Den hårdkokta tyskan från Hamburg

Doris Gercke

Land: Tyskland

Genre: Hårdkokta deckare,

kvinnodeckare

Hennes berättelser är korta, romanerna tunna. Hon utelämnar lika mycket som hon berättar. Frågan är om det inte händer mest mellan kapitlen.

Varje kapitel är som ett kåseri eller flanörsreportage: kort, personligt, upplevelserikt, känslofullt, stämningsinsugande. Ett snabbt nedslag på en plats, i en händelse – så ett hopp, ett vakuum, som också är fullt med händelser, människor, tankar och minnen. Men allt det här, det hoppar hon över, det skriver hon inte om. I nästa kapitel har berättelsen landat på en annan plats, i en annan händelse.

Så egentligen skriver hon innehållsrika, riktigt tjocka deckarromaner. Hon författar på en sparsam prosa, men hennes sparsmakade meningar och ord är så intresseväckande att det hon väljer att inte berätta blir händelserika extrakapitel i läsarens fantasi.

Doris Gercke. Foto: Sven Teschke. Wikipedia/Creative Commons.

Den tyska författarinnan Doris Gercke påminner om sina ”systrar” i den kvinnliga deckarvågen: amerikanskorna Sara Paretsky, Sue Grafton och Marcia Muller, engelskan Liza Cody m fl.

Men Gerckes kvinnliga privatdetektiv är äldre: drygt 50 år, kort grått hår och något överviktig, skild, inga barn. Bella Block, som hon heter, är också desillusionerad på gränsen till cynisk. Kanske kommer de amerikanska och engelska privatsnokorna att vara lika cyniska, när de blir äldre?

I Gerckes första deckare, Du skrattade, du ska dö (1991), är den blivande privatdetektiven Bella Block fortfarande polis. Men hon slutar som polis. Hon står inte ut.

Inte minst var det de manliga poliserna – ”den manliga struntviktigheten”, karriärismen, manschauvinismen – som hon inte kunde stå ut med. Fast män har hon ingenting emot, då och då, kortare perioder. Och Bella tar gärna ett glas eller två eller flera.

För sej själv och läsaren deklamerar hon ibland någon dikt av sin utomäktenskaplige farfar – den ryske poeten Alexandr Blok (som hans namn brukar stavas på svenska). Farfar Blocks dikter ledsagar Bella genom livet.

Av Gerckes romaner är Kärleken, staden och döden (1992) och Vad angår det dig, Bella Block? (1993) mina favoriter. Anledning: de är bäst för att de är ruskigast och därför sannast.

Bägge har storstaden Hamburg som miljö: de kvarter av stan där det handlas med kärlek och narkotika respektive ett förortsområde med invandrare, mammor med barnvagnar, pappor som kommer hem från jobbet och sätter sej framför TV-n, barn med minimal – om någon – framtid…

Doris Gerckes prosa är hård som staden och livet för människorna i dessa delar av staden. Hon författar kriminella prosadikter från gator och rännstenar, höghus och köpcentrum.

I romanen Vad angår det dig, Bella Block? är Bella mer cynisk än någonsin, nästan hjärtlös. Hon vill inte veta vad som händer, inte bry sej, inte engagera sej. Nej, hon har slutat blanda sej i polisaffärer, tar inga uppdrag. Nu är hon också före detta privatdektiv.

Ändå kan Bella inte låta bli att engagera sej, bry sej om. Hennes cynism har ett syskon som heter uppgivenhet men också ett par syskon som heter medkänsla och vrede.

Vad berättelsen handlar om avslöjas redan på omslaget: ”Manuela, en skolflicka, utnyttjas av äldre män för pengar”. Stryk namnet Bella Block i titeln och skriv ditt eget namn istället: Vad angår det dig, Bengt Eriksson? Om just detta – vårt personliga ansvar, ditt och mitt – handlar Gerckes deckarroman.

Ibland – som i Moskva, min älskade (1991), Vad betyder din lycka och min? (1995) och Djingis Khans dotter (1999) – reser Bella iväg från hemstaden Hamburg och betraktar istället omvärlden med sina på samma gång trötta och cyniska, nyfikna och medkännande ögon. Hon noterar den nyrika ryska maffian, svarta börs- och kvinnohandeln (i Moskva), fattigdomen, längtan efter arbete och allt vad livet i väst kan erbjuda (vid ett besök i en stad i f d DDR), ett samhälle i upplösning och nazismen som sticker upp trynet igen (i Ukraina) m m.

Inga sagor mer (1996) ingår inte i serien om Bella Block utan är en fristående roman som utspelar sej i en alltför nära framtid då det främlingsfientliga partiet Etnocentristerna vunnit valet i Tyskland.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

***

Titlar på svenska:

Du skrattade, du ska dö. 1991.

Moskva, min älskade. 1991.  

Kärleken, staden och döden. 1992.

En vacker liten ö i havet. 1992.

Vad angår det dig, Bella Block? 1993.

Vad betyder din död och min. 1995.

Dödsäsong. 1996.

Inga sagor mer. 1996.

På liv och död. 1997.

Djingis Khans dotter. 1999.

Kvinnan från havet. 2002.   

Stämningsfull, levande och verklig landsbygdsnoir i en norditaliensk dalgång

Ilaria Tuti
Blommor över helvetet
Övers: Helena Monti
(Bazar)

Ilaria Tuti bor – på ett ungefär – i samma del av Italien som hon skildrar i sin debutdeckare ”Blommor över helvetet”: nära på längst norrut där Italien och Österrike möts mellan alperna.

Närmare bestämt i Friuli, där bor deckarförfattaren, medan deckarmiljön utgörs av den lilla byn Traveni, som bör vara fiktiv och ligger i en dalgång ännu något längre upp i Norditalien.

Tuti skildrar denna bymiljö så stämningsfullt – ja, kännbart – ja, verkligt – att jag kommer att tänka på en annan deckarförfattare som för ett par år sen introducerades på svenska…

Tuti_BlomrhevSE_7052Nämligen spanjorskan – ursäkta, den baskiska deckarförfattaren – Dolores Redondo med sin debutdeckare ”Den osynlige väktaren” (Bucket List). Bättre jämförelse – en riktigt annorlunda och bra deckare, den också – går nog inte att göra.

(Fast Redondo försvann ju lika fort igen ur den till svenska översatta deckarutgivningen. Denna enda titel blev det för henne, måtte inte italienskan Tuti – och vi svenska deckarläsare – gå samma öde till mötes.)

”En legend vilade över den där platsen.”

Så inleder Ilaria Tuti sin debutdeckare, som utspelar sig i nutid men med en bakgrundshistoria, som i just grund, från 1978 om en skola i Österrike. Eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form.

En man hittas död utomhus, i skogen. Han är naken och saknar ögon. Och det är bara början på den mordhistoria som kriminalkommissarien och profileraren Teresa Battaglia och hennes nye medhjälpare inspektör Massimo Marini ska lösa.

Kommissarie Battaglia är 60 år, diabetiker, överviktig och lika smart som otrevlig. Det sistnämnda har hon väl sina skäl att vara men så värst kul för den unge Marini blir det ju inte.

Hon är hur överlägset smart som helst; han tror han är det, vilken hon tar ur honom varje gång. (Fast helt värdelös, ska det visa sig, är han inte.) Eller kommissarie Battaglia kan kanske beskrivas så här: hon är den i kriminalgenren ofta förekommande manlige kommissarien fast kvinna.

”Utsjasad till kropp och själ”, som hon beskrivs av sin inspektör en bit in i boken. Det stämmer också. Jag som tyvärr alltid haft en tendens att bli intresserad av knepiga kvinnor tycker förstås att Teresa Battaglia är ett intressant personporträtt, som kvinna och människa.

Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen. Också seriemördaren kommer att få intressant personträtt som blir två, för mitt i boken vänder porträttet av seriemördaren – från den syn man ju har på en seriemördare till den motsatta.

Seriemördaren blir människa – en människa med all anledning att bli seriemördare.

Ilaria Tutis ”Blommor över helvetet” är en av årets bästa till svenska översatta deckare och polisromaner – det kan jag nog lova att jag kommer att tycka också när det blir dags att sammanfatta 2019 års deckarutgivning i Sverige.

Genre: italiensk landsbygdsnoir.

I ”Författarens anmärkning” sist i boken (bläddra för sjutton inte fram och läs den först) ser jag att det jag skrev om miljön – alperna, dalen, byn – stämmer. Berättelsens miljöer har blivit så verkliga och levande för att hon skriver om den italienska miljö där hon bor.

Hela berättelsen har förresten – en viss – verklighetsbakgrund.

Bengt Eriksson