Plock ur den svenska deckarutgivningen hösten 2022

Blott några tips, ännu så länge. Och en minneslapp för mig, hoppa inte över någon bok och glöm att läsa! Följande böcker har jag alltså ställt in i min svenska deckarhylla för hösten 2022, bläddrat lite i men ännu inte börjat läsa.

I ”Vakthundarna” (Bokfabriken) återkommer Olle Lönnaeus ännu en gång till Österlen. Åtminstone inleds hans nya deckare med att krigsveteranen Simon, introducerad i förra boken, befinner sig på Haväng.

Kamilla Oresvärd återvänder till Göteborg. ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) inleder hennes nya deckarserie med Björn Carlsson, polisinspektör i just Göteborg.

”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar) inleder också en ny polisserie av Cecilia Sahlström. Hon är kvar i Skåne men har lämnat Lund och låter Rakel Vrede vara polis i Malmö.

Förresten, i ”Gökungen” återkommer också Camilla Läckberg till Fjällbacka. Efter uppehållet, förra titeln gavs ut 2017, skriver hon nu vidare på serien om och med makarna, numera trebarnsföräldrarna Erica, författare, och Patrik, polis.

Anders Roslund återkommer för, om jag räknar rätt, artonde gången med en polisroman, ”100 procent” (Albert Bonniers), om den allt mer åldrande, trötta och desillusionerade kriminalkommissarien Ewert Grens. Om Grens återkommer återstår att läsa och se, eftersom han verkar ta livet av sig i början av boken…

”Kallmyren” (Piratförlaget) heter Liza Marklunds andra titel i hennes nya serie­ med miljö från den fiktiva men nästan verkliga polcirkelkommunen Stenträsk i Norrbottens län.

Den av Svenska Deckarakademin debutantbelönade Sara Strömberg har skrivit sin andra deckare, ”Skred” (Modernista), om frilansjournalisten Vera Bergström i Åretrakten och Jeanette Bergenstav har skrivit sin andra, ”Nattrov” (Norstedts), om likaså frilansjournalisten Jennifer Sundin i Göteborg.

Medan Sofie Bjarup fortsätter att skriva om kriminalitet, livsvillkor (uppe/nere) och förbjuden kärlek i det viktorianska London. ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) heter hennes nya, andra historiska deckare. Året är 1889.

Även Tina N Martin fortsätter att skriva där hon skrev. ”Åskmakaren” (Polaris) är hennes andra polisroman om och med kriminalinspektör Idun Lind i Luleå.

Edvard Fenviks bägge stockholmspoliser Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic återkommer i ”Sista ordet” (Lind & Co), hans andra polisroman.

Anna Fredriksson är en av de svenska författare som gått från feelgood till crime. (De börjar bli några stycken nu.) Som deckarförfattare debuterar hon med ”Minnesförlusten” (Forum). 

Kan i sammanhanget också nämna Frida Skybäck, som gått från feelgood- över thriller-skrivande till att med ”Svartfågel” (Norstedts) skriva sin första polisroman. Författarmiljö: fortsatt Skåne.

Anna Bågstam har däremot lämnat Landskrona med omnejd och börjat skriva en ny deckarserie, ”Hemligheten” (Norstedts) är första titeln, om rättsväsende, advokatmiljöer och maktmissbruk. Miljö: Stockholm (med rätt stor omnejd).

Till sist ett par deckardebutanter, som jag inte hunnit läsa ännu men en av dem, Malin Sanglert med ”Det andra arvet” (Bokfabriken), är redan nominerad till Crimetime Award. Ännu en återvändardeckare, i den allt längre raden, med barn- och ungdomsminnen.

Lotta Malmhesters deckardebut ”Sprucket ansikte” (Southside Stories) – en psykologisk thriller, för att vara mer specifik – är skriven i en egen form. Som en dagbok rätt igenom romanen, från 2019-01-02 (onsdag) till 2020-01-31 (fredag).

Nog nu, räcker och blir över. Det kommer förstås ännu fler nya svenska deckare i höst men man = både jag och du måste ju hinna läsa dem också. Hur ska tiden räcka till?  

Bengt Eriksson
Publicerat i Opulens

Deckarloggbäst sommaren 2022 (del 1)

Men tog inte Deckarlogg ledigt under halva juni och hela juli-augusti? Semester, så kallat.

Skulle bli så, var det tänkt men tydligen inte; inte helt. För när Deckarloggs red. nu tänkte sammanfatta de bästlästa deckarna och annan krimi under sommarmånaderna så blev de så många, lästa och recenserade, att Deckarloggbästlistan fick delas upp i två omgångar.

Kommentar_ Mycket att läsa. Deckarutgivningen fortsätter att flöda. Deckarlogg kan inte låta bli att läsa, skriva och tipsa.

***

Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Deras andra Österlendeckare i den så kallade trivseldeckargenren har blivit mer underhållande, trivsamt och småputtrigt humoristisk (än vid första försöket).

