Upptäck och återupptäck den ömsinte polisen i Helsingborg

Deckare skrivs, blir lästa och glöms. Till och med deckarserier startas och avslutas för att sen glömmas bort.

Ibland kan det, tycker jag, bli för mycket jagande efter de senaste nya titlarna inom deckare och annan krimi. Det finns ju så många äldre utgivningar som förtjänar att upptäckas av nytillkomna läsare.

Deckare som var bra då och har stått sig: de är fortfarande bra. Till exempel den serie om polisen Joakim Hill i Helsingborg som Bodil Mårtensson debuterade med i slutet av 1990-talet. Hon har sen dess övergått till andra romaner, serier, genrer och även åldrar.

Men nu – och det är nog det bästa med strömningstjänsterna, om jag får säga – återupplivas allt fler äldre deckare och annan krimi i form av ljud- och ibland också e-böcker. Så är det bland annat med Joakim Hill-serien.

Upptäck, om du inte läst, och kanske också återupptäck, om du läst!

——————————————————————————–

Bodil Mårtensson

Konsten att dö

(Prisma,

återutgiven av Word Audio)

Även om brotten begås i nutid är det som om tiden stannat i många av de kriminalromaner som idag skrivs och publiceras i Sverige. Till stämning och tempo hör de hemma på 50- och 60-talen, då Stieg Trenter och Vic Suneson skrev sina deckare, snarare än i 2000-talets svenska samhälle och städer.

För den skull behöver de inte vara dåliga deckare och romaner. Men resultatet blir inte den vassa skalpell som snittar upp samhällets variga bölder, vilket åtminstone jag gärna vill att en modern deckare ska vara och göra.

Liksom de föregående titlarna utspelar sig Bodil Mårtenssons fjärde polisroman, ”Konsten att dö”, i och kring Helsingborg. På omslaget beskrivs romanen som ”en rapp, spännande och erotiskt laddad thriller”.

En riktig och rättvis beskrivning. Men trots miljön och  alla morden (ett innan berättelsen ens har börjat, tre stycken i boken och eventuellt två till före upplösningen) tror jag att dagens deckarläsare är så vana vid ännu mer och grövre våld, både i fiktion och media, att de – vi – läser Mårtenssons deckare  som underhållning och verklighetsflykt, för att få en stunds av avkoppling.

Stick in näsan mellan till exempel sidorna 18 och 19: visst luktar det Trenter? Ingen hade förvånats om  journalissan från Expressen/Kvällsposten/GT (haha, ett internt skämt bland journalister) haft med sig Harry Friberg som fotograf till den nedbrunna stugan (med innebränt lik) på Söderåsen.

Bodil Mårtensson skriver bra: pådrivande och lättsamt, kommatecken och punkter på rätt ställen, en glimt mellan raderna, man läser vidare utan att fastna i formuleringar. Också kriminalgåtan – konstskojeri på dödligt allvar – är bra ihopvävd.

Fast tillåt mig tvivla på att den kvinna finns som kan bli uppraggad av och älska med sin döde, före detta man utan att märka att det är hennes dödförklarade make. Även om man plastikopererar sig och byter utseende så är väl vissa kroppsdelar intakta?

 Den mansroman som finns i polisromanen uppskattar jag mest. Joakim ”Joe” Hill, kommissarie, man, make och far, skildras lika ömt som verklighetsnära. Ja, sådana män finns idag! Pappas kärlek till sin lilla dotter Bia är rent hjärtknipande.

Så något av det jag skrev inledningsvis bör jag nog ta tillbaka. Porträttet av kommissarie Hill är högst modernt. Jämför med Vesper Johnson (hos Trenter) och O P Nilsson (Suneson)…

Bengt Eriksson

Publicerat i Kvällsposten 2002