Camilla Sten
Arvtagaren
(Norstedts)
I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting.
Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. Vad är det som lett fram till detta och vad händer sedan?
I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa!
Visst kan man sätta etiketter som psykologisk thriller, skräck eller någon annat men framför allt är detta Camilla Stens alldeles egna värld som det är en ynnest att få besöka.
En rubrik från Kapprakt i april förra året: Med ”Staden” blir Camilla Sten en ny internationell stjärna!
Och så har det blivit, just nu är den boken såld till närmare 20 länder, har stora framgångar på olika håll där den finns utgiven och ytterligare lanseringar är på väg, bland annat i USA.
Nya ”Arvtagaren”, som nu finns ute, är en lysande uppföljare. Den ska inte ses som en ny del i en serie, böckerna är helt fristående från varandra, men det finns en hel del att känna igen.
I bägge böckerna finns kombinationen av en nutidsberättelse och en historisk berättelse som successivt växer samman, det finns gott om mystiska hemligheter som ska grävas fram, det finns en hotfull psykologisk spänning och inte minst finns ett träffsäkert språk som skickligare än någonsin tar oss med på en bergochdalbana av olika känslor.
Det är fyra kvinnor i tre generationer som finns i centrum av denna berättelse: Vivianne, Vendela, Veronika och Victoria. Namnlikheten är ingen slump, de fyra hänger samman, nästan som en organism, men knappast en harmonisk och kärleksfull symbios, snarare en parasitär relation som är fylld av hemligheter, skuld, hat och osunda beroenden.
Från början är namnlikheten förvirrande i läsningen, på något ställe blir det till och med fel namn i texten (som passerat redigeringen) men det ordnar sig snabbt.
Camilla Sten. Foto: Kajsa Göransson
Äldst är Vivianne, otroligt vacker även på ålderns höst, med inget avstånd alls mellan glittrande vänlighet och våldsam oförsonlighet, med ett fantastiskt öga för alla de ömtåliga punkter som verkligen kan såra. Hennes man Evert dog, oklart hur, för många år sedan. De fick två döttrar.
Vendela är deras äldsta dotter. Hon dör ung i bröstcancer, hennes barn är då bara drygt tre år och barnets pappa försvann redan i början av graviditeten. Även om hon varit död sedan länge i bokens nutid har hon en viktig roll.
Veronika är den andra dottern som mer eller mindre försvunnit från relationerna med sin familj, det ömsesidiga hatet mellan henne och Vivianne är starkt; en gång i tiden kunde hon vara intensivt förtrollande men med åren har hennes ”intensitet börjat kalcifieras till aggression”, hon kan betrakta människor med ”samma loja, lätt äcklade blick som hon skulle ge en överkörd grävling på vägen.”
Victoria är Vendelas dotter som knappt kommer ihåg sin mamma, hon växer upp med mormor Vivianne, en uppväxt som skulle ha kunnat göra vem som helst galen och hon har en hatkärlek till sin mormor som präglar mycket av hennes liv. Egentligen är hon döpt till Victoria Eleanor men i vuxen ålder avsvär hon sig det första namnet, vill bara kallas Eleanor, något som mormor aldrig accepterar.
Det är Eleanor som är huvudberättaren. Utöver alla skadorna från en dysfunktionell uppväxt lider hon av prosopagnosi, ansiktsblindhet, hon kan inte känna igen människor. Hon förefaller också ha en liten touch från autismspektrat, blir psykiskt sjuk på allvar efter mormoderns död, går i psykoterapi sedan länge, och vågar inte prata med sin sambo Sebastian om vad hon ser och tänker av rädsla för att han ska tror att hon blivit käpp igen.
Sebastian är hennes motsats; överordentlig, noga med vad man ska äta och hur man ska klä sig, vill att allting ska ha en omedelbart logisk förklaring och blir väldigt nervös om det inte är så. Han uppfattar sig själv som den starka i relationen, som ska ta hand om Eleanor, men kanske är det tvärt om?
Det finns en parallell historia som börjar sommaren 1965 då vi får träffa Anushka som kommit till Sverige från enkla förhållanden i Polen. Hon är fortfarande tonåring och ska få hjälp av sin äldre kusin som redan finns i Sverige och som det gått bra för; hon är gift och bor i en herrgård som funnits i mannens släkt i generationer. Det går inte som Anushka hoppats, hon blir ett tjänstehjon som behandlas riktigt illa av sin kusin.
I nutid dyker det upp en total överraskning för Eleanor. I kvarlåtenskapen efter Vivianne dyker det upp en ödsligt belägen herrgård, Solöga, som hon aldrig hört talas om. Hon kommer överens med Rickard, advokaten som ska hjälpa till med bouppteckningen, att åka till Solöga för att se vad som finns där. Sebastian följer med.
När de kommer fram till Solöga är det inte bara Rickard som väntar på dem. Där finns också en obehaglig överraskning i form av moster Veronika. Förgäves letar de efter en Mats Bengtsson som tydligen i mer än 40 år hjälpt Vivianne att sköta om den annars övergivna herrgården.
Det är här, under några iskallt snöstormiga februaridagar, som huvuddelen av nutidshandlingen utspelar sig och det blir väldigt lätt att se fantastiska filmscener framför sig i allt det hotfulla som inträffar, alla de dramatiska vändningarna när sanningarna blir lögner och det som gömts undan i historiens vrår uppdagas.
Om symbiosen mellan de fyra kvinnorna inte är av det godartade slaget så gäller motsatsen för Camilla Stens symbios med de där små krumelurerna som en bok består av, alla dessa bokstäver, som ibland är sjuka, hett febriga i yrseldimma, frossdarrande och ibland lika iskallt klara som det porlande vattnet i en fjällbäck, meningar som skär rakt igenom töcknet för att blottlägga ytterligare en hemlighet.
Ibland känns det obegripligt att en så ung författare redan utvecklats till en sådan maestro i den språkliga dirigentpulten.
Förmågan använder hon för utmejslingen av distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, de dramatiska händelser som för alltid ska förändra livet för de inblandade och samtidigt hålla oss läsare klistrade vid boksidorna.
Upplösningarna är som en avsmakningsmeny på en trestjärnig Michelinrestaurang, jag känner igen mig från en underbar och lång kväll på berömda Azurmendi utanför Bilbao för ett par år sedan; när man just avslutat ett litet underverk som inte kan överträffas så kommer det ett till som gör just det, och ett till …
Finns det något att klaga på? Inte mycket. Jag är ingen vän av överdrivet kursiverande som mer kan störa ögat än tillföra något för läsningen och den här texten tangerar den gränsen.
Hennes debut för vuxna, framtidsdystopin ”En annan gryning”, handlar om ett Sverige där populistiskt främlingshat tagit över makten och en del av det samhällsengagemanget finns också med i ”Staden”. Det finns i betydligt mindre utsträckning i Arvtagaren som mer handlar om mänskliga relationer och där författaren tar god hjälp av sina psykologstudier.
Det fungerar fantastiskt bra, men jag skulle gärna se en återkomst av en del av samhällsengagemanget i kommande böcker, tror det fungerar som ett bra bränsle, en eldfängd energi, för Camilla Stens berättande.
En avslutande detalj som fick mig att le brett. I genomletandet av garderober hittar Eleanor en exklusiv klänning som Vivianne lämnat där för 40 år sedan. Den sensuella beskrivningen av denna snäva aftonklänning i djuprött råsiden berättar tydligt att detta är ett plagg som Camilla Sten gärna skulle bära själv.
En succé som ”Staden” kan förlama vilken författare som helst i arbetet med en uppföljare. Med det gäller inte för Camilla Sten som fullkomligt orädd bara blir bättre. Läs henne!
Anders Kapp, gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!
Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.
Sen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.