Vem var Hanna och var låg Vollsjön?

Har det funnits en sjö i Vollsjö? Och en annan i Sjöbo? Vad har i så fall hänt med dem? Kan sjöarna ha torkat upp och försvunnit? Ja, vad betyder egentligen ortnamnen Vollsjö och Sjöbo?

Att slå upp boken ”Svenskt ortnamnslexikon” är lika spännande som när Svenska Akademiens Ordlista kommer i ny upplaga. Tretton år sen förra gången, nu har Institutet för språk och folkminnen gett ut en andra upplaga med den genomgång av svenska ortnamn som man gjort i samarbete med Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

Jag bläddrar och stannar upp, läser om närliggande orter och även andra med ovanliga och märkliga namn. Och jag förflyttas bakåt i tiden, till ett annat Sverige som inte ens hade blivit Sverige. De ålderdomliga ortnamnen påminner också om det evigt föränderliga språket, i ortnamnen bevaras ord och stavningar som inte längre används.

För att börja som mest lokalt – med Vollsjö, byn där jag bor, och Sjöbo, kommunen som byn tillhör. Nej, det har inte funnits någon sjö vid den ort som benämndes Waløso (uppgift från 1358) och Walsiø Sognn (1570-talet). Voll syftar på vall (slät, gräsbevuxen mark) och sjö uppstod ur ordet lösa (glänta, slätt). Jo, vid Sjöbo – eller byn Søbo (den tidigaste uppgiften om namnet är från 1502) – har det funnits en sjö, numera försvunnen.

Foto: Birgitta Olsson

Sjö kan alltså betyda sjö i ett ortnamn men inte i ett annat. Betydelsen beror inte heller på var sjö placeras, först eller sist i namnet. Det kollar jag genom att slå upp Vittsjö, en ort som vi brukar passera när vi kör norrut uppåt Stockholm. Namnet Vittsjö syftar på att orten ligger vid Vittsjön.

Förresten kan Stockholm, min andra hemort, tas som typexempel på ett ortnamn som ingen vet hur det uppstått. Vilket inte är ovanligt. Som det står också i ortnamnslexikonets nya upplaga: ”Namnet Stockholm hör till de klassiska problemen i svensk ortnamnsforskning.”

Hypoteser: Birkas invånare sände iväg en stock med rikedomar för att hitta en ny, lämplig stad. Namnet anger en bro eller stång, en gränspåle. Kanske ska ”stock” tydas som att ”här stockar sig vattnet”? Eller så syftar namnet på fiskeanläggningar i form av (ål)fiskestockar.

Bläddrar vidare och hamnar på Tomelilla, som får mig att – samtidigt – slå upp Tommarp med det geografiska förledet Östra. Visste du – inte jag – att Tomelilla betyder Lilla Tommarp? Vilket innebär att Östra Tommarp, som förr hetat Tummætorp och innehåller mansnamnet Tumi, bör ha varit den större orten. Det stämmer, Tummætorp hade stadsprivilegier fram till 1537.

Slår också upp Sövestad, som jag kör igenom på väg till Ystad och alltid funderar på var namnet betyder. Söve har ingenting med söva eller sova att göra utan – forskningen är osäker – kan komma från det danska ordet sæwi = fukt och syfta på sankmark. Inte ens efterledet stad, varken här eller i andra ortnamn, har ortnamnsforskarna enats om vad det betyder: antingen plats eller gränsområde.

Som med Brandstad eller Lövestad, för att ta ett par orter nära mig och Vollsjö, där ortnamnslexikonet avstår från att ta ställning. Även förledet Brand är en historisk hemlighet. Det kan antingen komma från mansnamnen Brun och Bruni eller syfta på svedjemark. Löve ska – nåja, kan står det här också – betyda lödder eller skum och syfta på Tolångaåns skummande vatten.

Skånska dialektortnamn är extra roliga, ofta obegripliga för dem som kommer från andra delar av Sverige. Till exempel Tittente, bortåt Svedala, och Bialitt, som finns på flera håll i Skåne (och även i Småland, såg jag under en resa till det så kallade Glasriket, med stavningen/uttalet Bidalite). Namnen avslöjar att här låg det värdshus, dit de resande kunde titta in och vila lite.

