Tre enfaldiga mördare

Tre gånger krimi. Tre versioner och tolkningar av ondskan. Tre av de mest gripande kulturupplevelser jag haft. Ja, jag blev urförbannad, varje gång.

Det började med Hans Alfredsons bok ”En ond man” (utgiven 1980). ”Ett slags roman” – enligt omslaget – bestående av sex fristående men ändå sammanhängande berättelser, där fabrikören och grisbonden John Höglund sprider sin ondska både i centrum och periferi.

En ond manDet fortsatte med filmen ”Den enfaldige mördaren” (1982), som bygger på ”Idiotens berättelse”, en av novellerna/berättelserna i boken. Hans Alfredson regisserade och spelar själv rollen som fabrikör Höglund medan Stellan Skarsgård var ”idioten” Sven.

Mitt slitna pocketex av Hans Alfredsons bok ”En ond man”.

Nu har också ”Den enfaldige mördaren” blivit teaterpjäs med manus av Dennis Magnussons och i regi av Dennis Sandin. När jag såg den på Helsingborgs stadsteater så utbrast jag tyst för mig själv: Kunde detta vara samma pjäs som recenserades för drygt en vecka sen? Varför greps inte kritikerna – så som jag gjorde – av handlingen, innehållet och  budskapet?

Låt oss följa vägen från boken genom filmen fram till pjäsen.

Krimi? Ska boken ”En ond man” placeras i krimi(nal)genren? Jag tycker det. I begreppets moderna, utvidgade betydelse kan ”En ond man” absolut beskrivas som en historisk deckare eller thriller.

De sex berättelserna är kriminella så det räcker. Där begås ett mord eller dråp: ”idioten” Sven hugger till slut ihjäl den onde fabrikören. Detta är inte heller – långt ifrån – det mest kriminella som sker = ständigt pågår.

Dessutom har Hans Alfredson – vilket de bästa krimiförfattarna brukar göra – förankrat händelserna i verkligheten.

Han blandar fiktiva och autentiska ortsnamn. Fabrikör Höglunds herrgårdslika Lövesta gård bör återfinnas i sydöstra Skåne. Ja, strax öster om Sjöbo. På väg till Malmö måste nämligen Höglunds chaufför bromsa in för en trafikolycka. Vid ”Sjöbo ora, den skogiga backen strax efter Anklam”, har en bil krockat med en råbock.

Han hänvisar också till ”Ingelstads Härads Hembygds Förenings Årsbok för år 1942”. I den berättas om skolläraren Werner Strömgren, som 1913 startade den nationalistiska och rasbiologiskt präglade ungdomsföreningen ”Ljusets Makt”.

den_enfaldige film

Stellan Skarsgård i filmen ”Den enfaldige mördaren”.

Alltså ingen tvekan att Hans Alfredson ville skildra den här delen av Skåne och utforska myllan som födde den skånska nazismen, inte minst i min hemkommun Sjöbo, under andra världskriget.

Han berättar i typisk stil: mitt emellan skrift- och talspråk, Fritiof Nilsson Piraten och Joyce Carol Oates, ilska och sorg. Färg: svartaste noir.

Från filmen ”Den enfaldige mördaren” minns man förstås Alfredsons och Skarsgårds rollprestationer, som tillsammans speglar och sammanfattar det svenska statar- och klassamhället; den/det ondaste kontra den/det mest utsatta och förnedrade.

Filmscenen som etsat sig fast – säkert inte bara hos mig – är den där stataren Månsson lämnar tillbaka sitt ihoplånade lån till lånet från Höglund och fabrikören tänder eld på sedlarna; för det handlade ju om ”principen”, inte om pengarna, en ”skitsumma”.

Pjäsen ”Den enfaldige mördaren” bygger delvis på filmen men är ännu mer en dramatisering av boken. De sex novellerna har skrivits ihop till en berättelse. Allt som händer på scen står eller antyds i boken. Manus- och regiteamet Magnusson/Sandin lyfter fram och upp händelserna – och därmed budskapet.

På scen finns tre huvudroller: Höglund, Sven och Vera.

Michael Segerström spelar Höglund på ett lite mer mänskligt sätt. Nej, det var alldeles fel ord. Fabrikör Höglund, som våldtar och bränner pengar med lika stor glädje, blir mer vanlig och allmängiltig. Inte en enda person utan mer som en ondskefull grundton i samhället.

Sven (spelad av Erik Borgeke) må vara harmynt men är långt ifrån – ännu längre än i filmen och boken – någon enfaldig idiot. Efter att också Svens mor har dött får han arbeta för Höglund och bo hos svinen. Sven är den tråd  som förenar händelserna.

Vera (Cecilia Borssén), syster till idioten, har i pjäsen  fått en större roll och betydelse, framför allt i jämförelse med filmen. Vi får följa henne genom livet: hon våldtas som 15-åring, blir servitris och halvprostituerad, utnyttjar såväl Höglund som den 16 år äldre ingenjör Berghald för att klättra uppför samhällstegen.

