Feelgood blir feel life som blir mysdeckare på Österlen

Karin Brunk Holmqvist
Damen med bysten
(Bokfabriken)

I sin nya feelgood- eller snarare feel life-Österlenroman ”Damen med bysten” har Karin Brunk Holmqvist kommit till Hammenhög. (Hennes föregående böcker hade bland annat Smedstorp, Skillinge och Brösarp som miljöer).

Med omnejd, dock, bör tilläggas.

De äldre kvinnorna – Brunk Holmqvist har väl alltid haft ett par äldre kvinnor som huvudpersoner – Lovisa och Elvy reser med buss 570 från Hammenhög till Simrishamn, till exempel när Antikrundan kommer dit eller Ålens dag arrangeras, och dessutom händer det saker i grannbyn Gärsnäs.

Just händer, för det är som min hustru invände när jag muttrade att det händer ju inte så mycket heller i ”Damen med bysten”. Då sa hon att ”det gör det visst det, bara du som inte märker det”.

Brun damen-med-bystenJojo, också jag märker det. Vad jag menar är att det vardagliga händer och sker, att det dagliga livet levs. Som det brukar levas, just dagligen, med vissa höjdpunkter.

Lova och Elvy promenerar, de pratar om grannarna, de minns skolkamrater, de funderar på livet som det var och som det är, de läser Ystads Allehanda, som förresten har en framträdande plats i den nya romanen, YA återkommer flera gånger; och de funderar på kärlek, ingen av dem blev gifta, men det hindrar ju dem inte från att fortfarande tänka på kärlek och vad som hör kärleken till (och mellan raderna ännu hoppas).

(Lovisa lovordar förresten YA:s familjesida och jag instämmer.)

Och så – plötsligt – har något hänt vid Hammenhögs Gästis och så – plötsligt – händer något vid Ljungs gamla tomma hus, något som inte skulle hända, men det händer för att Elvy är för nyfiken och ja, busig och lockar Lovisa med sig.

Eller så åker de till Simrishamn, som sagt, för att visa upp ”Damen med bysten” för Antikrundan (av detta kan man kanhända sluta sig till att ”Damen” är en ”byst” lika men en smärre staty men mer än så tänker jag inte avslöja).

Även Jens, som i likhet med Lovisa har arbetat på Gullåkers fröfirma, bor i Hammenhög med sin hund Birgit. Också pensionär och lika ogifta som de pensionerade kvinnorna; Jens har förresten alltid haft ett gott öga för Lovisa. Även Jens ska – plötsligt – få uppleva något oväntat.

Porträtten av människorna – snarare än personer och absolut inte karaktärer – är lika ömsint, ja, kärleksfullt tecknade som alltid. Och så exakt: Lovisa, Elvy och Jens finns i varenda sydöstskånsk småby, även om de har andra namn.

För att upprepa mig själv för tredje gången: Ingenkänningsfaktorn är – fortfarande – 150 procent.

Hammenhög alltså – men när, vilket år kan det vara? Länge var jag fundersam för det kan inte vara idag men så en bit in i boken (om man bor här omkring och läser YA) har Brunk Holmqvist gjort en låt säga typisk tidsangivelse utan att riktigt göra det (så ingen utanför Österlen boende förstår väl) men nu vet i alla fall jag när händelserna utspelar sig.

Jo, en sak till måste jag avslöja. Edmund heter ännu en av berättelsens personer. Edmund är solochvårare, väl inte helt framgångsrik men illa så det räcker, i Simrishamn, Gärsnäs och Hammenhög. Tänk er själva resten.

Lite kriminellt således och så har det varit i Karin Brunk Holmqvists senare romaner. Också hon har börjat införa in något kriminellt i vardagsskildringen, något vardagligt kriminellt, något som kan drabba var och en.

Och hon gör det bra, resultatet blir mysdeckare av föredömligt slag. Mot sluter av ”Damen med bysten” får hon dessutom – ja, faktiskt – till action, det blir riktigt spännande trots att spänningen egentligen är rätt liten.

Karin Brunk Holmqvist har alla möjligheter att låta kröna sig till Sveriges Feelgodcrimedrottning, om hon bestämde sig för att på allvar förena feelgood och feel life med kriminallitteraturen. Till sist, så ingen glömmer det: Ge nu Piratenpriset till Brunk Holmqvist, ingen förtjänar det mer än hon.

För vem skulle kunna skildra Österlen och dess människor mer Piratenlikt än hon? Enda skillnaden: Karin Brunk Holmqvist är ju snäll.

Bengt Eriksson

De hemliga fienderna

Mitt i den enorma floden av nyutkomna deckare har jag svalkat mig lite med omläsningar av några klassiker, nämligen Agatha Christies böcker om Tommy och Tuppence Beresford.

The Secret Adversary, 1922 (Den hemlige motståndaren, 1923)
N or M 1941, (N eller M, 1942)
By the Pricking of my Thumbs,1968 (Ett sting i tummen, 1969)
The Postern of Fate, 1973 (Ödets port, 1977)

Samtliga titlar går att köpa på engelska och de svenska kan hittas på nätantikvariat (kolla också svenska utgåvor som e- och talböcker) .

Agatha ChristieOm man skulle dra några slutsatser alls av utgivningstakten, så finner man att t o m slutet av 1960-talet så kom översättningen ett år efter utgivningen. Med ”Ödets port” dröjde det fyra år, vilket kanske kan tyda på att förläggaren, Bonnier, hade tappat intresset för Christies vimsiga spionpar, att tiden runnit förbi och vidare mot mer realistiska krimhistorier än gammalmodiga Whodunnit’s.

Agatha Christie.

Eller så kanske man tyckte att det var en ganska dålig bok, som ändå borde ges ut. Christie är ju ändå alltid Christie.

Ofta hos Christie står kvinnorna i centrum.

Hon kan vara den starka och käcka flicka som trots en dålig start gör det bästa av sitt liv. Hon kan ha grå ögon, mörkt hår och en stark personlighet. Hon kan vara klädd i slitna men väl skurna kläder och gilla hästar. Hon kan hålla sig i bakgrunden eller i förgrunden eller vara den det kretsar kring. Hon kan också vara skurken.

I den underbart fina ”A Pocket Full Of Rye” från 1953 (”En ficka full med råg”, 1954) finns en mycket cool kvinnlig skurk, en flicka som är stark och måste gå vidare, en flicka som inte riktigt är på banan, en klarsynt och vasstungad gammal dam, samt Miss Marple.

Partners-in-crime_largeOch så kan hon vara Tuppence Cowley, ung prästdotter från landet som söker äventyret i London (”Den hemlige motståndaren”).

Här är hon, lusfattig och på jakt efter ett jobb, vadsomhelst som innebär att hon inte behöver åka hem till mamma och pappa. Helst vill hon gifta sig rikt, för pengar, inser hon, är biljetten till ett lättare liv.

Affisch för TV-serie med Tommy och Tuppence Beresford.

Hon och hennes barndomsvän Tommy Beresford, lika fattig efter kriget som hon och utan några lysande framtidsutsikter, bestämmer sig för att göra något åt saken. Kanske starta ett företag. Varför inte Young Adventurers Ltd – ”Willing to do anything. Go anywhere… No unreasonable offer refused” – ?

En annons kan säkert sätta fart på affärerna. Och det gör det. Tommy och Tuppence får betydligt mer än de räknat med i jakten på den mystiske Mr. Brown, Englands, ja, kanske världens främste kriminella hjärna vars diskreta verksamhet syftar till att förvandla England till en diktatur.

Helt i tidens anda beskrivs Tuppence som en flapper, med svarta ögon under clochehatten, snabb i huvudet och i repliken och ett stort förakt för det hon kallar sentimentalitet. Den Nya Sakligheten har slagit igenom.

christie den-hemlighetsfulle-motstandaren_e-bokHon både röker och går på barer och behöver ingen beskyddare. Hon är orädd, intuitiv och tänker många steg längre än Tommy.

Han är inte lika smart, inte lika fantasifull som Tuppence, men när han väl ha klurat ut hur det ligger till ger han sig inte, släpper inte greppet om verkligheten och logiken. En rödhårig, hederlig, gladlynt och stabil engelsman på Englands sida.

När allt har klarat upp sig får de sin belöning. Tommy får ett jobb i Secret Service och Tuppence och Tommy får varandra. Det är så Rart!

Som tur är nöjer sig Tuppence inte med att förpassas till rollen som maka, vilket blir tydligt i ”N eller M”, den spionhistoria som handlar om femtekolonnare under andra världskriget. Också där slår Tuppence alla rekord i snabbtänkthet som Mrs. Blenkinsop (som bara verkar ha stickning och små barn i huvudet) när hon tar in på ett litet pensionat tillika spioncentral.

Christie N eller MVid det här laget har Tommy och Tuppence två vuxna barn, som förstås jobbar med hemligheter och tycker att föräldrarna är gulliga, men att nu är det allvar och ungdomens tid att göra skillnad. De har ingen aning om att föräldrarna fortfarande är aktiva spioner i kampen mot Hitler.

Jag ler på varje sida. Och det inte bara för att historierna är så, i brist på bättre ord, gulliga, utan för att det hos Christie finns en passionerad, besjälad idé om England som frihetens och demokratins stamort på jorden (”Right or wrong Sir, I’m for my Country”).

En i grunden konservativ självbild som vänligt överseende betraktar och interagerar med andra, (”Foreigners, you know”) inte fullt så lyckliga människor som inte vet hut vare sig det gäller intagandet av Tea eller hur man för sig.

Tuppence både bryter mot normen och upprätthåller den. Hon är den friska, lagom galna fläkten.

CVhristioe Ett sting i tummenHistorierna blir vittnesmål om ett nu mycket främmande sätt att tänka och känna inför nationalstater, nationalkaraktärer, rätt och fel. En på ytan enklare, mer rätlinjig värld. Sen skadar det ju inte att historierna är roliga, skrivna med Christies driv och humor.

I ”Ett sting i tummen” är det återigen Tuppence som leder en motvillig Tommy. Han gnäller och tycker att nog borde de kunna ta det lite lugnt, de är ju till åren. Jaja, säger Tuppence, men.

Det finns alltid ett men. Hon har kommit på något som inte stämmer. Och blir besatt av att ta reda på vad det är, om så bara för att få veta att det inte var något.

Det finns en målning av ett hus. En gammal dam på ett ålderdomshem har sagt något som inte lämnar henne någon ro. Något hon känner hänger ihop med huset på målningen som hon är säker på att hon har passerat vid något tillfälle. Så hon tar upp jakten och passar hon på när Tommy är borta några dagar.

Han kommer hem och finner bara trotjänaren Albert som alltid tror det värsta. Så ringer dottern Deborah som har sett en liten artikel i tidningen om en mystisk olycka… och var är Tuppence?

Christne Ödets portNågot i det förflutna verkar i tiden och leder till att vissa har väldigt mycket att förlora på att sanningen kommer fram, vilket den förstås gör.

Detta är lika sant om ”Ödets port”. Men här märks det tydligare att Christie, Tommy och Tuppence håller på att bli gamla. Christie skriver pratigare och inte lika ekonomiskt som förr, inte lika precist.

Men i övrigt är det en fullt igenkännlig Dame Agatha med en berättelse som fortfarande rör sig från det lilla sammanhanget, det vardagliga och vanliga, till det större, omvärldsliga. Englands öde vilar fortfarande i Tuppence och Tommys händer.

Även om de är pensionärer och i 70-årsåldern och Tommy är trött och helst vill ta det lugnt så kan han inte låta bli att dras med av Tuppences entusiasm. Hon kan bara inte låta bli att undra över de märkliga understrykningarna hon hittar i Stevensons roman ”Den svarta pilen” från 1888 i bokhyllan i det hus som paret just har köpt.

Tillsammans bildar understrykningarna en mening som är ett budskap… ”Mary Jordan dog inte en naturlig död”.

Men det är ju så länge sedan, kring första världskriget, vad kan det ha för betydelse idag, 1973? Undersökningarna leder dem närmare och närmare nutiden och återigen är det underrättelsetjänsten som diskret understödjer deras ansträngningar.

En komplott som syftar till att stärka den latenta fascismen avslöjas och allt slutar väl. Också denna, den sista gång som Tommy och Tuppence Beresford förgyller boksidorna med sin närvaro.

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg