Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piraten

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda

Karin Brunk Holmqvist, äldreromanförfattare

Recenserade ju nyligen Karin Brunk Holmqvist senaste äldreroman, ”Damen med bysten”, här på Deckarlogg.

Så jag tänkte det kunde passa att jag också tog fram en intervju jag gjorde ungefär mitt i hennes Österlen-serie. Jo, hennes romaner kan väl samlas i en bokserie med den benämningen eftersom samtliga utspelar sig i och kring olika småbyar på Österlen.

***

Det började med att det knackade på ett par dörrar.

Kerstin Aronsson, då bosatt på Österlen i Skåne, hade startat bokförlaget Kabusa. En granne kom på besök med en bok i handen. ”Den här ska du läsa”, sa grannen. Boken hette ”Potensgivarna”, var skriven av en lokal författare och utgiven på ett litet skånskt förlag.

Dagen efter knackade det på ännu en dörr, nu hos bokens författare, Karin Brunk Holmqvist, i Tomelilla. Det var chefen för Kabusa. Hon ville ge ut ”Potensgivarna” på nytt.

– Jag tyckte lite synd om henne, säger Karin Brunk Holmqvist. Boken hade ju redan varit utgiven och kunde väl inte sälja så mycket mer.

potensgivarnapocket3dhurattFast nog visste Kerstin Aronsson vad hon gjorde. ”Potensgivarna”, återutgiven 2004, har fram till nu sålt drygt 150 000 exemplar. Och den fortsätter att sälja, cirka 20 000 ex per år. Sen dess har Kabusa gett ut ytterligare sju böcker av Karin Brunk Holmqvist. Sammanlagd upplaga: en halv miljon.

Måste vara du som bär upp förlaget?

– Det sägs så.

Hur kunde det bli en så stor succé? Romanerna är ju mycket lokala. De utspelar sig på platser som Borrby, Brantevik och Tomelilla. Också personerna är ovanliga, det vill säga ovanligt gamla. De har hunnit långt in i pensionsåldern.

Till exempel systrarna Elida och Tilda, som i ”Potensgivarna” börjar sälja en dryck med nämnda resultat, är 79 respektive 72 år. Väninnorna Alma och Margit, som i boken ”Sirila gentlemän sökes” annonserar efter varsin manlig vän, är 81 och 79.

Just detta som det beror på, tror Karin Brunk Holmqvist.

– Jag har hittat min nisch, säger hon.

– Det är få som skriver böcker om äldre personer och inte heller många som skriver humoristiska böcker. Jag är ju äldre själv, så det kändes naturligt. Och jag har alltid ljugit som en borstbindare. Miljöerna är medvetet valda. Jag skriver gärna om miljöer där jag känner mig hemma, tycker om att skildra kollisionen mellan stad och landsbygd, gammalt och nytt.

– Jag debuterade 1996, då var jag 52 år, och blev heltidsförfattare vid 60, tillägger hon.

BrunkOch ser nöjd ut. Ingen tvekan att Karin Brunk Holmqvist är glad – ja, överlycklig – för att ha fått en ny karriär när hon skulle varit pensionär. Hon var kommunpolitiker som ung, studerade till socionom och arbetade med personalfrågor inom i kriminalvården. Dessutom har hon varit Hasse å Tage-statist.

– Tomelillaborna tyckte det var roligt när deras kommunpolitiker dansade flamenco i ”Picassos äventyr”.

Foto: Lina Ikse

Som om det inte räckte har hon varit – och är – trollkarl. När Karin är ute och pratar om sina böcker så kan hon förvåna åhörarna med att dra ett trolleritrick.

– Min far trollade och jag tog över, till att börja med för mina barn och sen på barndaghem. Så ringde Tomelilla konsthall och ville jag skulle trolla på nåt sportlov. Jag älskar trolleritrick där publiken får hjälpa till. Små ”partytricks”, om det heter så.

– Mina böcker finns i läsecirklar och på pensionärshem i hela Sverige. Läsarna brukade vara 55 plus men allt fler ungdomar har börjat blogga om böckerna. De måste väl känna igen sin mormor eller nån tokig granne.

– Många känner igen sig, i personer, miljöer och händelser. Som i senaste boken, Kaffe med musik, om bussresan till en julmarknad i Tyskland. Vi är många som åker på bussresor. Ja, jag också, eftersom jag inte flyger.

