Spänning á la Frankrike

Fransk kultur är så fransk, sägs det ibland. Hmmm, brukar jag kommentera. Och tillägga: Snarare är det väl så att kulturen i Frankrike blir fransk…

För ingen annanstans är de som skapar kultur sådana tjuvaktiga skator samtidigt som de står med bägge skorna på marken – som i just Frankrike.

Blott två exempel (kunde också ha inkluderat spelfilm från Frankrike): chanson och polar (fransk benämning för deckare). Chanson!? utropar någon (det kan vara du). Men chanson – franska visor – är väl ändå bland det mesta franska som finns?

Nja, återigen: chanson blir fransk. Med början kanske på 50-talet (eller tidigare ändå) har chanson/fransk visa tagit till sig allt ifrån jazz och fortsättningsvis rock´n´roll,  rhythm & blues, pop, latin, reggae, afro med mera. För att sen omvandla och blanda influenserna till sång och musik som inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än Frankrike.

Olivier Norek, fransman, tidigare polis och nu deckarförfattare. Foto: Bruno Chabert

(Detta gäller också rockabilly, ingenstans har denna gren inom 50-talets rock´n´roll hållts vid liv som i Frankrike. Och lyssna – så fransk rockabilly låter i Frankrike. En speciell favorit: Jesse Garon (ja, bara artistnamnet, som går att uttala både på amerikanska och franska).

Deckare, särskilt de som kan beskrivas som noir (ett ord som förresten uppstod i Frankrike som benämning på mörka, stämningsfulla filmer), blev också franska när den hårdkokta amerikanska deckargenren importerades till Frankrike och planterades på Paris gator.

Och fortsätter att bli… Numera kan alla möjliga deckargenrer bli som franska i tangentfingrarna på författare i Frankrike. Blott några franska deckarförfattarnamn, för att nämna ett par tre, fyra, fem av mina favoriter på senare år: Léo Malet förstås (men han är redan från tidigare år), Fred Vargas, Anne Rambach, Tatiana de Rosnay, Dominique Sylvain, Torun Börtz (så fransysk som en svenskparisisk krimiförfattare kan vara), Laurent Binet, Pierre Lemaitre och Olivier Norek.

Den sistnämnde, alltså Olivier Norek, ska det handla om här och nu.

Det första som kom på svenska av Norek var den mycket franska polisromanen, kvinnodeckaren,  landsbygdsdeckaren och ”enbart” kvinnoromanen ”Ytspänning” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) med den likaså mycket fransyskt kvinnliga överkommissarien Noémie Chastain på, först, Parispolisen men, snart, utlokaliserad till fransk landsbygd. 

Resultatet blev en typiskt fransk noir: överdrivet, våldsamt och blodigt samt humoristiskt, personligt och så smart att det nästan blir intellektuellt. Med numera landsbygdspolisen Noémie Chastain hade jag velat ha ännu en deckare, ja, flera titlar i en serie franska polisromaner.

Så blev det inte. Istället återkom Norek på svenska (vill säga, i Frankrike var turordningen en annan) med ”Kod 93” (Sekwa; övers Lisa Marques Jagemark): första delen i en ny polisromanserie med Victor Coste (alltså byte från kvinna till man), kommissarie och utredningsledare på kriminalen i Seine-Saint-Denis, en förort till Paris där landets flesta och grövsta brott begås.

Nu i år har andra titeln, ”Territoriet” (Sekwa; övers: Sebastian Gröndal), kommit i vad som ska vara en Victor Coste-trilogi. Observera översättarna: inte mindre än tre stycken översättare av och en samme franske deckarförfattare och två till de hittills utgivna titlarna om kriminalkommissarie Coste. Nu ska jag inte kommentera detta mer ingående utan blott konstatera: Det är inte bra. Resultatet blir alltför olika.  

Polisromanerna – alla tre – är däremot högst läsvärda och borde uppmärksammas mer än vad som gjorts i Sverige. Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg (hos Vargas) än Maigret (Simenon) men även drag av Steve Carella (McBain).

Jag skulle ana och tro att ”Kod 93” och ”Territoriet” var  försök att skriva mer samtidsrealistiska polisromaner, men samtidigt är Olivier Norek ju fransman. Så han klarar inte riktigt av det. Han vrider om och höjer upp realismen till surrealism för att på detta sätt få verkligheten att bli extra syn- och kännbart verklig.

Vilket han verkligen (!!!) lyckas med. Norek skriver franska polisromaner i procedurskolan: utredningarna sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att (i ”Kod 93”) ett lik på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod.

Eller när han (i nya ”Territoriet”) både introducerar Bibz, tolv år och gangsterledare på väg uppåt i karriären, samt en korrupt borgmästare, vars korruption saknar alla tänkbara gränser. Här finns också en pensionär med knarkgömma hemma i lägenheten.

Det är som om allting, människorna och händelserna, styrs någon annanstans ifrån. Samtiden? Utvecklingen? Bara händer? Olivier Norek är dessutom en skicklig  persontecknare, det gäller såväl poliser som skurkar. Han skriver polisromaner som både är realistiska och surrealistiska, de skildrar en parisisk verklighet genom att vrida till den några franska fiktionsvarv.

Som i en spegel i olustiga huset.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

PS. Detta har som synes tidigare publicerats i/på Opulens där krönikeredensen uppmärksammades av författaren själv, Oliovier Norek, som skrev följande kommentar på Twitter (liten franskövning eller översätt med Google):

Bonjour ! Merci pour cette chronique dont je suis particulièrement fier ! Mais savez-vous que tout ce que j’écris est vrai ? Tiré de mes enquêtes ! Oui, l’homme qui se réveille pendant son autopsie… Oui, Bibz, la petite terreur de douze ans, etc, etc… ;-)–

PPS. Olvier Norek menar alltså att allt han skildrar inte är det minsta överdrivet utan den rena raka franska realismen…

Stenhårt kokt i grytan

Läst har Deckarloggs red. gjort i sommar. Mest hela tiden. Skriva och recensera har det däremot inte blivit så mycket av och med.

Nu ska Deckarlogg försöka skriva ikapp sig, igen. Börjar med följande deckare och en undran: Varför har den getts ut på Lava förlag och inte på ett större bokförlag?

Peter Westberg
Gourmand
(Lava förlag)

Inte hårdkokt utan ännu mer: stenhårt kokt. Så är Peter Westbergs debutdeckare. (Nej, inte  debutroman, tidigare har Westberg skrivit både noveller och romaner inom genrer som skräck och fantasy.)

”Gourmand” har dessutom blivit en skvader, lite av mycket och blandat: amatör- och privatdeckare, gangsterroman, en anings (i alla fall en liten aning av) polisroman och thriller rätt igenom. Lite av burlesk och pastisch också, tycker jag.

Deckarburlesk och deckarpastisch.

Personligt, ja, eget. Ett eget berättande och ett eget sätt att förmedla berättelsen. Fast Westberg inleder med det som blivit vanligare än vanligt…

Nämligen en prolog: denna i form av en pistolmynning som plötsligt riktas mot en man som sitter vid ett bord på en restaurang och som pekar vidare in i den fortsatta romanen och vad som ska ske i deckarintrigen.

 En skolflicka försvinner på väg till sin pianolektion. En vecka går. Två veckor, tre… Men flickan är fortfarande försvunnen och hennes mamma blir förstås utom sig av oro. Inte lindras smärtan och oron heller att polisen hade gripit en högst trolig förövare men släppte honom igen!

Vem var det? Vad heter han? Polisen vill inte avslöja hans namn för mamman som blir än mer utom sig: ilsken, förbannad. Hon bestämmer sig för att anlita en privatdetektiv av en sort som knappast finns utanför kriminallitteraturen och inte ens så ofta i dagens deckare.

I alla fall svenska. Ska vara i USA då och allra helst på 40- och 50-talen, då den hårdkokte privatsnoken även importerades till svenska deckare (men försvann igen). I ”Gourmand” återuppstår denna nygamla privatdetektiv.

Det är ena tråden: den mer än hårdkokta privatdetektivdeckaren med känsla för pastisch. Till detta kan också väl fogas undergenren hämnddeckare. Andra tråden är en gangsterroman och inte mindre hårdkokt den.

En av Sveriges mest kända kockar med flera Michelinstjärnor ska äntligen få sin efterlängtade egna restaurang. Ja, få och få. Erbjudandet kommer från en rik spansk gangsterboss och det är bara att hänga på för Michelinkocken, oavsett han vill eller inte.

Gangsterbossen har nämligen gjort en noga personundersökning av kockan och kan presentera foton på hans otrohet som dessutom är av en sort som bara inte får bli offentligt, det skulle spräcka det lyckliga äktenskap och förstöra hans framgång som kock.    

Världens chans eller världens ochans. Gangsterromandelen är inte mindre tuff och stenhård. Och har också sina procent av pastisch. Och humor, i det stenhårda. Jo, faktiskt, det också. ”Gourmand” är dessutom lite av en skälmdeckare.