Ortnamnet Hannas (väster om Hammenhög) funderar jag också över när jag kör den vägen. Någon Hanna har inte funnits. Eller också fanns hon. För jag blir inte klok på vad forskningen kommit fram till. Efterledet syftar med, hmmm, största sannolikhet på ås och Hanna betyder, hmmm igen, sannolikt hane: ”tupp av skogshöns”. Men här står också att Hannas på den danska tiden skrevs Hannes (som i kvinnonamnet Hanne).

Alltså, både… och? För att bara ta upp en skånsk handfull av de över 6000 ortnamnen i ”Svenskt ortnamnslexikon”.

Bengt Eriksson

Krönika i Ystads Allehanda 2016

Deckarloggs konstfredag: Coronasäker skulpturrunda

Fredagar har ju blivit musikdagar på Deckarlogg. Men från och med denna fredag blir de istället omväxlande musik- och konstdagar.

Det börjar med en rapport om sommarens skulpturrunda i södra Skåne (och lite norröver också)…

***

På somrarna brukar min hustru och jag sätta ihop egna konstrundor med besök på gallerier och konsthallar i Skåne, Blekinge och Halland. Det kan bli trångt inomhus. Så i år fegade vi, på grund av coronan. Men vår sommarkonstrunda ville vi inte vara utan. Sommaren 2020 fick den bli offentlig och utomhus.

Det blev en skulpturrunda. Först på senare år har jag börjat uppskatta skulpturer. Vet inte riktigt varför men jag tror att de lokala Piratenskulpturerna hemma i Vollsjö bidragit till att förändra min konstsyn vad gäller skulptur.

Varje gång jag kör eller promenerar förbi kan jag uppleva Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet och Thale Vangens av Vricklund och Hornålen vid Pumphuset. Skulpturerna, alla i brons, skriver vidare på Piratens historier och diskuterar historierna med mig.

Jonas Högströms skulpturgrupp med Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli vid Piratenmuseet i Vollsjö.

Och varje gång jag kör till Sjöbo möts jag av Jón Leifssons skulptur Hästen och Tjuren (i glasfiber). Så knotig och grov att det krävdes ett Islandsbesök innan jag gillade den. Nu förstår jag att Jón placerat ett stycke isländsk geografi och historia vid ”inner Westerport circle”, som vi säger i Sjöbo.

Googla på nätet! Städer och kommuner har listor med sin offentliga konst, till exempel skulpturer. Det går att sätta ihop egna konstrundor efter geografi och smak. Ska vi åka till Malmö och återse Åsa Maria Bengtssons två rader med bronsskor (”minnesmärken av personer som lämnat avtryck i Malmös artistvärld”) på Davidhallsbron?

En levande skulpturgrupp: betrakta skorna och du ser plötsligt deras ägare – som Edvard Persson, Nils Poppe, Maj Lindström, Anita Ekberg, Olav Gerthel och Jacques Werup. De agerar, sjunger, deklamerar. Nej, Malmös skulpturer kan vi se vid ett ”vanligt” Malmöbesök.

Istället kör vi till Ystad. På nätet presenterar Föreningen Ystad Skulpturpark, ännu utan skulpturpark, staden Ystads offentliga konst. Som Bie Norlings bronsskulpturer på Regementsområdet av soldater till häst och med gevär samt en Röda korssyster: pyttesmå men morska och gjorda med stor humor.

 

Ett par av Bie Norlings bronsskulpturer av soldater till häst och med gevär på Regementsområdet i Ystad.

