En lek med deckarens historia – men på allvar

Mikael Fuchs
Mannen i vattnet
(Lind & Co)

Mikael Fuchs, som 2019 debuterade så suveränt med ”Mord på öppen gata”, fortsätter i årets uppföljare ”Mannen i vattnet” att skildra kriminalöverkonstapel Håkanssons och kriminalkonstapel Magnussons nya brottsutredning i ett Stockholm som både är historiskt och framtida.

Den sistnämnda – miljön – är genialt påkommen. Ja, påhittad.

Fuchs utgår från de planer som politiker hade på att modernisera Stockholm – som att låta Sveavägen fortsätta rätt igenom Brunkebergsåsen från Kungsgatan till Gustav Adolfs torg, kalla fortsättningen Nya Sveavägen och låta den kantas av ett antal skyskrapor.

Mikael Fuchs Mannen-i-vattnet-700x1062Nej, inte bara utgår.

Fuchs låter sina deckare utspelas i detta så att säga historiskt moderna Stockholm. Alltså, han skriver historiska deckare som blir fantasy och vilken dröm det måste vara för en författare. Trots att böckerna utspelar sig i en historisk miljö så kan Fuchs hitta på lite som han vill.

Han kan skriva historiskt riktigt, när han vill det. Historiskt hippepå, om det behövs. (Som den nya blaffan till hus, Nybropalatset, i den igenlagda Nybroviken.)

Året är 1949. En man hittas flytande – troligen död men konstaplarna Lundberg och Book har inte lyckats utröna det ännu – i bassängen i ett poolhus till en villa innanför en mur i ett område på Djurgården där rika människor fått tillåtelse att bygga vilka hus de ville. (Och de ville det.)

(Nämner alla namnen för att de är återkommande från första delen av serien och säkert lär återkomma i framtida delar.)

Trots att det är polisromaner – fast även en privatdetektiv förekommer i nya ”Mannen i vattnet” – så är både jargong och stämning noir. Men inte dagens ännu mer hårda, tuffa och ibland rätt råa form av noir utan originalet.

Michael Fuchs skriver samtida med Raymond Chandler. 1943 kom Chandlers ”The Lady In The Lake” och 1949 ”The Little Sister”. Också Fuchs kunde ha skrivit ”Mannen i sjön” under 40-talet men nu har han istället skrivit både uppföljaren och debutnoiren som i samma tid som Chandler.

Tonkänslan är exakt. Håkansson och Magnusson är – särskilt den förste – en aning av privatsnokar fast de är poliser.

Även en privatdetektiv på riktigt förekommer alltså, samt den rike industrimannen som äger villan där liket (så var det sagt) hittades i bassängen, hans sekreterare, en kvinnlig ägare av ett konstgalleri, en manlig och en kvinnlig skådespelare…

De kunde vara personer i en deckare av Raymond Chandler. Men de är placerade i Stockholm med betoning på i Stockholm. Mikael Fuchs med en känsla av Chandler men har skriver som Fuchs.

Och även med en känsla, nu tänker jag på personerna, av såväl Stieg Trenter som Vic Suneson. Även med dem skriver Fuchs liksom samtida.

Debuten ”Mord på öppen gata” avslutades som nånslags kombination av Raymond Chandler och Mickey Spillane. Hur slutar ”Mannen i vattnet”?

Det, du. Det går att läsa en Michael Fuchs-deckare på en kväll och natt, eftersom man inte kan sluta läsa. Han skriver effektivt också, kort och koncist. Exakt, på alla sätt.

Pastisch? På sätt och vis så är väl ”Mord på öppen gata” och ”Mannen i vattnet” pastischer, en lek med deckargenren och dess historia. Fast med ”Mannen i vattnet” blir det tydligt att det är mer än så, att Mikael Fuchs – dessutom – skriver deckare på allvar.

Bengt Eriksson

 

Det börjar vid en biograf på Sveavägen i Stockholm, fast 1949

Mikael Fuchs
Mord på öppen gatan
(Lind & Co)

(Ännu) en svensk deckardebutant som verkar ha gått många förbi. Också mig, tills nu. För ”Mord på öppen gata” är väl Michael Fuchs deckardebut?

Tiden är september 1949 och platsen det Stockholm som kunde ha varit. Vilken märklig tid det blir i berättelsen: historisk och framtida på samma gång. Om politiker och stadsplanerare fått som de velat, då hade Stockholm varit så här nu.

På ett ungefär. Gick detta att förstå? Det jag skrev förmedlar i vilket fall den dallrande bilden av tiden och miljön i Fuchs deckare.

Fuchs mord-pa-oppen-gataPastisch? Nja. Ironi? Vet inte, det heller. Som om Mikael Fuchs har skrivit nånslags kommenterande deckare och polisroman – den har blivit en kommentar till hela eller halva genren. Och delvis till verkligheten.

Från öppningsscenen vid den där biografen på visserligen Nya men dock Sveavägen i Stockholm (precis när filmvisningen är slut och alla biobesökare på väg ut, vad får det dig att tänka på?) till den avslutande scenen med konfrontationen mellan detektiven – en av poliserna i detta fall – och berättelsens kvinnliga huvudperson (vad får det mig att tänka på? ja, det kan jag väl nämna: Mickey Spillane, om än Spillane light).

Och de bägge kriminalpoliserna Håkansson och Magnusson, de är som alla romanpoliskolleger genom kriminallitteraturen. Sjöwall-Wahlöö, GW Persson, alla!

”Stockholm noir”, anges på omslaget. Stockholm, ja., Noir, återigen nja. Något slags spräcklig noir, i så fall. Inte läst en svensk deckare som blandat och gett bland så många genrer sen jag läste Stieg Larssons debut.

En man ska mördas där på Nya Sveavägen, så var det sagt (om det inte anats tidigare). Förresten tänker jag rätt mycket på Vic Suneson (en orättvist bortglömd svensk författare av polisromaner) också när jag läser ”Mord på öppen gata”. Och för all del på ”Blade Runner” och Philip K. Dick, typ framtidsdystopisk deckare.

Om min beskrivning har verkat rörig så är det raka motsatsen till Michael Fuchs polisroman. Han får in och med allt detta utan att resultatet alls blir rörigt. Ordet är istället effektivt.

Fuchs skriver mycket väl också. ”Mord på öppen gata” är en välskriven, välkomponerad och cirka tajt deckar- och polishistoria med en snett leende i mungipan.

Åkej, då. L i t e ironiskt. L i t e av pastisch. Ändå. Jäkla bra deckardebut.

Bengt Eriksson