Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Från svart till svartare och svartast

Willy Vlautin  

Mörkret som faller

Övers: Andreas Vesterlund

(Bakhåll)

Titeln ”Mörkret som faller” är ju nästan romantisk. Men Willy Vlautin skriver längst ifrån romantiskt.

Hans noir går från svart till svartare och svartast. Det är alltid natt, så kunde romanen ha hetat.

Lynette, 30 år, bor i ett sjabbigt hus i Portland, Oregon med en nedgången morsa och en äldre bror med intellekt som en treåring.

Hon jobbar och sliter med två arbeten (och annat också som hon tvingar sig att göra) för att familjen ska kunna köpa huset de hyr och äntligen få något eget.  

En dag när hon kommer hem står en bil som är så ny att den saknar registreringskylt utanför huset. Mamman fick lust att köpa en ny bil. Husköpet har hon gett upp.

Och ”mörkret faller” för Lynette.

Romanen följer Lynette under en natt när hon försöker driva in de pengar hon tjänat men lånat ut. Hon griper också chansen att få in pengar på andra sätt.

Lite oklart om hon ändå ska försöka köpa huset eller dra iväg.

Här finns jäddraranamma ingen fattigromantik, inget snyft eller ens någon sorg utan Vlautin skriver och berättar rent faktiskt.

Just så här är det för trashankar som lever bortom den så kallade amerikanska drömmen. Hur skulle den ens kunna drömmas?

Så realistiskt att det blir dokumentärt. ”Mörkret som faller” är en fruktansvärd roman men ändå varm – ja, öm.

Mellan raderna sjuder en tillbakahållen, dold ilska.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar                                         

Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa

Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.

Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:

Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.

Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:

 ”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.

Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk  efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.

Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.

Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.

Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.

Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.

Bengt Eriksson

Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002