Personligt? Ja. Både oväntat och ovanligt personlig inom dagens svenska deckar- och krimigenrer. Tar han i för mycket? Klart han gör. Egentligen. Överdriver? Det också. Men om säger om du uppskattar min beskrivning ovan så kommer du att gilla Peter Westbergs egenartade deckardebut.

Så det där med Lava, varför utgivning på just detta förlag (ett hybridförlag där väl författarna själva står för kostnaderna)? Visade inget annat – så kallat vanligt – förlag något intresse?

Deckarlogg frågade Peter Westberg som svarade att Lava (den här gången) erbjöd så kallad vanlig förlagsutgivning. Så han valde Lava framför ett ännu mindre förlag som också var intresserade vilket inte – obs! inte – något av de större svenska förlagen visade sig vara.

Va?! utropar Deckarlogg. Hur grovt kan förlag missa personliga författare? Eller vill somliga förlag bara ha mer lättsåld mainstream – inte personligt författare, ja, egna, ja, egenartade deckare? Amen hur trist får det bli…

Bengt Eriksson

Inte Lang, inte Christie, inte heller feelgood utan mjukkokt på hennes eget sätt

Kristina Appelqvist

Klänning för korta kvinnor

(Piratförlaget)

Kristina Appelqvist var föregångare och pionjär för den nygamla eller återerövrade mjukkokta detektivromanen i Sverige.

Hon har tidigare skrivit två deckarserier som bägge utspelar sig på och kring högskolan i Skövde och är så parallella att mitt huvud ibland har förväxlat dem. (Vilken bok hör till vilken serie? Kanske var det likadant också för författaren? I en titel skrev hon nämligen ihop serierna.)

Kristina Appelqvist inleder nu en ny, tredje deckarserie – fortfarande mjukkokt men med nya personer i nya miljöer.

”Klänning för korta kvinnor” är delvis en återvändardeckare, gånger två till och med. Författaren växte själv upp i Mjöbäcks prästgård i Västergötland, som i boken ärvs av huvudpersonen Nina Storm efter sin moster Lilly – där bodde Nina varje under sommarlov i barndomen, prästgården blev hennes andra hem.

Fast själva återvändandet hamnar aldrig i centrum av intrigen och berättandet utan bara finns där. Nästan som ett påpekande, ja, ett ironiskt skämt med återvändartrenden. Jojo, vet att jag skrivit en återvändardeckare men det bryr jag mig inte om och du = läsaren märker det knappt.

Mjöbäck med omgivningar är en av miljöerna och ena delen av intrigen. Nina gör en upptäckt i den ärvda prästgården: en kartong med sedlar. Hon räknar sedelbuntarna. Det är en, det är två, det är tre… miljoner.

Den andra miljön och intrigdelen är Stockholm. Där bor Nina. Hon arbetar som kommunikationschef på Myndigheten för kulturstöd, vars kvinnliga chef kallas Draken (i hemlighet) av Nina och Robert, som är Nina förtrogne på myndigheten och en personlighet, på flera sätt.

Chefsdraken är vidlyftig med bjudpengar och vindrickande. Det börjar brinna på myndigheten. Plus att Appelqvist smyger in både en kriminell begagnad bokhandlare (i Stockholm) och mutor i kommunpolitiken (Västergötland).

Just smyger – eller för in. Allt passar så väl ihop. Ett vällagt pussel. Och personerna är högst trovärdiga, en sån där Drake – eller flera – har jag ju stött på, om än inte på statliga myndigheter. I alla fall går jag på att personerna kunde vara människor ur verkligheten.

Det händer mycket, både litet och lite större. Blir inte riktigt klok på om Kristina Appelqvist i förväg har planerat allt så noga i detalj eller om hon kan ha tänkt och skrivit spontant.

Kanske inte menat ironiskt, som ett skämt, men i slutet samlar hon också alla – eller de flesta i romanen – på prästgården i Mjöbäck. Alltså sådär som deckarförfattare brukar göra när de inte riktigt fått ihop en lösning på intrigen – då blir det stor och mycket action i slutet.

Fast Appelqvist tar inte till action. Hon gör samma men mjukt, faktiskt lite mysigt. Nog måste det vara med ett leende som hon skrivit så här? Det är lika bra gjort som underhållande.

Kristina Appelqvist har aldrig skrivit och berättat bättre än i ”Klänning för korta kvinnor”. Märklig titel förresten, ska nog inte avslöja mer om den, för titeln ingår liksom i handlingen. Fast jag kan väl kanske ändå avslöja att titeln syftar på moster Lillys stora intresse för film. Det får vara nog så.  

