Kjell Erikssons brasilianske kommissarie

Kjell Eriksson

Spetsad

(Ordfront)

Kjell Eriksson bor numera delar av året i Brasilien, närmare bestämt på en ö utanför Salvador i Bahia. Med romanen ”Spetsad” har han nu också inlett en ny polisserie som utspelar sig just på en ö utanför Salvador.

Samma ö? Eller en närbesläktad – fast fiktiv? I vilket fall: en helt annan kriminell miljö än Uppsala och dessutom en helt annan sorts polis än kriminalkommissarien Ann Lindell, som var miljön och huvudpersonen i Erikssons förra polisromanserie.

Kommissarie Santos, chef för polisstationen i den namnlösa byn på den likaså namnlösa ön utanför Salvador, är inte bara man utan en både slö och rå man. Eller med Kjell Eriksson ord: ”fet, ful och korrumperad”.

Santos är, efter cirka 30 år som polis, ointresserad av sitt arbete. Cynisk, stingslig och brutal. Plötsligt kan han tända till och skjuta ihjäl en hund. Det är ju så hett också, solen steker. Helst vill Santos bara stanna hemma och ligga i hängmattan, dricka några öl och knulla med hustrun Zelita.

Han kör med sina underlydande, inte alltför klipska och smått korrumperade de också. Fast Luiz – den nye polisen, stationens yngste, som kommer från fastlandet – är ett irritationsmoment. Mellan raderna kan man ana att det nog beror på att han är som Santos en gång varit.

Luiz tar polisarbetet på allvar. Han är ambitiös och envis, försöker övertyga Santos att de ska ta itu med de bägge morden som begåtts på ön. Inte minst måste de leta reda på pojken Luciano, som verkar vara inblandad på något sätt och nu har försvunnit.

Det ska väl i så fall vara för att Santos är släkt med de flesta i byn, också de mördade (kusiner eller om de var sysslingar). Den ene, Raul, hittades död i floden, spetsad på en träpåle. Olyckshändelse? hoppas Santos. Om Raul, som länge varit borta på fastlandet, vet han inte så mycket. Men den andre, Orlando, som blev skjuten, var en hygglig karl.

Det går långsamt, både med polisarbetet och berättandet. Antagligen har Kjell Eriksson anpassat berättartempot till det sävliga livet i byn. Men nog hade berättelsen kunnat strykas ner och tätas så att boken i alla fall blivit något kortare än 462 sidor.

Undan för undan och just långsamt presenteras byns människor, män, kvinnor och barn, ”hustruplågaren”, Santos känner alla och alla känner Santos, husen som slagits upp längs de smala gränderna, oasfalterade men ibland stenbelagda, baren och restaurangen, vad folk äter och dricker, de små kyrkorna, rena vildmarken i lagunen, mangoodlingen…

Vilka är de två männen som kommit till byn? Och var finns de nu? Varför ville Orlando köpa en båt? Var hade han fått pengarna ifrån? Kan det handla om knark? Det måste ju handla om knark. Allt handlar om knark! Men vad menade Orlando då med sitt prat om biblar?Det ska visa sig att svaret finns i en segelbåt som är på väg mot ön.

Den unge polisen Luiz börjar växa från pojke till man under berättelsens gång. Kommissarie Santos djupnar till en mycket mer sammansatt människa och polis än vad Luiz hade trott. Och i slutet, vid själva upplösningen, agerar Santos på ett sätt som visar att så korrumperad var han i alla fall inte.

Det skrivs förstås krimi i Brasilien. Också där har en krimivåg sköljt över landet, från 60-talet och framåt. Men jag kan inte minnas att någon brasiliansk krimiförfattare fått sina böcker utgivna i Sverige. (Rätta mig om jag har fel!) Ifall en brasiliansk författare hade skrivit en landsortskrimi om en liknande by, skulle romanen då ha översatts till svenska? Jag tvivlar.

Men en svensk författare som Kjell Eriksson – med succéserien om den kvinnliga kriminalkommissarien Lindell i Uppsala bakom sig – kan alltså skriva en brasiliansk landsortdeckare och få den utgiven. Det är bara att tacka för den litterära biljetten till denna annorlunda kriminalmiljö. Och nu, när han tagit med läsaren på en rundtur genom byn, så kan väl berättartempot öka något i nästa roman…

Bengt Eriksson

Publicerat i Arbetet 2013

London spelar och sjunger eller Mitt soundtrack till London

Veckodagarna kom lite i oordning så här är Musikfredagen på Deckarlogg istället idag på lördagen…

***

Varje gång jag stigit av planet och drar resväskan mot tunnelbanan kan jag höra ”The Underground Train” (från 1950) med calypsolegenden Lord Kitchener i mina öron. Och när jag ställt in väskan på hotellrummet och ger mig ut på stan är det självklart vilken låt som sjunger i öronen, nämligen ”Streets of London” med den folkmusikaliske sångpoeten Ralph McTell.

De hemlösa, som han beskrev 1969, syns i London än idag. Nu har McTell dessutom fått en efterföljare i Reg Meuross som i sin snarlika folksång ”My Name Is London Town” (2013) beskriver London med raderna ”I’m your vision going up / And you’re nightmare going down”.

London_Lead_Image

Londonfoton med Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported-licens. Foto: Jza84

Jag promenerar från Marble Arch (som folksångaren Clifford T. Ward, och folkmusikgruppen Trembling Bells gjort låtar om), går längs Oxford Street (om vilket det gjorts oändligt med låtar, i allmänhet och specifika adresser, vardagsbruset och bråkiga händelser, från 50-talet och framåt, jazz, pop, sångpoesi och punk, av och med bland andra Everything But The Girl, Skinny Lister och Narrow Margin), passerar Baker Street (där nerifrån hörs saxofonintrot till Gerry Raffertys soulfolklåt från 1978 med samma namn som gatan) och når fram till Oxford Circus (redan på 30-talet hyllad av swingjazzorkesterledaren Jack Hylton med låten ”Life Begins At Oxford Circus”).

Jag passerar 100 Club, som sen 1942 funnits och ännu finns på 100 Oxford St. Nerifrån källaren hörs ett eko av hela populärmusikhistorien (jazz, blues, punk, reggae, afro och indie; Ronnie Scott, Chris Barber och Acker Bilk, Muddy Waters, Bo Diddley, Long John Baldry och Alexis Korner, Kinks och Pretty Things, Pistols, Clash och Buzzcocks, Eddie Grant, Mighty Diamonds och Steel Pulse, Dudu Pukwana, Youssou N’Dour och Fela Kuti).

Från någonstans bakom husen på vänster sida av Oxford Street hörs en stilla, jazzig sång om ”Sunny Goodge Street” (1965). Det är Donovan. På Goodge Street låg puben Finch’s där Londons beatniks samlades och vars stämning samma år förmedlades av gitarristen Bert Jansch.

Korsar gatan och hamnar i Soho. En annan gitarrist, John Renbourn, ansluter till Jansch för att sjunga om ”Soho” på 60-talet. Inte kväll när jag går nerför Wardour Street men det regnar så även ”A Rainy Day In Soho” (1986) med Pogues passar i mina örons soundtrack. Och i sången ”Blessed” kan jag höra Paul Simon berätta om när han 1964-65 gick omkring en natt i Soho.

Också jag kom till London 1964. I smala, randiga byxor och boots med höga klackar gick jag genom Soho som ”A Dedicated Follower Of Fashion” (låt av Ray Davies/Kinks, 1966) och trodde jag var en av ”The London Boys” (som David Bowie och Marc Bolan skulle göra låtar om, 1966 och -76). Säkert var jag på väg till Marquee Club för att se John Mayall, Spencer Davis, Manfred Man, Yardbirds, The Who eller Rolling Stones. En kakakofoni av 60-talspop larmar när jag år 2020 passerar adressen 90 Wardour St.

Går in i bokhandeln Foyles på Charing Cross Road och köper ”Surge” av Jay Bernard, ung Londonpoet med rötter från Jamaica. Hans poesi, bland annat en danshallrytmisk dikt på patwa, utgår från det som inträffade 1981 i New Cross: en brand (olyckshändelse? mordbrand?) där tretton – eller fjorton – svarta ungdomar dog.

Nu börjar Linton Kwesi Johnson och Benjamin Zephaniah, också de har gjort dikter/låtar om New Cross-branden, ”New Craas Massahkah” (1984) och ”13 Dead” (1982), att toasta i mitt huvud. Strax förflyttas jag till stadsdelen Brixton (eller hur borough ska översättas) söder om Themsen med stor afro-karibisk befolkning.

Det finns så många låtar om Brixton att de kunde få en egen krönika. Bara några: ”Guns of Brixton” (1979) med The Clash, ”Flames of Brixton” (1982) med Angelic Upstarts och ”Electric Avenue” (från samma år, titel efter Brixtons marknadsgata) med Eddie Grant. En låt förebådade och de andra handlar om sammandrabbningen mellan polis och protestanter i Brixton 1981.

Linton Kwezi Johnson, som väl bor kvar på Railton Road i Brixton, ägnade hela sin debut-LP ”Dread Beat An´ Blood” (1979) åt dikter/låtar om de livsvillkor och den stämning som ledde till Brixton riot.

Tre Londonskivor:

Olika artister: London Is The Place For Me 1950-56 (Honest John, 2002)
London blev på 50-talet en samlingsplats för musiker och sångare från Västindien, först kom Trinidads calypsoartister. Det här albumet inleder en samlingsserie med bland annat calypso från London. Titelspåret London is the place for me sjunger Lord Kitchener.

Olika artister: My Fair Lady (Original London Cast Recordings) (Sony, 1956)
Världens bästa musikal är visserligen amerikansk men utspelar sig i London och den här inspelningen är från den första engelska uppsättningen. Full med fantastiska melodier: ”With A Little Bit Of Luck”, ”The Rain In Spain”, ”I Could Have Danced All Night” och vackrast av alla ”On The Street Where You Live”.

Poets And The Roots: Dread Beat An´ Blood (Virgin, 1979)
Linton Kwesi Johnsons musikaliska debut – ”Poet” är pseudonym för Linton och ”Roots” för musikern/teknikern Dennis Bovell – är en klassiker och ett historiskt dokument från London, på samma gång en diktsamling och ett rootsreggaealbum.

PS. Om det blir verklighet så tar jag gärna det där nattåget från Malmö vid 19.30, byte i Köln och framme i London nästa dag vid halv 12 – istället för flyg.

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Lira