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Ung man hittas hängd på en gammal avrättningsplats. I hans lägenhet finns en fyraårig pojke som inte vet varför han befinner sig där. Förnyad bekantskap med polisen Huldar och psykologen Freyja i Reykjavík.

Katarina Bivald
En Berit Gardner-deckare
Morden i Great Diddling
(Forum)

Svenska författaren Berit Gardner har köpt ett hus i en liten Agatha Christie-by i Cornwall. Vid en tébjudning på den typiskt engelska herrgården Tawny Hall inträffar ett mord – i biblioteket! Feelgood plus krimi med småputtrigt resultat.

Sten Rosendahl
Värmevåg
(Förlag Futur)

Andra romanen om Stockholm år 2300 där fantasy, science fiction och deckare förenas. May Born, kriminalinspektör, och Tom Lexler, historiker, återkommer i en dystopisk men också igenkännbar stad. Inte minst – en riktigt spännande deckare.

Anne Holt
En Hanne Wilhelmsen-deckare
Det elfte manuset
Övers: Barbro Lagergren
(Piratförlaget)

Elfte deckaren om och med Hanne Wilhelmsen, till att börja kriminalpolis med på rosa motorcykel men sen länge pensionerad och sen länge sitter hon också i rullstol. ”Det elfte manuset” utspelar sig i förlagsbranschen. En viss före detta kriminalpolis har skickat in ett deckarmanus och ett annat bokmanuskript försvinner spårlöst. Tid: mitt under pandemin och lockdown.

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Ännu en gourmetdeckare av Lindström. Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver han nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop? ”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare.

Katrine Engberg
Isola
Övers: Mia Ruthman
(Forum)

Den femte och, som det verkar, avslutande delen i Köpenhamnsserien med polisinspektörerna Anette Werner och Jeppe Kørner samt den pensionerade Esther de Laurenti. ”Intressanta karaktärer att följa, levande miljöer, intelligent intrigkonstruktion och mycket välskrivet”, enligt Anders Kapp i sin rec.

Samuel Karlsson
Sommarmord
(Lind & Co)

Också den femte – och hittills bästa! – delen i serien om och med kriminalinspektör Jessica Jackson, bosatt på Mörkö i Tjusts skärgård utanför Västervik är den hittills bästa. Så har det nämligen varit och och fortsätter att vara: Samuel Karlsson skriver bättre, mer spännande och rappare för varje ny deckare. 

Deckarlogg

Deckarloggfredag: Amanda Jenssen – ett blixtnedslag i Södra Mellby

Mellby Reggaekapell med Amanda Jenssen
Var & när: Folkets bakgård, Södra Mellby den 11/6

Bäst: Att Amanda Jenssen visade att nu jäddraranamma är det dags att komma igång igen!    

Tråkigt: Men så kort, Amanda! Alldeles för kort.   

Längesen som Amanda Jenssen sjöng på scen (”100  år”, sa hon själv) så framträdandet med Mellby Reggaekapell ska kanske kallas comeback?

Presentation av Österlens nya konsertplats för i sommar: trädgården till restaurangen Folkets bakgård, inrymd i Södra Mellbys gamla skola.

Bakgårdsscenen.

Charmigt men opraktiskt, för den som vill både se och höra, med scenen i ett hörn av en buskig trädgård. Få sittplatser, särskilt nära scen, så mitt råd inför framtida  konserter: Ta med egen stol eller en filt!  

Reggaen i högtalarna ersätts av levande skånsk reggae när husbandet, Mellby Reggaekapell, går upp på scenen.

Reggaekapellet spelar Peps-låtar som en hyllning till den avlidne skånske musikern. Det låter lika eget som det låter Peps. Det låter skånsk landsbygdshippiereggae, som jag brukar kalla sån här musik.

Både avspänt och bra med Micke ”Skuggan” Nilsson, elgitarr och sång, Lotta Karin Almgren, sång, elgitarr och reggaetypisk melodika, Kalle Bas, kvällens basist, och Björn Almgren, baktaktfasta trummor.

Fördomsfull tanke: Lite provocerande väl att sjunga Peps Perssons texter om Babylon och kapitalism, det stora trädet och den lilla sågen på Sommarösterlen?

Hopp ner från scenen bland publiken.

Tillbaks upp på scenen igen.

Så presenteras Amanda Jenssen – ”direkt från Köpenhamn” och med något på huvet som får det andra har på huvet att likna, säger Lotta Karin, ”ruttna bananer” – och Amanda kommer in med svart hatt, stor som en parasoll, och förstås strumpfota.

Drar igång med en blues på skånska, där hon också spelar munspel á la Bob Dylan. Lite oväntat men sen kommer ”Amarula Tree”, en av hennes mest kända låtar från tiden efter teveprogrammet Idol.

Och efter den blir det paus… Amen, när Amanda Jenssen precis kommit igång? Snopet.