Jag uppskattar också att Appelqvist när hon nu startat en ny serie varken skriver som Maria Lang eller Agatha Christie på nytt och inte heller feelgood. Det är mjukt, lagom spännande och lite mysigt men inte så rysligt. Varken Lang, Christie eller feelgood.

Utan nånting där emellan, något personligt där emellan, hennes egen mjukkokta och samtidigt realistiska deckargenre. Jag hoppas att Kristina Appelqvist nu sitter och skriver på tvåan i serien – eller hon kanske redan har lämna in manuset…

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag med musik: Experimentell urblues från Österlen

Cactai Road

Rising Falls

(Egen utgivning)

Vilken lycka för ett par musiköron att få bo i sydöstra Skåne! Kan någon annan del av Sverige ha ett lika stort, rikt och nyskapande musikliv? Så många artister, musiker och grupper som håller…. ja, faktiskt, världskvalitet.  

Som trion Cactai Road från Vitaby, Brösarp och Rörum. Efter att ha ”upptäckt” dem på Backafestivalen och hört deras ep-skivor har jag längtat efter ett helt album. Och jag, det skriver jag direkt, väntade inte förgäves.

Debutalbumet ”Rising Falls”, trions andra album, överträffar allt jag förut hört med Cactai Road. Men hur ska musiken beskrivas? På omslaget finns ett foto av Cactai Road på turné med en bil som fått motorstopp i typ Arizona. Observera kaktusarna men byt ut bergen i bakgrunden mot havsutsikten från Kivik.

Så låter Cactai Road. Urbluesamerikanskt från prärie och sumpmark, samtidigt som de tre medlemmarna skapar musik på personligt avstånd från traditionerna. De anknyter bakåt till främst bluesen men spelar där (som i USA), här (som på Österlen) och nu (både här och där).

Jasmine Lyhagen sjunger med kameleontisk röst, än som en bluessångerska, nog lite jazz i rösten också, och än tar hon sig in i såväl fransk chanson som country, när hon inte utför friformperformance. Hon spelar samtidigt trummor och nu även akustisk gitarr.

Cactai Road på väg till gigget på Österlen.

Mikael ”Skuggan” Nilsson spelar akustisk slidegitarr och munspel (samt anges som kompositör men nog har väl Jasmine bidragit till texterna?) och Jerker Wennström grundar och fyller ut med sina akustiska basar. Resultat: en grupp, en hel orkester, alltså mer än en trio.

”Chiggety Jaggedy” inleder med skumpig träskblues, glidande slide och bestämda trummor på typiskt Cactai Road-sätt. I nästa spår, ”French Quarters”, börjar variationen med en känsla av såväl fransk chanson som New Orleans-voodoo. ”Calm Deep Slow” är närmast en stilla countryvals från Texas, ”Sick Ol´ Shady” blir gospelblues med körsång och i titelspåret ”Rising Falls” spelar Jasmines akustiska fingerplockgitarr ihop med Mickes slidebluesgitarr.

”Spirit Song” avslutar stilla och svävande, får man skriva ”new age”? Andligt och spirituellt, som meditativ blues. Mycket vackert. Och om du lyssnat dig igenom albumet en gång (det finns på Spotify) så lyssna en gång till – och lyssna nu speciellt på Jasmine Lyhagens röst.

Hör hur hon byter röstlägen (från mörkare till ljusare), stämningar (från blues till just andligt) och genrer (från samma blues till jag vet inte vad). En säregen sångerska och en helt egen trio.

Bengt Eriksson

Ystads Allehanda 2020

Den jävliga jävla verkligheten

Anders Roslund

Litapåmig

(Albert Bonniers)

Anders Roslund skriver och berättar allt bättre. Hans sjätte spänningsroman – eller polisroman om den åldrade Ewert Grens – kan vara den bästa. Den sjätte alltså, allt bättre skriver och berättar han.

Det hänger ihop: hur han skriver och vad han berättar. Orden förmedlar och lyfter fram berättelsen, får den att bli än mer otäck. ”Litapåmig” är en otäck roman, ingen deckare att läsa för den vill ha en stunds underhållning. Den här romanen innehåller 462 sidor förmedlad verklighet.

Jävlig verklighet. Eller verklig verklighet.

Roslund varvar längre och kortare kapitel, längre och kortare stycken i kapitlen. Varvar = varierar. Här finns en del stilistiskt att studera och lära för andra som skriver deckare. Och ingenting är stilistik för stilistikens skull utan varje ord är skrivet för att lyfta, ja, blotta innehållet.

Blotta verkligheten. Den jävla verkligheten.

Också för polisen – den återkommande, åldrande kriminalkommissarien Ewert Grens. I arbetet och privat. Den här gången inte minst privat och detta just när Grens hittat någon han skulle kunna tycka om och som kanske skulle kunna tycka om honom. Då. Nu.

”Lita på mig” anknyter till en tidigare titel i serien, ”Box 21” (skriven under samarbetstiden med Börge Hellström). Men romanerna hänger ihop så löst att det ger något extra om man läst den förra titeln men man saknar det knappast om man inte gjort det.

Trafficking och prostitution återkommer som ämne, i den nya roman såväl som i den verklighet de flesta av oss aldrig får kontakt med men vet att den finns. Att detta liv för dessa unga kvinnor finns. Att detta är deras så kallade liv. Vi vet men behöver påminnas om det hur många gånger gånger gånger som helst.

För att inte glömma. Inte kunna låtsas som att det inte finns.

Redan i början finns kapitel som beskriver kvinnan och torsken – ja, en kvinna med en torsk – denna kvinna och denna torsk – som är så hemskt nära skildrat att jag helst hoppar över. Det får jag inte. Det är inte tillåtet. Jag tvingar mig att läsa för jag måste läsa, det är faktiskt min plikt att läsa. Att läsa för att aldrig kunna glömma. (”Hora”? Nej, ordet finns inte i min ordbok.)

Till trafficking och prostitution har Roslund också kopplat organhandel. Inte mindre otäckt. Inte mindre för jävligt. Nej, det här är inte underhållning. Inte underhållning i form av en spännande deckare. Inte för mig, jag förstår faktiskt inte (se andra recensioner) hur det kan vara möjligt att läsa ”Litapåmig” och bli underhållen.

Som den tråd som förbinder verkligheten med fiktionen och för handlingen framåt finns polisromanen – den polisroman som så fort den inletts övergår i katastrof för poliskollegan Sven Sundkvist, en av de få kolleger som Grens fortfarande har. Det går fel, det går så fel i hotellobbyn; med tillslaget, de unga kvinnorna, hallicken.

Det slutar i katastrof för kollegan, något bättre för Grens. Men för Ewert Grens ska hela romanen och berättelsen sluta med smärta, den stora smärtan efter den stora förhoppningen. Roslund är skicklig också på detta, att skildra det övergripande och lilla i ett, det allmänna och personliga.

En annan anknytning till föregående titlar i serien är att infiltratören Piet Hoffmann kommer in i berättelsen. 462 sidor, skrev jag förresten. Det kan verka långt. Det är det inte. Roslund har skrivit 462 tajta sidor. Inte något onödigt. Som om han trots omfånget strukit ner från än fler sidor.

Anders Roslund är en av de svenska deckarförfattare som idag skriver som allra mest och bäst i minnet efter Sjöwall/Wahlöö. Han skriver samhällsromaner, romaner om människor i dagens samhälle, verkligheten idag. Han använder sig av den form han tycker fungerar allra bäst för ändamålet: spännings- och polisromanen, deckaren.

Resultatet blir samhällsromaner. Det blir skönlitteratur (fast ordet skön låter opassande i sammanhanget). Det blir seriös litteratur som tar både sig och sitt ämne på största allvar. Det blir deckare som bäst. ”Litapåmig” (orden i titeln ska enligt omslaget skrivas ihop) är en spänningsroman, polisroman och deckare samt skönlitterär roman som bäst.

Bengt Eriksson   

Deckarloggfredag: Karin Boyes poesi blir sångpoesi

Ola Sandström

Aska

(Playing With Music)

Ola Sandström åstadkommer det omöjliga, ännu en gång. Han har tidigare gjort musik till Tomas Tranströmers poesi. En omöjlig uppgift som han lyckades med på bästa, mest personliga sätt.

Nya albumet ”Aska” innehåller främst tonsatta dikter av Karin Boye. Vilket ju har gjorts förut, sämre och bättre. Men så här? Aldrig förr!

Dock inleds albumet med Carl Michael Bellmans vaggvisa Lilla Charles, sov sött i frid som Ola Sandström framför som duett med Lisa Östergren. Melodin, lånad från en folkvisa, har bevarats men tempot sänkts så att resultatet blir en egen, personlig tolkning.

Sex av de övriga spåren är tonsatta Boye-dikter. Med detta kunde vem som helst misslyckas. Bevara dikternas inbyggda melodier? Meninglöst, då behövs ingen musik.  

Göra låtar i betydelsen melodier av ojämna diktrader? Lika dumt, som en tvångströja. Strunta i poesins stämning och budskap för att skapa något eget? Oförskämt, ju.

Ola Sandström gör något mycket svårare. Han har satt melodiska toner till orden. Observera skillnaden: inte melodier utan melodiskt.

