Kanske en ny svensk polisromanförfattare av högsta klass…

Edvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)

”Klassisk polisroman” kallas Edvard Fenviks debutdeckare på omslagets baksida. Traditionell skulle jag hellre säga. Eller regelrätt.

Berättelsen – eller prologen, som inte är en prolog utan sin egen, riktiga berättelse – inleds på en Finlandsfärja.

Lördag den 26 april 1971 och fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd.

Edvard Fenvik blodsband25 år senare ska historien komma ikapp dem. Ett par av dem har blivit advokater, de övriga har andra jobb. Som det är bland gamla lumparkompisar eller ”kompisar”.

De börjar mördas, först en och sen nästa… Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Mördaren lämnar, som det brukar heta, ett visitkort.

Platsen: Stockholm. De utredande poliserna är – främst – kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic. Olika som personer, de har olika bakgrund. Ja, det framgår redan av namnen.

”Blodsband” är just utredande: en klassisk, traditionell och regelrätt polisroman i betydelsen Söwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Oscar och Sasha är huvudpoliserna men också en del av det kriminalpoliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset.

Utredningen kringlar och krånglar, som fiktiva polisutredningar ska. En återvändsgränd där, en ny tillfartsväg här. Välskrivet och bra. Går inte att säga annat än Edvard Fenvik debuterat både lovande och bra.

Men… Ja, det märktes väl att ett ”men” skulle följa. Något gnager i mig. Om inte polisromanen var så lovande och bra så skulle jag ju inte bry mig. Men nu, när den är det… Jag vill ha ännu mer.

Det är som om Edvard Fenvik gått en deckarskrivarkurs och avlagt sluttenta i specialämnet polisromaner. Han fick högsta betyg. Allt som behövs i en polisroman finns med, i rätt ordning och på rätta platser. Ändå – detta men…

Det är väl fräckt eller direkt oförskämt av mig när polisromandebuten ”Blodsband” blivit så lovande och bra men jag satt och väntade på att Fenvik skulle stanna upp och bryta av handlingen, själva polisromanen, bryta av den med sig själv.

En noga beskrivning av någon plats i Stockholm, en utgjutelse över samtiden (antingen av författaren själv eller en av huvudpersonerna) eller en mer ingående skildring av polisen Oscar och/eller polisen Sasha.

Alltså något, låt säga, ovidkommande. För att detta ovidkommande kan få en regelrätt, traditionell och klassisk polisroman att också bli personlig, just den polisroman som ingen annan än Edvard Fenvik hade kunnat skriva.

Jodå, antydningar till detta finns i personskildringarna men de är för få och för små (för mig). ”Blodsband” är, jag upprepar, både lovande och bra. Just därför hoppas jag att Fenvik vågar ta i ännu lite mer i uppföljaren, så att den blir såväl en klassisk som en personlig svensk polisroman.

Hoppas, hoppas att en ny svensk polisromanförfattare av den högsta klassen har fötts. Det kan vara så…

Bengt Eriksson

Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

LethemJonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

Bengt Eriksson
Publicerat i BTJ:s AV-häfte 2001

Sammanfattning av 2019 års utgivning av deckare och annan krimi, svensk och översatt

Några avslutande ord om 2019 års deckar- och annan krimiutgivning, sen får det bli dags för år 2020…

Bör kanske betorna att detta är Deckarloggredaktionens syn på deckare och annan krimi, slutsatserna behöver ju inte vara generella. Men lite att fundera på kan det nog vara ändå, eller?

Till exempel att de kvinnliga deckarförfattarna dominerar. Jag gick igenom Deckarloggs årsbästalistor för översatta och svenska deckare/krimi samt listan med årets svenska debutanter och kvinnorna dominerar stort.

Redan på årsbästalistan för översatta deckare/krimi finns fler kvinnliga än manliga författare och när sen också de svenska listorna tillkommer – då blir dominansen total. Böcker av nästan dubbelt så många kvinnor som män har – sammanlagt – kommit med på listorna.

Bengt långsmal

Foto: Birgitta Olsson

Vad säger detta om deckarutgivningen utomlands? Vad säger det om deckarutgivningen i Sverige? Allt fler kvinnor skriver deckare och allt fler kvinnor skriver allt bättre deckare. Är det så? Stämmer det också med din uppfattning?

Det andra som är värt att notera är vilka svenska förlag som gett ut de bästa romaner/titlarna, översatta till som på svenska. Dominerar något förlag? Nej, faktiskt inte. Så de stora förlagen, så att säga, slår inte de små med att ge ut bra deckare/krimi?

Nej, inte nu längre. Intressant och lite förvånande, tycker Deckarlogg. Att det åtminstone på Deckarloggs årsbästalistor finns stora förlag, mellanstora och små, till och med hybrid- och egna förlag. Pekar också detta in i framtiden – att bra deckare/krimi kan hittas var som helst? På alla sorters förlag. Det ställer i så fall vissa krav på bokhandlar, marknadsföring och distribution.

Här följer alla förlag – njut! – som placerat sig på Deckarloggs årsbästalistor, i noteringsordning: Norstedts, Modernista, Forum, Bazar, Southside Stories, Piratförlaget, Albert Bonniers, Bonnier Panache, Ersatz, Polaris, Lind & Co, Visto, Bokfabriken, XIV Förlag, BoD, None, LB Förlag, W&W och Ordfront. (Hoppas jag inte missat något förlag.)

Genrer, alltså undergenrer? Vad gäller detta vill jag nog inte ens ge mig in och försöka dra nån slutsats. Annat än att bra deckare kan skrivas i varje undergenre och att det – just nu – skrivs och ges ut bra deckare i de flesta undergenrer.

Till sist en förhoppning inför 2020 års utgivning av deckare och krimi – en förhoppning om bokomslagen. Men sluta nu att göra identiska deckaromslag! Jag blir tokig om jag får se ännu en ung Shutterstockkvinna som på tusen deckaromslag står med ryggen mot mig och betraktar något vad det nu är långt framför sig.

Tusen deckar/krimiromaner med ”samma” omslag – som om alla dessa deckare har samma handling. När utgivningen är betydligt mer varierad och personlig än så. Hur kan det vara en bra idé för att locka läsare?

Bengt Eriksson