Hund på villovägar

Det är en gammal hund. Han måste vara över 25 år (och då räknar jag i människoår). Om det är nu är en ”han” eller ”hon”. Det har vi aldrig fått klart för oss. Så jag säger väl ”den” om hunden.

Den har levt ett hårt liv. Pälsen är sliten och nött. På 90-talet försvann nosen i ett hundslagsmål. En riktig Baskerville bet nosen av Vaffen, som den kallas. Fast Vaffen klarar sej bra ändå, den har fler liv än en katt.

En släkting till Vaffen.

Sitt första stora äventyr upplevde Vaffen när den blott var fyra, fem år. Det hände i Paris och bör ha varit sommaren 1985. För Joel, vår son, hade punkfrisyr och parisare vände sej om och utbrast: ”Le pööönk”. Det betyder att Moa, vår dotter, var 8 år. Samma ålder som hennes dotter och vårt barnbarn Tilde idag. Vilket har viss betydelse för den här historien.

Familjen åkte buss till Paris på semester. Hotellet låg på rue de Turbigo med gångavstånd till Hallarnas butiker och konstcentrat Beaubourg. Det var barnens första Parisbesök och de ville upp i Eiffeltornet. Mamma – nej, inte pappa! – fick åka med och gå, sista biten. Hon minns det ännu.

Det jag minns är hemresan. Vaffen! tjöt Moa plötsligt när bussen körde in i Belgien. Gråt och mera gråt. Vaffen var borta! Den hade rymt, måste ha blivit kvar i Paris. Kunde den ha smitit undan och gömt sej på rummet?

En annan släkting.

Min försigkomna hustru stoppade bussen och hoppade av, letade reda på en mynttelefon (det här var ju före mobiltelefonen) och ringde hotellet. Portiern gick och letade – och hittade Vaffen! Var inte oroliga, sa han. Det här ordnar jag. En vecka senare anlände Vaffen per flygpost, noga inslagen och nedbäddad i en skokartong.

Sitt senaste äventyr upplevde den åldrade Vaffen bara härom veckan. Tilde, 8 år och delmatte, kom på besök och åkte med mormor in till Sjöbodagarna för att titta på Doris & Knäckebröderna. Naturligtvis måste Vaffen följa med.

Tilde fick autograf på en DVD och en kram av Doris. På kvällen upptäckte vi att Vaffen varken fanns i huset eller bilen. Nu hade den rymt igen. Strax före stängning åkte jag till ICA och letade igenom varenda gång. Mormor sökte med en ficklampa i Sjöbomörkret. Ingen Vaff!

Ännu en släkting.

Morgonen därpå – sista Sjöbodagen – åkte mormor och Tilde ner igen. Det kan vara den som jag har inne på banken, sa en tjänsteman på Färs härads. Doris tog hand om ett gosedjur och gav till mej. Jooodå, det var Vaffen! Strax ringde min hustru och berättade. Är det konstigt att man får tårar i ögonen?

Men nu blir det utegångsförbud. Vaffen har haft sitt sista äventyr och levt upp så många liv att Moa och Tilde inte vågar ta fler risker.

Vaffens favoritlåtar:

”Hound Dog” (Elvis Presley), ”Dirty Dog” (Ubangi), ”Om en hund mådde så här” (Wilmer X), ”Sov lilla Totte” (Hans Alfredson), ”Bird Dog” (Everly Brothers), ”Do The Dog” (Rufus Thomas), ”Lilla Ludde” (Gunnel Linde), ”Änglahund” (Hasse Andersson), ”En herrelös hund” (Ratata), ”Min hund” (Philemon Arthur & The Dung), ”Kommissarie Tax” (Rolf Lassgård)…

Bengt Eriksson har tagit in hunden och släppt ut katten.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2006)

Musikfredag på Deckarlogg: Ale Möllers jordenruntmusik

Ale Möller

Xeno Manía

(Quality Recordings)

Det måste jag säga att när Ale Möller som en av medlemmarna i det obskyra bandet Örat & Benet på folkfesten i Malmö 1972 plötsligt började sjunga Kalle på Spången så hade jag aldrig kunnat förutspå att han snart 50 år senare skulle vara världens mesta världsmusiker. För det är han. Det har han blivit. Finns det ens någon som han skulle kunna jämföras med, någon annan musiker som blandar så många kulturer, genrer och instrument?

Förresten, jag har också ett minne från samma år eller året efter då Ale spelade gitarr och sjöng ”Jag har en liten blomma / Den ska jag ge till dig / Jag köpte den i Lomma /Och den är till dig” av Philemon Arhur & The Dung. Detta – att hålla öronen vidöppna – pekade nog framåt till idag. Ingen som inte uppskattar Philemon Arthur kan ju bli en riktig musiker.

I pressrelasen till sitt nya album ”Xeno Manía” med den grupp musiker, som kallas blott Xenomaniabandet, säger Ale Möller att han ”alltid blivit stimulerad och  upprymd när det är någon jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig zenoman!” Stryk ”alltid” och det stämmer också in på mig. Det är därför jag skriver om den musik och recenserar de skivor jag gör i Hifi & Musik, för att lära mig förstå det jag inte känner till.

”Xeno Manía” innehåller världsmusik i ordets definitiva betydelse. Världens möts i musiken. Därmed blir musiken också, i själva sina toner, den mest antirastisiska musik som går att tänka sig. Ale Möller dirigerar – med sin egenuppfunna mandola som taktpinne – nio musiker inklusive sig själv (han spelar dessutom flöjter, dragspel, trumpet med mera) vilka kan liknas vid kombinationen av ett spelmanslag och en symfoniorkester (med förledet symfoni struket) i en musik som hela tiden byter världsdelar och länder, former, stämningar och tempon.

Nej, Ales Möllers ”Xeno Manía”-musik, från börjar ett beställningsverk från Sveriges Radio, går inte placera någonstans, vare sig i tid eller rum. Jag ska också nämna övriga musiker, så det framgår hur många olika instrument som samspelar: Jonas Knutsson (saxofoner), Kerstin Ripa (valthorn), Per Texas Johansson (klarinetter), Erik Rydvall (nyckelharpa), Liliana Zavala (rytminstrument/röst), Robin Cochrane (balafon/trummor), Felisia Westberg (kontrabas/elbas) och Johan Graden (piano/annan klaviatur).

Xenomaniabandet med Ale Möller i mitten. Foto: Olof Grind

”Xeno Manía”-musikens olika sviter (eller vad de ska kallas) är inspirerade av fyra, nu döda musikaliska förebilder: Gibril Bah (som kom från Senegal och bemästrade den ensträngade fiolen ”riti”), Tarak Das Baul (en av de kringvandrande indiska baulerna), Röjås Jonas (fiolspelman från Boda i Dalarna) och Barba Thodoros (sångare från ön Paros i Grekland).

Men Ale Möller hämtar inte melodier från förebilderna. Han lånar knappt ens deras musikaliska uttryck utan låter allt han hört blandas i sina öron för att sen skapa musik som på samma gång hans egen och någon annanstans ifrån. Här och där. Förr och nu. Olika instrument växlar om i förgrunden, spelar tillsammans med fler eller färre andra instrument. Spröda, sprittande balafontoner, nåtslags brassband, ett ensamt horn i skogen, afrorytmiskt, ensemblespel som kunde vara ny konstmusik, friformjazzbräk, funk, reggaebas…

Hur mycket är noterat, om ens något? Hur mycket förbestämt respektive improviserat? Kontraster, variationer, snabba hopp. Ja, det är vad jag förmår att beskriva av en äventyrs- och jordenruntmusik som egentligen inte går att beskriva med ord.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik