Cecilia Lindqvist (1932-2021)

Hon var en av de främsta Kinakännarna. Jag tror inte att någon som träffade henne kunde glömma henne. Hon fyllde rummet hon befann sig i, trots att hon var liten och lågmäld (åtminstone när hon föreläste/pratade från scen).

Cecilia Lindqvist. Foto: Per Myrehed / Wikipedia

(Och så var hon så vacker också, men det hör kanske inte hit.)

Jag tog fram ett par texter jag skrev, som journalist, beundrare och förälskad, om Cecilia Lindqvist (1932-2021). Alla ska vi dö men det är ändå varje gång lika smärt- och tårfyllt.

Det tvinnade kinesiska silkets rena, klara ljud

Cecilia Lindqvist pratar i ett. Hon är – fortfarande – lika entusiastisk. Och ändå har det gått – ja, hur många år kan ha gått sen hon var i Kina första gången.

– Snart 50 år sen! utbrister Cecilia.

Det var 1961 som Cecilia Lindqvist skulle åka till Kina. Luta hade hon spelat lite grann och nu ville hon lära sig att spela ett kinesiskt lutinstrument. Kanske pipa, som liknade västerländsk renässansluta. Cecilia stannade till i Moskva och rådfrågade en musikprofessor, som sa: Nej, hon skulle studera qin (uttalas ”chinn”).

Cecilia Lindqvist tillsammans med Deng Hong, som spelar stränginstrumentet qin, och Chen Shasha, som spelar bambuflöjten xiao.

Så kom hon till Peking, en helt annan stad än dagens moderna Peking. Invånarna bodde i små gråa envåningshus längs smala gränder, som släcktes ner på kvällarna.

– Det var mörkt. Det var fattigt. Brist på mat. Människor svalt. Och ändå, mitt i fattigdomen, fanns detta musikinstitut, ett forskningsinstitut för qin.

Det bör påpekas att institutet hade startat 1949, något år efter den kinesiska revolutionen, trots att qin var elitens, kejsarens och hovets, musikinstrument.

– Om jag gått den vanliga vägen, säger Cecilia, alltså genom kinesiska myndigheter, då hade det tagit lång tid och till slut hade jag nog fått nej. Men jag visste inte att man skulle göra så utan gick direkt till musikinstitutet.

Cecilia Lindqvist blev elev på qin-institutet – ja, dess enda elev. Hon fick låna en qin från Songdynastin (960-1279) och hennes kvinnliga lärare, Wang Di, undervisade: ”Tänk dig att du släpper ner en liten vit pärla i en skål av jade.”

– Det skulle bli en så stark och djup upplevelse att det förändrade mitt liv.

Men först reste hon i Indien och Latinamerika med sin man, Sven Lindqvist, och fick barn. På 70-talet undervisade hon i kinesiska på gymnasier i Stockholm, kvällstid reste hon också runt och föreläste om Kina.

– När skoldagen var slut så kunde jag ta ett tåg till Göteborg eller någon annanstans i Sverige. Så höll jag på, nästan varje dag i fem år. Sen tänkte jag, nu får det vara slut. Jag hoppade av som gymnasielärare.

Cecilia Lindqvist inledde arbetet med sitt första Augustprisade praktverk om Kina, ”Tecknens rike”, som kom 1989 och genom de kinesiska skrivtecknen skildrar Kinas kultur och historia.

– Jag åkte till Kina två gånger om året, säger hon. Mina vänner frågade om jag inte kunde följa med någon annanstans, som till Capri? Nej, sa jag. Det hinner jag inte, jag måste till Kina.

Nästa kinesiska praktverk, som skulle komma 2006 och även det få Augustpriset, hette ”Qin” och handlar – äntligen – om stränginstrumentet qin. Med boken följde en CD-skiva med äldre qin-inspelningar och Cecilia Lindqvist gjorde även en separat CDd med Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao (bambuflöjt). I dagarna har det kommit en ny, dubbel CD med samma kinesiska musiker, som nu på fredag dessutom spelar på Ystads teater.

Och det är inte slut än. Snart kommer ännu en qin-CD som nog blir den allra mest spännande. Mer om detta i slutet av den här texten, en så kallad cliffhanger…

– Först tänkte jag att Wang Di, min lärare från Peking, skulle spela qin på skivan och komma hit till Sverige på turné. Men hon blev sjuk i cancer och dog hastigt. Jag hade turen då att få tag på hennes dotter, Deng Hong, som också spelar qin.

Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao.

Vad gör qin-musiken så speciell?

– Ljudet, säger Cecilia Lindqvist. Strängarna, som tvinnas av silke. Detta märkvärdiga material, som är så starkt och ger en så klar, ren ton. Strängens ljud klingar länge, länge. Om man spelar en ton på en sträng så stannar ljudet kvar och om man sen spelar på en andra och en tredje sträng så klingar de olika ljuden tillsammans. Det blir en så vid klangbild.

– Detta kombineras med vibrato. Genast man flyttar ett finger, för fingrarna upp- och nerför strängarna, så reagerar strängarna. Silkessträngarna är så känsliga också. Qin-ljudet är unikt, det finns inte hos något annat instrument.

Stilla och lugnt, som en meditation, så är det att lyssna på qin. Det är musik men tonerna målar också akvareller av naturen och berättar muntliga noveller.

– Till skillnad från västerländsk musik har qin-musiken inga tempoförteckningar, det står aldrig adagio eller något liknande. Istället är varje stycke förknippat med en berättelse eller en dikt. Innan man ska lära sig ett nytt stycke så kan läraren berätta en historia.

– Som en sorgsen kärlekshistoria, säger Cecilia och anknyter till ett av spåren på det nya dubbelalbumet. Den här berättelsen går bakåt till 11- och 1200-talet, den handlar om ett ungt förälskat par. Men flickan accepteras inte av pojkens föräldrar och när det inte heller blir några barn så arrangerar föräldrarna ett mer passande giftermål för pojken. Men han glömmer aldrig sin ungdomsförälskelse och så möts de igen…

– Tänk på den här historien, kan läraren säga, när man ska börja spela stycket.

Därmed är vi tillbaks på 60-talet igen, då Cecilia var elev på institutet för qin i Beijing. Det hade blivit dags att ta farväl men först skulle hon spela upp och visa vad hon lärt sig för de äldsta, mest kända qin-musikernas kritiska öron. Jodå, hon godkändes. Men hur skulle hon kunna fortsätta lära sig, när hon inte längre hade någon lärare?

– En av qin-musikerna sa att vi har hört talas om något som heter bandspelare. Vi har ingen men kanske finns det en bandspelare på någon utländsk beskickning. Jag hörde mig för. Nej, det fanns ingen bandspelare i Kina. Så jag köpte en stor, tung och dyr bandspelare från Taiwan.

– De äldsta och bästa qin-musikerna gjorde sen inspelningar med stycken som de tyckte att jag måste lära mig. De här inspelningarna från 60-talet hade jag tänkt skulle ha funnits på cd:n som följde med boken ”Qin”. Men jag kunde inte hitta bandet! Det var försvunnet. Några år senare råkade jag titta på ett ställe i huset där det absolut inte borde ligga – där låg bandet.

– Nästan alla gamla musiker är borta nu. Mina inspelningar, som snart kommer på CD, är unika.

Cecilia Lindqvist
Född: 1932
Yrke: Sinolog och författare, en av Sveriges främsta kännare av Kina och världens främsta kännare av det kinesiska musikinstrument qin (både utom och troligen även inom Kina)
Priser: Fått Augustpriset två gånger för sina praktverk om Kina, ”Tecknens rike” (1989) och ”Qin” (2006)
Aktuell med: Som producent för dubbel-CD:n ”The Sound of the Soul” (Caprice) där Deng Hong framför det kinesiska stränginstrumentet qin tillsammans med bambuflöjtisten Chen Shasha, med de nämnda musikerna kommer hon också till Ystads teater den 27/10

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Kinesiskt på scenen (2): Qin-konsert

Qin – The Sound of the Soul
Deng Hong, qin
Chen Shasha, xiao
Cecilia Lindqvist, berättare
Ystads teater

Först stiger sinologen och författaren Cecilia Lindqvist in på scen. Hon berättar länge och mycket om hur det kom sig att hon 1961 reste till Kina och som enda elev någonsin på Institutet för qin i Beijing lärde sig att spela just qin, ett stränginstrument som är känt sen tre tusen år i Kinas historia. Avlångt, cirka 120 centimeter på längden och 20 på bredden, sju strängar av silke.

Förresten bör jag ändra det fonetiska uttalet av instrumentets namn från intervjun jag gjorde med henne härom dagen i Allehanda. Det kinesiska ordet qin ska snarare uttalas ”tchinn”.

Cecilia Lindqvist låter pigg och entusiastisk som en ung flicka. Fascinerande att höra henne berätta. Men eftersom jag gjort det några gånger nu så går tankarna åt andra håll. Det är långt – många meter – mellan scen och salong på Ystads teater. Alltför många ystadbor har också stannat hemma, så tyvärr ganska tunt med publik.

Var teatern rätt val av lokal? Förra gången jag såg och hörde Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Deng Hong, qin, och Chen Shasha, xiao, var i Kristianstads konsthall. Mer nära och intimt.

Cecilia Lindqvist tillsammans med de kinesiska musikerna Chen Shasha, till vänster, och Deng Hong med sin qin.

Å andra sidan ändras stämningen så fort musiken börjar. Både qin och den yngre flöjten xiao, som varit följeslagare till qin under blott 600 år, är lågmälda musikinstrument. Nej, det var fel ord. De är meditativa instrument, deras toner blir samtal med det egna instrumentet, mellan bägge instrumenten och – inte minst – med åhörarna.

Strax är det som om publiken förflyttats några meter framåt, nu sitter vi strax intill instrumenten och deltar i tonernas filosofiska samtal. Det är musikstycken som framförs men det är också stilla pratstunder.

Bägge musikerna är så skickliga, absoluta virtuoser. Med högerhandens fingrar kan Deng Hong både spela knäpptysta flageoletter och dra till tufft, mer bestämt över strängarna, samtidigt som hon med vänsterhanden skapar glidande, darrande vibrato.

Chen Shasha spelar långa toner på xiao, en cirka 75 centimeter lång bambuflöjt. Obegripligt att det kan rymmas så mycket luft i denna tunna, späda kinesiska. Hur kan hon spela både så långa och så många toner på en in- och utandning. De kortare tonerna lyfter som fjärilar ur flöjten eller svävar stolt likt plommonträdets blommor.

Så obeskrivbart vackert, oavsett om qin och xiao samspelar och kommenterar varann eller om de spelar och mediterar var för sig.

Mellan varje stycke kommer Cecilia Lindqvist in på scen och berättar om följande stycke, vad det i sin tur berättar för en kines. Varje musikstycke har sin historia, tonerna kan måla en vinterpastell av ett kinesiskt plommonträd eller gryningen över Jadepalatset, skriva en novell om tragisk, olycklig kärlek eller ett fyllo som ramlade i diket.

En dikt, från så långt tillbaks som 200-talet, kan dessutom höra till musikstycket. Eller tvärtom. Deng Hong och (mest) Chen Shasha sjunger också, fast på var sitt sätt, med ljusa kinesiska röster högt upp i diskanten.

Jag är inte den som brukar moralisera över människors kultursmak och vanor. Men alla ni som inte var på Ystads teater i onsdags, ni gick miste om en så stor upplevelse att den kommer att stanna i kroppen för evigt. Det ska ni veta.

Bengt Eriksson

(Ystads Allehanda 2010)

Modernt och traditionellt i dagens Kina

Jan-Philipp Sendker
Vid nattens ände
(Forum; övers: Jesper Festin)

I tredje delen av sin Kina-serie har Jan-Philipp Sendker bytt stämningsläge.

Här skriver han inte lika skönt och vackert. Fast det fortfarande är bra, det passar utmärkt för denna mer händelseinriktade thriller.

Sendker vid-nattens-andePaul har fått sonen David, fyra år, med sin kinesiska fästmö Christine. De hälsar på vännen Zhang, nu munk men tidigare polis, i provinsen Sichuan när sonen försvinner.

Kidnappad – men han kommer tillbaks.

För att det inte ska ske igen måste Paul, Christine och David fly. Inte hem till Hongkong utan till amerikanska ambassaden i Peking – tvåhundra mil bort.

De ger sig ut på en strapatsfylld resa där dagens moderna Kina lever granne med det traditionella och religiösa.

”Vid nattens ände” är ännu en Sendker-roman om samhällsutvecklingen i Kina, om makthavare som vill ha mer ändå och en fattig befolkning som försöker överleva.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Deckare och annan krimi

Det var längesen jag pratade om deckare – eller krimi, som jag hellre säger numera – inför publik. Men så i söndags gjorde jag det igen, närmare bestämt i Borrby bokby på Österlen. Trevligt, tyckte jag. Mycket intresserad publik.

Och då tänkte jag att varför inte ta fram den här texten som jag skrev 2011 när jag började bevaka deckare och annan krimi för LO Tidningen (numera namnbytt till Arbetet). I samband med det ordnade LO Tidningens dåvarande kulturredaktör John Swedenmark också ett offentligt läsarmöte om kriminallitteratur där (deckar)författaren Aino Trosell och jag deltog.

Fick en del mothugg på den här texten, som bl a handlar om kriminallitteratur som samhällskildrare, men jag står fortfarande för det jag skrev då. Jag tycker likadant nu.

* * * *

Varför ska – eller bör – man läsa deckare? För att få en stunds underhållning och chansen att fly verkligheten. Eller motsatsen: för att kriminalromaner skildrar hur människor lever och behandlar varandra, de är samhällsromaner som ger inblickar i samhället, speglar och ifrågasätter tiden, samhället och världen vi lever i.

Förresten, vilken benämning ska användas? Vad ska genren kallas? Om nu alla olika sorters romaner med kriminellt innehåll kan placeras i en enda genre eller hör till en stor litterär familj eller släkt.

Det kriminallitterära släktträdet har många grenar och på varje kvist hänger frukter med olika namn: deckare (ibland men inte alltid en förkortning av detektivroman), pusseldeckare, hårdkokt deckare, advokatdeckare, mysdeckare (inte detsamma som cozy crime), kvinnodeckare, kriminalroman, psykologisk kriminalroman, polisroman, thriller, polisthriller, spionthriller, noir, country noir (på svenska landsbygd noir, en dystrare form av landsortsdeckare), historisk kriminalroman (eller kostymdeckare), spänningsroman, gangsterroman…

Deckare kan också få namn efter ämnet och miljön – som miljödeckare, IT-thriller, skåntry noir, Gotlandsdeckare, lesbisk deckare, afro-amerikansk kriminalroman, elegant crime (eller överklassdeckare) och så vidare.

Deckarhyllan 1Många av dagens svenska författare tycker att ordet deckare antingen leder tankarna till ålderdomliga pusseldeckare eller till råa, illa skrivna kioskdeckare. De säger hellre att de skriver kriminalromaner eller ”romaner om brott”, en benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av 60-talet började använda om sina polisromaner.

Den första ”Deckarhyllan” gavs ut 1995 av BTJ (tyvärr utgången, läs/låna på bibliotek). Bl a med en deckarhistorik som inte återfinns i nästa utgåva. Omslag: Michael Less

Fast deckare är ju ett behändigt ord (som i diskussioner brukar snubbla över läpparna även på dem som annars säger kriminalroman) och de flesta vet på ett ungefär vad en deckare kan vara. Dock, från och med nu ska jag (åtminstone försöka) byta till ett annat ord som genre-, paraply- eller släktnamn: krimi.

Den danska benämningen krimi är ett ännu större paraply som passar bra när allt fler skönlitterära författare börjar använda sig av grepp från kriminallitteraturen. Om detta pratade jag med Håkan Nesser för några år sen. Helt fräckt hävdade jag att han alltid skrev deckare, oavsett vad han skriver.

Nesser protesterade först men replikerade sen: ”Att skriva är ju också att dra konsekvenser av saker och ting, olika konflikter, och när man gör det så hamnar man i brott, i död och mord. Författare som inte låter mörda någon i sina romaner – de har missat något.”

Håkan Nessers nya roman, ”Himmel över London”, är ett utmärkt exempel. Absolut ingen deckare och knappast en kriminalroman (även om där finns en spionhistoria och sker några mord) men Nesser har byggt upp berättelsen, skapat stämning och spänning, precis som i en krimi.

Ordet krimi sätter fokus på det kriminella: på det skönlitterära brottet, som förut oftast var ett mord eller flera men idag kan det vara värre än så. Varför begicks brottet? Vem eller vilka begick det? Och inte minst: var begicks det? Svar på sista frågan: i samhället.

Om man läser och diskuterar med den utgångspunkten förvandlas de flesta – eller alla – romaner på det stora kriminallitterära trädet till litteratur som ställer frågor (utan att nödvändigtvis ge några svar) om kriminalitet-samhälle-politik-lagstiftning-livsvillkor. Att läsa en krimi blir ännu mer spännande och intressant – ja, drabbande – eftersom krimin skildrar verkligheten.

När jag hävdat, vilket jag gjort länge, ofta och ihärdigt, att deckare (förr) och krimi (nu) är samhällsromaner så brukar det komma två reaktioner. Det är väl självklart! instämmer vissa. Men så alldeles säkert är det nog inte, för allt fler kritiker och även författare (Leif G.W. Persson är en av dem) har på senare år hävdat att dagens svenska kriminalromaner inte alls handlar om dagens Sverige.

Några invändningar: den svenska poliskåren skildras dummare än vad den är och på varje svensk romanpolisstation har en kvinnlig polis, en homosexuell och en invandrare kvoterats in, dagens deckare är överdrivet våldsamma, så många seriemördare existerar inte i verkligheten och så många mord sker inte i Ystad.

De deckarkritiska glömmer något väsentligt men så simpelt att det inte borde behöva påpekas. Deckare/krimi är skönlitteratur, inte journalistiska reportage. Krimi skildrar verkligheten (påtalar, lyfter fram, poängterar och även överdriver), vilket betyder att allt som händer i en krimi inte måste ha hänt i verkligheten. Poängen är att det kunde ha hänt eller skulle kunna hända. Alla fiktiva seriemördare är en seriemördare. Alla mord i Ystad är ett och samma med olika motiv.

Deckarhyllan 2Det handlar om att göra verkligheten mer synbar och tydlig genom att vrida upp den till fiktion, halvljuga sig fram till en större sanning.

I ”Deckarhyllan”, utgiven 2002 av BTJ och också utgången, finns fler essäer om delvis andra och nyare deckarförfattare. Omslag: John Eyre

Låt mig berätta en anekdot från bokmässan i Göteborg. Jag satt i panelen för ett seminarium som skulle diskutera nutida noir. Mark Billingham, vars engelska noir-romaner börjat översättas till svenska, fanns också på bokmässan och hade tidigare samma dag berättat om en personlig upplevelse. Han befann sig i ett hotellrum och det knackade på dörren. När Billingham öppnade trängde sig tre rånare med svarta skidmasker in i rummet och band honom. Händelsen gav uppslag till en deckare och ändrade också Billinghams syn på att skriva krimi: brottsoffret måste vara en huvudkaraktär.

