Deckarloggfredagsextra: Winnerbäck för läääängesen

Winnerbäck har precis kommit med sitt nya album ”Själ och hjärta”. Ganska typisk Winnerbäck-titel väl?

Men åren går. Apropå det nya albumet letade jag reda på en intervju jag gjorde med Lars Winnerbäck för – oj! – sååå längesen nu.

Läs gärna och lyssna – och jämför med dagens Winnerbäck…

Lars Winnerbäck årgång 2021.
Foto: Karl-Magnus Boske / Creative Commons

Det är märkligt. Trots alla moderna, elförstärkta och elektroniska musikinstrument och maskiner – elgitarrer, syntar och datorer – så kommer det fortfarande fram nya, unga killar och tjejer med akustiska gitarrer i händerna och egna sånger på läpparna.

Dans med svåra steg

Debutalbumet ”Dans med svåra steg”.

Ännu en sådan är Lars Winnerbäck.

– Akustisk gitarr är ett perfekt musikinstrument om man vill göra egna låtar, säger han. Dessutom har den akustiska gitarren en precis lagom ljudnivå om man vill sjunga låtarna till eget ackompanjemang.

Lars Winnerbäck började spela gitarr när han var nio år. Sin första låt gjorde han redan vid sju. Han tillhör ett stort musikträd med släktnamnet Sångpoesi. Trädet har gemensam stam men grenarna kan vara inympade från olika länder och lite olikljudande.

Lars Winnerbäcks sångpoesi skulle kunna sammanfattas ungefär så här: Carl Michael Bellman-Bob Dylan-Cornelis Vreeswijk-Evert Taube-Ola Magnell-Bernt Staf-Thåström-Stefan Sundström-Bruce Springsteen-Ulf Lundell-Ani DiFranco…

Han ingår i samma tradition – alla deras röster ekar i hans sångpoesi – samtidigt som man känner igen Winnerbäcks texter och melodier. Det är hans låtar, ingen annans.

Rusningstrafik

Albumet ”Rusningstrafik”.

– Det kan bli lite tjatigt, men när man sjunger egna låtar till gitarr så är det väl ofrånkomligt att man jämförs med andra sångare med gitarr. Jag tillhör väl nån slags svensk vistradition i kombination med amerikansk rockmusik. Förhoppningsvis lyckas jag också göra nåt eget av traditionen.

Det typiskt winnerbäckska finns inte minst i sångtexterna. Med några ”enkla” men träffande meningar kan han måla upp en exakt bild av nutiden. Som lyssnare ler man igenkännande, t ex åt dessa rader från låten ”I Stockholm”. Håll med om att det är en bra bild av Stockholm 1999:

Herr Andersson har drunknat
i ett hav av kaffe latte…

Lars Winnerbäck rimmar gärna och mycket. Han använder klichéer och klyschor. Ibland går melodin och texten åt varsitt håll. Texten stannar kvar medan melodin skyndar iväg. Slarvar han? Det kan man tycka. Men jag tror att han gör allt detta helt medvetet. För han får texten att framträda, han får mej att öppna öronen och lyssna.

– Att rimma är en effekt när man gör låtar. Att inte rimma kan också vara en effekt, säger han.

Med solen i ögonern

Albumet ”Med solen i ögonen.

– Javisst använder jag klyschorna medvetet. Man är väl inte mer unik än att man känner och uttrycker sej som de flesta – med klyschor. Men det är också ”begåvade ord”. Någon anledning måste det ju finnas till att så många människor använder just de här orden.

I den svenska visan – Bellman, Taube och Vreeswijk är några exempel – har det varit tradition att låta samma personer återkomma i flera visor. Också Lars Winnerbäck sjunger om ett par återkommande huvudpersoner. Den ena heter Fröken Svår, den andra Hjärter Dam.

– När man vill berätta om nåt man inte har upplevt själv kan det vara bra att ha några andra personer att sjunga om. Det är roligt att de är tjejer också, så man får berätta ur det perspektivet.

– Bägge har förresten verkliga förebilder. Bägge finns i Linköping (där, inom parentes, Lars växte upp). Fröken Svår, som går på universitetet, har drogproblem och är hårt styrd av sin mamma. Hon är engagerad, vill förändra världen. Hjärter Dam kan mer vara vem som helst. Hennes bakgrund är ganska svart, även om man inte ser det vid första ögonkastet.

Kom

Omslag till albumet ”Kom”.

Musikaliskt har Winnerbäck gått från visor till rock. Hans nya album, ”Kom”, låter ungefär som Bob Dylan vid tiden för ”Blonde on Blonde”. Trummor och elgitarrer och här finns t o m en hammond som kunde ha varit överflyttad från Dylans platta till Winnerbäcks.

– Det var en Dylaninspelning. Sju inspelningsdar var inbokade, men vi blev klara på fem. Då skrev jag en ny låt. Inspelningen gjordes på känsla. Vi bara lät det gå. Och har man en gång hört ”Blonde on Blonde” så är man ju såld på hammondorgel.

I somras turnerade Lars Winnerbäck med de likaså svenska sångpoeterna Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund. De var som en karavan elektriska hippies som parkerat husvagnarna. En svensk motsvarighet till Bob Dylans ”Rolling Thunder Revue”. Hur det låter kan återhöras på albumet ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”.

Nu ska Lars Winnerbäck ut på en egen turné, för att lansera sitt nya album. Hur kommer det att låta?

– Det blir rock’n’roll. En riktig rockturné!

Hittills utgivna album:

Lars Winnerbäck: ”Dans med svåra steg”, ”Rusningstrafik” (bägge Elvira), ”Med solen i ögonen” och ”Kom” (bägge Universal)
Lars Winnerbäck, Stefan Sundström, Johan Johansson, Karin Renberg och Kjell Höglund: ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk” (Birdnest)

Bengt Eriksson
Publicerat i tidskriften Fönstret 1999

Ola Magnell (1946-2020), en nyfiken agnostiker

Så fort, inte helt oväntat, men så fort. En av de största svenska sångpoeterna och han blev allt bättre också med åren. Jag gläder mig – mycket – åt att vi blev vänner igen dessutom, efter 70- och 80-talen. Sitt stadigt i båten nu till andra stranden, jag tar med mig gitarren när det blir min tur, så vi äntligen kan spela ihop.

Ett minne, i form av en intervjukrönika, jag gjorde med honom:

***

Förstås med anledning av boken ”Ord och inga visor”, där Ola Magnell samlat sin ”Låtlyrik 1973-2013”, som vi stämt träff på ett café i Ystad. Snart ska han säga något som kommer att förvåna mig. Men först texterna, lyriken och poesin, alltså själva benämningen.

Ola Magnell kräver prefix. Ett par gånger när jag velat prata om ”hans texter” – utan prefix – har han utbrustit något i stil med att ”ordet ´texter´ har jag rensat ut ur ordförrådet”.

– Ja, jag gör låtar. Jag har alltid en melodi som jag skriver orden till. Ord och melodi hör ihop. Utan melodin hade orden blivit på ett annat sätt. En enda låttext, ”Rapido Non Stoppo”, har jag skrivit utan en färdig melodi.

Ola Magnell 2 YA

Ola Magnell på sin sydöstskånska hemmaplan. Det här fotot togs vid en konsert på Österlen, närmare bestämt 2010 i trädgården till vandrarhemmet i Hammenhög. Foto: Birgitta Olsson

Nu finns ändå det mesta av din ”låtlyrik” tryckt i en bok utan melodier eller ens gitarrackord. Var och hen som inte lyssnat så mycket på dig att varje låt sitter i huvet kommer att läsa boken som en samling med texter, dikter, lyrik – utan ordet ”låt”.

Ska jag anta att bokidén inte kom från dig?

– Neeej, det gjorde den inte. Det har talats om det en gång tidigare men då blev det inget. Nu var det Anders Wällhed (författare, dramatiker med mera) som frågade (synonym för tjatade; krönikörens anmärkningar).

Men själv har du aldrig tyckt om att både läsa och lyssna? Att också läsa en låttext, fokusera på texten och orden, kan inte det fördjupa förståelsen?

– Jag tyckte om textbladen, medger Magnell, som brukade följa med LP-skivor. Alla sjunger ju inte heller så tydligt att man hör varje ord.

Nej, just precis.

Ola Magnells egenart som sångpoet kan exemplifieras med följande rader: ”Dom sa ´du som e från bystan, vaffö snackar´u sådär´ / jag sa ´jag älskar kula stan, jag bor och jobbar här ´…”(ur låten ”Hos kuratorn”). Eller ordvalet (”Jag får inget körkort. Det beror på jacken.”) när han berättar att han åker tåg till sina spelningar, från Smedstorp och vidare genom Sverige.

Född i Kalmar, hus på Österlen och lägenhet i Stockholm. Småländska, skånska och stockholmska. Ur detta har Magnell skapat en egen dialekt som han diktar, sjunger och pratar på. Fast själv ser han tveksam ut.

– För länge sen ringde en ung musikjournalist, tror han hette Bengt Eriksson, och ställde samma fråga. Jag svarar nu som jag svarade då. Det är ingen dialekt – det är nervositet.

Men inte fortfarande väl? Efter alla år? Eller skulle hanteringen av ord och rim vara omedveten? Det kan jag inte tro.

Över till något annat som varit genomgående hos Ola Magnell, som sångpoet och människa: politik och kritik. Aldrig har jag stött på en så tunnskinnad artist och som i kommande låttexter slagit tillbaks så hårt mot kritiken – till exempel i ”Min nye magister” och ”Rulltrappan” (både om 70-talets musikrörelse och kritik i allmänhet).

– Jag var ju med. Som jag såg det. Jag hade också stått och packat Vietnambulletiner. Mina låtar var politiska. Men jag fick ibland oförsonlig kritik av musikrörelsen.

Äh, det var ju någon enstaka recension. Andra hade motsatt åsikt. De – vi – höll inte med. Det var både… och. På senare år har väl dessutom all kritik ersatts av hyllningar? Det är nu Ola Magnell ska förvåna mig med att säga något jag aldrig hört förut.

– De kanske hade rätt? Deras kritik nådde in till mig, träffade något som jag själv tyckte. Man dömer sig själv hårdast. Men jag hade svårt att hantera det.

Ola Magnells låtlyrik handlar ofta om att befinna sig vid en gräns – att ha fötterna på vardera sidan om gränsen. Det kan vara en flod eller en sjö. ”Gräns i allmänhet eller…” undrar Magnell. Främst gränsen mellan liv och död, säger jag. Eller människa och Gud. Där finns ibland en längtan – inte en döds- men en gudslängtan.

– Att vi ska dö är ju det enda vi vet. Men idag har det blivit ett lika stort tabu att prata om döden som det förut var att prata om sex.

Brukar du beskrivas som en religiös sångpoet?

– Nej, det är inte många som tänker så. Ibland när jag träffar folk från kyrkan kan det vara någon som sett en koppling. Det händer att jag kallar mig nyfiken agnostiker. Jag lämnar det öppet. Fast säger du kristen socialist så protesterar jag inte heller.

Magnell-PS.

På väg från cafét, han ska till pågatåget och jag till bilen, berättar jag om en idé jag haft i flera år. Nämligen att ta initiativ till en akustisk konsertkväll, antingen mindre på Garaget i Hammenhög eller större på Ystads teater, med Österlens tre stora sångpoeter.

Ställer du upp? ”Jodå”, nickar Ola Magnell. Men den mest kände, tillägger jag, är kanske svår att övertala? ”Tror jag vet vem du menar”, säger Magnell. ”Och det kan nog bli svårt.” Fast visst skulle det vara kul, tänk en konsertaffisch för trion Lundell, Magnell & Saxell (med förnamnen Ulf, Ola och Michael)…

Magnell på Spotify

Gå in på Spotify och sök på ”Magnell á la Eriksson” så kommer det upp en spelista jag satt ihop ur Ola Magnells skivutgivning, från debutsingeln ”Påtalåten” (1973) och framåt. Både låtar med anknytning till krönikan och en del andra Magnell-favoriter, på grund av melodier och/eller texter.

Läs mer

”Ord och inga visor – Låtlyrik 1973-2013” gavs nyligen ut av Lindelöws bokförlag. På hemsidan http://www.magnell.nu (klicka på ”ola” och sen på ”ord av ola”) finns en längre intervju som Tomas Andersson Wij gjort med Ola Magnell. Själv har jag under rubriken ”Poesi och politik, natur och religion” närläst Magnells låttexter i boken ”Svenska sång- och rockpoeter 3” (BTJ förlag).

Bengt Eriksson
Publicerat i YA/KB/TA