Allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är mycket mer än deckare. De innehåller mer än det kriminella.

Kriminaltråden är förstås viktig. Också den måste finnas, vara så bra som möjligt och fortsätta igenom hela berättelsen. Men en bra deckare ska dessutom innehålla intressanta, välporträtterade personer och miljöer, livet och samhället ska finnas med (eventuellt politik och ibland historia).

Detta – allt detta – krävs av en bra deckare och en bra deckarförfattare. Att författaren klarar av att handskas med så mångt och mycket, kan balansera, skildra och berätta om allt detta.

Christina Wahldén kan. Hon är denna deckarjonglör som krävs. Hennes Darwindeckarserie passar in på nämnda krav och beskrivning. Nu har Wahldén gett tredje delen, ”Enbart kvinnor”, i Darwindeckarserien.

Darwin är den hamnstad i norra Australien, Northern Territory, som romanerna utspelar sig i och kring. Australien, alltså? Lite extra kul, att Christina Wahldén studerade i Sydney och blev så intresserad av Australien att hon startade en ny deckarserie med Australien som ny kriminell miljö.

Fast städerna Sydney och Darwin ligger förstås långt ifrån varann. Australien är ett gigantiskt land eller landområde. Dock studerar en av seriens personer, en ung svenska som av alla möjliga namn heter Greta, just i Sydney. Men i den nya boken har Greta dock åkt på en stipendieresa till Gulkala och Garmafestivalen i nordöstra Arnhem Land.

En helig plats för Australiens urinvånare och en festival som undervisar i ursprungsbefolkningen traditioner.

Darwinserien är polisromaner med två huvudpersoner: poliserna Jess och Bluey; den ena yngre, kvinna och urinvånare, den andre äldre, man och vit. ”Enbart kvinnor” börjar med att ministern Laura Jones hittas mördad i Darwins högsta domstol, cyklonsäker förstås liksom alla offentliga byggnader i Darwin.

En spektakulär byggnad också, golvet har svartvitgrå glasmosaik. Där på golvet ligger Laura Jones med sju snäckor utplacerade bredvid kroppen. Den första frågan för poliserna: Kan mordet ha något att göra med att Laura Jones fattat beslut om att godkänna gruvexploatering på en av urbefolkningens heliga platser?

Nu börjar kriminal- och polisromanen ”Enbart kvinnor” bli extra intressant. Kriminalromanen  blir, som jag skrev tidigare, mycket mer än en deckare. Läsaren får följa poliserna Jess och Bluey till Snake Hill, där representanter för urbefolkningen demonstrerar mot gruvbolaget och exploateringen av marken.

På den heliga platsen finns en förlossningsgrotta. Vad är det, en förlossningsgrotta? Exakt vad ordet säger. En grotta där kvinnor föder sina barn i nära kontakt med jorden, istället för långt bort på ett sjukhus. Tar det igen: Här börjar Wahldéns deckare att bli riktigt intressant, ja, spännande på allvar och verkligt.

Verkligt, eller? Ja, jag googlar. Wahldén får mig att googla och kolla, för att kolla om det fiktion eller om hon skildrar verkligheten…

Berättelsen inkluderar dessutom polisernas privatliv. Hur ska Jess, som både polis och urinvånare, ställa sig demonstrationen? Borde hon sälla sig till demonstranterna? Och förresten, har Jess blivit gravid? Och Bluey, ska han klara av att banta? I förbifarten meddelas att det finns en amerikansk marinbas i Darwin. Men varför då?

”Enbart kvinnor” innehåller allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare. Ja, så bra är Christina Wahldén ursprungsaustraliska kriminal- och polisroman att hon får mig att tänka på Tony Hillermans polisromaner om USA:s ursprungsbefolkning och de bästa av Nevada Barrs amerikanska nationalparksdeckare.