Nog samtalar de om militarism med Jonas Frödings allvarliga beredskapssoldat, också i brons, en bit därifrån vid Militärmuseet? Den bienorlingska humorn ansluter sig till flera humoristiska Ystadskulpturer: Skomakarpojken (brons, okänd konstnär), munken Broder Eskil (i granit av Nils F Hall), Den kvinnliga resenären (huggen ur en befintlig trästubbe av Sven-Ingvar Johansson)…

Ordet skulpturpark leder väl tanken till Kivik Art och Wanås (eller Pilane uppe på Tjörn). Det finns fler skånska skulpturparker att upptäcka, till exempel Lövestad skulpturpark och även Hallsbergs stenar (utanför Lövestad). För de tavlor och figurer som lantbrukaren Nils Nilsson på 1800-talet högg i sten förtjänar att klassificeras som skulptur och konst. Imponerande. Fascinerande. Hallsbergs stenar är värt att besöka som just en skulpturpark (eller trädgård).

En av lantbrukaren Nils Nilssons stenskulpturer i Hallsbergs stenar skulpturträdgård.

Evert Fornäs har enstaka verk i skånska städer (bland annat Ystad och Simrishamn) men det blir starkare att se en hel park med samverkande skulpturer (som i Lövestad skulpturpark). Budskap: ett, två, tre liv; allas liv och hela livet. Fornäs arbetade i marmor, granit och diabas, gjorde livsskulpturer med ofta vita stenar och runda, rörliga former. Som två, ibland tre människor i gemenskap.

En av Evert Fornäs livsskulpturer i Lövestad skulpturpark. 

Snogeholm Land Art, skapat av Frank Björklund i Snogeholms strövområde, är ett komplement eller en kontrast till Kivik Art. Snogeholmsskogens konst växer fram ur landskapets naturliga material – sten, trä, vass – och ska med tiden återgå till naturen.

Ett stort område som kräver flera besök för att se och studera alla konstverk. Favoriter: den gömda byn (små stenhus på toppen av en stenhög), olikformade stentavlor (en inslagen med rep om) och triumfbågen av vass, tror jag. Titta från ett håll och från andra hållet, stå i mitten och titta uppåt. Se skogen (och livet) förändras.

Frank Björklunds stenskulptur ”Den gömda byn” inom skulpturströvområdet Snogeholm Land Art.   

Sommarens skulpturrunda avslutades med en resa till Sibbhult, några mil ovanför Kristianstad. Sten, sten och åter sten. Sibbhult är en stenort i en stentrakt (med eftertraktad diabas). Skulpturparken lockade oss men Stenriket, som det kallas, består av tre delar: stenmuseum, skulpturpark och lapidarium.

Museets stora, fyrkantiga stenar (granit, diabas och mahogany, krysshamrad, flammad och polerad) är som konstverk, redan de. Hur ska en konstnär kunna tävla med detta tuffa material (och då tänker jag inte på hur hårt det är att bearbeta)? Skulpturparken blev en besvikelse. Konstnärerna har varit väl försiktiga.

Bertil Valliens ”Stol för blyga” i diabas/grå granit i Sibbhults skulpturpark.

Att som Carl Johan De Geer skriva ett matrecept på en sten är väl lite skoj. Mer än så? Nej. Eller en sten med ett hål som Kari Mjåtveit kallar ”minneslucka”? Nja. Bertil Vallien lyckas bäst med sin ”stol för blyga”. Han har både behållit stenarna som sten (diabas/grå granit) och skapat ett eget verk, som anknyter till hans glaskonst.

Lapidariet visar gravstenar genom historien. Den stenhuggare som högg en gravsten i form av en trästubbe var både hantverkare och lika konstnärlig som de flesta av skulpturparkens konstnärer.

Gravstensskulpturer, Lapidariet i Sibbhult. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

3 gånger kortkultur

1) Konstbegrepp. Offentlig utsmyckning. Konstnärlig utsmyckning. Offentlig konst. Begreppen kan betyda likadant i praktiken men de har ordagrant skilda betydelser. Smycka något så det blir vackert, utsmyckningen ska vara konstnärlig och konst på offentliga platser, gator och torg. Vilka förväntningar har beställarna och vilka krav känner utförarna, beroende på vilket begrepp som används?

2) Information. Om något kallas typ skulpturpark, land art eller art walk och alltså kan och ska locka konstbesökare, då krävs en broschyr och en karta med konstverken utmärkta exakt där de finns. Det behövs också skyltar vid verken. Kort sagt, det måste gå att hitta konsten! Man ska väl inte behöva ringa upplysningen (= respektive arrangör) för att kunna lokalisera verken?!

3) Deckare. Ett närliggande komplement till Skånes deckarkarta: Emma Olofsson har deckardebuterat med ”Vita rosor” (Bokfabriken, e- och ljudbok) som utspelar sig i Blekinge, närmare bestämt Karlshamn, men sträcker sig geografiskt och historiskt till militärdiktaturens Chile. Handling: en mördad skolflicka och flera försvunna. Inblandade: Matias Hernández, polis, och hans bror Sebastian, misstänkt lärare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Den allvarlige Piraten

Den mörka novellen ”Mannen som blev ensam”, tidigare omnämnd på Deckarlogg, i kombination med årets Piratenpristagare fick mig att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och på ett nytt sätt. Samt rapportera om det jag läste i följande krönika.

***

Efter att Lina Wolff tilldelats årets Piratenpris gick jag till biblioteket i Vollsjö och lånade en plastkass full med Piratenböcker, både av och om Fritiof Nilsson Piraten. Också jag tycker att Wolff var ett bra val av Piratenpristagare.

Inte för att jag har något direkt emot dem som på senare år fått priset men nog har det varit allför många utanför såväl litteraturen som Skåne? Det brukar hävdas i media att priset delas ut till någon som verkar ”i Piratens anda”. Den paragrafen är dock struken ur stadgarna, numera kan Piratenpriset delas ut till vem som helst.

Därför blev jag extra glad när Wolff fick priset men också en smula förvånad över att många som skrev om pristagaren måste påpeka att hon ju har humor. Även Lina Wolff är rolig, liksom Fritiof Nilsson Piraten.

Piratenskulpturgruppen, föreställande författaren Fritiof Nilsson Piraten, katten Skorpan, Bombi Bitt och Eli, vid Piratenmuseet i Vollsjö. Upphovsman: Jonas Högström. Foto: Bengt Eriksson

Och jag som trodde att Piratenjuryn bestämt sig för att prisa en seriös, i betydelsen allvarlig, författare. Som en betoning av att Piraten var en seriös och allvarlig författare. Men kan inte Wolff vara rolig? Tycker jag inte att hon har humor? Jodå, fast det är med allvar som med tempo och rytm i en berättelse (eller ett musikstycke).

Om allt hela tiden går i full fart, då blir det ändå inte tempofyllt utan enahanda. Allvar måste balanseras mot humor – små skämt, överdrifter, satir, burlesk – för att allvaret ska bli på allvar. Piraten betraktar och beskriver livet och människorna med såväl humor som allvar. Så han skrev alltså roliga historier?

Här i Vollsjö, som blev Tosterup i bland annat ”Bombi Bitt och jag” (1932) och ”Bock i örtagård” (1933) men Grimsby i ”Bokhandlaren som slutade bada”(1937), har jag sällan mött en infödd som skrattat åt Piraten, särskilt inte någon med ett par generationers bakgrund i trakten. Han överdrev, ja, drev med människorna. Piraten skrev elakt, tycker man. Fritiof Nilsson må vara född i Vollsjö men han blev aldrig bygdens författare.

Efter utnämningen av Piratenpristagaren fick jag lust att läsa Fritiof Nilsson Piraten på nytt och läsa med ögonen på allvaret. Jag ville fortsätta med det jag gjorde när PiratenTeatern invigdes på Wollsjö säteri, Gottorp hos Piraten, med en scenuppsättning av långnovellen ”Mannen som blev ensam”.

Då letade jag upp Piratens novell om trädgårdsmästaren Vanteck i samlingen ”Historier från Färs” (1940) och konstaterade i en YA-krönika: inget roligt alls. ”Mannen som blev ensam” är landsbygdsnoir: en mörk, otäck skildring av landsbygdens rädsla för det främmande och udda, skriven av en allvarlig och arg, ja, vredgad Fritiof Nilsson Piraten. En ovanlig Piratennovell, hörde jag från Piratensällskapets håll. Men hur ovanlig är novellen? Hur ovanlig är Piratens allvarsamhet?

Det räcker ju att bläddra fram till den avslutande historien i ”Bock i örtagård” och läsa skildringen av patron Jon Esping (i verkligheten mer eller mindre Ola Flygare), Vricklund och Elisa. Den förste blir kyrkvärd, de senare har levt lyckligt i synd. Också detta är en vred historia om landsbygdens klassamhälle, fattiga och rika, liv och överlevnad, samt kyrkans makt över alla.

Piraten berättar med humor men han skrev på allvar. Han gör inte minst en stark vidräkning med kyrkans syn på kärlek och äktenskap. Ja, hela ”Bock i örtagård” är mindre rolig än sitt rykte – ändå blir det i några av hans mindre ihågkomna historier som allvaret drabbar mest. Till exempel novellen ”Småländsk tragedi” i boken med samma titel (1936).

Den fattige Algot har – av en annan kommun – dumpats med hustru och fler barn än möbler i byn Askefall på det småländska höglandet. Skomakare dessutom och någon sådan behövs inte i byn, där finns redan en mästare i skrået. Berättelsen börjar i svart och mörknar än mer, först vid döden blir Algot värd något.

Samma bok innehåller fler historier som ger en bredare och djupare bild av Fritiof Nilsson Piraten. ”Vattnet verkar det visserligen icke…” är en vänlig, öm och mjuk skildring av en flicka, som författaren möter vid en morgonpromenad, och hennes mormor. Medan ”Peter slår ner strejken” är en högst oväntad och märklig skröna om strejkande arbetare och vad som kan vara bildandet av en fackförening kontra kapitalismen.

I boken ”Historier från Österlen”, som gavs ut postumt samma år som han dog (1972) och innehåller senare Piratenhistorier, finns en deckarnovell, ”Fridfulla Österlen”, om ett bankrån och ännu en mörk historia, ”En olycksfågel” om en möllare och sonen Kalle.

Och vem kan hävda att historien om slaktaren ”Klerk” i ”Historier från Färs”, för att återgå till den, skulle vara rolig? Klerk super och ”bär med sig sitt rus” hem till familjen och särskilt sonen Vilhelm. Djupt sorgligt, skrivet med ”svart på svart”, och Piraten låter inte ens historien få det lyckligare slut den kunde ha fått.

Särskilt – det dåliga – förhållandet mellan far och son återkommer hos den i tanke och ord allvarlige, sorgsne, mörke, ja, tragiske författaren Fritiof Nilsson Piraten.

Tre X kortkultur

1. Noveller. Lina Wolffs förra roman, ”De polyglotta älskarna”, fick Augustpriset. Hennes senaste roman heter ”Köttets tid”. Inte läst Wolff? Då skulle jag rekommendera hennes debut, novellsamlingen ”Många människor dör som du” (alla Bonniers), med berättelser från Spanien och Skåne på temat: bryta sig ur ett begränsat liv. Jo, det kan kännas igen från Fritiof Nilsson Piraten.

2. Bibliotek. ”Dom här böckerna kan du behålla till augusti” var beskedet jag fick på Vollsjö bibliotek. Också denna sommar ska biblioteket hålla stängt. Men vilken tur då att även biblioteket i Vollsjö har meröppet. Bara att dra sin tag, knappa in koden och man är inne, kan lämna och låna böcker. Så lätt det gick när politikerna väl bestämde sig. Dörrarna till övriga utrymmen låstes och en nödutgång ordnades. Inte svårare än så. (Obs! Senare delen av notisen är satir.)

3. Poesi. Emma Eriksson Olsson bor i Dalby, så debutdiktsamlingen ”Stängningsdags i mindre tätort” (Smockadoll) kanske utspelar sig där? Hon noterar och diktar om gator och platser, människor och djur. Mycket är igenkännbart för varje småbybo. ”De säger: / vi bor nära naturen här”, till exempel. Eller: ”Vi blandar sorgen med hat / mot ett ensamkommande barn?”

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat i Ystads Allehanda