Långsamma norrländska polisromaner

Apropå den nya vågen med Norrlandsdeckare: Läst Åke Axelsson? Eller har du missat hans polisserie i Umeå med omnejd? Dags att kolla upp, i så fall…

Åke Axelssons polisromaner finns nu också som ljud- och e-böcker, mer om detta sist i texten.

***

Det går långsamt. Som i realtid. Genre: slow police procedural. Utredningarna får ta den tid de måste ta, i romanerna som i verkligheten. Så känns det: som om Åke Axelssons romanpoliser är autentiska poliser.

Både poliser och utredningar blir så verkliga att jag måste fråga om det stämmer. Ja, dessutom har ju Åke Axelsson själv varit polis inom flera områden (ordning och trafik, våld och spaning, internutredning) från 50-talet och fram till pensioneringen 1994. Till råga på allt i samma distrikt som romanpoliserna.

Och visst stämmer det.  

Jag mejlar till Åke Axelsson som svarar: ”Det var självklart att skriva om polisen, för det jobbet kunde jag på alla nivåer.” Hur autentiska är miljöerna? ”Helt autentiska.” Och poliserna? ”Den största delen av poliserna i Umeå har förebilder i verkligheten.”

Polisromanförfattaren Åke Axelsson kan liknas vid en kombination av Sjöwall/Wahlöö och Gösta Unefäldt. Han skriver kollektiva polisromaner som också blir kriminella bygderomaner. Även om Umeå, som alltså hans romaner utspelar sig i och kring, är större (drygt 120 000 invånare) än Strömstad. Fast poliserna från Umeå kan också resa ut till mindre norrländska orter som Storuman, Vilhelmina, Stensele och Boliden.

Eller skrev, för fjolårets roman, ”Befrielsen”, avslutar Axelssons polisserie. ”En grönsakshandlares död”, ”En man steg av bussen”, ”En sten för Anders F” och ”Flickan med läderkängorna” (alla utgivna Isaberg förlag) heter de föregående böckerna.

De är noga daterade: 1967, 1971, 1975 och 1988. Utom den sista, som saknar datering. Oj, det har ingen påpekat för Åke Axelsson. Vare sig han själv, hans hustru eller förläggaren hade en tanke på det. ”Men jag antyder här och var vilken tid vi befinner oss i.” Det betyder att ”Befrielsen” utspelar sig efter den förra titeln.

Eftersom tiden har gått i varje ny bok blir romanerna också en skildring av tidens, miljöernas och brottens förändring. ”Ja, så tänkte jag. Men jag vet inte”, tvekar Axelsson, ”om jag lyckats särskilt bra med det?”

Och ditt sävliga tempo, är det tänkt som en spegling av det lång- och mödosamma polisarbetet? ”Ja, det kan man säga. Det jag beskriver är det tempo som borde vara naturligt i alla deckare och polisromaner. Det blir med automatik uppehåll i arbetet och dessutom skulle inte många poliser klara av de dåligt skrivna deckarnas tempo.”                   

Stig Larsson (poeten och dramatikern, inte deckarförfattaren) har som en av Åke Axelssons största beundrare utnämnt ”En man steg av bussen” till den tredje bästa svenska deckaren. Axelsson är mer nöjd med ”Befrielsen”, där han skriver sig ut ur deckargenren.

Medan jag tycker mest om ”En sten för Anders F” med sitt allt mer suggestiva tempo och ett huvudspår (landshövdingen hotas i ett brev) som försvinner en bit in i berättelsen för att ersättas av nytt huvudspår (olycka eller mord?).

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

———————————————————————

PS. Kollar och ser att Åke Axelssons polisromaner även kommit som ljud- och e-böcker (utgivna av Saga Egmont) såväl till försäljning hos nätbokhandlar som för lyssning/läsning på strömningstjänster.

Han har dessutom, efter att texten här ovanför skrevs, gett ut romanen ”Oscar Wilde på Öland” (också Saga Egmont, enbart e-bok). Den utspelar sig alltså inte i Umeå med västerbottnisk omnejd utan på Öland, där Axelsson numera bor.