– Den bästa recensionen jag fått är från en bussresa. Guiden läste högt ur ”Potensgivarna”. När bussen var framme och alla skulle rusa iväg för att ordna med sitt hotellrum – då satt resenärerna kvar i bussen. De ville att guiden skulle läsa slut på boken.

– Jag ger mig inte ut för att vara höglitterär heller utan skriver mycket enkla böcker. Få karaktärer, som fördjupas. Äldre läsare blir nog uppiggade av mina böcker. Jag visar att man kan förändra sig också som äldre och göra tokiga saker.

kranvridarna3dhuVissa år har Karin Brunk Holmqvist haft upp till 80 litterära framträdanden och tackat nej till lika många. På fjolårets bokfestival i Kristianstad fick 430 personer plats att lyssna medan 50 fick stanna utanför. Hon har också suttit på Karl Johan i Oslo och signerat.

– Det är ju precis som här, säger de i Norge. Miljöerna och personerna är så norska.

Men när hinner du skriva? En ny bok per år…

– Jag kan skriva överallt. Inte i vardagsrummet, här blir jag störd av telefonen. Men i min skrivarlya, på hotellrum och när min man kör bilen, då passar jag på att skriva.

– Jag börjar på ett lite annorlunda sätt – med att hitta på en finurlig titel. En del läsare har undrat över ordet ”sirila” (som i ”gentlemän”). Nej, det finns inte i Svenska Akademiens ordlista. Jag gör inget synopsis, så jag vet inte vad som ska hända. Lite av självterapi, det ska också vara roligt att skriva.

Sist berättar jag för Karin Brunk Holmqvist vad KvP:s kulturredaktör uppmanade mig: ”Skynda dig och gör intervjun! Snart får hon väl Piraten-priset…”

– Jag har alltid fascinerats av Fritiof Nilsson Piraten, svarar Karin. Och jag har i alla fall två likheter med honom: jag studerade i Lund och jag tycker om snaps.

Namn: Kerstin Brunk Holmqvist.
Född: 1944.
Bosatt: Tomelilla, Skåne.
Yrke: Var socionom och även politiker, mannekäng, revyprimadonna, filmstatist och trollkarl innan hon blev författare vid 52 års ålder.
Skriver: Äldreromaner.
Storsäljare: Romanen ”Potensgivarna” har sålt plus 250 000 ex.
Fler romaner: ”Stenhimlen”, ”Rapsbaggarna”, ”Villa Bonita”, ”Sirila gentlemän sökes”, ”Rosa elefanter” och ”Kaffe med musik”.
Sammanlagd upplaga: 500 000.
Översatt: Till tyska, danska, norska och finska.
Scen/film: Pjäsrättigheter till ”Potensgivarna” har precis sålts liksom filmoptioner till flera av romanerna.
På gång: Ny ännu titellös roman i höst.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2012

Efter att intervjun gjordes har Karin Brunk Holmqvist fortsatt att ge ut typ en roman per år. De tre senaste, ”Majken minröjare” (2017), ”Tango i tabernaklet” (2018) och alltså årets ”Damen med bysten”, har dessutom vissa kriminella inslag.

Feelgood blir feel life som blir mysdeckare på Österlen

Karin Brunk Holmqvist
Damen med bysten
(Bokfabriken)

I sin nya feelgood- eller snarare feel life-Österlenroman ”Damen med bysten” har Karin Brunk Holmqvist kommit till Hammenhög. (Hennes föregående böcker hade bland annat Smedstorp, Skillinge och Brösarp som miljöer).

Med omnejd, dock, bör tilläggas.

De äldre kvinnorna – Brunk Holmqvist har väl alltid haft ett par äldre kvinnor som huvudpersoner – Lovisa och Elvy reser med buss 570 från Hammenhög till Simrishamn, till exempel när Antikrundan kommer dit eller Ålens dag arrangeras, och dessutom händer det saker i grannbyn Gärsnäs.

Just händer, för det är som min hustru invände när jag muttrade att det händer ju inte så mycket heller i ”Damen med bysten”. Då sa hon att ”det gör det visst det, bara du som inte märker det”.

Brun damen-med-bystenJojo, också jag märker det. Vad jag menar är att det vardagliga händer och sker, att det dagliga livet levs. Som det brukar levas, just dagligen, med vissa höjdpunkter.

Lova och Elvy promenerar, de pratar om grannarna, de minns skolkamrater, de funderar på livet som det var och som det är, de läser Ystads Allehanda, som förresten har en framträdande plats i den nya romanen, YA återkommer flera gånger; och de funderar på kärlek, ingen av dem blev gifta, men det hindrar ju dem inte från att fortfarande tänka på kärlek och vad som hör kärleken till (och mellan raderna ännu hoppas).

(Lovisa lovordar förresten YA:s familjesida och jag instämmer.)

Och så – plötsligt – har något hänt vid Hammenhögs Gästis och så – plötsligt – händer något vid Ljungs gamla tomma hus, något som inte skulle hända, men det händer för att Elvy är för nyfiken och ja, busig och lockar Lovisa med sig.

Eller så åker de till Simrishamn, som sagt, för att visa upp ”Damen med bysten” för Antikrundan (av detta kan man kanhända sluta sig till att ”Damen” är en ”byst” lika men en smärre staty men mer än så tänker jag inte avslöja).

Även Jens, som i likhet med Lovisa har arbetat på Gullåkers fröfirma, bor i Hammenhög med sin hund Birgit. Också pensionär och lika ogifta som de pensionerade kvinnorna; Jens har förresten alltid haft ett gott öga för Lovisa. Även Jens ska – plötsligt – få uppleva något oväntat.

Porträtten av människorna – snarare än personer och absolut inte karaktärer – är lika ömsint, ja, kärleksfullt tecknade som alltid. Och så exakt: Lovisa, Elvy och Jens finns i varenda sydöstskånsk småby, även om de har andra namn.

För att upprepa mig själv för tredje gången: Ingenkänningsfaktorn är – fortfarande – 150 procent.

Hammenhög alltså – men när, vilket år kan det vara? Länge var jag fundersam för det kan inte vara idag men så en bit in i boken (om man bor här omkring och läser YA) har Brunk Holmqvist gjort en låt säga typisk tidsangivelse utan att riktigt göra det (så ingen utanför Österlen boende förstår väl) men nu vet i alla fall jag när händelserna utspelar sig.

Jo, en sak till måste jag avslöja. Edmund heter ännu en av berättelsens personer. Edmund är solochvårare, väl inte helt framgångsrik men illa så det räcker, i Simrishamn, Gärsnäs och Hammenhög. Tänk er själva resten.

Lite kriminellt således och så har det varit i Karin Brunk Holmqvists senare romaner. Också hon har börjat införa in något kriminellt i vardagsskildringen, något vardagligt kriminellt, något som kan drabba var och en.

Och hon gör det bra, resultatet blir mysdeckare av föredömligt slag. Mot sluter av ”Damen med bysten” får hon dessutom – ja, faktiskt – till action, det blir riktigt spännande trots att spänningen egentligen är rätt liten.

Karin Brunk Holmqvist har alla möjligheter att låta kröna sig till Sveriges Feelgodcrimedrottning, om hon bestämde sig för att på allvar förena feelgood och feel life med kriminallitteraturen. Till sist, så ingen glömmer det: Ge nu Piratenpriset till Brunk Holmqvist, ingen förtjänar det mer än hon.

För vem skulle kunna skildra Österlen och dess människor mer Piratenlikt än hon? Enda skillnaden: Karin Brunk Holmqvist är ju snäll.

Bengt Eriksson

Tango i Brösarp

Hennes föregående Österlenroman, ”Majken minröjare”, var ju nästan en deckare. Miljö: Skillinge med omnejd.

Hennes nya, ”Tango i tabernaklet”, kan knappast benämnas deckare. Fast även här förekommer en viss kriminalitet så jag placerar ändå min recension på Deckarlogg. Miljö: Brösarp med omnejd.

***

Karin Brunk Holmqvist
Tango i tabernaklet
(Bokfabriken)

Realistiskt? Autentiskt? Verkligt? Ja, ja, ja! Detta utgör grunden, själva fundamentet, för Karin Brunk Holmqvists författande: platser och människor är som hämtade ur den sydöstskånska verkligheten, från allas vår vardag.