Den åldrande Vera befinner sig så högt upp i en annan samhällsklass att hon har svårt att se nedåt och blicka bakåt på sin fattiga barndom. Vera är klassresenären som förtränger sin historia och därmed sprider ondskan vidare istället för att stoppa den.

Den enfaldige mördarenOckså Svens och Veras ensamstående mor och hennes slit som städerska på Lövesta gård samt statarfamiljen Andersson med den agiterande pappan och den handikappade dottern Maria (tidigare Anna) i rullstol blir både egna berättelser och delar av helheten.

Michael Segerström som fabrikör Höglund på Helsingborgs stadsteater (med Erik Borgeke i bakgrunden) . Foto: Truls Bärg

Werner Strömgren har flyttats fram till 30-talet och är  talare på ett nazistmöte där fabrikören Höglund deltar och även hans chaufför Bengt finns med. Det skulle förresten vara intressant att läsa en utskrift av Strömgrens tal. På Helsingborgs stadsteater skyndade orden förbi så jag bara kunde ana – men nog anar jag rätt? – att talet syftar både bakåt och framåt.

En teaterpjäs om då och nu. Dåtidens medlöpare är så snarlika nutidens: de väljare som svek socialdemokratin för alliansen. Per Albin Hanssons radiotal hemma hos familjen Andersson blir en sorgsen sång över folkhemmet som revs. När Sven till sist hugger ihjäl fabrikören färgas scenfonden röd av blod och/eller revolution.

Men inte ens detta noterades i recensionerna! Nej, inget av detta har väl nämnts i någon recension? Inte som jag sett. Fast jag tror  – ja, jag vågar slå vad om – att just detta har varit och är Hans Alfredsons budskap, från boken ”En ond man” över filmen ”Den enfaldige mördaren” till pjäsen med samma titel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet 2012

Léo Malet-vecka 3) Ännu mörkare mörker i Paris

Léo Malet
Barnablod
Övers: Kennet Klemets
(Vertigo)

Noir brukar den kallas, Frankrikes motsvarighet till den hårdkokta deckarromanen made in USA.

Pappan till noir-deckaren, Léo Malet, var en surrealistisk poet (kompis med Breton och Magritte), anarkist, kabarésångare, kontorist, spökskrivare, journalist, tidningsförsäljare och, alltså, deckarförfattare.

Hans återkommande huvudperson, privatdetektiven Nestor Burma, löser mysterier i samma Parismiljöer som kommissarie Maigret och hos de franska deckarläsarna är Malet faktiskt lika känd som Simenon. Men på svenska har vi hittills bara kunnat provsmaka Malet indirekt: i form av seriealbumet ”Dödens adress”, som landsmannen Jacques Tardi tecknat efter den första romanen om privatdetektiven Burma.

MaletMed ”Barnablod” introduceras deckarförfattaren Malet i Sverige. Det var på tiden! Léo Malet, som föddes 1909 och började skriva detektivromaner i början av 40-talet, avled tidigare i år. ”Le sang innocent”, som ”Barnablod” heter i original, publicerades redan 1954 i Noir-magazin.

Först blev jag besviken. ”Barnablod” är inte någon av Malets över trettio böcker om privatsnoken Burma utan en fristående berättelse – dessutom en tunn och snabbläst liten bok, inte en hel roman utan en längre novell.

Men strax övergick besvikelsen i förtjusning. Om nu ordet förtjusning passar i sammanhanget, för ”Barnablod” är en sällsynt otäck ”julberättelse”, som undertiteln lyder, om en blodig avrättning av bl a en pojke, bara ett barn, han kunde väl vara fem år, mitt under julfirandet.

Det är också en mångtydig berättelse: så ”noir” att det kan vara svårt att urskilja nyanserna i svärtan. ”Barnablod” handlar om ondska och godhet. Malet upprepar de föga originella men livsviktiga frågorna: Vem är ond? Vem är god?

Svaret borde vara att ingen, inte ens den grövste brottsling, är så ond att han inte har något gott i sej. Istället svarar Malet att även godheten kan ha ett ont syfte. Så kanske handlar ”Barnablod” om ondska och en ännu ondare ondska – något som kan kallas godhet finns inte!

I efterordet, skrivet av Kristoffer Leandoer, jämförs ”Barnablod” med Bibelns berättelse om konung Herodes som – för att undanröja ”den nyfödde judekonungen” – lät döda alla gossebarn i Betlehem med omnejd.

Översättaren, Kennet Klemets, har med musikalisk känsla överfört Malets ”ovårdade” franska skriftspråk och Parisslang till svenska. Balansen mellan amerikanskt och franskt, pastisch och originalitet – perfekt! Så bra är översättningen att jag hoppas – nej, kräver – att Vertigo eller något annat förlag också sätter Klemets i arbete med att översätta romanerna om den parisiske privatdetektiven Nestor Burma.

Bengt Eriksson
Publicerat i Göteborgs-Tidningen 1996