Privatdetektiv på Haiti, helvetet på jorden

Varje gång det händer något på, i och med Haiti – som nu – kommer jag att tänka på följande…

Deckare och annan krimi har ibland förmågan att ta en till länder och platser där läsaren aldrig har varit, som man längtar att få besöka också i verkligheten och där man aldrig någonsin skulle vilja sätta en fot.

Ett sådant land och en sådan plats är Haiti – helvetet på jorden, både i och utanför Nick Stones roman.

Flera av jordens länder ”konkurrerar” om beskrivningen helvete men Haiti är en stark aspirant.

Haiti-deckaren ”Mr. Clarinet”, som jag personligen utnämnde till en av 2011 års bästa till svenska översatta kriminalromaner, kom och försvann.

Och nu är den helt försvunnen ur handeln – leta på antikvariat och bibliotek! Eller läs den på engelska, finns i pocket.

”Mr. Clarinet” är en ruggig deckare och väl värd att läsa…

***

Nick Stone

Mr. Clarinet

Övers: David Nessle

(Norstedts)

En vanlig hårdkokt deckare á la USA, kunde man tro.

Max Mingus slutade som polis för att bli privatdetektiv med inriktning på att eftersöka försvunna personer, framför allt barn.

När romanen börjar har Mingus släppts fri efter att ha suttit sju år i Atticafängelset för dråp. Han anlitas – nu som privatsnok utan licens – för att leta reda på en femårig pojke som rövats bort på Haiti.

Det är skillnaden: miljön.

Deckarförfattaren Nick Stone är inte amerikan utan engelsman. Han har släktrötter på Haiti, som han sen tidig barndom besökt många gånger och även bott där.

 ”Mr. Clarinet” utspelar sig före jordbävningen 2010 och presenterar ett land som måste ha varit helvetet på jorden.

 All denna fattigdom! Allt detta våld! Vidskepelse och voodookultur, som ofta hänger ihop med våldet och utnyttjar fattigdomen.

Resultat: en annorlunda hårdkokt krimi, lika intressant som hemsk.

Man undrar om det är detta omänskliga liv som Haitis invånare ska återvända till när landet ”byggts upp” igen?

Bengt Eriksson

LO-Tidningen/Krimi 2012

---

PS. ”Mr. Clarinet” är första delen i en serie om Max Mingus, hårdkokt privatdetektiv. Nick Stone har även skrivit andra deckare/thrillers, kolla upp honom på hans hemsida.

Då Sundsvall blev hårdkokt

Christer Nygren

Land: Sverige

Genre: hårdkokta deckare,

allt mer nutida thrillers

Först måste jag be Nygren om ursäkt.

1986-89 publicerades fyra deckare – thrillers kallas de på omslagen – av Christer Nygren: ”Deadline”, ”Flashback”, ”Exit” och ”Liten tid vi leva här”.

De var, möjligen med undantag för den sistnämnda, de dittills mest hårdkokta deckare som skrivits i Sverige. (Först när Jörgen Hansen och Vidar Pedersen, egentligen norrman, 1990 debuterade med ”Baksmälla” respektive ”Brunt som snö” fick Nygren sina första svenska efterföljare i samma hårdkokta deckarstil. En efterföljare till alla tre är Tony Manieri med sina hittills tre blyhårdkokta polisthrillers, publicerade år 2000 och framåt: ”Under huden”, ”De onödiga” och ”Över gränsen”).

Christer Nygren var influerad av amerikanska deckarförfattare i den hårdkokta genren med bl a Charles Willeford, Elmore Leonard och James Crumley som favoriter. Om Nygren också varit amerikan och skrivit deckare i amerikansk storstadsmiljö så hade jag nog tänkt att, visst, så här går det förstås till i USA. Så här hård har brottsligheten blivit. Så här våldsamma och brutala är amerikanska brottslingar.

Men Nygrens deckarmiljö var Sverige: inte ens stor- och huvudstaden Stockholm utan en liten håla till stad någonstans uppe vid Norrlandskusten.

Också där, i denna fiktiva, namnlösa lilla svenska stad, förekom kriminalitet och våld och våldet var lika brutalt och våldsamt som i den amerikanska storstaden. Dessutom skildrades våldet ingående. Det var obehagligt att läsa. Våldet kom alldeles för nära.

Några av Christer Nygrens egentligen ortsnamnslösa Sundsvallsdeckare som ljud- och e-böcker.

När jag läste debutromanen reagerade jag häftigt: Våldspornografi! Inte trovärdigt! Påhitt alltihop! Så här är det inte, får det inte vara i Sverige!

Som om jag, med utsikt från en bekväm deckarfåtölj, kunde bedöma det bättre än deckarförfattaren och polisreportern Christer Nygren. Precis som sin huvudperson var – och är – Nygren polisreporter på en dagstidning i en liten stad vid Norrlandskusten (Dagbladet i Sundsvall). Alltså borde han veta.

De bästa deckarromanerna är ofta en termometer i nu- och ännu mer i framtidens rumpa. Redan idag skildrar de morgondagens samhälle och kriminalitet. Så var/är det också med Christer Nygrens deckare.

1995, när den första upplagan av ”Deckarhyllan” publicerades, hade den kriminella verkligheten i Sverige hunnit ikapp och passerat Nygrens ”fantasi”. Det gäller ännu mer år 2002. Kasta ett öga på någon löpsedel, bläddra i någon kvällstidning, titta på nyhetsprogrammen på TV – där finns bevisen.

1995 läste jag Nygrens debutdeckare och de följande tre böckerna ännu en gång. Jag läste om och förstod att egentligen var det inte hans ingående våldskildringar som jag reagerat så starkt på och mot tio år tidigare. Det farliga – det som verkligen skrämde mej – i Nygrens deckare var brottslingarna.

I debuten, ”Deadline”, heter brottslingen Peder Wilhelm Fors. Han är ingen hederlig gammal skurk”, som bryter upp kassaskåp med kofot. Inte heller mördar han inom familjen, släkten eller bekantskapskretsen, där de flesta våldsbrott begås både i fiktionen och verkligheten. Nej, Peder Fors är… omänsklig. Ordet ligget nära till hands.

Några till.

Fors är den nya tidens brottsling: oberäknelig, rent ut sagt knäpp. Huvudet fungerar inte som det ska. En våldsman och mördare av samma sort som, för att ta ett par exempel ur verklighetens Sverige, mördarna vid Sturegallerian i Stockholm (1994) och i Malexander (1999).

Kriminaliteten har förändrats, i fiktionen och i verkligheten: brotten blir allt grövre, våldet allt våldsammare, kriminaliteten allt mer oväntad och plötslig.

Hur skyddar man sej mot en psykopat, som deckarförfattare, journalister och psykologer kallar den nya tidens brottslingar? Det vet man inte, för det kan man inte. Det är detta, som är det hemska. Den totala oberäkneligheten: galenskapen, vansinnet.

1994 publicerade journalisten Per Svensson boken ”Den leende mördaren. Ett reportage om ondska i vår tid”. Med utgångspunkt från några av de senaste årens mest uppmärksammade brottmål försöker han beskriva den moderna brottslingen och det moderna våldet. Den svenske förbrytaren, som en gång var en Tumba-Tarzan och sedan blev en Clark Olofsson, är idag en Obducent eller Laserman.

Varför? Hur blev det så här?

Några av förklaringarna finns i Per Svenssons reportagebok. Den rekommenderas som ”brevidläsningsbok” för de deckarläsare som, fortfarande, tycker att den moderna detektivromanen är alldeles för våldsam.

Hösten 1995 återkom Christer Nygren med sin femte hårdkokta deckare, som han gav den passande titeln ”Comeback”.

Den namnlösa Norrlandsstaden är densamma. Den s k hjälten heter fortfarande Tommy Westfelt och är fortfarande polisreporter på Länsbladet. Men den som framför allt kommer tillbaka är Peder Wilhelm Fors, av polisreportern Westfelt döpt till ”Parkmördaren” och beskriven som ”en patologisk våldsman”. Efter de rättspsykiatriska undersökningarna i Uppsala fick han diagnosen ”persona antisocialika”.

I Nygrens första deckare dömdes Peder Fors till sluten psykiatrisk vård; i ”Comeback” släpps han ut i samhället igen. En enda sak mal runt-runt-runt i Fors huvud: hämnd på försvarsadvokaten (som lurade honom), hämnd på polisen (som tog honom), hämnd på journalisten (som förtalade honom)…

Efter återkomsten skrev Nygren ytterligare tre minst lika hårdkokta och brutala deckare.

I ”Blue tango” (1996) finns ännu en psykopat – för hur ska man annars beskriva Roy Gunnarsson, som inte bara är kusligt porträttlik rocksångaren Roy Orbison; ”han är kuslig, punkt.”

I ”Hello, Dolly” (1997) förekommer bl a punkflickan Jana, 16 år och på flykt efter att ha rånat en kvartersbutik.

Och i ”Marabou Beach” (1998) återkommer Tina Simmonen, den unga trippelmörderskan från ”Exit”. Hon dömdes till sex års fängelse men är nu ”back in town”, släpande på en resväska med två peruker och en Sig Sauer automatpistol.  

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan”, BTJ Förlag 2002

***

Titlar:

Deadline. 1986.

Flashback. 1987.

Exit. 1988.

Liten tid vi leva här. 1989.

Comeback. 1995.

Blue tango. 1996.

Hello, Dolly. 1997.

Marabou Beach. 1998.

Världen och ovärlden i Södertälje

Karin Smirnoff

Sockerormen

(Polaris)

Karin Smirnoff skildrar människor som så obehagliga de kan vara. Nej, det blev inte rätt formulerat. Karin Smirnoff skildrar oss människor som så obehagliga vi kan vara. Nej, inte riktigt rätt det heller. Hon skildrar oss som så obehagliga vi är.

Det är det första jag noterar.

De, de vuxna människorna, heter bland annat Anitamamman och Frank Leide. Hon = mamma till Agnes, som Leide kallar ”Kickan”. Han = musiklärare för Agnes, piano, Kristian, cello, och Miika, violin. Hon är mamma mot sin vilja. Han är lika charmerande som för vidrig.

Smirnoff skildrar dem som är de är, som så obehagliga de är. Eller som så mänskliga de är: mänskligt omänskliga; omänskligt mänskliga. Eller Agnes skildrar dem. Här finns en jag-berättare också – vem är hem? Agnes som omänskligt vuxen? minnets jag-berättare efteråt – men det är flickan Agnes som flicka som främst berättar. Hon går på lekis, ska snart börja i ettan och sen bli nio år.

Det är det andra jag noterar.

Att Karin Smirnoff i sina nya roman ”Sockerormen” återigen använder ett annat språk, inte samma som i janakippo-trilogin utan ännu ett annat. Ett barnspråk kanske, hinner jag tänka innan jag fattar, det är Agnes språk. Att det är flickan Agnes som berättar med sitt språk, med det språk som är hennes, barnets. Det vuxna barnet. Och det lilla.

Agnes berättar om livet – sin uppväxt och sitt liv – i världen och ovärlden. Bägge finns. Agnes lever i bägge, men vilket är hemma? Hon berättar för sig och för Kristian och Miika, de tre barnen som spelar för Kristian Leide.

”Sockerormen” utspelar sig i Södertälje, det är på 80-talet. En realistisk berättelse? Verklig? Ja, som i en dröm. Som i ett minne, där det fortsatta livet rumsterat med minnets olika delar, placerat dem på nytt. Som i en dröm så som i livet.

Också en symbolisk berättelse. Så blir berättelsen allt mer ju längre jag läser: symbolisk. Inte blott en roman om Agnes, Kristian och Miika; Anitamamnan, Frank Leide och det finns en pappa också, eller två. Pappapolis och mammajapan. En symboliskt berättelse om utsatthet, som barn och vuxen. Inte kunna styra, inte ha styr på livet, i världen som ovärlden.

Men barn är barn, vuxna är vuxna. Eller borde vara. Det är inte riktigt samma sak och krav. ”Sockerormen” handlar, tror jag, i alla fall också, om alla barn som lever och växer upp i en ovärld lika mycket som i världen, i sin värld lika mycket som ovärlden. Som är sig. Agnes sätter vid pianot och spelar – direkt.

Hon hör någon musik, hör en melodi, och kan spela det hon hör. Agnes liksom Kristian och Miika är underbarn eller ”underbarn”, fast mest kanske Agnes, jo mest Agnes. Två gånger musikunder och en gång inget musik- men ett tennisunder för Leide är också bra på tennis. De spelar i kyrkor och ger andra mindre konserter under ledning av Leide, den lika charmige som obehaglige. Smirnoff tecknar ett vidrigt porträtt eller mer rätt, porträttet är inte vidrigt utan människan, en extra vidrig människa eftersom han är så charmig. Han är bäggedera.

Och att föräldrarna, de vuxna, alla vuxna, de vet. Men Leide har dem i sin hand, de är med Leide och håller tyst. Denna jävla värld. Dessa jävla människor. Hur ska ett barn kunna växa upp till en riktig människa, till medkänslighet, omtanke? Eller ska också barnen växa upp till Anitamammor och ännu fler och fler Frank Leide? Eller de som håller tyst?

”Sockerormen” blir, för mig, en symbolisk berättelse om alla barn som inte är hemma där dom är, i det dom är, den uppväxt de fötts till. En berättelse för alla vuxna som varit ett av dessa barn. Vi måste inte ha utsatts för det som Leide utsätter barnen för, det räcker att ha utsatts av livet, olivet; av världen, ovärlden. Det finns så många sätt att utsätta ett barn.

Det stegras, det stegras väl alltid, i romaner som livet, det blir värre. Eller bättre? Hur ska det gå till? Det finns ju också en anledning till att Anitamamman blivit Anitamamman. ”Sockerormen” slutar med poliser och nära döden, läkare och psykolog. Eller slutar, vad tar egentligen slut, i romanerna som i livet, det gör ett uppehåll för att fortsätta i nästa roman av Karin Smirnoff.

Vad ska det bli av barnen? Vad ska det bli av Kickan, av Agnes. Av Kristian och Miika? Ska det blivit något, om de inte blir knarkare. ”Sockormen” är en berättelse om ”orimlig kärlek, utanförskap och musik”, enligt bokomslagets baksida. Om det vore så väl. Om Karin Smirnoff ändå bara skrev om så lite, rispade så lätt. Hon har obehaglig förmåga att snitta upp människor, ja människan, och gräva bland deras, ja våra, liv; våra livs inälvor.  

Har du alltid vetat att Frank Leide är pedofil säger psykologen.

Är han säger hon.

Det vet du.

Utan Frank hade flickan inte varit någon alls. Så det beror ju på hur man ser på saken.

Bengt Eriksson  

Existentiell noir i Los Angeles

Kajsa Grytt
Performance
(Natur & Kultur)

Inte livet som liv utan som ”performance”; ett framträdande, en uppvisning.

Konstnären Johanna behöver inte mer än anlända med Ubern till det trasiga hotellet på Alvarado Street 141 förrän alla tidigare Los Angeles-skildringar jag läst passerar genom huvet. Inte så att Kajsa Grytt imiterar dem, ens skriver vidare i deras bokstäver, men hon är lika känslig som de.

Raymond Chandlers hårdkokta noir, Joan Didions svalt iakttagande journalistik, Joyce Carol Oates verkliga fiktion (jag tänker inte minst på ”Blonde”), Michael Connellys journalistiska polisromaner och Charles Bukowskis människosyn (inte minst på sig själv). Med flera.

Kajsa Grytt uppfattar detsamma. Det som de har sett och känt, ser och känner hon. Lika finkänsligt som de; lika finkänslig som de. Gatorna, människorna och platserna, från Westlake över Venice Beach till Topangabergen ovanför Malibu. (Fast för mig känns det lika mycket som Hollywood Hills: ”Jag har också stått på Blue Jay Way / och blickat ut över L.A.”)

Men nej, som sagt, Kajsa Grytt skriver inte vidare i deras böcker, följer inte ens deras bokstäver. Men hon – eller Johanna – besöker samma plats(er), hon tillbringar sin tid i deras stämning och atmosfär. Eller förresten, både Kajsa och Johanna utnyttjar stämningen. Och människorna. Och livet. Och verkligheten, använder den som konst.

Huvudpersonen Johanna (med det märkliga efternamnet Bäärnhielm, det tål att funderas på) är videokonstnär, nu har hon kommit till Los Angeles på inbjudan från miljardärden Jon Kierstein för att inviga hans nya konstcenter utomhus någonstans uppe i nämnda berg. Mycket bra betalt, allt betalt. Men Johanna bor på sitt sjaskiga hotell i Westlake.

(Till sist – eller ”sist” – hamnar hon istället på artist-, lyx- och dyrhotellet Chateau Marmont vid Sunset Boulevard. Också det har något att säga. Allt – eller det mesta – i den här boken har nåt att säga!)

Ja, det är väl storyn. Det är väl hela storyn. ”Performance” är en bok i mindre format, en kort roman på 168 sidor, satt i större stilgrad. Det är en noterad roman som i notisblock. Ja, jag vet ju inte om Kajsa Grytt skrev mycket längre och strök eller om hon komprimerade redan från början, skrev endast dessa rader. Med det finns, det lever, en mycket tjockare roman mellan noteringarna och raderna.

Det föds och växer upp en tjockare roman i mig, när jag läser. En roman om Johannas, Kajsas, Kiersteins, mitt och allas förhållande till livet och människorna, till varandra. Eller nästan alla; vi som kan och kunnat välja i livet. Konstens förhållande till livet. De rättigheter vi tar oss i – och med – livet och andra människor.

Kajsa Grytt. Foto: Viktor Gårdsäter

Johanna filmar vart hon går och åker. Människorna hon träffar blir material för hennes videokonst, liksom platsen och människorna blev material till Kajsas roman. Johanna träffar en (manlig) surfare och en (kvinnlig) narkoman. De blir delar i livet och/eller konsten. Som om hon inte bryr sig – egentligen – vare sig om konsten eller livet. Eller åtminstone inte bryr sig om livet, sitt och andras. Miljonären Kiersteins bryr sig ännu mindre, varken om konsten eller livet.

Johannas videoinstallation på den nya konstscenen The Relay blir en stor succé som konst och ett lika stort fiasko som liv . Allas liv, alla personer i romanen. Ett fiasko för människors mänsklighet. Vilken rätt har en konstnär att använda, det betyder utnyttja och exploatera, mänskligt liv som material för sin konst? Vilken rätt har en människa att använda andra människor, det betyder också utnyttja och exploatera, som material för sitt liv?

Väl just detta som romanens upplösning– de avslutande sidorna – ska uttrycka också? Den jävla meningslösheten som styr livet, inte minst balansgången mellan mening och meningslöshet, mänskligt och omänsklig, nihilism och solidaritet, konst och liv, som är skärningspunkt inte minst för många – av oss, ska jag väl foga in – som ägnar sina liv åt något självpåtaget konstnärligt uttryck och arbete.

Till formen är ”Performance” uppbyggd som en undersökande, långsamt stegrande kriminalroman. Genre: existentiell noir.

Bengt Eriksson