50-talets svenska deckarsamhälle

H.-K. Rönblom
Död bland de döda
Höstvind & djupa vatten
(Modernista)

H.-K. Rönblom var ett stort namn under den svenska (pussel)deckarens guldålder, 1950- och 60-talen. Förlaget Modernista inleder nu en återutgivning av Rönbloms detektivromaner – med ”Död bland de döda” (från 1954) och ”Höstvind & djupa vatten” (1955) som de första.

ronblom_dod_bland_de_doda_omslag_inb_0Den förra var hans deckardebut; den senare tilldelades Sherlockpriset som årets bästa deckarutgivning.

”Död bland de döda” är en gammaldags deckare, vilket den måste ha varit redan vid första utgivningen och det var nog meningen.

Rönbloms huvudperson, läroverksläraren Paul Kennet med titeln doktor, påminner om Lord Peter Wimsey hos Dorothy L. Sayers och placeras i en Agatha Christie-miljö: ett lantligt pensionat med överste, prästfamilj, målarinna och så vidare.

Inget svenskt 50-tal utan Rönblom skrev liksom sin deckare inuti äldre detektivromaner. En väl utförd pastisch – men läsvärd idag? Jo, om hen är intresserad av kriminalgenrens historia.

ronblom_hostvind_och_djupa_vatten_omslag_inb_0I ”Höstvind & djupa vatten” börjar Rönblom porträttera svensk landsbygd på allvar. Kennet är lärare i småstaden Sundhamn. En cyklist kör ihjäl sig efter att någon spänt en ståltråd över vägen.

Pojkstreck? Mord?

Genom nykterhetsföreningen Höstvind skildras 50-talets svenska samhälle, uppifrån och ner. Här skriver Rönblom före sin tid: rappa, snabba repliker. För att sen övergå till en klurig pusseldeckare med noga utplacerade knutar på tråden.

Han kan också – plötsligt! – foga in en ironisk formulering á la Åke Holmberg (tänk Ture Sventon). ”Höstvind & djupa vatten” har förblivit en svensk deckarklassiker.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2016

Vardagslunk och vardagsfilosofi

Ingen deckare eller krimi men det kan ju vara läsvärt ändå. Det är det!

Inte minst lyckas Anna Fredriksson med något som många misslyckats med. nämligen att skildra Österlen på ett autentiskt sätt.

***

Anna Fredriksson
Ett enklare liv
Pensionat Pomona
(Forum)

Genren är inte feelgood utan feel-life, också livets sår och skorpor kommer med. Så skrev jag i recensionen av Anna Fredrikssons förra roman, ”Mellan himmel och hav”, som inledde romansviten om ”Pensionat Pomona”.

I uppföljaren ”Ett enklare liv” fortsätter Fredriksson att berätta om tre kvinnor ur varsin generation, mödrar och döttrar, inom samma familj. Dessa tre trängs om berättarutrymmet: Vanja, som är konstnär med problematiskt förhållande till dottern

Sally, som efter två slitsamma månaders förberedelse blivit klar att öppna sitt pensionat och i sin tur har – eller haft – problem med att vara mamma till Josefin, som börjat känna livsleda med sitt enkla men fattiga gröna vågen-liv med Harald på Vallmogården.

Anna FredrikssonJo, romanens titel rymmer viss ironi. Miljön är Österlen, från Svinaberga till Kivik. (Fast med omnejd, inklusive Malmö och Köpenhamn, bör tilläggas.) De tre huvudpersonerna sökte sig till Österlen för att hitta sina ”enklare liv”. Nu ska det bli sommar igen, den nya romanen utspelar sig mellan midsommar och Kiviks marknad med äppelmarknaden i sikte.

Anna Fredriksson är – fortfarande – mycket säker och exakt vad gäller miljöskildringar, såväl till geografin som atmosfär, stämning och känsla. Främst Österlen, vilket jag ju själv kan bedöma, men också Malmö och Köpenhamn, tror jag. En mening, det kan räcka, för att jag som läsare ska känna atmosfären eller ”se” en händelse.

Vet inte hur många romaner jag läst av inflyttade eller från längre håll-betraktande författare som beskrivit ett oigenkännbart Österlen. Motsatsen heter Anna Fredriksson: hon kan sitt Österlen. ”Pensionat Pomona”-böckerna förtjänar att kallas Österlenromaner.

”Mellan himmel och hav” var en händelserik bok, där berättandet drevs på med ett antal cliffhangers. I ”Ett enklare liv” händer det mindre, ibland kändes det som om det knappt hände något alls. Det funderas, tänks och filosoferas desto mer. Det som sker, det sker i tankarna.

Mest hos Josefin när hon tar extrajobb i en modebutik i Malmö och pendlar dit från mormor Vanjas lägenhet i Köpenhamn. Också hos Vanja, som funderar över vem hon var och vem hon blivit och inte minst hur det ska gå med förhållandet till dottern Sally. Och även Sally, som inte vet om hon vågar bli kär i Peter och inte heller om det på allvar är slut med hennes förre man Frank, som förstås råkar dyka upp på pensionatet.

Ja, den kärleken. Tro inte den blir lättare för att man är äldre, över 50 år. Det tänks så mycket att ”Ett enklare liv” nog också kan kallas tankebok. Fredriksson låter personerna vardagsfilosofera och livet vardagslunka. Som om hon velat visa att vardagen är innehållsrik så det räcker. Har hon medvetet författat i vardagslunkartempo?

Bland andra små fyndiga och just tankevärda tankar finns en mellan raderna-diskussion om konst, närmare bestämt mormor Vanjas ungdomsmålerier. Plötsligt upptäcks Vanja som konstnär och får ett gäng kvinnliga konststuderande till fans. Hennes tidiga målningar anses vara pionjärverk för kvinnlig, ja, feministisk konst.

Denna eviga fråga: Vem avgör vilken konst som är bra och när?

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda 2019