Österlens små samhällen och byar – mellan vilka hon förflyttat sig i sina romaner – är berättelsernas hörnstenar. De finns, på riktigt. Och de är precis så som hon skildrar – ja, speglar – dem. Till exempel Brösarp, huvudort i den nya romanen ”Tango i tabernaklet”. Gästgiveriet, kyrkan och Götes Allköp – allt finns i verkligheten liksom i fiktionens verklighet.

Det är autentiskt ner på gatunivå. Till och med Höjerensvägen, där Kerttu Mäkinen hyr ett litet nedgånget hus med trädgård och uthus, återfinns på kartan. (Det måste jag kolla på nätet men visst finns Höjerensvägen i Brösarp och jag blir inte förvånad om Kerttus hus också ligger där.)

Brunk Holmkvist tangoDet börjar på Haväng, dit två äldre par – Hedvig och Axel, Selma och Otto, alla 70 plus – är på väg med Axel bakom ratten. De ska på årets första vårutflykt. Efter att bilen parkerats vid Skeppargårdens vandrarhem går de med kaffekorgen till sitt favoritställe. Bägge paren bor annars grannar i en glänta nära Bertilstorp.

Det fortsätter med Kerttu, som får kallas huvudperson. Åtminstone händer och sker det mesta kring – och tack vare – Kerttu. Hon har, står det, ”fart och framåtanda”. Hur finskan Kerttu hamnade i Brösarp är förresten en historia i sig: hon turnerade med en svärdslukare och efter ett uppträdande på Kiviks marknad… Resten får ni läsa själva.

Kerttu, blott 60 plus, städar nu på gästgivaregården och är aktiv i kyrkorådet. Hon skulle gärna vilja bli kyrkvaktmästare. Fler personer: Nils-Viktor, hennes granne, Johanna, kyrkorådets barska ordförande, Lisa, också i kyrkorådet, skild och ute efter en ny, fyra medlemmar i ett mc-gäng, Ola Magnusson, som säljer både ditt och datt och blir förtjust i Kerttu (och hon i honom så lite sex är det också!), Adar, flykting från Syrien som nu arbetar på flyktingboendet i Brösarp och blivande tangolärare, yngling med epatraktor, Bo Nilsson, ”ungkarl och glad för fruntimmer”, med flera.

I sin förra roman, ”Majken minröjare”, hade Karin Brunk Holmqvist infört en smärre deckartråd som drev på handlingen. Med ”Tango i tabernaklet” är hon tillbaks i sitt vanliga berättande: ingen handling med början och slut och inte mycket av berättartråd heller. Men det gör ingenting alls! För ändå händer det mycket, i det vardagliga och lilla och ibland lite större.

Något av allt: starroperation på Simrishamns lasarett, äldre män oroar sig för sjukdomar, kollektpengar försvinner, det knorras (också äldre män) över både utlänningar och unga slynglar, en tjock bunt pengar upphittas (och dessutom påsar med ett vitt pulver), Kerttu lyssnar på finske rockkungen Rauli ”Badding” Somerjoki och bjuder Ola på kalakukku och så avlider den gamle kyrkvaktmästaren.

Inte minst bestämmer sig Kerttu för att rusta upp sitt uthus. Hon döper det till Tabernaklet. Vad ska hon använda det till? Svaret anas redan i boktiteln: kurser i tango. Hon sätter upp en lapp på Götes Allköp/Ica för att bjuda in deltagare. Hur går det? Någon succé? Jo, får man allt säga när Ystads Allehanda kommer och gör reportage.

Upprepning: igenkänningsfaktorn är fortfarande 150 procent. Det som händer i romanen kunde ha hänt – och händer nog – i vilken småby som helst på Österlen (med omnejd). Den här gången gör Brunk Holmqvist också ett ställningstagande vad gäller flyktingmottagning. Men varsamt, höjer aldrig rösten utan skriver så där snällt och vänligt som alltid, varje romansida är fylld av kärlek till människorna. Ändå säger hon ifrån på skarpen, mellan raderna, genom att visa Kerttus handlingar.

Ingen säger ingen annan författare skriver mer i Fritiof Nilsson Piratens skånska anda än Karin Brunk Holmqvist! Detta var ett meddelande speciellt till Piratensällskapet inför utdelningen av nästa Piratenpris. Som Kerttu skulle ha tillagt: ”Perkele satan!”

Bengt Eriksson