Fast hon återvänder. Nu med en låt som passar för just den här delen av Sverige och Skåne, nämligen Olle Adolphsons ”Ge mig en dag” (eller ”Österlenvisan”).  

Hon spelar gitarr nu och sjunger inte jättesäkert utan lite trevande, inte riktigt inrepat. Samtidigt visar Amanda Jenssen varför hon var en enastående tävlande i Idol. Hon sjunger inte låtar utan befinner sig inuti varje låt och text.

I ”Happyland”, en annan välkänd låt, springer Amanda ut bland publiken. Hoppar runt-runt och får oss att sjunga med.

Munspel á la Dylan.

Och inte minst sången, hennes röst, förstås!
Samtliga foton: Blenda Automatique

Hon visar prov på sin enastående, ja, egenartade röst: växlar mellan rop och sång, ljusare och mörkare, sjunger sked i sked med tonerna snarare än träffar mitt i.

För att sen försvinna igen. Fast hon kommer tillbaks för extranumret: en ny, långsam låt, ”en tryckare”.

Ett blixtnedslag, så var Amanda Jenssens besök på Österlen. Det kändes spontant men orepeterat, så kanske ska hennes framträdande med Mellby Reggaekapell kallas  genrep inför comebacken…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Alla dessa svenska deckardebutanter!  

Varifrån kommer alla? Hur många kan det finnas? Sinar det aldrig?  

Jo, jag syftar på lavinen eller vågen med svenska deckardebutanter. Dessa nya deckarförfattare som kommit fram de senaste två, tre, kanske fyra åren. Inte bara nytillkomna heller utan många debuterade med allt ifrån mycket bra till klart läsvärda och lovande deckare.

Svenska Deckarakademin, som tidigare inte hittade någon debutant oftare än vartannat år, har nu delat ut sitt debutantpris tre år i följd till Malin Thunberg Schunke, ”Ett högre syfte” (2019) , Maria Grund, ”Dödssynden” (2020), och Sara Strömberg, ”Sly” (2021).   

Dessutom tre olika sorters deckare i olika kriminella miljöer: den första en europeisk åklagar- och polisroman om Eurojust i Haag, den andra en kvinnlig polisroman med miljö från en anonym ö (nog Gotland) och den tredje med en journalist som amatördetektiv vid Åreskutan.

Vilket får den nya svenska deckarvågen att bli ännu mer spännande. Debutanterna håller sig inte till en gren på deckarträdet utan skriver i diverse undergenrer. Inte heller är det enbart så, även om de hittills nämnda kan tyda på det, att allt fler kvinnor börjar skriva deckare. Också män gör det.  

Manliga debutanter (samt en kvinna) från 2019: ”Blodhundar” (i Malmös tidningsmiljöer) av Claes & Eva Fürstenberg och ”Mord på öppen gata” (noirpastisch i Stockholm 1949) av Mikael Fuchs.

Från 2020: ”Clara” (samtidsthriller i Malmö) av Jens Lönnaeus, ”Lite död runt ögonen” (ömsint mansnoir) av David Ärlemalm och ”Feber” (Darknet-thriller med försvunnen 12-åring) av Johan Brännström.

Från 2021: ”Återvändaren” (polis reser hem till Luleå) av Anders Sundkvist.

Allt och alla? Nej, det finns många fler svenska deckardebutanter från, säg, 2018-19 och framåt. Och ja, de flesta är kvinnor. Till exempel Stina Jackson, ”Silvervägen” (2018), och Maria Broberg, ”Bakvatten” (2020), som bägge skriver norrländsk landsbygdsnoir. Fast Jacksons följande roman, ”Ödesmark” (2020), blev ännu bättre och än mer av Norrland noir!

Sofie Bjarup debuterade 2019 med den historiska deckaren ”Mörkrets barn” (London år 1888) och Tina Frennstedt gav samma år ut första titeln, ”Försvunnen”, i vad som skulle bli en Cold case-serie med ett par kvinnliga poliser i Malmö och på Österlen.

Medan Kerstin Bergman, ”Oskuld och oleander”(2020), och Kristina Agnér, ”Var inte rädd för mörkret” (2021), skriver á la Maria Lang fast idag. Genre/miljö: dagens Puck Bure på Ekerö respektive i Smålands mörker.

Linda Ståhl introducerade en icke-binär polischef (”hen går bra”) i skånska Höllviken, ”Syndaren ska vakna”, och 

Jeanette Bergenstav skrev en rappt personlig deckare, ”Syndoffer” (bägge 2021), om en frilansjournalist på en husbåt i Göteborg.

Och så vidare. Jodå, ännu fler debutanter kunde – ja, borde – ha nämnts. (Ursäkta alla ni som hamnade utanför.) I år då, fortsätter lavinen med svenska deckardebutanter även 2022?

Något tidigt att svara på men en av årets debutanter, Markus Grönholm, förtjänar extra uppmärksamhet för sin språkligt spännande polisroman ”Lelo”. Miljö: Enköpingstrakten.

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Trivsamt och humoristiskt på Österlen

Trivseldeckare
Anders de la Motte / Måns Nilsson
Morden på Österlen 2
Ett fynd att dö för
(Forum)

Anders de la Mottes och Måns Nilssons andra deckare i ”Morden på Österlen”-serien börjar vid Degeberga antik- och samlarmarknad, någon mil utanför Österlen, där den ökände dödsbohandlaren Lennart ”Nalle” Persson snart ska bli mördad.

Peter Vinston, kriminalkommissarie från Stockholm men fortfarande gäst i Bäckastugan hos sin tidigare hustru, nu slottsfru i Gärsnäs och gift med slottsherren Poppe, var förstås på plats i Degeberga.

Retsamt nog för Tove Esping, kriminalassistent på Simrishamnspolisen, men hon tar sig snabbt dit.     

Spännande? Nej. Jo, kanske lite. En aning av spänning pöser upp ibland och pyser ihop igen. Pussligt? Nja. Snarare att poliserna Vincent och Esping följer alla tankar och trådar som blixtrar till i huvet.

Däremot har det blivit mer småputtrigt humoristiskt den här gången.

Kan Måns Nilsson, som ju annars är komiker, ha bidragit med fler formuleringar? Som de träffsäkra kommentarerna om Österlen (med omnejd) – både bildhuggaren Kiviks-Lasses träsnidade kor och de sneda Österlermuggarna fick mig att le – vilka saknades i den första ”Morden på Österlen”-deckaren.

Jo, jag fick ett stalltips, om det heter så när det handlar om antikviteter, att de la Motte överlåtit större delen av ”Ett fynd att dö för” till deckarkollegan Nilsson, som ju annars också är antikvitetssamlare. Och alltså känner ämnet för intrigen: antikviteter.  

Förutom Nalle, som med fru och son drivit Rasks bohagstjänst i Gladsax, rymmer persongalleriet bland andra Kina-Gert i Ystad, Mats Lindeman med auktionsfirma i Tomelilla, antikhandlaren Anna Tyche i Malmö och Danne Dyrk, här och var på Österlen.

Herrskapet Löwenhjelm på Gärsnäs slott har dessutom med bistånd av Fabian ”Fabbe” Anderklew, specialist i Antikrundan, lockat nämnda teveprogram att spela in ett avsnitt på slottet.

Att orter och väderstreck hamnar rätt är viktigt för en deckarläsare som bor i trakten. Och i seriens andra del har allt och alla hamnat på sina rätta platser.

Här finns till och med en noga beskrivning av Tommarpsån – också en mordplats – för att poängtera det autentiskt lokala.

Upplösningen, som sker på Gärsnäs slott, är (liksom förra gången) en pastisch på Agatha Christie och Hercule Poirot.

Summering efter sista sidan: Absolut ingen action och inte mycket till pusseldeckare men trivsam och roande läsning för de deckarläsare som uppskattar så kallade trivseldeckare.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Österlens gråskala (och ett par lyriktips)

Först en historia som kunde vara en skröna men är alldeles sann. Följande utspelade sig en bit öster om Vollsjö (där vi bor), precis över gränsen till Österlen. Som överallt hade landsbygdens övergivna hus börjat övertas av folk som annars bor i stan, från Malmö till Stockholm. Gamla gårdar blev fritidshus, enbart bebodda vissa tider på året och sällan vintertid.

Husen utsattes för inbrott, flera vintrar i rad. De nya husägarna tröttnade och ville sälja – men till vem? De fastboende var också trötta på att tjuvar och banditer kom dit från stan eller byar längre bort. Så ”bönderna” beväpnade sig. Om någon såg att en mystisk bil stannade vid ett hus – strax gick telefonkedjan. Och snart var de på plats med hagelgevär.

De sköt i luften, skrämde tjuvarna på flykten. Proceduren upprepades ett par, tre gånger. Därefter upphörde inbrotten. Detta är också Österlen, om hela gråskalan ska med. På Österlen finns sommargäster och åretruntboende, fiskelägen vid kusten och småbyar i inlandet, lyxigt renoverade hus och hus som lappats med vad som fanns till hands, rika och fattigare, det nya och det gamla Österlen.

Historien lever kvar i nutiden. Jag ser det, varje gång jag kör bil på Österlen. Asfalten tar slut och jag färdas i grusvägarnas land. Där den stora österlenska himlen möter den bruna jorden med blott några enstaka hus och en träddunge omkring finns ett Österlen längre ner på gråskalan. Mörkare, ibland så svart att det går att använda benämningen Österlen noir.

Ett av Håkan Dennerstens svartvita foton på det typiska landskap
som är Österlen.

På nätet råkade jag få syn på Håkan Dennerstens svartvita foton – ja, han tar också färgfoton men jag fastnade för de svartvita – av Österlen. Som att sitta i bilen och titta ut genom bilrutan. Han såg det jag såg. I påskas, när han ställde ut på Kulturmöllan i Lövestad, åkte jag dit för att uppleva bilderna i verkligheten, fysiskt så att säga.

”Hej, Bengt!” ropar Håkan Dennersten så fort han ser mig och börjar – för den skara som samlats vid hans utställning – att berätta hur han på allvar kom igång som fotograf. ”Vilket år var det?” Måste nog ha varit 1981, svarar jag. ”Och sen dess har vi inte setts!” säger han. Nej, så är det.

”Jag hade hoppat av skolan”, berättar han. ”Börjat plåta lite istället, tagit vimmelbilder till veckopressen och fått ett presskort. Trodde det skulle räcka för att komma in på Roskildefestivalen men det krävdes ackreditering. Då stod Bengt där och sa att det var ju bra, för han behövde en fotograf till rocktidningen Schlager. På det sättet kom jag in på festivalen.”

”Och där råkade jag ta en scenbild på Ian Dury. Den blev uppmärksammad och jag fick plåta allt mer. Under flera år fortsatte jag att fotografera konserter till kvällstidningar och veckopress. Just där, just du. Det var det som fick igång mig på allvar som fotograf.”

Håkan Dennersten bor numera i Månslunda. Han har arbetat med IT och affärsutveckling, med sin hustru har han också startat Tiosken i Skåne Tranås. När började du fotografera igen? ”Jag har väl alltid haft kameran med mig. Men det var coronan. Varje dag läste jag om Trump och corona, corona och Trump. Det blev för deppigt. Måste göra något för att pigga upp mig, så jag började fotografera under de dagliga rundorna med hunden.”

På väggarna i ett hörn av Kulturmöllan hänger ramade foton i färg och svartvitt med motiv från Månslunda med hundpromenadsomnejd. ”När jag pendlat till Malmö har jag också sett ut några platser längs den vägen”, säger Håkan Dennersten. ”Det där är min bästsäljare”, fortsätter han och pekar på ett sprakande färgfoto med kor på bete. ”Och det där” – han pekar på ett annat färgfoto med ett fint renoverat skånsk hus med halmtak – ”tyckte husets ägare var fint.”   

Ännu ett färgfoto – ett hus vid en sjö i skogen – kunde varit svartvitt om det inte lyst så intensivt från ett fönster. ”Någon sa att det kan ju bli omslag på en deckare.” Plåtar du i färg och gör om vissa foton till svartvitt? Ja. ”Hur avgör du vilka som inte ska vara i färg? ”De flesta av mina svartvita foton togs på vintern, då är ju landskapet ändå mest vitt och svart – och grått.”

Själv fastnar jag alltså för hans svartvita landskapsfoton med mycket av himmel och jord, ensamma hus som kan dölja en hemlighet och gamla träd som bär historien med sig i stam och krona eller yngre som växer ur nutiden. Så exakt har Dennersten lyckats fånga Österlens gråskala. Något speciellt med ljuset – ja, det gäller både fotona i färg och svartvitt.

”Det är ljuset jag letar efter. Jag inväntar ljuset”, säger han. ”Motivet har jag redan valt ut. Jag återkommer många gånger till samma plats, tills ljuset är det rätta. Det brukar vara tidigt på morgon.” Vilken sorts kamera använder du? ”Oftast en digital Hasselbladare men några foton är analoga. Vilka? Det kan du nog se, om du tittar nära…”  

1) Nätsida.
På Håkan Dennerstens nätsida (dennersten.photography) finns en mängd foton, både i färg och svartvitt. Gå in på de svartvita gallerierna och se om du inte blir lika fascinerad som jag. Dennersten planerar också att ge ut ett par böcker – en bok med foton på Österlens bästa platser och en med foton som kan berätta historier. ”Vilken ska jag göra först?” 

2. Poesi.
Mitt nattduksbord fortsätter att fyllas med nya diktsamlingar. Som Sara Dahlins ”Rinkside” (Black Island Books). Går det att dikta om och kring – inte minst kring – en ishockeyrink? Klart det går, i alla fall kan den här Dahlin. Till exempel: ”Utomhus, minus tjugofem grader. Fingrarna lingonröda. Ändå ställer de inte in. Matchen ska spelas….” Eller: ”I dag var det blandväder igen…”

3. Mer poesi.
Ännu mer hisnande är samlingen ”Natten har öppnat mina ögon” (Trombone) av Leon Jaskoviak Åstrand. Som en tidsresa mellan idag och 70-talet. Titeln kommer från The Smiths och dikterna kunde ha getts ut av Eric Fylkeson på Poesiförlaget. Läs och håll i dig: ”jag kan blunda förlora mig / sväva / jag kan sticka sticka sticka / jag kan läcka jag kan släcka ljuset / regna in…”

Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda

Deckarfeelgooddebut i Nordmyr

Marie H Lundh
Nordmyrserien 1
Sarahs lag
(Polaris)

Huvudpersonen Sarah går domarutbildning. Berättelsen utspelar sig i och kring en domstol. Gör detta att romanen också blir en kriminalroman. Ja, enligt mig.

”Sarahs lag” är en krimi – men inte riktigt. Romanen är också en feelgood – men inte riktigt. Flera romanpersoner, inklusive Sarah, mår inte tillräckligt bra för det. Så återigen, en feel life eller feel real.

Att blanda krimi och feelgood blir ju allt mer vanligt bland nya svenska deckarförfattare. Eller tvärtom, bland nya svenska feelgoodförfattare. Också Marie H Lundhs deckarfeelgooddebuterar på samma sätt – men inte riktigt. Som om hon blandar bort bägge genrerna så att resultatet blir något betydligt mer eget.

Om inte Österlen så ska ju miljön vara Norrland. Också vanligt hos många svenska debuterande – inte minst – deckarförfattare. Liksom för Marie H Lundh. Hon förflyttar Sarah, som alltså går domarutbildning, från Svea hovrätt till Nordmyrs tingsrätt. Jo, det säger sig självt var det ligger.

Eller förresten, det var ”Vita häxan” (som i Narnia), president för Svea hovrätt, som förflyttade Sarah till Nordmyr. Mot hennes vilja. Till hennes sorg.

Och apropå förresten, författaren bor själv i typ Nordmyr och arbetar – om än inte som domare – på hovrätten för övre Norrland. Varifrån författaren kommer vet jag inte men hennes huvudpersons möte med Norrlands fjällvärld är så personligt formulerat att det känns upplevt.

(Liksom de där h-na, både i Sarah och Lundh, som det hö-skämtas om.)

Arbetet i Nordmyrs tingsrätt får ”Sarahs lag” att bli en lågmäld krimi medan personerna, deras liv, deras diskussioner, får romanen att bli en högmäld feelgood. Eller spetsig. Eller karg. Marie H Lund har författat med en ton, ja, en jargong som hämtats mer från deckare än feelgood.

Äh, strunt i genrerna nu. Jag gillar den här författartonen, den här författarjargongen. Den får berättande att bli personligt och eget.

Sarah själv, hennes väninna Laura (som flyger på besök till Nordmyr), hennes mormor Yvonne (som plötsligt befinner sig i Nordmyr hon också), före detta pojkvännen Christoffer. Personerna på tingsrätten, lagmannen Sven, vaktmästaren Anders, administratören Simona, rådmannen och Sarahs handledare Anna-Maja, makarna Britt och Micke (som Sarah hyr en lägenhet av), polisen Erik (som ja), psykologen Evelyn…

Glömt någon? Säkert. Samtliga personer presenteras så att läsaren lär känna dem, undan för undan, närmare och närmare. Liksom läsaren lär känna Nordmyr, undan för undan, mer och mer, och får grepp om tingsrättens arbete. Riktigt bra och skickligt att kunna skriva in allt detta i en roman.

Liksom Sarahs problem, det hon bär på, bär med sig, burit med sig så länge. Det blir varpen som alla övriga trådar tvinnas runt. Saknar nåt? Joo. Nej, inte saknar kanske. Men det hade ju varit häftigt om Marie H Lundh dessutom lyckats få in en riktigt bra deckargåta. Fast det duger verkligen som det är nu också, särskilt som deckarfeelgooddebut.

Bengt Eriksson  

Slow crime på Österlen eller Stockholmsjävel försvinn härifrån!

Krillan Ahlsén
Faller jag faller du
(Bokfabriken)

Om det inte skrivs en Norrlandsdeckare så skrivs det en Österlendeckare. Det är de geografiska delar som främst gäller för dagens svenska deckare: Norrland och Österlen.

Inte minst bland de många – och de är verkligen mååååånga – svenska deckardebutanterna. (När ska strömmen ta slut? För det måste den väl, nångång.) Nu senast har Krillan Ahlsén, sen länge sommarboende i Baskemölla, debuterat med Österlendeckaren ”Faller jag faller du”.

Genre: slow crime. Det går långsammare än långsamt. Feelgood i kombination med – nej, inte deckare utan snarare thriller. Men hur kan det gå? Det går faktiskt rätt bra.

Huvudpersonen Iris Lund har fått ärva ett hus i Karlavik på Österlen efter, konstigt nog, sin döda pappas nu också döda hustru. Pappan har alltså dött tidigare. Hur han dog vet man men inte riktigt varför han dog som han dog, eller hur jag ska uttrycka det.   

Det ska visa sig att Hasse Björkman, pappan, är central för berättelsen. Hans liv som människa och konstnär. Hans död. Till bakgrunden hör också att Iris föräldrar skilde sig tidigt, Iris växte upp med sin ensamstående mamma medan pappan gifte om sig.

Iris har kört ner till Karlavik och det ärvda huset med renoveringsbehov. Kvar i Stockholm finns hennes man Jesper (otrogen), tonårsdottern Rosa (med problem) och mamman (nu  dement). Till råga på allt har Iris, som i likhet med författaren är journalist, blivit arbetslös.

Således: grundstenar så det räcker. Så fort Iris anländer till huset med sjötomt börjar också den ena skrämmande händelsen efter den andra att ske. Händelserna inleds med att någon kastar en sten genom en fönsterruta, glaset ligger krossat på golvet, stenen är invirad i en papperslapp med texten: ”STOCKHOLMSJÄVEL FÖRSVINN HÄRIFRÅN!”

I Karlavik ska Iris dessutom träffa Mårten, som är snickare. Jo, du förstår.

Det hade kunnat bli jättebra, tror jag. Men tyvärr har det blivit lite halvljumt. Eller som jag skrev: rätt bra.  

Trådarna, som spinner kring konstnärspappan och hans flicktycke, hans för dem och de för honom, nystas upp långsamt, sååå långsamt. Allt sker långsamt. De skrämmande händelserna, som riktar sig mot Iris, är alla varianter på samma sorts skrämsel. Det slutar att skrämmas.

Thrillern i feelgooden är inte tillräckligt thrillrig, tyvärr. Dessutom, men kanske bara jag som tycker så, är det svårt att skapa stämning när platsen är fiktiv. Krillan Ahlsén jobbar på med miljöbeskrivningen allt hon förmår och platsen känns verkligen som ett gammalt fiskeläge Österlen, det måste jag säga. Samtidigt som någonting saknas.

Mest undrar jag medan jag läser om förebilden kan vara Brantevik eller Skillinge (fast de stämmer inte riktigt), Vik eller det egna Baskemölla (fast de stämmer inte heller). Fast någonstans i närheten av Simrishamn och Kivik är det i alla fall. Att de, journalisterna Krillan Ahlsén och Iris Lund, dessutom påstår att det finns så många lokala tidningar i sydöstra Skåne och att det skulle gå att försörja sig som frilans åt lokalpressen, nja….

”Faller jag faller du” blev en småputtrig thriller, om något sådant finns. Det lilla extra – som spetsfyndigheter och personlighet – saknas tyvärr i debutdeckaren. Men som första försök och titeln i en kommande serie är det inte så illa, en bra utgångspunkt att skriva vidare ifrån. Så jag sorterar in Krillan Ahlsén i minnet bland några andra svenska deckardebutanter som jag tänker följa också i fortsättningen.   

Det skulle ju vara kul med en riktigt bra Österlendeckare, som alltså helt utspelar sig på Österlen. Och det skulle vara extra kul med en riktigt bra Österlendeckarförfattare som skriver titel efter titel i en serie. Om det nu går att göra det riktigt levande, när miljön är fiktiv…

Överraska mig i och med din nästa Österlendeckare!

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: En resa i ord och bild genom Piratenland

Tomas Ekström (text) & Mia-Maria Lindberg (foto)
Piratenland
En resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne
(Ekström & Garay)

”Saga väves på sanningens varp”, som han själv uttryckte det.

Författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) må ha skarvat, vrängt till och byggt på. Men han ljög inte utan skildrade verkliga människor och platser i sitt Piratenland.

”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”, sa han också.

Som bosatt i Tosterup, utgångspunkt och nav för Piratenland, kan jag intyga det senare. Eller Vollsjö, så heter det litterära Tosterup i verkligheten.

Här finns fortfarande vissa – främst släktingar till personer i Piratens historier – som inte betraktar Fritiof Nilsson som bygdens son. Detta trots att han verkligen föddes här, som son till det lilla skånska stationssamhällets stins.

I boken ”Piratenland” har Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) företagit ”en resa genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne”.

Deras – och därmed  läsarnas – resa inleds givetvis i Vollsjö-Tosterup, som på Piratens tid hörde till Färs härad (ett område som ungefär omfattade dagens Sjöbo kommun samt delar av Hörby, Tomelilla och Lund).

De – och vi – reser vidare till trakterna norr om Vollsjö, där mycket i boken ”Bombi Bitt och jag” utspelar sig, till Ystad där skolpojken Fritiof relegerades från läroverket, till Lund, där han studerade till jurist, till Österlen, där Fritiof Nilsson Piraten bosatte sig, i Kivik, och till Malmö, där han också bodde.

Ekström och Lindberg synar verkligheterna och fiktionerna, kontrollerar dem mot varandra. De stämmer…

Nej, inte riktigt. Men nästan. ”Leta med försiktighet och list”, skriver Ekström. ”Piratens värld är spegelvänd, förtrollad och lömsk.”

De bägge fotona, då och nu, på det hus i Vollsjö som faktiskt är bokhandlarhuset i ”Bokhandlaren som slutade bada” borde locka varje Piratenläsare att turista i Vollsjö (särskilt när Hotell Svea nu blivit hotell igen).

Och att pappa stinsen skickade sin misslyckade läroverksson att jobba som dräng på samma gård i Hårderup där Victoria Benedictson hade bott är ju en närmast pikant detalj.

Deras egna texter och foton, även gamla bilder och Piratencitat, får fiktionen och verkligheten att samexistera – ja, leva i och med varandra.

Vilket måste ha varit Ekströms och Lindbergs syfte – och det lyckas de verkligen med.

Fungerar boken bäst om man redan känner de verkliga miljöerna eller enbart känner till dem litterärt? Trots att jag är geografisk part i målet – ett annat uttryck för ”lokalpatriot” – vågar jag svara tvärsäkert: Bägge.   

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Parnass

Från Uppsala till Österlen

Kjell Eriksson

Ett dödligt tillstånd

(Polaris)

Berättelsen börjar i Uppsala men ska avslutas på Österlen. ”Ett dödligt tillstånd” får betraktas som den trettonde titeln i polisserien om och med Ann Lindell, förut kriminalpolis i Uppsala och nu ostmejerska i Gimo på Upplands landsbygd.  

Fast Lindell håller till i periferin, hörs mest av per telefon. Huvudpersonen heter Sammy Nilsson, också kriminalinspektör och tidigare kollega till Lindell.

Sammy Nilsson befinner sig – en ”tidig morgon i juletid” – på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Patient Nilsson ska opereras och det beskrivs så ingående och exakt hur han (vilken han?) får en ny hjärtklaff att jag tänker att det måste vara självupplevt.

Att det stämmer får jag senare reda på. Författare Eriksson har använt sin egen sjukjournal. Starkt att läsa för någon, alltså recensenten, som också opererats i hjärtat. När Sammy Nilsson efteråt ligger i rummet på thoraxkliniken dras en skärm fram vid hans säng och en annan patient placeras i rummet.

Den nya, manliga patienten harklar sig och säger något. Sammy tycker sig känna igen rösten, den där dialekten. ”Fly bort från otukten”, säger mannen och Sammys puls börjar rusa. Exakt samma ord har han hört förut. Bakom den veckade skärmen finns en mördare – en kvinnoseriemördare.

Sammy går igenom mordet i huvet, en olöst utredning. Genom sköterskan – nej, hon vill inte lämna ut det, hon får inte, men han vädjar, han berättar om kvinnomorden, hur de skedde – får Sammy reda på mannens namn.

Hemma från sjukhuset tar han upp utredningen igen. Men inofficiellt, inte populärt hos alla kolleger. Sjukskriven, konvalescent, trött. Sammy blir rädd när hjärtat känns av. Kan inte heller låta bli att tänka på sin hustru, som försvann till en annan. Och dottern, ringde hon när han låg på sjukhus?

”Ett dödligt tillstånd” är en mansroman, en inofficiell polisroman och privatdeckare. När berättelsen förflyttas till Skåne börjar boken också att skildra landskapet, ett nytt landskap, och blir en Österlenroman.

Kjell Eriksson vid Christinehofs våtmarker. Foto: Emil Malmborg

Den eventuelle mördaren – ja, Sammy Nilsson kan inte vara helt säker men så gott som på att just han är mördaren – pratar en skånskklingande dialekt. Så Sammy reser hitåt för att försöka hitta ”mördaren” och romanen blir en ”road novel”.

Han närmar sig Österlen via Malmö. Även detta bör vara självupplevt. Mötet med Österlen skildras så exakt att det blir både Sammy Nilssons och Kjell Erikssons (den sistnämnde har flyttat in i trädgårdsmästarbostaden vid Christinehofs slott).

Sammy bokar hotellrum i Simrishamn. Hans besök i Tomelilla beskrivs så att alla som första gången kommer till Tomelilla måste känna igen sig. Med en pensionerad skånsk polis kör han omkring i Gärsnästrakten, genom det Österlen som är kvar av det som var innan det nya Österlen uppstod.

Han söker upp den eventuellt trolige mördarens tidigare sambo. Hon är konstnär och beskrivs så som de flesta konstnärer har det till vardags på Österlen, inte som i den tillresta konstpublikens ögon under påskrundan. Inget överflöd men det går.

Men vart tog deckaren vägen? Författaren verkar också ha känt så för plötsligt återkommer det kriminella. Det blir några hemska sidor när den kvinnliga konstnären möter sin förra sambo.

Kjell Eriksson berättar rakt och klart, på ett lika enkelt som skönt språk. Slutligen övergår ”Ett dödligt tillstånd” till ännu en genre: kärleksromanen. Finns det någon möjlighet för en man och en kvinna på väg upp i åldern? Vågar de ta chansen? Det har nu blivit vår på Österlen.

Bengt Eriksson

Publicerat i Ystads Allehanda