Det här återberättade jag på noir-seminariet och tillade att man ska inte vara för säker, om det ikväll knackar på dörren till ert hotellrum på Gothia Towers – öppna inte… Då bleknade deckarkritikerparet Karl G. och Lilian Fredriksson, som också satt i panelen. Plötsligt verkade de inse hur smal gränsen kan vara mellan skönlitteratur och verklighet, inte minst i krimi.

Även de som håller med mig och sätter ett självklart likhetstecken mellan deckare/krimi och samhällsromaner har lite fel fast de har rätt.

Det finns författare som fortsatt att skriva krimi i samma andra som förebilderna – nämnde Persson, Henning Mankell, Arne Dahl, Stieg Larsson, Anders Roslund / Börge Hellström, norskan Anne Holt med flera – men dagens krimi är sällan så medvetet samhällskritisk som när Sjöwall/Wahlöö med start 1965 gav ut sina tio romaner om brott.

Kerstin Bergman, litteraturvetare vid Lunds universitet med deckare som specialitet, pekar i boken ”Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv”, skriven i samarbete med Sara Kärrholm, också kriminalvetare, på tendenser i 2000-talets svenska deckare: fler landsortsdeckare, mer individualistisk personskildring och även återgång till mer borgerliga miljöer.

Det stämmer. Men Bergman bortser från att samhällskritik inte är riktigt samma sak som samhällsskildring. Kritiken måste inte heller komma från vänster för att vara samhällskritik. Hon tycks också mena att borgerlig och individcentrerad krimi skulle vara mindre realistisk. Men det är väl snarare tvärtom: en exakt beskrivning av dagens Sverige.

Och när Kerstin Bergman hävdar att till exempel Camilla Läckbergs landsortsdeckare präglas av ”världsfrånvändhet” – världen utanför ”det lilla samhället” existerar knappt – så begriper jag inte vad hon menar. Mitt starka minne från Läckbergs tidiga böcker är den kvinnliga huvudpersonens syster, som misshandlas av sin make. Privat? Världsfrånvänt? Allmängiltigt, menar ju jag. Det privata kan vara politiskt också på 2000-talet.

I somras var jag på en deckarmässa i Harrogate, England. Där rådde stort allvar. Inte en enda gång fick jag höra crime beskrivas som underhållningslitteratur. Läckberg, som tyvärr blivit sjuk, skulle ha deltagit i ett deckarseminarium. Rubrik: ”What lies beneath – fascination of the psychological thriller”. Sverige mest utskällda deckarförfattare skriver alltså psykologiska thrillers, enligt engelska deckarkritiker.

DECKARE och-1Om man frågar deckarförfattare i Sverige och övriga Norden (och även i övriga världen) varför de skrivit en krimi så kan man som svar få att de ville berätta den historien, skildra den miljön, lyfta fram det ämnet.

Nästa år planeras en tredje bok med texter om deckare. Titel: ”Deckare och annan krimi / Deckarhyllan 3”. Omslag saknas än så länge. (PS och tyvärr, inte utgiven ännu.)

Camilla Läckberg lär vara den enda som rent ut sagt att hon skriver för att underhålla (fast jag hittar inte citatet på nätet, så det förblir en hörsägen).

Vilket leder bakåt till den här textens inledning: krimi som underhållning. Att deckarförfattare skriver underhållande för att gripa tag i och rycka med läsaren är den litterära metod som krimi bygger på. Men betyder det att deckare/krimi är underhållningslitteratur? Går det verkligen att läsa krimi som underhållning? Jag tvivlar. Jag tror inte det. Jag tror det är omöjligt.

Ungdomar och barn – också små, små barn – som skändas och/eller mördas, har blivit ett allt mer frekvent ämne i dagens svenska såväl som internationella kriminallitteratur. Elsebeth Egholm, Karin Fossum, Tana French, Elizabeth George, Ingrid Hedström, Arnaldur Indridason, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Denise Mina, Catherine O’Flynn, Kristina Ohlsson och Ruth Rendell är några författare i en ännu längre rad som skildrat barn eller ungdomar som råkat illa ut; i några fall har också förövarna varit mycket unga.

”Det kan aldrig vara nyttigt att läsa om barn som blir mördade”, sa Åsa Nilsonne, deckarförfattare och professor i medicinsk psykologi, när jag pratade med henne. ”Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det. Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna”, tillade Nilsonne.

Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas krimi med unga mordoffer. Också det allra mest hemska bör kunna skildras och utforskas i litteraturen. Det handlar inte om att utan om hur det görs. Dessutom har det aldrig varit ett strikt tabu. Även tidigare förekom barnamord i kriminallitteraturen. Till och med en sådan mysdeckardrottning som Agatha Christie har – flera gånger – skrivit om mord på barn. T ex i ”Mord på Allhelgonadagen” (utgiven 1969), där en liten flicka blir dränkt.

Det kan inte uteslutas att det finns författare som gör något så otäckt som att rida på vågen. Bästsäljande deckarförfattare skriver om mord på barn, då lockas andra att skriva likadant. Men jag tror ändå att de flesta deckarförfattare är seriösa: de vill spegla och belysa tiden och samhället vi lever i, visa upp världen precis så hemsk och vidrig som den kan vara. Kanske som terapi också, både själv- och läsarterapi.

Jag tror nämligen att deckarläsare lockas av den här sortens krimi för att romanerna är en hjälp att hantera en otäck verklighet. Att fly verkligheten måste vara omöjligt när liknande händelser, lika hemska men verkliga, står på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kan vara med- eller omedvetet men deckarläsningen är inte en flykt utan ett försök att närma sig brännpunkten, våga sig så nära svetslågan som möjligt för att stå ut med och hantera livet.

En av kriminallitteraturens viktigaste uppgifter har varit – och är – att ta tempen på samhället, vissa deckarförfattare har lyckats skildra händelser och företeelser redan innan de uppmärksammats av press-radio-TV. Så var det med Andrew H. Vachss, amerikansk jurist och deckarförfattare. När hans mörka, hårdkokta deckare översattes till svenska på 90-talet så ryckte en nära nog enig svensk deckarkritikerkår ut och tog avstånd.

Ja, de förfasade sig. Vachss skrev för våldsamt. Han överdrev. Det var inte trovärdigt. Men det skulle bara dröja ett par år innan kvällstidningarna fylldes av snarlika historier – inte ett dugg mindre hemska än Vachss deckare. Som författare skriver Andrew Vachss om pedofiler och sexuellt utnyttjade barn. Som jurist arbetar han med och för dessa barn.

Jag menar att alla undergenrer, snart sagt varje boktitel, på krimifamiljens stora släktträd är samhällslitteratur i den betydelsen att de har ett förhållande till samhället. De behöver inte vara kritiska och politiska. Det kan vara några små tidsmarkörer, ett par distinkt beskrivna personer, en aktuell händelse eller ett försök att ta ett stort grepp om samtiden.

Som att Stieg Trenters detektivromaner har blivit Stockholmsskildringar av samma kvalitet som Per Anders Fogelströms ”Minns du den stad”-serie, både genom de noggrant beskrivna stadsmiljöerna och – inte minst – de lika noga utvalda markörerna för stadens och samhällets modernisering. Fotografen Harry Friberg, som från en bok (1947) till en annan (1950) byter kaffepannan mot en kaffebryggare, får t ex kommentera tunnelbanans förlängning söderut (1955) och den ”räcka av corned beef-burkar” som utgör nya Hötorgscity (1962).

Utan ett ankare i verkligheten går det varken att skriva eller läsa deckare/krimi. Det är min bestämda uppfattning! Deckarförfattaren har slutit ett avtal med deckarläsaren: låt oss prata en stund om samhällsutvecklingen, våra liv och medmänniskor. Författarens kriminalberättelse å ena sidan och läsarens kunskap och erfarenhet å den andra. Krimins innehåll konfronteras med vad man läst i tidningen. Tankar möter tankar, åsikter åsikter.

Just där och då kan dagens krimi också bli politisk: inte som ett samhällskritiskt pekfinger från författaren utan i en pågående samhällsdiskussion där läsaren själv tänker, tycker och tar ställning.

Krimi
lästips

Prova att läsa Agatha Christies klassiska detektivromaner om Miss Marple och Hercule Poirot med nya ögon. Tänk så här: hur skildras den pensionerade ungmön och den där utlänningen (en ”foreigner”)? De är ju klipskare än hela den brittiska poliskåren!

Av Stieg Trenters romaner om Stockholm, snarare än detektivromaner, är ”I dag röd” (1945), ”Farligt telegram” (1947) och ”Roparen” (1954) några av mina favoriter. Miljöer: huset på Urvädersgränd (i boken) och Klevgränd (i verkligheten) med Stomatolskylten och utsikt över Slussen, Drottninggatan och Centralbadet respektive Kastellholmen.

”Den skrattande polisen”, ”Brandbilen som försvann”, ”Polis, polis, potatismos” och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” tycker jag bäst om av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio samhällskritiska romaner om brott.

Dagens främsta förvaltare av traditionen efter Sjöwall/Wahlöö är författarduon (Anders) Roslund & (Börge) Hellström. De skriver, tyvärr, högst realistiska polisromaner. Debuten ”Odjuret” handlar om en pedofil och en pappa som hämnas sin lilla dotter. ”Flickan under gatan” är också en stark berättelse om unga hemlösa i Stockholm.

På 90-talet översattes flera av Andrew H. Vachss hårdkokta deckare – den första var ”Flood” – där den förnamnslöse privatdetektiven Burke, garanterat utan licens, efterforskar pedofiler och skipar nån slags rättvisa för sexuellt utnyttjade barn. Vachss har fortsatt att ge ut Burke-deckare – men de översätts inte längre.

Catherine O’Flynn, ”Händelser vid Green Oaks galleria”, Denise Mina, ”Blodsarv”, och Elizabeth George, ”Denna dödens kropp”, är några andra författare som lyckats skriva om såväl unga brottsoffer som unga förövare på ett både riktigt och viktigt sätt.

Håkan Nesser har skrivit flera romaner som inte är deckare men där han ändå inte kan hålla sig ifrån kriminalromanen. Främsta exemplet är nog ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Deckarförfattaren Åke Edwardson använder sig av deckargrepp, främst vad gäller att skapa stämning och öka spänningen, även när han skriver mer eller mindre utanför genren. Till exempel i romanerna ”Jukebox” och ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”, vilka även skulle kunna beskrivas som småländsk country noir.

”Det som ska sonas” av Olle Lönnaeus, ”Norrlands svårmod” av Therése Söderlind och ”Änglarna” av Ola Nilsson är också svenska varianter av country noir. Lönnaeus skriver deckare, Söderlind mitt emellan och Nilsson strax utanför. Men alla skriver krimi. Miljöer; små byar och samhällen i Skåne respektive två gånger Norrland.

Apropå miljöer är också Donna Leon, ”Ond bråd död i Venedig” och ytterligare ett tjugotal titlar, Naïri Nahapétian, ”Vem dödade ayatolla Kanuni?”, Robert Wilson, en romankvartett som inleddes med ”Instruments of Darkness”, och Diane Wei Liang, bland annat ”De dödas fjärilar”, några deckarförfattare som utgår från miljön (Venedig, Teheran, Västafrika och Peking) i sina skildringar av kriminaliteten, samhället, politiken och människorna. Wilsons afro-deckare får man läsa på engelska; de hade förtjänat att bli översatta.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i LO-Tidningen 2011 / på Erikssons kultursidor 2015)