josef K.

Men väl till exempel mannen som hävdar han tagit livet av en kvinna som kan vara han fru men som fortfarande visar sig leva, den pojke som möjligen allvarligt skadat en annan pojke som deltagit i samma demonstration, de pojkar som påstås ha gjort ett inbrott i en kiosk men där saken kan vara av helt annan karaktär.

Alla förhör eller samtal – sammantaget ett tiotal – är märkliga och surrealistiska. De blir efterhand allt mer absurda och utan sammanhang, utan förklaring, utan början och utan slut. Det är oklart vad som sker såväl före, under som efter förhören. Alla talar förbi varandra.

Utredaren blir också allt mer ifrågasatt av sina klienter eller besökare. Stämningen blir dov, mystisk, skrämmande. Det är som om det vilar en skräck under ytan, men varför blir det svårt att sätta fingret på. Det är märkligt och underbart att läsa. Behöver man då inte förstå? Nej.

Och de ansiktslösa anonyma kollegorna fortsätter gå i den anonyma korridoren. Och Barbara Babanovic fortsätter titta på utredaren och fråga hur hon mår. Men skymtar inte Josef K trots allt där i korridoren? Tror nästan det.

Sa jag förresten att jag gav boken fem stars av fem? Javisst gjorde jag. Men efter att ha läst ”Förhör” kan man inte vara helt säker på något. Längre.

Kenneth Olausson,
gästrecensent, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Det är därifrån som Deckarlogg lånat den här gästrecensionen.