Deckarloggbäst januari 2021

John Ajvide Lindqvist 

Vänligheten

(Ordfront)

Inslag av fantasy, skräck, krimi, gangster- och polisroman, alla de litterära genrer som författaren tyckte han behövde använda. Fast huvudformen är en samhälls- och livsroman, en skildring av människor i ett föränderligt, avvecklat och fördärvat samhälle. Miljön, den plats som får symbolisera Sverige, utgörs av staden Norrtälje. Där utspelas romanen, i detta föränderliga Norrtälje, från 2000-talets början och framåt, från en hamn med silon till ett bostadsområde med sjöutsikt, en å utan öringar och skjutningar på gatorna. För med denna förändring vittrar vänligheten bort. ”Vad blir det av oss då?”, frågar författaren.

Jeanine Cummins

Amerikansk jord

Övers: Molle Kanmert Sjölander

(Bazar)

”En av de allra första kulorna går in genom det öppna fönstret ovanför toaletten där Luca står.” Efter dessa inledande ord mördas kallblodigt sexton personer i hans familj och släkt av kartellen Los Jardineros (trädgårdsmästarna) eftersom pappa skrivit avslöjande artiklar om dess kriminella verksamhet. Lucas (åtta år) och mamma Lydia överlever och flyr för sina liv genom Mexiko mot el Norte (USA). Skildringen av det vackra, färgrika och sprudlande Mexiko och dess kontrast: ett land som är plågat av kartellernas brutalitet, korruption, fattigdom, rädsla. Språket är intensivt, flödande ordrikt och målande. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Jørn Lier Horst och Thomas Enger

Rökridå

Övers: Marianne Mattsson

Uppl: Jonas Malmsjö

(W&W)

Nu har norske deckarförfattaren Jørn Lier Horst kommit med andra boken om Oslo-polisen Alexander Blix, skriven med Thomas Enger. På nyårsafton drabbas Oslo av ett sprängattentat mitt i folksamlingen i stadens hamn. I ett första skede pekar allt på att det är ett terrorattentat. Blix som befinner sig på platsen räddar en svårt skadad kvinna som fallit i vattnet. Hon har kopplingar till ett ouppklarat fall med ett försvunnet barn. I närheten befinner sig också journalisten Emma Ramm som har en personlig relation till Blix. Hon förlorar sin pojkvän i attentatet och startar sina egna efterforskningar. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans, Johan anar inget men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen. Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” skulle jag och du visa oss vara om något liknande faktiskt hände oss?

Marianne Cedervall

Dö för vårt syndiga släkte

(Lind & Co)

Ännu en feelgoodeckarserie, Celanders tredje, om prästen Samuel Williams som när han inte fick den tjänst i domkyrkan som han ville ha, ja, verkligen borde ha fått, tar ett vikariat som präst i norra Dalarna, i det ”sömniga” lilla samhället Klockarvik. Men samhället sover inte mer än att det första som Samuel gör när han kommer för att tillträda det nya jobbet och går en sväng på den snöiga kyrkogården är att han upptäcker liket av en man, lutat mot två kors. Jag gillar att prästen Samuel vid behov snackar med ”Bossen” (likt Barbarotti hos Nesser), det ger vardagstrovärdighet åt prästens kristna tro. En filur till präst, dessutom. Bra på att predika men också, tja, mjukpilsk.

Bengt Eriksson

Vilka är vi, egentligen?

Klas Ekman

De kapabla

(Bookmark)

Klas Ekman är också, beroende på hur man räknar och hur noga man är, en av 2020 års debutanter inom deckare och annan krimi.

Han har tidigare skrivit flera artistbiografier men ”De kapabla” är hans första skönlitterära roman: en thriller med något prefix, vad det nu ska vara. Kanske samtids- och/eller livsthriller?

Eller vardagsthriller, hur konstigt det än verkar när man läser romanen. Men händelserna i ”De kapabla” utspelar sig ju i vardagen. För och hos romanens personer, för och hos var en och oss som läser.

Skrämmande att tänka på: hur ”kapabla” jag och du skulle visa oss vara om detta hänt oss, om något liknande faktiskt händer oss.

Jag drar mig för att referera något som helst ur romanen. Klas Ekman berättar en historia där varje händelse är både viktig för historien och förändrar den. Det går inte att avslöja ett dugg, nästan.

Men något lite, ändå. Jag håller mig till det som förlaget avslöjat i omslagstexten och pressutskicket.

Johan och Anna är gifta men inte med varann. Bägge är i 35-årsåldern och har nu ett förhållande. De träffas på ett hotell utanför Alingsås för ännu en natt. Det ska bli deras sista natt tillsammans,

Johan anar ingenting men Anna har bestämt sig för att göra slut. På hemvägen, han vid ratten och hon bredvid, grälar de i bilen. De – ja, jag skriver de, för det handlar om bägge – råkar köra på en kvinna som går på vägen.

Beslutet som de då fattar ska förändra deras liv i grunden. Detta blir starten på en livskedja med händelse efter händelse som just förändrar livet för bägge två. Deras arbeten och äktenskap, barnen. Deras vardag och hela livet. Deras mående.

Livet – liven – faller som dominobrickor, en efter en. Utan att de verkar kunna förhindra och stoppa det.

Otäckt, ja, det är otäckt. I alla fall får jag hela tiden känslan, om det var jag. Vad hade jag gjort, om det varit jag? Hur hade jag handlat? Går det att veta, i förväg? Hur man reagerar i en plötslig situation.

Klas Ekman berättar så att det som händer händer när det händer, om du förstår. Han berättar med en sådan närhet att det känns som att varje bricka faller just när den faller. Som om det förra fallet leder fram till nästa – och så faller ännu en bricka.

Blev det klarare?

Han berättar i livstempo, i naturlig tid. Skrev han i naturlig tid? Just när något mer och annat skulle hända, när ännu en av livets dominobrickor skulle falla, just då kom han på vad som skulle hända i Johans och Annas liv – och skrev det.

Det får ”De kapabla” att bli en mycket spännande thriller. Oroande och alldeles för trovärdig. Romanens personer visar sig ha många fler sidor, nyanser och skikt inom sig än vad som någonsin synts på ytan. Fler än de själva kunde ana.

Hur många – okända – sidor, nyanser och skikt har du? Har jag? Vilka är vi, egentligen?

Bengt Eriksson

Signe som i Sherlock, Holm som i Holmes

Petter Lidbeck

Signe Holm-deckarna:

Festen

Casino

Djuret

(Rabén & Sjögren)

Petter Lidbeck har rivstartat med tre titlar i ännu en deckarserie för unga läsare (9 till 12 år). Den här gången är deckarna lika nutida som klassiska: den nya deckarserien anknyter till litteraturhistoriens mest kände detektiv. Signe Holm-deckarna är dessutom både vuxen- och barndeckare: ämnen och intriger hade kunnat förekomma i deckare och thrillers för vuxna läsare.

Elsa, bi-huvudperson, får besök av sin kusin Signe, huvudpersonen. Elsa med efternamnet Willis för ordet och berättar i böckerna, som en annan Dr Watson (fast ung och tjej). Signe med efternamnet Holm löser deckargåtor som en Sherlock Holmes (fast också ung och tjej).

Alltså S som i Signe och Sherlock, H som i Holm och Holmes. Det är fyndigt, särskilt som Signe visar sig vara lika udda, egen och smart som Sherlock. Eller ”konstig”, tycker Elsa till att börja med.

De har känt varann sen de var små – ändå vet Elsa knappt vem Signe är. Inte bästa kompisar, ännu så länge. Signe bor i Stockholm men hennes mamma blev allvarligt sjuk och pappan bor i London med sin nya familj. Därför ska Signe under sommarlovet vara hos familjen Willis (mamma Katarina, pappa Björn och dottern Elsa) på landet.

I seriens första titel, ”Festen”, pågår just en fest hemma hos familjen Willis. Dagen efter ska en av festdeltagarna, Sebastian, hittas död i en vägren. På hemvägen måste han ha blivit påkörd av en bil.

Samma fråga som i många vuxendeckare: olycka eller mord? Barndeckaren ”Festen” handlar även om sprit, dans, otrohet och svek. Allt detta som Elsas mamma säger och upprepar att det är ingenting som du – som ni – som barn ”ska bry sig om”.

Med mobilen har Signe (”tjabbigt”, enligt Elsa) smygfilmat från festen. Signe tittar på filmen, om och om igen, noterar detaljer som bara hon ser. Vilka blev fulla? Vem dansade med vem – och hur nära?

När boken slutar har förstås Signe Holm alias denna unga, kvinnliga Sherlock Holmes löst deckargåtan. Sommarlovet är också slut. Signe ska flyga till pappa i London och gå i en engelsk skola.

”Casino”, den andra boken, inleds med att Elsa flyger dit för att hälsa på. Signe trivs varken på skolan eller i London. Hon har inte en enda skolkompis. Hon passar inte in. Inga problem med skolundervisningen men Signe förstår sig inte på skämt och kan inte uttrycka känslor. Stel och allvarlig, säger rätt ut vad hon tycker, oavsett vad. Signe är ju inte ”normal”…

Det försvinner pengar från familjens kreditkort, först från ett kort och sen ännu ett. Pengarna spelas bort på nätcasinon. Vem gör detta? Hur gick det till? Även den gåtan ska Signe Holmes reda ut.

Vantrivseln i London går däremot inte att lösa. I den tredje boken, ”Djuret”, har Signe följt med Elsa hem till Sverige och bor hos familjen Willis igen. Hon ska börja i samma skola som Elsa, till och med i samma klass.

Elsa är nervös. Hur ska klassen ta emot Signe? Också den tredje deckargåtan handlar om mord – eller dråp – samt datorer, robotar och artificiell intelligens.

Följande fick jag fundera en stund på hur jag skulle formulera, kanske så här: Signe Holm-deckarna riktar sig till sin unga målgrupp – inte till barnens föräldrar. Böckerna tar upp och beskriver händelser, tankar, känslor som föräldrarna inte tror eller vill tro att deras barn kan ha och tänka på – men som barnen faktiskt har och gör.

Något kunde Petter Lidbeck ha förlängt berättelserna och fördjupat miljö- och personskildringarna, nu är böckerna lite väl tunna och berättandet går lite väl snabbt. Å andra sidan har ”Festen”, ”Casino” och ”Djuret” blivit mycket spännande barndeckare med många tankar, kalla det ”budskap”, mellan raderna.

Det duger bra som det är. Jag hoppas att Signe Holm-deckarna blir en lång serie!

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson