Det historiska Roms hårdkokta privatsnok

Lindsey Davis
Land: Storbritannien
Genre: historisk noir,
hårdkokt i det antika Rom

Lindsey Davis placerar Philip Marlowe och James Bond i en tidsmaskin och låter dem resa bakåt i tiden. När de stiger ur tidsmaskinen har de blivit en person, M. Didius Falco (hans vänner, men inga andra, får kalla honom Marcus), och befinner sej i Rom år 70 efter Kristus.

Så kan man beskriva Falco, f d soldat i andra augusteiska legionen (efter krigsfiaskot i Britannien blev han plötsligt invalid och fick avsked ur armén, för att sedan snabbt tillfriskna igen), hårdkokt privatsnok i det antika Rom (uppdragen handlar mest om att spana på otrogna senatorer och senatsfruar eller hitta försvunna tonåringar) och blivande hemlig agent för kejsar Vespasianus.

Auktoriteter – poliser, ämbetsmän, senatorer och t o m kejsaren – har han svårt för. Han betraktar omvärlden med cyniska ögon och har alltid en sarkastisk kommentar på läpparna. Fast under den hårdkokta ytan är Falco också en känslig man som sitter på sin balkong och skriver poesi.

M. Didius Falcos litterära produktion omfattar bl a en komedi, som enligt forskningen ska ha varit en prototyp för Hamlet, och tyvärr förkomna kärleksdikter. På försättsbladet till ”Venus i koppar” (1999) citeras Horatius och Persius såväl som den författande detektiven:

”Tiden ej räcker till lyxiga drömmar om piggvar: / en arg papegoja knaprar på huset…” (Falco, Satirer I, 1).

Å ena sidan huvudpersonen: en tuff, modern privatdetektiv, som också snackar som vilken privatsnok som helst i vilken nutida hårdkokt deckare som helst. Å andra sidan den kriminella miljön: ett forntida Rom.

Kontrasten blir, minst sagt, stor. Men det går fort att vänja sej och dessutom bidrar kontrasten till att synliggöra Rom på 70-talet e Kr. Mer än så: levandegöra.

Falco-deckarna blir pop up-böcker. Stadens gator, hus och människor syns, hörs och, inte minst, luktar. Det är nästan så att läsaren måste hålla för näsan för att inte känna stanken från urinkaret, i vilket Tvätteriet Örnen bleker tunikor.

Falco bor ovanpå tvätteriet, sex trappor upp i ett fallfärdigt hus i Trettonde sektorn. (Innan han klättrar upp till sej brukar tvätterskan be Falco att ge ett bidrag i urinkaret.)

Lika gatupoetiskt som aromatiskt beskriver Davis husets skick (lukt av urin och gamla kålstjälkar i uppgången, duvskit på trappstegen, graffiti på väggarna), tillgången eller snarare bristen på vatten och avlopp samt värden Smaractus och hans metoder att påminna om hyran med hjälp av fem, sex gladiatorer.

I ”Silvergrisarna” (1996) befinner Falco sej på Forum Romanum när en ung vacker kvinna, ”en fräsch sextonåring”, rusar rätt i hans armar. Falco räddar henne undan två fula banditer. Det blir inledningen till en kriminalhistoria med ingredienserna mord, smuggling, sammansvärjning och eventuell statskupp.

Som hemlig agent tvingas Falco också resa till provinsen Britannien, alltså England, ”bortom civilisationen i Nordanvindens rike”. Officiellt gäller uppdraget att eskotera senatsdottern Helena Justina, som vilat upp sej efter en uppslitande skilsmässa, hem till Rom. Inoffociellt ska Falco placeras som slav i silvergruvorna för avslöja illegal handel med blyhaltigt silver.

Så händer också det som inte ska hända: kvinnan av hög rang, Helena Justina, och mannen av lägre rang, M. Didius Falco, förälskar sej. Gifta sej över klassgränserna går inte, men föräldrarna kan inte stå emot sin viljestarka dotter och i fortsättningen av serien lever Didius Falco och Helena Justina som (o)äkta par.

Falco fortsätter också som privatdektiv i Rom och agent i omvärlden. I ”Skuggor i brons” (1997) reser han på mulåsna till södra Italien för att utreda en ny konspiration mot kejsaren. ”Venus i koppar” (1999) handlar om giftmord och fastighetsspekulationer i Rom. De följande böckerna – t ex ”The Iron Hand Of Mars” (1992), ”Last Act In Palmyra” (1994) och ”A Dying Light in Cordoba” (1996, alla oöversatta) – för honom till bl a Germanien, Syrien och Spanien.

I England har Lindsey Davis publicerat sin fjortonde Falco-deckare, ”The Jupither Myth” (2002). Det svenska förlaget gav upp efter tre titlar.

Titlar:

Silvergrisarna. 1996. The Silver Pigs. Övers: Britt Arenander.
Skuggor i brons. 1997. Shadows in Bronze. Övers: Boel Unnerstad.
Venus i koppar. 1999. Venus in Copper. Övers: Boel Unnerstad.

Bengt Eriksson
Ur boken ”Deckarhyllan 2”, BTJ Förlag 2002

PS. Den här texten/lillessän skrevs alltså till boken ”Deckarhyllan”. Sen dess har åren fortsatt att gå och Lindsey Davies fortsatt att skriva deckare med privatdetektiven Faco i Rom typ år 70 e K. Falco-serien har kommit upp i 20 titlar.

År 2013 inledde hon dessutom en ny serie deckare i det historiska Rom med Falcos adopterade dotter,  Flavia Albia, som huvudperson och detektiv. En titel per år har kommit sen dess.

Tyvärr gav hennes svenska förlag upp efter ynka tre böcker – som dock tillgängligjorts nu igen som ljudböcker av Polaris förlag. (Finns på strömningstjänsterna.) Alltid något.

Vilket svenskt förlag skulle kunna vara dumdistigt nog att också fortsätta att ge se ut Falco-serien som pappersböcker eller börja översätta serien med Flavia Alba? Polaris? Eller kanske Modernista?

Tills och om dess blir det att läsa Lindsey Davis deckare på engelska. Vilka som finns, böckernas innehåll och mer info om hennes författarskap finns på Lindsey Davis hemsida.

BE

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Skruvat, intelligent och surrealistiskt

Efter att Deckarloggs red. läst också den nya, översatta deckaren ”Ondskans nätverk”av Finlands nya ”deckarstjärna” Max Seeck så tvekade Deckarlogg.

Ska samma recensent, alltså jag, nu skriva likadant en gång till som jag skrev om Seecks föregående deckare i samma serie, ”Den trogne läsaren”? För jag tyckte ju, på ett ungefär, lika om den nya som den förra.

Men varför, skulle det inte vara bättre att någon annan recensent framförde sin åsikt här på Deckarlogg? Så att åsikterna blev två istället för en enda.

Jo, tyckte Deckarloggs red. och därför följer nu Anders Kapps recension av den nya, andra titeln i serien med den finska kriminalkonstapeln Jessica Niemi.

***

Max Seeck   

Ondskans nätverk

Övers: Bo Samuelsson

(Albert Bonniers)

Finske Max Seeck fortsätter sitt segertåg över världen och finns nu översatt till 40-talet språk vilket är lätt att förstå. Han är en modig författare som på likartade sätt som till exempel Jussi Adler-Olsen och Stefan Ahnhem inte räds att krydda anrättningarna med rejält skruvade komponenter. Han är också en mycket intelligent författare som bygger berättelser i flera skikt med många spännande och originella referenser.

Han är emellanåt också en mycket litterär författare; här finns bilder som får mig att tänka på den djärva surrealismen hos en ung Luis Buñuel. Det innebär inte att han på något sätt skulle vara svårläst, tvärt om, här finns ett mycket starkt driv i berättandet som håller läsaren fast. Efter en del konkurrens mellan förlagen kom han ut för första gången på svenska med ”Den trogne läsaren” för ett år sedan. Den innehöll tyvärr betydande översättningsproblem och till min förvåning såg jag att förlaget ändå valt att anlita samma översättare till den andra delen, ”Ondskans nätverk”.

Nyfikenheten var större än oron så jag köpte den ändå när den kom ut i förrgår. Bättre men inte bra kan man sammanfatta den nya översättningen. Själva berättelsen är lysande.

Max Seeck. Foto: Mikko Rasila

Från den första delen får vi återse seriens huvudperson kriminalöverkonstapel Jessica Niemi. Mycket har förändrats på jobbet sedan hennes tidigare chef, mentor och vän Erne Mikson nyligen dött i cancer. Han fungerade som en sorts bonuspappa till henne och hon tog hand om honom i sin bostad under hans sista veckor i livet. Sorgen är stor och han saknas även av hennes kolleger; han var en skicklig och omtyckt chef som skapade en positiv och effektiv dynamik i gruppen.

Nu har han ersatts som chef av överkommissarie Helena ”Hellu” Lappi som är en helt annan sorts person. En paragrafryttare som kräver att alla ska lyda; särskilt illa tycker hon om självständiga Jessica som alla säger är en av de skickligaste poliser de någonsin haft. Kanske har Hellu nu också kommit över verktyg som kan förgöra Jessica?

Jessica själv är inte oskyldig till de växande motsättningarna i gruppen; det var kanske inte så smart av henne att hoppa i säng med kollegan Nina Ruskas pojkvän, relationerna mellan de två poliskvinnorna är sedan dess frostiga på gränsen till djupfrysta.

Två välkända finska influerare anmäls på olika sätt försvunna. Den mest framgångsrika av dem är Lisa Yamamoto; hon har en japansk bakgrund och försvinner någon gång på natten mellan lördag och söndag efter ett stort releaseparty som samlat alla som betyder något i Helsingfors. Den andra heter Jason Nervander; han var inte med på releasepartyt men verkar ha försvunnit ungefär samtidigt.

Det visar sig att de två tidigare haft ett förhållande och polisen utgår från att det måste finnas någon sorts samband. Några dagar senare läggs en bild som föreställer en fyr på en klippig ö i havet upp på Lisa Yamamotos Instagramkonto. Under bilden finns en dikt som tycks beskriva hennes död. Jessica får ansvaret för den utredningen.

Ungefär samtidigt hittas liket av en ung kvinna på en strand. Hon är märkligt klädd, ser ut som en mangafigur, och enligt ID-handlingarna i hennes ryggsäck heter hon Olga Belousova, är tjugotvå år och kommer från Ukraina. Det finns ingen uppenbar dödsorsak men på armen har hon märkliga märken i en perfekt cirkel. Jessicas kollega Jami Harjula får ansvaret för den utredningen men så småningom visar det sig finnas samband som gör att de två utredningarna slås samman till en.

Det hela växer ut till en internationell historia där många aparta komponenter vävs samman som till exempel influerarvärlden, östeuropeiska trollfabriker, den japanska mangakulturen, trafficking, internets mörka vrår, sexologi, rättspatologi och mycket annat. Märkligast är kanske den sydamerikanske lövgrodan phyllomedusa bicolor vars hudsekret innehåller opiater och peptider; gifter som traditionellt använts av vissa stammar för att förbättra jaktlyckan men på senare tid importerats till västvärlden som en sorts new-age-orienterad behandlingsform kallad kambo.

Allt oerhört väl researchat, trovärdigt men samtidigt skruvat inom en effektiv berättarteknik. Underhållning på högsta nivå.

Jessica Niemi är som karaktär en mycket väl konstruerad och intressant huvudperson. Hon har ett antal svåra trauman bakom sig från sin första familj, där hon hette Jessica von Hellens, från sin andra familj, adopterad Niemi, från svåra händelser i Italien under hennes sena tonår och en del annat. Med sig från denna historia har hon en stor förmögenhet (som hon håller hemlig) men hon är också trasig; ofta plågas hon av bilder från denna historia och inte bara under nattens drömmar. Här kommer ett exempel på hur dessa bilder kan se ut (tar den engelska versionen som är något bättre än den svenska):

For an instant, the big eyes immortalized in the image trap Jessica’s gaze, and she’s overwhelmed by a strange sensation that they conceal something ghastly behind them. Jessica has felt this before. She stares at the face in the drawing too long and it starts to lose its shape, like a word repeated to the point of meaninglessness. Meanwhile, the girl’s brown skin pales, her white hair runs through a full spectrum of colors before eventually turning black. The bones of her face grow brittle, like wax paper left in the oven too long and falls apart at the slightest touch. Dark red fluid begins streaming from the crown of the head to the brow, from the nose to the mouth, from behind the ears to the cheeks. The sclera of the eyes and the row of perfect teeth form islands of white amid the scarlet skin. And throughout this transformation, Jessica hears a hateful scratching, as if thousands of spider eggs laid in her ear all hatch at once, and the little arachnids are scuttling toward her brain.

Det här är fantastiskt snyggt, litterärt imponerande, surrealistiskt på ett sätt som fick mig att tänka på Buñuel som jag nämnde i ingressen. Och det finns återkommande sådana partier i berättelsen; inte minst hennes samtal med sin döda biologiska mamma, Hollywoodstjärnan Theresa von Hellens, är starkt berörande.

Jag har en enda invändning mot själva berättelsen. Författaren är otroligt intrigintelligent men ibland är han överdrivet intresserad av att också visa upp det för oss läsare; förklaringarna av hur något egentligen gått till kan ibland bli onödigt omständliga.

Med tanke på översättningsproblemen i den förra delen läste jag den nya parallellt på svenska och engelska (jag kan inte förstå finska) och det finns en hel del skillnader.

Det mest positiva med de svenska översättningarna gäller titlarna. Den första delen heter på engelska ”The Witch Hunter” (och med liknande lösningar på flera andra språk). På svenska heter den ”Den trogne läsaren” vilket är mycket närmare originalets ”Uskollinen lukija” och dessutom en mycket mer intelligent koppling till innehållet.

Den andra delen kom ut på finska 2020 med titeln ”Pahan verkko”. I september 2021 kom den ut i USA i en engelsk översättning av Kristian London och heter då ”The Ice Coven”, en konstig titel med svag koppling till innehållet. På svenska heter den ”Ondskans nätverk”, en direkt översättning av originalet, vilken kanske saknar ettans fyndighet, men har en tydlig förankring i innehållet.

När det gäller innehållet ger den engelskspråkiga versionen ett mycket bättre flyt i läsningen än den svenska och jag funderade en del på varför det är så.

För rätt länge sedan arbetade jag bland annat med trycksaker som skulle ges ut på många språk (bara i västvärlden). Utöver översättningarnas kvalitet var det också viktigt med de översatta texternas volym eftersom det var rationellt att i de olika tryckningarna kunna byta ut textdelarna men lämna bilder och andra layoutelement oförändrade. Jag fick då lära mig att det är klokt att räkna med att alla översättningar växer med tio procent i volym.

För att kunna uttrycka det ursprungsförfattaren velat säga på ett annat språk krävs normalt alltid något fler ord. Det fanns två undantag från denna tumregel: vid översättningar till tyska borde man räkna med femton procents volymökning och till finska med tjugofem procent. Varför undrade jag? En kombination av ett mer komplext sätt att uttrycka sig och många långa ord, fick jag till svar. Sant? Har egentligen ingen aning, men själva volymförändringarna stämde oftast rätt bra med dessa tumregler.

En rimlig hypotes skulle kunna vara att den svenske översättaren är mycket ”trogen” den finska originaltexten som även om den skulle ge den finske läsaren ett fantastiskt språk ändå i en alltför ”trogen” översättning blir rätt styltigt och omständligt för den svenska läsaren.

Den amerikanske översättaren kanske är mer ”otrogen” vilket ger ett mycket bättre flyt i läsningen. Om jag förstår rätt är det något genomgående att amerikanska översättare ofta tar sig mycket större friheter än man normalt gör i Europa vilket i det här fallet bland annat visas av att den amerikanska versionen helt och hållet kapat bort en liten bihistoria som även om den är liten ändå har sin betydelse för sammanhanget.

Intuitivt känns ”trogen” som något bättre än ”otrogen”, men man ska inte alltid lita på intuitionen. Jag har till exempel hört Theodor Kallifatides prata om hur han arbetar med de svenska och grekiska versionerna av sina böcker (han skriver ju på bägge språken), där det inte alls handlar om trogna översättningar från det ena språket till det andra utan mer om adaptioner som tar hänsyn till de olika kulturerna och då inte endast rent språkligt i någon snäv betydelse utan även om olika sätt att resonera, olika referenser och mycket annat.

Det finns ett tydligt och mycket irriterande exempel på en överdriven trohet hos den svenske översättaren och det handlar om karaktären Rasmus Susikoski som är en omtyckt person hos poliskollegerna och i sin familj. Han går under smeknamnet Rasse vilket säkert fungerar bra på finska och många andra språk men på samtidssvenska kan Rasse aldrig vara ett smeknamn; att kalla någon för rasist är den direkta motsatsen till ett smeknamn. För att skapa en fungerande svensk text hade det här varit nödvändigt att vara otrogen mot originalet och kalla honom Musse eller något annat som saknar de negativa konnotationerna.

Det är väldigt mycket som är ”grått”, alltså inte så ofta i ordets beskrivning av en färg utan oftare i en mer överförd betydelse som enformig, dyster, otrevlig, trist och liknande. Men när vita väggar också blir ”grå” hade det passat bättre med till exempel ”enformiga”. Den engelska versionen använder just här ”bleakness”.

På tal om färger finns här en träningslokal ”som domineras av vitt järn, svart läder och färgglada viktskivor”. Vet inte vad ”vitt järn” är för något, har sökt utan att finna det på svenska, men gissar att det kanske är polerat stål som avses?

Någon ”stänger blixtlåset i skinnjackan” vilket kanske borde vara ”drar upp skinnjackans blixtlås”.

En bakgrundskoll visar att ”i samtliga fall misstänker man ovanligt brutala mord”. Om dödsorsaken är oklar kanske man kan ”misstänka” mord, men går det att ”misstänka” brutala mord? Engelskans ”In every case a homicide of exceptional brutality” verkar rimligare.

Flera personer ”trycker sig mot ryggstödet” i stället för att luta sig tillbaka i stolen vilket känns naturligare.

Det finns en motsats till det något formella och styltiga tonfallet i den svenska texten och det är när översättaren ofta använder nåt, nån, sen och liknande kortformer i stället för något, någon, sedan. Det är ett informellt språkbruk. Förmodligen är det bara en smaksak men jag uppfattar det som störande i läsningen.

Det finns många fler exempel men det är ändå klart bättre än översättningen av första delen och själva berättelsen är lysande.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Överväldigande roman och suverän deckare

Gretelise Holm

Funnen död

Övers: Helena Stedman

(Harper Collins)

Den här deckaren av danskan – ja, den danska deckardrottningen – Gretelise Holm läste jag och skrev om redan när den gavs ut i Danmark. Mina åsikter står sig, när jag nu läst den svenska översättningen.

I den förra recensionen skrev jag att det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm. Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det. Människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva. Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” / ”Funnen död” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – på omslaget till den svenska utgivningen används benämningen family noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord? Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin? Eller Sarah, deras dotter?

Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru. Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Gretelise Holm. Fotograferad på Krimimessen i Horsens av Birgitta Olsson.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Funnen död”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat. Men ”Funnen död” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Funnen död” en domestic/family noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Funnen död” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Danmarks bästa deckarförfattare har skrivit det igen!

Gretelise Holm
Dødfunden
(Harper Collins)

Det finns många – och många bra – danska deckarförfattare. Men så finns – dessutom – Gretelise Holm.

Vis, kan man använda det ordet? Livsvis. Det är det bästa ord jag hittar om Gretelise Holm.

Hon har en sällsynt förmåga att förstå människor, iaktta dem och deras handlingar, förstå varför de handlat som de gjort. För att sen beskriva dem, skildra dem, så att läsaren också förstår det.

Gretelise Holm dodfundenEn människokärlek, trots allt.

Och detta utan att klistra på alltför många egna tankar (fast några gånger kan hon ändå inte riktigt hålla sig) utan enbart just beskriva, låta människorna vara och göra det dom gör: leva.

Just leva, för hennes personer eller karaktärer, som det ska heta numera, är människor. Verkliga. Riktiga. Levande.

”Dødfunden” – Gretelise Holms senaste deckare och hennes återkomst som deckarförfattare efter några års frånvaro – tilldelades danska Harald Mogensen-priset som 2019 års bästa inhemska deckare och tävlar nu om skandinaviska deckarpriset Glasnyckeln.

Genre: familjedeckare i betydelsen domestic noir – men också en polisroman och samhällsdeckare, rätt i och ur dagens Danmark.

Antropologen Ellinor Green, 62 år, hittas död i sitt hem i Vanløse, en stadsdel i Köpenhamns kommun. Mord? Självmord?

Hennes man, förlagsredaktören Peter Green, blir misstänkt. Eller kan mördaren vara deras son Martin?

Eller Sarah, deras dotter? Om det var mord – eller självmord…

Gretelise Holm Horsens 2012 263Gretelise Holm beskriver, nej, skildrar, ja, gestaltar hela familjen Green som så levande, komplexa och motsägelsefulla som människor är.

Ellinor, som forskar i högerrasistiska och antimuslimska miljöer i Danmark och motskrivit i hatiska trådar på nätet.

Gretelise Holm, porträtterad
av Birgitta Olsson på danska deckarmässan i Horsens 2012.

Peter, som är notoriskt otrogen men älskar sin hustru.

Martin, som försöker redan ut sitt förhållande till före detta hustrun och särskilt sin dotter och som på grund av personliga händelser hamnat allt längre högerut på den politiska skalan.

Zarah, som är låt säga rårawfoodvegetarian och än värre föder sina små barn på rårawfood.

Till dessa kommer Ellinors syster, Peters älskarinna, en dansk krigsveteran från Afghanistan med flera. Även dessa är lika känsligt, ja, vist skildrade. Ömsint är ordet. Förstående.

Dessutom tillkommer den, såvitt jag kan bedöma, så kunniga = verkliga samhällsskildringen av Danmarks rasistiska, antimuslimska miljö.

Detta, som jag räknat upp, är det som vibrerar mest av spänning i ”Dødfunden”. Mycket skickligt, nära och ja, verkligt igen, skrivet, beskrivet och skildrat.

Men ”Dødfunden” är – också – en polisroman. Dock: polisromanen lägger sig aldrig i vägen för hemmahosnoiren och samhällsromanen. De liksom berättas parallellt.

Låter konstigt? Nej, nej, Det fungerar perfekt. ”Dødfunden” är en domestic noir, en samhällsroman och en polisroman. Var för sig – och så förenas de mot slutet.

Men inte i slutet. Om jag ska muttra över något så känns sista kapitlet á la ”slutet gott – allting gott” för påklistrat. Efter vad Holm har berättat kan inte berättelsen sluta gott, den bara kan inte. Sådär, kunde den ha slutat, men inte gott.

Dock, ända fram till dess är ”Dødfunden” en överväldigande roman och deckare.

Bengt Eriksson

Privatsnokande buskis i Indien

Zac O´Yeah
Operation: operation
(Ordfront)

Skälmroman eller buskisdeckare?

Zac O´Yeahs berättelser om Hari Majestic, småfifflare i staden Bangalore, ska inte läsas om man är ute efter en rafflande kriminalhistoria. Däremot bjuds en stunds underhållning á la indisk bondkomik och ges inblickar i dagens Indien.

Zack ONu har Majestic startat en detektivbyrå och för att komma igång ger han upp till 101 procents rabatt. Första uppdraget som privatsnok – att spionera på en hustru som tyvärr inte är otrogen – slutar med att han jagas av gangstrar och kör ner med sin motorcykel i ett djupt kloakhål.

Majestic hamnar på ett numera svenskägt sjukhus och boken förvandlas till en medicinthriller.

Roligt? Ja, mer än så: heltokigt.

Slutet är oväntat också, nämligen lyckligt.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Gota Medias tidningar 2015)