Och Ölandsboken verkar inte heller vara en deckare… Får erkänna att den här romanen har gått Deckarlogg helt förbi.

Krimi, skräck och övernaturligt

Jag läser Frida Andersson Johanssons nya roman där hon fortsätter att skriva och blanda – krimi, kräck, övernaturligt – som hon gjorde i sin debut för… det är ganska många år sen nu.

Det ska bli en recension i Gota Medias tidningar (läggs ut här också med tiden). Men till dess tog jag fram följande krönika som jag skrev en gång om just den blandning som verkar vara Andersson Johanssons lite ovanliga specialitet.

***

Återigen dags att utvidga kriminalgenrens gränser. Ännu en ny gren med kvistar, blad och spännande blommor syns på deckarfamiljens stora träd. Fast ny och ny, det tog lång tid för grenen att växa ut.

Edgar Allan Poe, som på 1800-talet grundade deckargenren, skrev både deckare och skräck, ibland på samma gång. ”Den svarta katten” – en av mina Poe-favoriter – är en skräckfylld kriminalnovell.

Deckarloggkrönikören. Foto: Birgitta Olsson.

Så kan den ”nya” grenen beskrivas: Trovärdigt blir otroligt. Deckare och annan krimi övergår till skräck och övernaturligt. På film och i tecknade serier förekommer blandningen sen länge. Till exempel berättelserna om Stålmannen och Läderlappen är ju fantasydeckare.

I Sverige har Ola Skogäng med ”Theos ockulta kuriositeter” och Dennis Gustafsson, i höst aktuell med ”Vinterbrand”, skapat några av de senaste årens bästa hårdkokta deckare – i form av tecknade serier där realism blandas med övernaturligt.

Även barn- och ungdomslitteraturen har gått i spetsen, om det nu beror på att ungdomförfattare är fräckare eller att den yngre publiken har ett öppnare sinne? Exempel är förstås Engelsforstrilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren samt ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, vilka både blandar olika genrer och kan läsas också av äldre med sitt öppna sinne i behåll.

Då jag presenterade deckarförfattare i boken ”Deckarhyllan” tog jag med Stephen King. Han räknas som skräckförfattare men jag tycker att han alltid skrivit nära kriminallitteraturen. En enda titel ur Kings gigantiska produktion: ”Geralds lek” är en roman om sexuell besatthet som om det stått Ruth Rendell eller Minette Walters på omslaget hade benämnts psykologisk thriller.

Anders Fager (vardagligt blir som hemskast), Amanda Hellberg (andlöst snabbt från naturligt till övernaturligt), Nene Ormes (om Malmös hamnskiftare), Andreas Roman (skräckfylld realism) och Johan Theorin (månggåtfullt på Öland) är läsvärda och spännande svenska författare i blandgenren krimi-skräck-övernaturligt.

Här följer mina fem-i-topp ur årets svenska utgivning av kriminellt, skräckfyllt och övernaturligt:

Förstaplatsen delas av vår kriminella skräckmästare John Ajvide Lindqvist med sin Augustnominerade roman ”Rörelsen, den andra platsen” och Mats Strandberg som med ”Färjan” skrivit en skräckroman á la Stephen King. Den förra en självbiografi – där fakta blir fiktion och tvärtom – med Palme-mordet som slutpunkt; den andra kan få vem som helst att aldrig mer åka Finlandsfärja.

Förresten, inte heller de resterande tre har jag lust att gradera. Så olika, lika bra på olika sätt.

Jenny Milewskis högst realistiska spökhistoria – titeln ”Yuko” syftar på det japanska spöket – utspelar sig i en studentkorridor. Peter Stjernströms ”Fjärilspojken” handlar om ett spädbarn som placerats ut i skogen. Insekterna kryllar på honom. I ”Dränkt” av Frida Andersson Johansson börjar människor att drunkna. Plötsligt. Helt oväntat. Mitt i stan. I Stockholm. På land.

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KA/TA 2015

 

Kultursommar på Österlen i coronans tecken

Inte alla eller ens de flesta men många av sommarens kulturkonsumenter på Österlen hör till riskgruppen ”äldre”. Vad ska 70-plusåriga farbröder och tanter göra i sommar, vågar vi besöka konserter och utställningar? Det tål att tänkas på och medan jag gör det: ett minnesporträtt av vollsjöförfattaren Jonas Bergh.

Vollsjö? Jo, Jonas Bergh (1969-2020) skrev mest om Landskrona, där han föddes, och Malmö, där han bodde. Fast ibland – som i novellsamlingen ”To Killor with love” (2010) – begav han sig bortåt Österlen, till Hammenhög, Simrishamn, Kivik och danshaket Nyvång i Vollsjö. Och romanen ”En sång för Sonny och Karola” (2005) har just nämnda Vollsjö som nav och tillflyktsort.

Här, i Vollsjö, bosatte sig Karola, som målade tavlor och hade lärarvik på Skåningaskolan (tänk Färsingaskolan) i Sjöbo. Hit, till Vollsjö och Karola, kom också Sonny, som väl mer eller mindre är ett alter ego. Några år i början av 2000-talet bodde Jonas Bergh i samma hus – som Karola i romanen – nedåt Parkgatan i Vollsjö. Det hände ibland att jag till och från Ica mötte honom på Storgatan.

Jonas Bergh sög till sig personer, miljöer och händelser, förvandlade verklighet till litteratur. Inte många år som han bodde i Vollsjö men också han vävde en saga på sanningens varp. Han skrev som Raymond Chandler på skånsk landsbygd. Hans skildring av Vollsjö och Sjöbo blev en modern Piratenhistoria från Färs.

Jonas Bergh. Foto: Thomas H Johnsson.

Personerna är fiktiva, liksom hos Piraten, men nog kände folk igen sig. Jag har hört vollsjöbor beklaga sig över att Jonas Bergh inte skildrat dem riktigt rätt. Bodde man här under samma tid, läste YA och höll öronen öppna för byskvallret, så känns de lätt – ytterst lätt – kamouflerade personerna och händelserna igen.

Till exempel Bertil, alkoholiserad tidigare polis, Stina Svensson, Vollsjös bibliotekarie, och Saga, klassisk violinist som bor i Piratens bokhandlarhus. Eller Skåningaskolans rektor med detta uttalande som kan vara autentiskt: ”På den här skolan bestämmer inte eleverna.”

Följande är en lika träffsäker som rolig beskrivning (fast det krävs ju lite självdistans och dito ironi). Sonny och Karola var inne i Sjöbo, de skulle äta och kollade vad restaurang Kajaken på Västergatan hade som dagens rätt – ”cocacolamarinerad skinkstek”.

Midsommar, för att återknyta till coronasommaren, firade folk med hela släkten. Det kramades. Barnbarn satt i mor- och farmors knä. Vissa har förflyttat sig till sommarhusen på Gotland, Öland och Österlen. Allt detta enligt statusuppdateringar och foton på Facebook. När Allsvenskan kom igång – utan publik – visade Dplay att fans satt nära varann på krogarna och höll på Malmö FF eller Hammarby (bägge är mina lag).

Kan det vara tillrådligt? Själv har jag knappt vågat ta mig utanför vår trädgård för att handla på Ica under den särskilda riskgruppsöppettiden. Smitta sig själv, då får man också skylla sig. Men smittas och sen smitta andra, kan man ha det på sitt samvete?

Hur ska = vågar jag göra med Ystads jazzfestival, som krympt men inte ställts in utan blir av den 30 juli till 2 augusti? På Ystads teater går det att sitta med avstånd, om gränsen sätts vid 50 biljetter, men man ska ju in och ut också? Att ha jazzkonserter på Ystad Saltsjöbad känns trångt och Hos Morten Café måste vara ännu trängre.

Garaget i Hammenhög är nog inte aktuellt för 70-plussare i sommar men utomhuskonserterna, både jazz och annat, på Solhällan i Löderup bör vara riskfria. De flesta av sommarens teaterscener, som Lilla Beddinge Teater och Sommarteatern i Ystad, håller stängt. Dock inte Scen Österlen som spelar nya ungdomsmusikaler även i sommar. Blir inte det väldigt trångt – och riskabelt?

Däremot ska jag – vi – åka till Kivik Art, Land Art Snogeholm och Wanås för att se utomhuskonst. Där bör det kunna hållas avstånd. Galleri Wallner i Simris begränsar antalet besökare så dit ska vi också bege oss och se vad bland andra Bianca Maria Barmen, Leif Holmstrand, Love Lundell, Bengt Saltö och Thale Vangen bidragit med till utställningen ”Polyfoni 5” (sammanlagt 96 deltagande konstnärer).

Klicka HÄR och se Neta Norrmos kortfilm med och om Cecilia Falkholt i Simrishamn.

Vi kör sen vidare till Simrishamn, parkerar vid Hotell Svea och går in bakom hotellet för att uppleva Carolina Falkholts nya muralmålning i verkligheten. Ännu så länge har jag endast sett henne mobilfilmad. Hon stod högt upp på liften och sprejade det runda nätmönstret – så otroligt snabbt och skickligt – på målningens händer.

”Anagram” heter verket. Fem händer visar med teckenspråk något som betraktaren får ta reda på vad det betyder och själv blanda om bokstäverna för att kunna uttala det outtalbara. Falkholt har också målat dit orden ”Black Lives Matter”.

Strax gick sommarens österlenska konstgläfs igång på Facebook. Nej, jag ber inte om ursäkt för uttrycket. Man behöver inte tycka om all konst men kritik på nivån ”ful” och ”skitful” kan inte kallas diskussion och debatt. När det sen började motmuttras – ”Men räknas inte allas liv då” – blev retoriken så sverigedemokratisk att det var riktigt oroande.

Om SD haft inflytande över Simrishamns kommunpolitik, skulle ”Anagram” då ha betraktats som ”menskonst”? Hade kommunen bidragit med pengar ur Yngve Östbergs minnesfond? Eller ens gett bygglov för Falkholts muralmålning?

PS. Och nu ser jag dessutom att repris på repris på repriskäbblet om Kivik Art repriseras ännu en sommar. Att det ska vara tillåtet med ”skrot” i en nationalpark, skrivs det bland annat. Så trött jag blir. Till att börja med så finns inte Kivik Art inom området för Stenshuvuds nationalpark utan det är privat mark.

1) Biblioteksdikter. I Sjöbo biblioteks hem-till-dörren-levererade ”riskgruppspåse” låg den lilla diktsamlingen ”Folkbibliotek” (BTJ) av Gunnar Källström, bibliotekarie och sångpoet. Med humor och självironi diktar han om det mesta på bibblan: sorteringsbokstäver, städning, bortglömda böcker, bygdens poet och besökaren som gick in i konsthallen ”10.03 och kom aldrig tillbaka / 11.35 kom det ut en helt annan människa”.

2) Litteraturtidskrift. Det är vad Piratenposten fortsätter att vara med Tomas Ekström som redaktör. I sommarnumret (2/20) finns bland annat en intervju med Lina Wolff, årets Piratenpristagare, ett par återtryckta intervjuer med Fritiof Nilsson Piraten själv, en piratisk novell av Jan Sigurd och en kort historia om Eli och (nej, inte Bombi Bitt utan) Edvin av Piratenstipendiaten Iza Knutsson.

3) Krimi. Nu är det snart dags för min halvårliga krönika om de deckare i Skånes kriminella miljöer som getts ut under årets senaste sex månader. Håll utkik! Här följer blott ett kort förhandstips: Tina Frennstedt har med sin nya, andra ”Cold case”-deckare, ”Väg 9” (Forum), skrivit en ännu bättre och ännu mer österlensk polisroman…

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda