Vardagsspännande kriminalitet

Karin Wahlberg
En god man
(Albert Bonniers förlag)

Vardag. Såg att Karin Wahlberg reagerade på den beskrivningen. Att hennes romaner skulle vara nånslags vardagsdeckare. Det lät alltför tråkigt, tyckte Wahlberg.

Men så är det inte. Ordet vardag är varken tråkigt eller nedsättande. Utan tvärtom: högre betyg går knappt att få.

Karin Wahlberg skriver allt bättre. Hon berättar långsamt och ingående, noga är kanske ordet.

Hennes böcker har förändrats, det betyder utvecklats, från deckare till kriminella vardagsromaner – eller vardagsromaner med inslag av kriminalitet.

Eller till och med: allas våra vardagsliv som deckare. Samtidigt som vardagslivet placeras i samhället, vardagsdeckaren i en samhällsroman.

De återkommande huvudpersonerna – kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundberg med de bägge döttrarna – bor numera i Lund, tidigare Oskarshamn. Miljöskildringen var noga och bra då också; den är än mer noga och bättre nu, för i Lund har författaren Wahlberg bott i många år.

Wahlberg är också läkare, vid sidan om författandet, och  hennes huvudtema återkommer även i ”En god man”: skildringen av sjukvården. Hon ger inblickar i något som vi alla kan – eller om det ska uttryckas, riskerar att – komma i kontakt med. 

Hennes förra Claesson/Lundberg-deckare – riktigt bra! – blev något så ovanligt som en polisroman om vår kriminella sjukvård med hela Sveriges befolkning som brottsoffer. ”En god man” – nästan lika bra – handlar om, låt säga, godhet, välvilja och omtanke. Ämne: ”Shaken baby syndrome” eller på svenska skakvåld.

Paul Klintman, en god man (fast allt lite snobbig) och barnläkare med skakvåld som särskilt intresse och specialitet, hittas mördad i sin bostad, en Skånelänga i Östra Torp vid utkanten av Lund. 

Så börjar polisutredningen med kommissarie Claesson som undersökningsledare. Också den går långsamt och metodiskt, läsarna får följa Lunds kriminalpoliser under sammanträden och förhör, lära känna poliserna sådär lagom att man blir bekant med dem.

Claes Claesson och Viveka Lundberg känner Karin Wahlbergs trogna läsare – den nya titeln är den tionde i serien – sen början av 2000-talet. De är mer än bekanta, som vänner i litteraturen. Jag gillar att följa med när Claes varje arbetsdag cyklar till jobbet på Lunds polishus tillsammans med en av döttrarna, den yngsta, medan den äldre dottern själv tar sig till skolan. Att inte de vanligaste vardagliga händelserna hoppas över.

Wahlberg bekantar oss också med nämnde Klintman, hans före detta hustru, andra läkare, både i Lund och Malmö, där Viveka arbetar. Nu har hon också börjat att forska.

Alltför mycket? För detaljerat? Det finns kritiker som tycker så om Wahlbergs böcker – att hon ägnar för många rader och sidor åt såväl person- som miljöskildringar (snart har hon väl nämnt varenda gata och plats i Lund)  och dessutom, i den nya romanen, bryter av det skönlitterära och ägnar utrymme åt en faktabok i romanen med information om våld mot barn.

Men jag tycker inte det. Jag uppskattar hennes slow crime-berättartempo, att hon tar romanpersonerna – ja, sina romanpersoner – och miljöer på allvar, skildrar dem som om de är viktiga. Vilket de ju är. De är verkliga. Karin Wahlberg skildrar verkligheten. Hennes miljöer finns i verkligheten, hennes personer kan göra det.

Upplösningen kommer nog oväntat för de flesta läsare. Det går knappast att gissa på vem som gjorde det eller anledningen till mordet. Snopet? Nej, inte alls. Detta känns extra verkligt. Också upplösningen ingår alldeles självklart i Karin Wahlbergs kriminella vardagsroman.

Så har hon blivit, allt mer: inte en deckarförfattare längre utan en romanförfattare som skriver kriminellt.

Bengt Eriksson
Tidigare publicerat på Opulens

Sommardeckare under päronträdet (10): Ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet

(Fick bli läsning vid köksbordet igen, solen har ännu inte gått upp över päronträdet.)

Har ju redan skrivit några rader om Katrine Engbergs ”Krokodilväktaren” (Forum; övers: Margareta Järnebrand) men bör skriva ytterligare några. Det är hon värd, den danska deckardebutanten Engberg.

Fast det var då det, 2016, som hon deckardebuterade – och gjorde succé – i Danmark med ”Krokodillevogteren”. Sen dess har två titlar tillkommit i serien och en fjärde är på gång i början av hösten (i Danmark alltså).

Det var på tiden att Katrine Engberg också introducerades i Sverige. (Vilket föranleder mig att ännu ännu ännu en gång påpeka att dansk krimi ska läsas på just danska – annars riskerar man antingen att missa en del bra danska deckarförfattare eller, som nu, att komma några år efter.)

Katrine EngbergEngberg är bra på intriger: i debuten ringlar kriminalintrigen fram på ett inte alls väntat sätt. Och  särskilt bra på idéer till intriger: redan titeln ”Krokodilväktaren” är ju fyndig. (En krokodilväktare har genom historien påståtts leva i symbios med krokodiler, plocka insekter från krokodilen rygg, men det är nog just ett påstående eller en myt. Googla och kolla själv!)

Intrigfyndigt är också att en av personerna, en äldre kvinna och ägare till lägenhetshuset där ett mord begåtts, håller på att skriva en bok – en deckare – om ett mord som begås på samma sätt. I boken som i boken, således. Extra intrigellt eller vad det heter blir det av att deckaren i deckaren inte är utgiven ännu utan enbart finns som manus.

Nog om plotten. Jo, den är fyndig rätt igenom, kan poängteras.

Men det som fångar mig i och med deckare är ju sällan själva deckarintrigen utan annat; allt annat, vad som helst annat kan det vara. Som med Engbergs deckare i genren polisroman:  personskildringen, miljöskildringen och den stämning/spänning som kommer ur språket, författarens  sätt att skriva.

Persongalleriet är, säg, intressant. Det börjar redan med de bägge och högst omaka poliserna,  kriminalutredarna Jeppe Kørner och Anette Werner vid Köpenhamnspolisen, men också den nämnda blivande kvinnliga deckarförfattaren och husägaren/värden Esther de Laurenti kan placeras i facket personlighet. Liksom för den delen hennes mopsar (observera deras namn).

Miljöskildringen är kännbar gånger två: kännbar och igenkännbar. Katrine Engberg tar med läsaren till Köpenhamn och för att känna det, att man är i denna danska storby, behöver man inte vara mer än en flyktig köpenhamnsturist irl. En av de platser som läsaren får besöka: rummet högst upp på Det Kongelige Teater, sju våningar ovan teaterscenen.

Och så stämningen, framför allt den – nej, inte jargongen men nåt åt det hållet. Tempo är inte heller riktigt rätt ord. Det finns en slags kokpunkt mellan poliserna Kørner och Werner och även mellan poliserna och övriga personer, när spanarna är ute på jobb.

Inte hårdkokt, inte rakt av och på, men ett slags vardagshårdkokt dansk puttrighet (betoning på alla orden) som jag gillar. Säg, krimihygge.

Och än bättre blir det – i kommande titlar, det kan en deckarläsare som läser dansk krimi på danska avslöja.

Bengt Eriksson