Hans tonsättningar är närläsningar av dikterna, där Sandström möter Boye. Han är här men hon är kvar. Vad läser och tonsätter han i Boyes poesi? Människans livsvilja och livsovilja – och avgrunden dem emellan.  

Tonsättningarna kan placeras i en hybridform av  sångpoesi, folkvisa, klassiskt. Men varje dikt har fått sin läsning och därmed sin tonsättning.

Hör hur Karin Boyes mest kända dikt, Ja visst gör det ont, förblir vad den varit men också blir något nytt. Lyssna på gatutrallen Jag är född i en stad, som nu en trubadur sjunger stilla till sin lika stillsamma gitarr. Medan Vägen hem har känslan av landsbygd och folkvisa.

Ola Sandströms ljusa, väna röst och hans virtuost sparsamma gitarr gör sitt till. Bland andra Lisa Rydberg, fiol, Lisa Långbacka, dragspel, och Helene Norrman, dobro, betonar och förlänger, fördjupar och adderar  stämningar och atmosfärer.

Även två instrumentallåtar,  titelspåret Aska samt Solhem (bägge av Sandström), som framförs likt meditationer över resten av albumet.

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

Som ett musikstycke i ord

Maj-Britt Niklasson

Tonspel

(Ekström & Garay)

Maj-Britt Niklasson är musiker och konstnär. Nog minns du att hon spelade fiol i Landslaget? Hon är också en högst personlig konstnär med eget motivval i sina målningar. Ett exempel på en målning syns på omslaget till den här kortromanen. Men googla, det rekommenderas, och se fler av hennes målningar på nätet!

Härmed debuterar Maj-Britt Niklasson som skönlitterär författare. Det kan man inte tro. Hon är en av dessa debutanter som redan vid debuten faktiskt är författare. Fint handhavande med ord och formuleringar. Och ett ämne, som i likhet med målningarnas motiv, är hennes eget och lika personligt som när hon målar.

Ska Paulina läsas som hennes alter ego? Eller heter alter egot Filippa? Eller Ragnhild?

Paulina spelar violin, se och hör! När ”Tonspel” börjar är Paulina på väg med fiollådan till sin första repetition med Madam Iris orkester. En smått eller mer än lite märklig klassisk ensemble. Paulinas första möte med orkestern fick mig att tänka på Alice som trillar ner i hålet till Underlandet.

Är det där som berättelsens 144 sidor utspelar sig, i det undermedvetna? Inuti Paulina? I och genom Paulinas – eller om hon heter Filippa eller om hon heter Ragnhild – splittrade personlighet. Tre personer i en. Hon försöker hålla ihop sig. Få kontroll över sina olika jag. För detta handlar väl berättelsen om: hennes sammanbrott?

Alla tre förekommer i denna Madam Iris orkester. Hur ska Paulina beskrivas? Plikttrogen. Duktig, kanske. Lysande violinist. Medan Filippa är sprallig. Och Ragnhild mer ordentlig men ändå nog kanske mest ”galen”.

Det är en galen berättelse. Liksom i Alices underland händer det mest oväntade, plötsligt, än hit än dit; Filippa drar först Paulina med sig, sen drar Ragnhild med sig Paulina. Så försvinner Filippa. Sen försvinner Ragnhild. Och så återkommer Filippa.  

Kan den verkliga Paulina Filippa Ragnhild please visa sig! Eller förena sig. I vem visar sig den verkliga Maj-Britt?  

Inte skräck men det finns, om läsaren som den här läsaren själv går på darriga ben genom livet, något skrämmande, svårhanterligt, svårgreppbart rätt igenom ”Tonspel”. Förresten kan väl titeln syfta på just detta: att träffa rätt toner i livet? Spela livets toner både så väl och så personligt man bara förmår.

Fin. Det är ordet jag skulle vilja använda. ”Tonspel” av Maj-Britt Niklasson är en med stora känslor finstämd kortroman. Som ett musikstycke i ord.

Bengt Eriksson

Klicka HÄR och se några av Maj-Britt Niklassons målningar

Ungdomsbrottslighet och mord i Stockholms vackra skärgård

Louise Björnlund

Skärgårdsmorden (3)

Mentorn

(Björnlunds förlag)

Ska Louise Björnlund bli nästa i raden av egenutgivande svenska deckarförfattare att tas över av ett förlag, större eller mindre? Det skulle inte förvåna mig. Om hon nu vill, det är ju inte säkert. Å andra sidan förstår jag inte hur hon kan få ekonomi i att ge ut sina deckare som originalpocket…

”Mentorn” är Björnlunds tredje deckare i serien ”Skärgårdsmorden”. Alla med Stockholms skärgård som  kriminella miljöer. Och med samma fräckt problemlösande huvudperson: skärgårdsguiden Kina Bergsmed. (”Fräckt” för att hon ju inte är polis men jobbar ihop med och för Södertörnspolisen).

Mycket som är bra – eller nästan bra – i ”Mentorn”. Liksom det fanns en hel del bra i hennes föregående deckare/polisromaner. Lite bättre och bättre har det blivit, för varje ny titel.

Inte minst miljöskildringarna, alltså olika delar av Stockholms vackra skärgård. Den här gången kommer skärgårdsguiden Kina och berättelsen till Utö , närmare bestämt de vattenfyllda gamla Utögruvorna där dykare gör ett fynd.

Ja, ni vet vad det betyder. Innan dess har Kina Bergsmed – vem annars? – också hittat ett lik på durken till en båt på drift i Vadviken (vid Dalarö/Smådalarö, om du själv se efter på kartan).

Jag tycker också att Louise Björnlund är bra att skapa spänning. Hon skapar ett driv, nästan ett drev, som just driver berättelsen och i sin tur läsningen framåt.

Kriminalintrigen handlar om ungdomar och ungdomsbrottslighet. Här börjar mina betänkligheter börjar eller låt så säga kommentarer i marginalen.

Hon tar i, tycker jag. Direkt i början av boken, också. Jo, det som är hemskt ska skildras hemskt, inte tonas ner och nonchaleras. Men det bör inte heller vara hemskt i onödan. Hemskheter kan gå fram ännu bättre om läsaren inte får dem rätt i nyllet, om jag säger.

Jag skulle också vilja att poliserna – kriminalkommissarie Ewald Wermelin och hans kolleger vid Södertörnspolisen, finns en sådan polisstation? – blev mer noga och utförligt presenterade och skildrade. Alla deckarläsare uppskattar inte när det privata och personliga blandas med det polisiära och kriminella – men det gör jag. Det ger djup åt personskildringarna.

Och så får Björnlund försöka reda ut lite mer tydligt hur det egentligen är mellan skärgårdsguiden Kina Bergsmed och Södertörnspolisen, hur hon kan agera som polis utan att vara det, som privatperson kan samarbeta med Södertörnspolisen.  

Men usch, nu låter jag mer negativ än jag faktiskt är. ”Skärgårdsmorden” är en läsvärd deckarserie, särskilt den senaste, tredje titeln ”Mentorn”. Vad som skulle behövas är lite, lite, lite ytterligare putsande och filande på några, låt säga, inom citattecken, ”skavanker”,

Kan inte något förlag plocka upp Louise Björnlund och bara lite grann hjälpa till med finputsandet? Fast oavsett, jag vill gärna läsa fler polisromaner/deckare där Louise Björnlund låter Stockholms sköna skärgårdsnatur kontratestera mot desto hemskare kriminalitet.

Bengt Eriksson

Psykologiskt med ett särskilt driv och en speciell nerv

Prolog:

Jag minns den tiden, inte längesen, när bokförlagen ansåg att en kriminalberättelse inte ens kunde placeras i Malmö eller Göteborg. För då ville färre läsa den deckaren än om den kriminella miljön var Stockholm.

Svårt att förstå idag när varje svensk snart har fått sin egen deckarförfattare. I den förrförra deckaren jag recenserade på Deckarlogg, ”Guds lamm” av Margaretha Levin Blekastad, förekom Uppsala och trakten kring som kriminell miljö. Den förra jag recenserade, ”Församling” av Rolf Carlsson, utspelar sig i Värmlandsskogen någonstans mellan Karlstad och Kristinefors.

Att läsa dagens svenska deckare är som att resa Sverige runt. Finns det några andra romaner som mer än deckare skildrar landsbygder och småstäder i Sverige? Nu ska Deckarlogg resa iväg till ännu en svensk stad och kriminell miljö, långt norrut…

Anna Kuru
Norrskensnatten
(Saivo förlag)

Anna Kuru skriver med ett särskilt driv eller kanske snarare en speciell nerv. Som om berättelsen kommer inifrån Allis, den kvinnliga huvudpersonen. Hon lever. Hon finns. Allis blir mer än en karaktär, som det ska heta numera. Hon är en levande människa.

Anna KuruLikadant med miljön: Kiruna och dess kalla, snöiga fjällvärld. Jag förflyttas dit och är där, när jag läser Kirunadeckaren ”Norrskensnatten”. Och bäggedera, huvudperson och miljö, skapar och levandegör Kuru med antydningar, knappt utan några beskrivningar alls. Det ligger i språket, allt finns i språket, hennes sätt att skriva.

Drivet och nerven skapar också en spänning, som även den knappt är märkbar. Spänningen liksom bara finns där för att långsamt stegras med hjälp av små, små ledtrådar. Inte kriminella utan personliga: om vad som kan ha hänt och vilka de övriga personerna – egentligen – är.

Till exempel Jonas, som väl är Allis pojkvän. Och Andreas, som flyttade tillbaks norrut och blev ihop – eller inte? – med Allis kompis Malin.

Allis är mellan arbeten. Hon drabbades av både det ena och det andra: någon dog på hennes förra jobb och stuga en stuga ner. Och den där katten, vad hände egentligen med den? Och varför.

Jo, lite misstänksam blev jag, som läsare. Men vet – det gör man inte. Blott anar; kanske, kanske inte. Också skickligt skrivet, så att man aldrig vet utan just anar, lagom mycket, livspusselbit för bit.

”Psykologisk thriller”, anges i baksidestexten. Exakt så, betoning på psykologisk. Det handlar mycket om drömmar, människors drömmar, omöjliga och möjliga. Om människors liv, som det är, som det blev. Om verkligheten, hur var och en uppfattar sin verklighet.

Anna Kuru har skrivit en riktigt bra psykologisk = mänsklig thriller. Och denna har hon alltså behövt ge ut själv, på efter förlag? För så är det väl? Begriper det inte.

Visst, som alltid skulle jag kunna muttra något över en extra sista – allra sista – genomgång av det språkliga. Inte mycket, blott en finputs. Men strunt i det, oavsett har ”Norrskensnatten” blivit en stark, gripande deckare och berättelse.

Fast vad Kuru verkligen borde göra, om hon ska fortsätta att egenutge böcker, är att övervaka hur böckerna sätts. Så att inte rader hoppar längst ut i vänsterkanten vid somliga och allt för många nya stycken. Det stör, i alla fall mig, i onödan. För detta är, just, onödigt.

Bengt Eriksson

I böckernas värld

Matthew Sullivan
Midnight At The Bright Ideas Bookstore
(Windmill Books)

Det är något visst med historier som utspelar sig inom en bestämd sfär, på en avgränsad yta eller inom en viss grupp människor. Ett mikrokosmos, ett utsnitt av en komplex verklighet som man får lov att dela ett tag.

Matthew Sullivans debutroman utspelar sig mestadels i och kring en bokhandel i Denver, Colorado och det underbara namnet kommer från en numera nedlagd glödlampefabrik.

SullivanLydia Smith lever ett stillsamt och tillbakadraget liv med sin pojkvän. Allt är väl. Otryggheten och utsattheten hålls i schack av de begränsningar och rutiner hon ålagt sig. Hennes namn är ett exempel på den vanlighet hon försöker åstadkomma, känslan av att vara vem som helst i en värld av vanliga människor.

Jobbet i bokhandeln är en lisa för själen. Där har hon kontroll. Där kommer hennes kunskaper och analytiska förmåga väl till pass. Lydia har alla skäl i världen till att vilja ligga lågt och vara vanlig.

Udda existenser (inklusive dem som arbetar på Bright Ideas) kommer och går hela dagarna med kärleken till böcker – och billigt kaffe – som gemensam nämnare. Joey Molina är en av dem som plötsligt dyker upp och behöver en bok.

En stillsam kille som inte gör en fluga förnär. Snarare verkar han mest rädd och bottenlöst ensam. På något sätt tyr han sig till Lydia. Och till Lyle, en äldre man med lite mer pengar, som älskar och beskyddar Joey så gott han förmår.

Förutom bokhandeln har Lydia en vän från skoltiden, Raj Patel, sin far på stort avstånd och sin pojkvän David.

Så varför är Joey död? Hängd på bokhandelns vind? Vem önskade livet ur denna harmlöse, vilsne kille? Och hur kan man förklara att han har ett foto av Lydia som åttaåring i sin ägo?

Böcker är inte endast kategorier av skriven text. De är också budskap, utklippta ur de romaner och den facklitteratur Joey älskade mest. De är nycklar till ett förflutet som obönhörligt kryper allt närmare Lydia och hennes närmaste och som tvingar henne att dechiffrera inte bara Joeys meddelanden, utan också sitt eget minne.

Oj vad jag tyckte om den här boken – personligheterna, långsamheten, detaljrikedomen och i bästa mening samtida och spänstiga språket. Hoppas att den når många läsare och får en värdig översättare.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg