Stadens människor, deras känslor och mödor, fel och brister

Björn Hellberg

Lastbart

(Lind & Co)

Såväl Björn Hellberg, de år han ger ut en deckare i lämplig tid, som Jan Mårtenson, sen evigheter har han kommit med en ny deckare vid den här tiden på året, hör min försommar till. (Helst bör läsningen ske utomhus i trädgården under päronträdet.)

”Lastbart” heter Hellbergs nya för i år. (Mårtensons heter ”Se döden på dig väntar”, även den har anlänt till Deckarlogg och väntar på läsning och recension.)

”Lastbart” innebär, som det står på omslaget, ännu ”Ett fall för Sten Wall”, och är Björn Hellbergs tjugofemte roman om poliserna i staden Staden (från början en blandning av Kristianstad, Helsingborg och Laholm, numera hämtas miljön från den sistnämnda).

Och ja, det hade nog varit bättre att nämna miljön och Staden vid namn, när Hellberg började skriva om Stadens poliser för nu fyrtio år sen. Det enades Hellberg och jag om en gång när jag intervjuade honom.

Björn Hellberg brukade ha ett smått gammeldags, lite snirkligt språk. Vackert, har somliga tyckt. Välskrivet, menar andra. ”Lastbart” är – däremot – en rappt skriven deckare. Ordet är nog till och med modernt. Tror jag citerar inledningen på första kapitlet, följande är ju riktigt bra inlett och skrivet:

Ellinor visste inte vem.

     Inte när.

     Inte var.

     Inte hur.

     Inte varför.

Midsommar och någon ska mördas – strypas – i den grönskande sommaridyllen. Någon annan, som tältar med sin flickvän, blir vittne till mordet. Det unga tu flyr så hastigt som möjligt sin rädsla och mördaren. Människor utsätts för hot. Ytterligare ett mord ska ske. För övrigt skildras människornas fel och brister, som oftast eller alltid i Hellbergs deckare.

Inte riktigt som vanligt är att Hellbergs STORA patos, hans mänskliga medkänsla, inte är lika märkbart. Jojo, det finns här fortfarande, visst finns det, men nu som en del av själva berättandet. I själva deckaren, så att ”Lastbart” kan karaktäriseras som en vardagsdeckare. Trots mord och hot med mera är det vardagen i Staden som skildras.

Björn Hellberg i Staden, egentligen hans hemstad Laholm. Foto: Birgitta Olsson

Alltid ett nöje att åter möta Stadens kommissarie Sten Wall, som åldrats sååå långsamt under de gångna fyrtio åren, från äldre eller gammal redan vid Hellbergs debutdeckare till måttligt äldre eller fortfarande gammal fyrtio år senare, och hans kärnteam av kriminalinspektörer – Lucia Pohl (nytillkommen), Carl-Henrik Dalman och Otto Fribing – samt teknikern Sabine Källman.

Observera Stadens stigande antalet brottsutredande kvinnor och här finns även en kvinnlig åklagare, Anita Hydell, som just den här gången av en särskild anledning kommer att ersätta den ordinarie åklagaren Yngve Brockman. Inte enbart språket alltså utan Hellberg har på flera sätt blivit en nutida, modern deckarförfattare och samhällsskildrare.

”Lastbart” är, som sagt, en rappt skriven vardagsdeckare om ett antal människor i Staden, om deras livsmödor och livskänslor; döden, livet och kärleken. (Och flirten, här finns en alltför sann skildring av vad en ung kvinna, Vilda heter hon till råga på allt, kan göra med en äldre man, som polisen Dalman.)

Liksom det stora patoset var det som förut gjorde Hellbergs deckare så läsvärda, har nu de livs- och människoskildrande detaljerna blivit det mest intressanta och spännande.

Tänk bara om han också kunde få ihop allt lika rappt, från första- till sistasidan, men några gånger stannar tyvärr berättandet och skildrandet upp för en förklaring av vad som hände och varför istället för att det sker och gestaltas. Då inträder något lite träigt. Och det är synd. För nog hade detta också gått att skriva in i själva berättelsen?    