Bengt Eriksson

Ännu en av årets kriminella återvändare

Gertrud Hellbrand

Dragoner

(HarperCollins)

Titeln syftar på målningen ”Skånska dragoner rida till bad”. En mindre kopia av den finns på hästgården i Östergötland kring vilken Gertrud Hellbrands debutdeckare utspelar sig.

Hon har gett ut flera tidigare romaner. Det framgår av deckaren ”Dragoner”.

Hellbrand kan skriva och berätta, särskilt bra är hon på att teckna personporträtt. Samtliga beskrivs, ord för ord, mening för mening, så de blir levande människor.

Mira Westman återvänder till barndomsbyn Hedsbro för att sköta om morfars stuga. Han föll och slog ihjäl sig. (Och eftersom det här är en deckare, så…)

Nu har stallpojken Ville, hennes syssling, försvunnit. Varför? Vad hände? Mira återser också ungdomskärleken Adam.

”Skånska dragoner rida till bad”, målad av Oscar Matthiesen. Originalet finns på Ystads Militär Historiska Museum.

problem är det kriminella. Dramatiken och spänningen. Det går alltför långsamt och händer för lite.

”Dragoner” blir inte mer än som en upptakt – ja, ett förord – till de kommande titlarna i ”Östgötasviten”.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Djävulskt spännande

Sam Lloyd

Flickan i skogen

Övers: Christian Ekvall

(Norstedts)

(Notera att den tråkiga svenska titeln inte gör den engelska titeln ”The Memory Wood” rättvisa.)

Handling:

”Elissa är tretton år när hon kidnappas. Mitt på dagen blir hon inkastad i en bil, nedsövd och bortförd. När hon vaknar ligger hon fastkedjad i en håla under jorden, djupt inne i skogen. Hon har ingen aning om vem hennes kidnappare är, men hans beteende blir allt mer oförutsägbart.

Elijah är en pojke som har ägnat hela sitt liv åt att utforska varje del av skogen, och det är så han hittar Elissa. Elissa inser att den märkliga Elijah är hennes enda chans att komma undan med livet i behåll. Men Elijah vägrar att ringa polisen. Han är glad över att äntligen ha fått en vän. Och han vet hur det här kan sluta. Elissa är inte den första flickan han har hittat fången i skogen.”

Vilken läsupplevelse det här är! Det är sällan jag inte kan lägga ifrån mig en bok, men jag sträckläste halva den här i ett svep.

Det är en renodlad psykologisk thriller med alla ingredienser: Briljant intrig. Fantastiska miljöbeskrivningar. Intressanta personporträtt. En genialisk tvist. Och så är den djävulskt spännande.

Jag tror att det jag gillade allra mest var detaljerna. Att kunna skriva så detaljerat om fasorna i att hållas fången, kränkas och manipuleras och samtidigt beskriva en polisutredning i minsta detalj utan att det blir det minsta övertydligt.

I det här fallet ger detaljerna liv åt berättelsen. Att den 13-åriga tjejen är mästare i schack och mycket smartare än sin kidnappare gör berättelsen ännu mer fascinerande.

Jag är förvånad över att jag inte har hört mer om den här boken, men det är ju alltmer så att recensenterna här fokuserar på svenska deckare. Jag tycker det är synd. Vi svenska författare har mycket att lära oss av de brittiska som ärligt talat är ett strå vassare.

Även så med Sam Loyd. En debutant! Inte förvånad över att den listats som en av årets bästa av The Guardian.

Bästa thrillern jag har läst i år.

Mariette Lindstein, gästrecensent på Deckarlogg, har gjort stor succé med sina romaner om ”Sekten på Dimön”, som den första titeln hette (den kom 2015). Lindsteins romanserie om en sekt, dess ledare och medlemmar, bygger på egna erfarenheter från Scientologerna i Kalifornien och hur hon 2004 lyckades fly därifrån.

Norske polisen Wisting på TV

Får allt bli mer ihärdig med att följa strömningstjänsternas deckarserier. Fast det finns ju så många deckare och annan krimi att läsa – först – så hur ska en enda deckarläsare hinna?!

Missade alltså Viaplaypremiären av deckarserien ”Wisting”, byggd på ett par av titlarna, ”Jakthundarna” och Grottmannen”, i Jørn Lier Horsts norska polisserie och namngiven efter huvudpersonen, kriminalutredaren Willam Wisting.

En serie polisromaner som blivit allt bättre och jag gillar allt mer. Kan faktiskt vara den bästa polisromanserien i Norden för närvarande (alltså bättre än danskarna Jesper Steins och Jussi Adler-Olsens polisserier).

Wisting

”Wisting” på papper och skärm, i roman och TV-serie.

Men hur ska det gå att överföra polisen Wisting från romansidorna till TV-skärmen? Sånt är ju alltid lika vanskligt.

Det blir till att titta och se – när ”Wisting”-serien ikväll har andrapremiär på TV3, närmare bestämt klockan 22.

Förresten, nån som redan sett serien på Viaplay och kan komma med en förhandskommentar?

Däremot tror jag att jag nu hunnit läsa samtliga, inklusive de oöversatta, romanerna i Jørn Lier Horsts serie om kriminalutredaren William Wisting.

Erkänner att jag läste lite tveksamt till att börja med, bland annat för att det schabblades en del med utgivningen på svenska. Vilket framgår av nedanstående text, skriven för ett tag sen nu.

Fast såväl utgivningen som min läsning har bättrat sig, sen dess. I TV-serien spelas William Wisting förresten av Sven Nordin. Men är inte han lite ung?

***

Start en bra bit in i serien och till en början utgivet i fel ordning.

Men när ”Blindgång” (Lind & Co; övers: Caisa Mitchell) nu kommit på svenska går det i alla fall att läsa fyra av norrmannen Jørn Lier Horsts polisromaner i (kolla så ni gör det!) rätt ordning – alla med och om utredaren William Wisting och hans kolleger i Larvik. Hela sex tidigare titlar i Wisting-serien saknas däremot – fortfarande och tyvärr – i den svenska utgivningen.

Med detta påtalat måste jag också betona att de fyra titlar som kommit på svenska – här i rätt ordningsföljd: ”Vinterstängt”, ”Jakthundarna”, ”Grottmannen” och ”Blindgång” – är bland det bästa som just nu går att läsa bland nordiska polisromaner.

Trailer till norska TV-serien ”Wisting”.

Lier Horst kan nämligen både skriva och berätta och är dessutom kunnig i polisarbete. Han har själv varit polis och utredare i Larvik.

Ingen ovanlig och märkvärdig – utan snarare en rätt typisk – intrig i nya ”Blindgång”: sprit- och knarksmuggling, några mord som följd av detta, överordnade som lägger sig i och kolleger som missköter sitt jobb.

Utförandet är däremot högst eget: en polisroman som blir en procedurroman in i den minsta lilla detaljen. Jørn Lier Horst berättar utförligt och ingående, även när polisarbetet är onödigt, visar sig resultatlöst.

Visst, det kan bli hur urtråkigt som helst med sån här polisiär knappologi. Om inte Jørn Lier Horst varit så initierad och dessutom, som sagt, kan skriva och berätta, teckna intressanta personporträtt och skapa spänning i och ur det lilla; de små detaljerna, kriminella som mänskliga.

Vid sidan om – eller snarare mitt i – spänningsromanen fortsätter också Jørn Lier Horst att teckna porträttet av en norsk och högst sympatisk – eller ordet är kanske vanlig? – man som råkar vara kriminalpolis. ”Blindgång” är ännu en mansroman, ytterligare penseldrag fogas till William Wistings porträtt.

Dessutom finns liksom en extra roman i romanen, så pass utförlig att den hade kunnat bli en fristående novell eller kortroman: en skildring av två unga ensamstående mödrar. Den ena med ett litet barn, den andra ska snart födas. Den senare är änklingen Wistings dotter Line.

Bengt Eriksson