Humoristiskt, sarkastiskt och hårdkokt á la Lindström

Ulf Lindström
Det sista ordet
(Southside Stories)

Spejsat är ordet. Och samtidigt skriver Ulf Lindström nära nog socialrealistiskt. Hur kan det gå ihop?  

”Det sista ordet” är tvåan i serien om Varbergs kriminalpoliser och andra invånare. Polisassistent Patrik Flygare står i centrum av berättelsen, både som utredande polis och en människa med ett förflutet. Han döljer ett monster inom sig.

Dessutom levandegörs den övriga Varbergskriminalen med bland andra Stina Schultz, också polisassistent, Agnes Folkert, civilanställd, och ännu en assistent, kallad ”Jaget”. Men ”han heter Jangler. Nej, Jaktfalk. Nej, Jagetun.” Kanske lätt att missa det, att Lindström ger honom olika namn – ”Jagdpanzer” och ”Jagermeister” – för att visa hur han är och betona vad övriga poliser tycker om ”Jaget”.

 Humorn, de snabbt förbiglimtande skämten, är en del av Ulf Lindströms egenartade stilistik och berättande. Olle Rask, den snart misstänkte skolrektorn, råkar bli kallad Hugo. En mening avslutas med förnamnet Olle. Ångest är ordet som inleder nästa mening. (Det gäller att hänga med för att haja och annars – slipp då.)  

Bland poliserna i Varberg finns en kvarvarande ande efter någon Benedetti, som då och då åkallas. Polischefen Trolle är med per länk från annan, högre ort och bestämmer nedprioritering av Varbergspolisens aktuella utredning. ”Det sista ordet” utspelar sig från mars till juli 2020 – ”första maj är inställd på grund av covid” – och är en av få deckare som på allvar integrerar pandemin i intrigen och utredningen.

 En tolvårig pojke, Kevin, försvinner och återfinns medvetslös och nära döden i källaren till en skola. Hemskt förstås men vanligt i deckare (och liknande kan tyvärr förekomma i verkligheten). Ingen annorlunda och märkvärdig berättelse; inte att Lindström berättar den utan hur han gör det.

Orden han valt, meningarna han formulerat. Antingen i ett intensivt skrivtempo eller, som jag tror, har han satt sig efteråt och ”fyndat” till ord och formuleringar, så att de skulle bli just fyndiga och egenartade, lite humoristiska och sarkastiska, hårdkokta á la Lindström. Med hela och halva meningar, fullständiga och avhuggna. Och liksom diskuterande med sig själva.   

Personernas tankar är ett exempel. Som när Agnes, civilaren, ju vet ”hur dum genomssnittsmannen är och att hälften är ännu dummare”. Då fogar Lindström in en källa till den uppgiften: ”Wisti. Tack gud för Wisti.” Eller vid bilkörning: ”I en stad av Varbergs storlek finns trehundrafjorton blådårar (källa: Statistisk årsbok).”

Eller ”gourmetdeckare”, som jag kallade ”Det nionde livet”, seriens första titel. Det kan även uppföljaren kallas. Men blir det aldrig för mycket och ansträngt med detta eviga (om)formulerande för att ord och meningar ska bli så egna som möjligt?

Han skriver i presens och berättar såväl i tredje person som med dubbla jag. Finlir, således. ”Det sista ordet” är både en skönlitterär roman och en realistisk polisroman; en experimentell deckare.

Jo, de extra märkliga, allra mest spejsade förhörsutskrifterna hade jag klarat mig utan. Men det var väl det enda. Resten är ”gourmet”. Observera också bokens smått geniala avslutnings- och fortsättningsmening…

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar

Självhjälpsbok när du blivit än deppigare, fått än mer ångest, det blir värre och värre

Gunnar Lundkvist

Klas Katt får ett uppdrag

(Kartago)

Deckarlogg har slarvat med bevakningen av deckare och annan krimi i tecknad serieform. Från och med nu ska det bli bättre? Nej, det vågar jag inte lova. Men att recensera, anmäla och presentera Gunnar Lundkvists nya seriealbum/roman ”Klas Katt får ett uppdrag” är ju helt nödvändigt.

Ja, livsnödvändigt.

En tecknad originalruta av Klas Katt – det här har jag skrivit förut men gör det igen – hänger  glasad och ramad på väggen vid trappan upp till övervåningen av vårt hus så jag ser den – verkligen tittar på teckningen – varje gång jag ska gå upp till musik- eller sovrummet. Nog det närmaste terapi jag kommer.

Och det hjälper, faktiskt. Det hjälper att titta och läsa i Gunnar Lundkvists serieböcker om och med den ständigt lika deprimerade Klas Katt. Ögonen, se sorgen, se tomheten i de uppspärrade ögonen. Och se hans inför livet häpet utspretade morrhår.

I ”Klass Katt får ett uppdrag” har tiderna blivit än värre. Samhället har förändrats. Svårmodet än större och djupare. Alla måste bidra för att dra sitt strå till om andras så sitt eget stack. (Hur är detta möjligt? Än mer…)

Som alltid berättar de svartvita rutorna – eller tavlorna, varje ruta och teckning är ju ett konstverk – en liten eller ”liten” historia”. Stämningen är större mer: som alltid själva berättelsen; huvudpersonen.  

Klas Katt, som nu blivit ”privatdetektiv & skadedjursbekämpare”, får besök av Olle Ångest, som har ett uppdrag åt Klas Katt. Hans mamma Elsa är försvunnen. Snart försvinner också Olle. Då blir hans pappa, Åke Ångest, orolig. Men vem är Sture Ångest? Privatdetektiven Klas Katt får hjälp att leta av Pund-Kurta.

Ja, du förstår. Spännande!

Nej, egentligen inte. Inte olidligt spännande. Men olidligt stämningsfullt. Typ, serierutornas kanter – förresten, bokformatet rymmer två rätt stora teckningar/rutor per sida – vibrerar av det Liv som heter Ångest. Allra mest tycker jag nog om teckningarna/rutorna med Klas Katt eller någon ur släkten Ångest som saknar text, där ingenting händer, de bara finns, där händer det mest, där levs det som mest, där är ångesten som störst.

Som Lundkvists katt formulerar det i en ruta: ”Det är något som inte stämmer.” Ja, definitivt. Och som han säger direkt i baksidesrutan: ”Längs dessa fula gator måste jag gå ensam.”

Man kunde bli deppad för mindre, ur detta borde ångest också uppstå. Men inte, tvärtom. Raka motsatsen. Serieboken ”Klas Katt får ett uppdrag” är den bästa sortens terapibok. Djupt psykologisk. En tecknad självhjälpsbok om man säger.

Hur slutar det då? Tja, vad tror du…  

Bengt Eriksson