Bengt Eriksson

Björn Hellbergs kriminella patos

Också Björn Hellberg, liksom Jan Mårtenson, är en deckarförfattare som varje sommar ger ut en ny deckare (och som jag brukar läsa under päronträdet i trädgården). 

Hellbergs nya deckare för i sommar, ”Narrspegel” (Lind & Co), damp ner häromdan och ligger nu och väntar på att bli läst. Ännu en i den långa raden ”Sten Wall-deckare”.

Alltså där den problemlösande huvudpersonen heter just Sten Wall, kommissarie i staden Staden och ständigt i samma åldrade ålder. Hellberg introducerade Wall redan  1981 i polisromanen ”Gråt i mörker”.

Återkommer med recension. Men här, i väntan på läsning och recenserande, en intervju jag gjorde med Björn Hellberg hemma i Laholm (som allt mer fått bli den fiktivt verkliga Staden i hans deckare).

***

Det finns många roliga historier om Björn Hellbergs tankspriddhet. En av de vanligaste handlar om när han skulle lämna ett av barnen på dagis men istället tog med sig hunden. Kan det verkligen vara sant?

– Jag har aldrig missat en deadline, poängterar Björn. Inte heller har jag någonsin glömt passet hemma. När det verkligen gäller så håller jag ordning på mig. 

– Men när man går och tänker på annat kan man ju vara lite disträ. Den sanna historien om barnet, hunden och daghemmet är att jag höll på att ta med hunden till dagis. När jag kom ut på gatan så såg jag att det var hunden och inte barnet som jag hade med mig. De är ju inte ens lika, som jag brukar säga.  

– Det var en rolig historia, tänkte jag. Och eftersom folk skämtar om min tankspriddhet så förstärkte jag historien. I den vandringssägen som historien blivit lämnar jag verkligen hunden på dagis utan att märka det. Lite självironi får man ha.

Björn Hellberg firade nyligen sin 60-årsdag hemma i  funkishuset i Laholm. Det är hans föräldrahem. Han har bott i samma hus sen han var fyra år. Nu bor han där med hustrun Inger, som också är hans ”manager”, och yngste sonen. På huset finns en skylt med texten: ”Hellbakken”.

Även om detta norskklingande namn kan en historia berättas. Året var 1992. Björn Hellberg och Ingvar Oldsberg arbetade som TV-kommentatorer under OS i Albertville. Norrmännen tyckte att svenskarna var så hyggliga mot Norges deltagare att de ärades med var sitt  hedersnamn: Hellbakken och Oldsmo.

Till råga på allt finns det också en gata i Laholm som heter Hellbakken. Det kan inte vara många som fått en gata uppkallad efter sig under sin livstid. Björn Hellberg är dessutom hedersmedborgare i hemstaden.

Hur ska en sådan mångsysslare som Hellberg tituleras: sportjournalist, TV-personlighet eller deckarförfattare? Inte tennisorakel i alla fall. Då protesterar Björn:  

– Jag utnämndes till tennisorakel när jag var 19 år. Fortfarande förföljs jag av benämningen.

Vilket ändå inte är så svårt att förstå. De senaste 38 åren har han varit i Wimbledon. Nej, det är inte rekord. Det finns journalister som varit där 50 gånger. Men under alla dessa år har Hellberg inte missat en dag. Det är han synbart stolt över.

Han har också en märklig hjärna: en kombinerad tvättsvamp och datamaskin. Det finns inte ett namn, inte ett årtal, inte en match, inte ett resultat som inte fastnar i Hellbergs huvud. Fast det gäller inte bara tennis.

– Är man intresserad av ett område – i mitt fall tennis och även annan idrott – så placeras man i ett fack. Det finns de som tror att då kan man inte vara intresserad av någonting annat. Men det är alldeles fel. Jag är lika intresserad av andra områden inom humaniora – som historia, litteratur och populärmusik, fram till dagens pop som jag inte förstår mig på. 

Säger Björn och rabblar författare, sångare och musiker, födelse- och utgivningsår, bok- och låttitlar. När han ser att intervjuaren häpnar, så suckar han och tillägger:

– Vad ska man med alla dessa onödiga kunskaper?

För de flesta svenskar har Björn Hellberg blivit känd  genom TV-programmet ”På spåret”, som sändes första gången 1988. Han började som tävlande men svarade rätt på så många frågor – noga räknat alla – att han efter fyra omgångar befordrades till tågmästare, domare och sketchförfattare.

I höst har han dock tagit en paus från TV-programmet för att ägna mer tid och omsorg åt det han helst vill göra – skriva deckare. Björn Hellberg, som deckardebuterade med ”Gråt i mörker” (1981), är en bästsäljande deckarförfattare. Men det dröjde länge innan han blev det.

– Jag har ett genuint intresse för genren. Mina första deckare skrev jag mellan 15 och 18 år. Inte bara utkast utan hela romaner. De refuserades, tack och lov.

– Man tycker att kändisskapet från TV borde bidra till  att öka försäljningen av deckarna. Men så har det inte varit. Först med den åttonde deckaren, ”Då dagboken dog” (1996), passerades den magiska gränsen mellan 3 och 4 000 exemplar. Och det är bara de sista åren som böckerna börjat sälja på allvar, efter att jag bytt till ett förlag som satsar på marknadsföring. ”Club Karaoke”, min nya och artonde deckare, kan nå upp till 100 000.

Björn Hellberg är rolig utan ansträngning, helt spontant. Det vet alla som sett ”På spåret”, upplevt honom på bokmässan i Göteborg eller fått en bok signerad. Som författare har han det emot sig. Han sörjer, det märks, över att inte betraktas som en riktigt seriös författare.  

– Jag skriver om och skriver om vartenda kapitel. Det ska både bli bra och rätt. Min hustru läser också och påpekar om jag gör onödiga upprepningar.

– Det ska vara så roande och underhållande som möjligt utan att bli ytligt. Jag försöker ta upp olika sociala frågor, säger han och nämner några av de samhällsproblem som deckarna skildrar: ”Gråt i mörker” (mobbing), ”Rovlystnad” (rasism), ”Den grå” (satanism), ”Fanny Fanny” (idoldyrkan), ”Tacksägelsen” (religiös fanatism), ”Paria” (social utslagning) och så vidare.

Hans sociala patos dunkar genom böckerna. Det är  samhällsromaner, kanske till och med politiska romaner.

– Jag tror inte jag uttrycker någon partipolitisk åsikt någonstans i böckerna. Mitt budskap är humanistiskt och filantropiskt. Det handlar om omtänksamhet, oavsett politisk åsikt. Det finns ett ord, fortsätter han, som håller på att försvinna. Inte själva ordet men dess innebörd: Empati. Det är viktigt att tänka ”vi” istället för ”jag”. Alldeles för många är alldeles för intresserade av sig själva och ingenting annat.

Björn Hellberg tar oss med på en rundvandring i Laholm. Vi går genom Gamleby och han berättar om S:t Clemens medeltidskyrka, om keramiktillverkning, huset som skådespelaren Georg Rydeberg skulle köpa och alla konstverk som syns på stan. Ingen svensk stad har fler offentliga konstverk per capita än Laholm.

Visst går kommissarie Wall (som, påpekar Hellberg, var tio år före sin nära namne Wallander) på samma gator i böckerna? Också Hellbergs beskrivningar av Laholm låter välbekanta.

– Miljön är viktig om man skriver deckare. När jag gjorde lumpen som flottist i Stockholm, berättar Björn,  passade jag på att besöka alla brottsplatserna i Stieg Trenters deckare. Nog är det märkliga intressen man har.

– Den namnlösa Staden, som förekommer i mina deckare, är en sammanslagning av Kristianstad och Laholm. Men det har mest blivit Laholm i alla fall. Det skulle nog ha bidragit om jag låtit deckarna utspela sig i ett helt autentiskt Laholm, säger han och syftar på att det hade ökat på intresset för både böckerna och staden.

 I de senaste romanerna, ”Paria” och ”Club Karaoke”, har småstaden bytts ut mot den likaså fiktiva men större staden Loviken, belägen på östkusten nedanför Stockholm.

 – Jag ville fräscha upp persongalleriet med bland annat några kvinnliga poliser. Men främst ville jag ha möjlighet att ta upp fler aspekter på samhället än man kan göra när man skriver om en liten stad – som de hemlösas situation.

Nej, jag har inte övergivit den gamla deckarserien, lovar han. De nya personerna och den nya miljön ska förankras i ytterligare ett par böcker. Sen återkommer jag till kommissarie Wall och Staden – eller Laholm.

Text: BENGT ERIKSSON 
Foto: BIRGITTA OLSSON

Publicerat i Veteranen 2004, något kortare version

Europas fattiga och rättslösa

Malin Thunberg Schunke
De rättslösa
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunkes andra deckare med de bägge kvinnliga EU-juristerna har författats med drabbande ilska och patos.

Det är drivet och limmet i ”De rättslösa”.

Eller säg att Thunberg Schunke, debutantprisad av Svenska Deckarakademin, var urförbannad när hon skrev sin nya, andra roman med de bägge kvinnliga juristerna, svenska Esther Edh och italienska Fabia Moretti, vid Eurojust (EU:s straffrättsliga byrå).

Ämne: Dödens triangel. Så kallas området vid Neapel där giftiga sopor – tänk cancer – dumpas.

Utifrån detta parallellberättas om Eurojusts arbete, maffia och poliskår i Italien, arbetsvillkoren för säsongsarbetare på grönsaksodlingar, förbjuden giftbesprutning, Europas fattigaste fattiga och Esthers knepiga kärleksliv.

Mycket blir det, svårt att hänga ihop har det. Som fem, sex romaner i en.

Ha tålamod! Håll ut!

Till sist förenas trådarna och ”De rättslösa” drabbar läsaren. Jag blir lika arg som författaren.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gotas Medias tidningar

Sommardeckare under päronträdet (1): Björn Hellberg som deckardebutant

Björn Hellbergs nya det vill säga årets men egentligen hans debutdeckare ”Gråt i mörker” (Lind & Co) från 1981, nu återutgiven, är ju betydligt bättre än vad jag kom ihåg. (Nog var det den här som jag i egenskap av (skräp)kulturredaktör på Schlager gav till Susanne Ljung för recension? Vill minnas att hon skrev ner den.)

Men alla dessa år senare tycker jag att den är bra, hade den varit ny för i år så hade jag recenserat och utnämnt den till en av årets bästa debutdeckare.

Också Hellbergs första i polisserien om Staden och kommissarie Sten Wall, rätt gammal redan då och något lite väl men inte så mycket äldre skulle han bli.

”Gråt i mörker” skildrar en knivmördare, någon – en man nog men inte säkert – som hoppar på kvinnor i offentliga rum och knivmördar dem. Väl och tajt berättat, så tajt att kan det vara så att Hellberg gjort en viss revidering av språket? Nej, tänker inte se efter, spelar roll, nu läser jag nyutgåvan.

Bra berättat; realistiskt, verklighetsnära. Lika mycket en samhälls- som en polisroman. Och det som skulle bli Hellbergs kännetecken, hans signum, finns redan här, genast från början.

Nämligen medkänslan, hans sociala patos. Här är det ju grova brott också, minst sagt. Men Björn Hellberg ser till sociala sammanhang, hur en människas uppväxt har varit, hur hen blivit behandlad av andra människor, hur detta påverkat människans liv.

Hur det kan föda brott av värsta sort. Vilka som har ansvaret: Kan det vara samhället = vi alla?

Bengt Eriksson 

Sommardeckarläsning 7) När Hellberg började som deckarförfattare

En återläsning av ”Födde: en dotter” (Lind & Co) – som var Björn Hellbergs andra försök i deckargenren, originalutgivning 1988 och återutgiven nu i försomras – fick bli min sista sommardeckarläsning för 2018.

Hellbergs senare deckare kännetecknas ju av kriminalgenrens största patos: hans medkänsla för människorna kommer ibland t o m före själva berättelsen.

Också här finns och känns detta patos men mer mellan raderna och under ytan. Istället koncentrerar han sig på att verkligen skriva en deckare, som om han ännu inte riktigt har koll på genren och måste vara noga.

Resultatet blev just en noggrann kriminalberättelse, dessutom trovärdig rätt igenom. Riktigt, riktigt bra, kom jag på mig med att tycka.

Motiv: hat och hot (och givetvis mord). Plats: Staden, samma anonyma stad som skulle återkomma många gånger och mest liknar Laholm. Polis: kommissarie Sten Wall som skulle återkomma lika många gånger han och bli ännu en polisromanpolis som hade sin ålder redan från början.

Det finns, till exempel bland sportjournalister och deckarollegor. en tendens att häckla Björn Hellberg med snytingen att han aldrig skriver något bra. Hur denna ilska uppstått vet jag inte men de har kort satgt fel. Hellberg är en bra svensk deckarförfattare, när han skriver som bäst.

Häcklarna uppmanas att göra och skriva något bättre själv.

Bengt Erikssom

Jo, Hellbergs patos finns kvar

Björn Hellberg
Likspett
(Lind & Co)

Nja.

Detta ord summerar mina åsikter om Björn Hellbergs tjugofjärde polisroman med Sten Wall i huvudrollen som kommissarie i den snarare mindre än mer fiktiva staden Staden. (Numera väl enbart Laholm, där Hellberg bor.)

”Likspett” – vet du vad det är? det visste inte jag – är ingen dålig deckare och roman. Jo, jag tror man ska benämna den som bäggedera, eftersom personskildringarna är så viktiga för Hellbergs deckarroman(er).

Den här gången handlar det om cyklister och clowner, bland annat.

Björn Hellberg fortsätter att spinna kriminalhistorier kring aktuella ämnen. Som omgivningens syn på cyklister och cyklister syn på sin omgivning eller clowner som skrämmer människorna och människors rädsla för clowner.

Ska jag förresten förklara vad ett ”likspett” är – eller vill du att Hellberg förklarar det för dig?

För att vara mer noga så är det medlemmarna i Stadens cykelklubb, Hök heter den, som drabbas av brott. Kan någon cykelhatare ha hetsat upp sig? Dessutom finns samband mellan cykelbrotten och clownerna…

Och en clown mördar, dessutom.

Det är grunden och det är ju viktigt – att Hellberg alltid skriver aktuellt. Fast det viktigaste som jag inte klarar av att förmedla i en recension är hans personskildringar. Att personerna blir människor som lever och att Staden känns som en riktig småstad där storstadskriminalitet sipprar in.

Men – det var det jag menade när jag inledde med ”Nja” – det brukar också finnas något annat, något extra STORT i Hellbergs deckare. Eller brukade…

Ett PATOS, så stort alltså, som lyst som en flammande eld genom romansidorna.

Det är borta nu och det var borta redan när jag recenserade ”Dödsdrycken (också Lind & Co), hans förra, alltså tjugotredje Sten Wall-deckare. Då fick rubriken bli: ”Men vart tog Hellbergs patos vägen?”

Fast när jag läste hans nya så började jag undra om det inte beror mer på mig än han. Är hans patos faktiskt borta? Nej, jag tror inte det. För jag tror Björn Hellberg istället börjat skriva på ett annat sätt. Från och med sin förra deckare blandar han in och delar upp sitt stora patos i själva berättelsen.

Engagemanget finns där hela tiden – i skildringen av varje person = människa. Vilket kanske fungerar och är ännu bättre?

Så en ny summering: ”Likspett” är en bra historia om olika människor i en mindre stad, som alltid hos Björn Hellberg berättad och förmedlad på noggrann, lite gammeldags prosa.

Och, om jag nu ska tala om det, ett likspett är ett redskap som användes förr i tiden för att hitta gravar i marken och inte riskera att begrava personer i så att säga samma grav.

”Likspett”, märklig titel. Hellberg låter det blir ett mordvapen.

Bengt Eriksson

 

Människor som anser sig vara förmer

Tony Parsons
Slaktaren i Highgate
övers: Gabriel Setterborg
(Bokfabriken)

Nu får Mark Billingham faktiskt se upp, för annars finns risken att Tony Parsons tar över som Englands bästa noir-författare.

Parsons deckardebut, ”Murder Bag”, var mer än lovande. ”Slaktaren i Highgate”, uppföljaren och den andra titeln med Max Wolfe, ensamstående pappa och kriminalpolis i London, är bättre ändå.

En mer sammanhållen, tajtare berättelse, författad på den mest exakta, hårdkokta brittiska prosa. Just brittiska – eller engelska – för Tony Parsons skriver i genren brittisk polisnoir.

Och därmed också mer spännande och – inte minst – ännu mer otäck.

Det börjar med att (nästan) en hel familj (ordagrant) slaktas och fortsätter med överklassens nöjen, som småpojkar. Överhuvudtaget handlar det om människor (läs: främst män) som anser sig vara förmer än andra människor.

Det är som om Tony Parsons skildrar (sina egna, antar jag?) mardrömmar med verklighetsanknytning – snarare än själva verkligheten. Ibland går han över från noir och hårdkokt till pulp, övervåldsamt och rått.

Och då kan jag ibland rygga tillbaka (som att han också den här gången inleder med ett så våldsamt förstakapitel att man, så att säga, får försöka ta sig igenom det).

Han skriver med ett så ursinnigt patos att det kan gå överstyr men det balanseras upp av värmen mellan Wolfe och hans dotter. Vilket väl som (nästan) alltid är huvudtemat för Tony Parsons: den ensamma pappan och barnet.

Bengt Eriksson
(kortare version för Gota Media)

Men vart tog Hellbergs patos vägen?

Jag vet inte varför och det är egentligen inget att bry sig om heller.

Men varje gång jag recenserar någon ny deckare av Björn Hellberg på ett positivt sätt – vilket jag oftast gjort – så brukar både jag och han bli påhoppade. Det verkar finnas nånslags antifanclub som menar att Hellberg kan inte, får inte, bör inte skriva en bra kriminalroman.

Pytt, kort sagt. Björn Hellberg har dessutom en stor och trogen skara återkommande läsare. Så, som sagt, bry sig…

Årets Björn Hellberg-deckare, ”Dödsdrycken” (Lind & Co), är på ett sätt en av hans bästa. Och på ett annat sätt inte alls lika bra som hans deckare brukar vara.

Miljön är den namnlösa Staden, den stad som med allt fler titlar blivit allt mer lik Hellbergs hemstad Laholm. Därmed heter den kriminalgåtelösande huvudpersonen som vanligt också Sten Wall, kommissarien som var åldrig redan när han introducerades 1981 men blivit max sju år äldre sen dess (enligt uppgift).

En rundlagd, sympatisk och tänkande man och polis av gammal sort, som polisärt kan vara släkt med både Maigret och original-Beck. Om jag inkluderar noveller och räknar rätt så återkommer kommissarie Wall i år för tjugofemte gången.

”Dödsdrycken” har en ovanligt bra intrig. Annars det som jag ibland har muttrat över – att intrigen inte riktigt hänger ihop – i mina recensioner av Hellbergs deckare.

Men här passar de olika händelserna (en makaber svensexa, självmord på en bröllopsfest, tävling i att supa mest…) så exakt ihop som bitar i ett pussel. Trots att åren gått och Sten Wall är den enda som anar att händelserna kan ha ett samband.

Som alltid är Hellberg också suverän på att skildra människor i deras vardagsliv.

Men – det är vad jag undrar, det var vad jag undrade under hela läsningen – varför har han skrivit den här deckaren?

Björn Hellbergs bästa gren och egenskap brukar ju stavas Patos. Alltså med stort P. Jag vågar hävda att han är en av Sveriges mesta samhällsskildrande deckarförfattare. Och att få skriver med ett större engagemang: ilska inför orättvisor och känslor för människor.

”Dödsdrycken” är… ja, en rätt bra deckare. Inte mer än så.

Nöjde han sig med det? Ja, det borde ju räcka. Men nej, inte när det gäller en Hellberg-deckare.

Att han tagit upp det ena samhällsproblemet efter det andra och skrivit polis-, kriminal- och samhällsromaner med dessa som utgångspunkt och varje gång sitt stora patos som filter – det är det som gör att en deckare av Björn Hellberg blir en Hellberg-deckare. Nu inväntar jag och ser fram emot nästa års Hellberg-deckare…

Bengt Eriksson