Dåtida nutidsbilder av Stockholm

Uno Palmström (1947-2003)

Land: Sverige

Genre: polisromaner,

Stockholmsskildringar,

samhällsdeckare

Dan Turèll, den danske poeten, journalisten, deckarförfattaren m m, lyckades ibland komma på mycket träffande formuleringar. Som när han recenserade Uno Palmströms Maratonmannen (1984) med orden: ”God svensk husmanskost”.

Säkert var det en spydig släng åt den svenska präktigheten. Men om man betonar alla orden lika mycket blir betyget både en exakt beskrivning av romanen och bra. Palmströms deckare är mycket svenska och mycket bra.

Finns det någon arvtagare till Maj Sjöwall och Per Wahlöö så är det just Uno Palmström. Eller var, för när den andra utgåvan av ”Deckarhyllan” publiceras har det gått tolv år sen Palmströms senaste (sista?) deckare, Bara till graven (1990).

Han skriver, eller skrev, polisromaner med inslag av pussel (men här finns också en journalist/amatördetektiv). De är kollektivromaner: poliserna, journalisten och även andra personer presenteras så utförligt att de turas om att vara huvudpersoner. Det är samhällskritiska romaner, politiska – klart vänstervridna. Stockholmsskildringarna är snudd på trenterska: de syns, hörs, känns i näsan.

Vad som står i Deckarlogghyllan av Uno Palmström. Foto: Blenda Automatique

När jag ”repeterade” Palmströms romaner inför den första upplagan av ”Deckarhyllan” så märkte jag att de hade daterats. När de skrevs var de nutidsskildringar; nu är de dåtidsskildringar. Men de betyder också att de blivit tidsdokument: ögonblicksbilder av en tid som gått.

De ger aha-upplevelser, för den som var med, men romanerna ger också perspektiv på den framtida nutiden, alltså på dagens samhälle. Ofta handlar det om enskildheter, någon sida här, ett par rader där. Några få meningar, som fångar en miljö eller karaktäriserar en person. En händelse, som inte behöver ha något med själva kriminalgåtan att göra, utan blir en fristående novell i romanen.

Som journalisten Olle Lycks och polisen Evy Ivarssons första möte, Där kanonen blommar (1982):

Lyck, ordentligt bakis, kommer upp ur tunnelbanan vid Sergels torg. Han hör en smäll. Folk slänger sej på marken. Måste vara ett kärnvapenanfall, tror Lyck. Också han kastar sej på marken. Det är Hiroshima-dagen. Fredsorganisationerna har sin årliga demonstration med anledning av de första atombomberna som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945.

­– Slog du dig? frågar en kvinna. Lyck, med viss erfarenhet av poliser, känner igen den granskande blicken. Han börjar citera en dikt av Ferlin från Busen Fabians poesialbum: ”… vill polisen vara snäll / och hjälpa mig att leta / mig tillrätta i kväll?”

I Hundarna yla för lik (1989) finns en annan stämningsfull – här lika med hemsk – novell ur vardagen:

Ett par mammor har gått till lekplatsen nedanför Högalidskyrkan på Söder i Stockholm med sina barn, Joakim och Sofia, bägge tre år. Högalidsparken är ett ”träsk av mänskligt förfall”: där finns fyllon dagtid och våldtäktsmän nattetid – ibland tvärtom. Mammorna hamnar i en livlig diskussion om värdet av en falsk kakelugn. Plötsligt har ungarna försvunnit…

Också personerna minns jag:

Olle Lyck, som sagt, journalist på Dagens Nyheter, erfaren och duktig men alkoholist, periodare. I Mördare! Mördare! (1980) finns en otäckt närgående skildring, ännu en novell i romanen, om en alkoholists helvete.

Sven Thorén, kommissarie vid våldsroteln, med flugfiske som sitt stora intresse och besvär i äktenskapet. Makarna Sven och Anita Thorén vill men kan inte få barn.

De bägge kriminalinspektörerna, Leonard Bergström och Evy Ivarsson. Den senare introduceras i Där kanonen blommar och blir alltså tillsammans med journalisten Lyck.

Uno Palmström är en underskattad svensk deckarförfattare. Kan det vara bara jag som fortfarande, tolv år senare, väntar på en ny Palmström? Har han verkligen skrivit sin sista deckare? Å andra sidan: eftersom han till skillnad mot de flesta serieromanförfattare låtit personerna bli äldre för varje år och bok blir det besvärligt att skriva ännu en deckare om samma personer. De är (mer än) pensionsfärdiga. Exempelvis blir ”gammelkommissarie Thorén”, som Palmström kallar honom, sjuttiotre nästa år.

Tillsammans med Hans Erik Engqvist har Uno Palmström också skrivit några av de mest realistiska svenska ungdomsdeckarna. Där är miljön västkusten och Göteborg.

Bengt Eriksson

Ur boken Deckarhyllan 2

———————————————-

Titlar:

Kuppen. 1976.

System 84. 1978.

Mördare! Mördare! 1980.

Där kanonen blommar. 1982.

Slutstation Stockholm. 1983.

Maratonmannen. 1984.

…om någon är född eller död. 1986.

Hundarna yla för lik. 1989.

Bara till graven. 1990.

***

Ungdomsdeckare:

Fjärde linjen. 1987.

Fjärde linjen och den försvunna flickan. 1988.

Fjärde linjen och lyktgubbarna. 1989.

Grönt för mord

Johan Brännström

Röd signal

(Ordfront)

Jag kapitulerar.

Författaren Johan Brännström har gjort det igen. Efter den succéartade debuten förra året med ”Feber” har han levererat ännu ett spännande nutidsdrama av högsta klass. Det är smart, överraskande och förbannat skickligt skrivet.

Något är fel med de svenska tågen. Rälsen, signalsystemen och vagnarna hänger på gärdesgården.

Förseningarna står som spön i backen och orsakar ”trainrage” bland frustrerade passagerare. Som om det inte var nog är det någon galning som knuffar ner inte ont anande passagerare framför de framrusande tågen.

Tågproblemen blir hett nyhetsstoff för journalisterna Mikaela och Kim som jobbar på nyhetsbyrån. De dras in i dramat på ett sätt som ingen av dem kunde förutse när de börjar bevaka händelserna.

Samtidigt får vi följa polisens jakt efter den galne gärningsmannen.

Det är minst sagt oväntat att spinna en deckarhistoria kring tågproblematiken. Men det funkar.

Med deckaren ”Röd signal” visar författaren att ”Feber” inte var en ”one hit wounder”. Hantverket sitter som en smäck och skulle kunna funka som skolbok för hugade deckarförfattare.

Naglarna är inte riktigt lika sönderbitna som efter ”Feber” men spänningen skruvas långsamt upp till en dramatisk final.

”Röd signal” är väl investerade timmar med hörlurarna på.

Samuel Karlsson, återkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars fjärde titel ”Dödsspelet” kommer hösten 2021. Som framgår av recensionen lyssnar han gärna på ljudböcker och driver även facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips, såväl på deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare.

PS. Rubriken till den här recensionen, som satts av Deckarloggs redaktör, ska läsas som en hommage till deckarförfattaren Folke Mellvig. En av Mellvigs deckarpjäser för radion hette just så, ”Grönt för mord” (1957).

Amerikanska deckare som sjunger folksånger

Deckarlogg har ju tidigare publicerat några texter i vad som nästan blev en serie om atroprologiska deckare och annan krimi. Hit passar också den deckare av amerikanskan Sharyn McCrumb, ”Ballad ur det förflutna”, som gavs ut i Sverige för så pass länge sen som 1999.

Det blev hennes första och sista deckare i svensk översättning. Trist och sorgligt, tyckte jag och tycker fortfarande. Det var den stöndigt nyfikne Mattias Boström – han drev då sitt eget förlag, jusr Boströms förlag, i Lund (sen dess Boström bland annat varit på Piratförlaget och är nu ljudboksförläggare his LInd & Co), som snappade McCrumbs och gav ut boken.

Hen som förhoppningsvis lockas av följande text får istället läsa henne i original på engelska. DBet finns en radda böcker att leta efter och läsa! Så här skrev jag om henne och hennes enda deckare på svenska i den andra utgåvan av boken ”Deckarhyllan”:

***

Sharyn McCrumb

Land: USA

Genre: ballad- eller folklore-deckare, country noir

Får man tro Sharyn McCrumb så har den amerikanska kriminalromanen vuxit fram ur de ballader som kom till Amerika med nybyggarna från Irland, Skottland och England. Dessa ballader, som skulle utvecklas till amerikansk folksång och country, var kriminalberättelser om kärlek, hat, lusta och ond bråd död. Det mördas ju i varenda ballad!

Sharyn McCrumb sjunger inte utan skriver deckare. Men hon skriver som om hon hade varit en folk- eller countrysångerska från trakterna av bergskedjan Appalacherna i södra USA. Hon återberättar och tolkar de gamla balladerna/folksångerna som en deckarförfattande Dolly Parton eller Iris DeMent.

Man kan också säga att hon släktforskar: varje ny titel i  den så kallade ”Balladserien” – Appalachian Ballad Novels på engelska – blir ännu en gren på släktträdet. I slutet av 1700-talet kom hennes förfäder till North Carolina, på både mors och fars sida sträcker sej släktens rötter till de brittiska öarna. Som ung flicka hörde hon berättelser om släktingar som hittade silvergruvor och pappa brukade omväxlande sjunga gamla engelska ballader och nyare countrylåtar.

Sharyn McCrumb. Foto: Osmund Geier / Wikipedia / Creative Commons

Sharyn är född och uppvuxen i sina böcker, i de miljöer där hon placerar kriminalgåtorna. Berättelserna bygger ofta på autentiska händelser och problemlösaren Spencer Arrowood har lånat för- och efternamn från farfar.

I Sverige introducerades – och avtackades, trist nog – Sharyn McCrumb med Ballad ur det förflutna (1999). Originaltiteln, If I Ever Return, Pretty Petty-O (1990), kommer från folksången ”Fennario” och till grund för kriminalberättelsen ligger en ballad/countrylåt med bl a titlarna ”Little Margaret” och ”Knoxville Girl”. Också strofen ”Strange days have tracked us down” från en rocklåt med 60-talsbandet The Doors inspirerade McCrumb. 

Ballad ur det förflutna kan karaktäriseras som country noir (copyright: Daniell Woodrell), kriminell bygderoman, folklore-deckare eller t o m samtidswestern. Spencer Arrowood, sheriff i småstaden Hamelin i Tennessee, förlorade sin bror i Vietnamkriget. Också sheriffens närmaste man blev inkallad till Vietnam men överlevde och kom tillbaka.

Till Hamelin flyttar Peggy Muryan, en av 60-talets folksångerskor. Peggy, som egentligen heter Margaret, får hotelsebrev med anspelningar på de gamla folksångerna. Strax därpå hittar hon sin hund död: upphängd och uppsprättad med innanmätet utslitet. Balladstaden Knoxville ligger nära och i romanen upprepas Knoxville-balladens hemska tema.

McCrumb omvandlar sångerna till ett nutidsdrama och knyter dessutom ihop balladernas berättelser om kärlek och våld, mord och död med veteranernas outplånliga minnen från Vietnamkriget. Historien går igen. De gamla balladerna från Appalacherna lever vidare bland dagens invånare i Hamelin, Tennessee.

Det blir också en berättelse om detaljerna i helheten, om  de olika periferier som hänger ihop, påverkar varann och tillsammans bildar denna helhet. Den lilla staden Hamelin placeras i Den Stora Världen.

Hon visar hur de unga skolpojkar som sändes som soldater till Vietnam tvingades uppleva så mycket (o)mänsklig ondska att deras erfarenheter blev livsavgörande både för dem själva och hela USA: Vietnamkriget förändrade livet för varje enskild människa i alla amerikanska städer och samhällen.

Den deckartråd som nystas upp i Ballad ur det förflutna  är samma tråd som löper genom hela den amerikanska historien, från nybyggartiden och framåt. Tråden är röd som – och av – av blod.

Efter Ballad ur det förflutna har det kommit ytterligare fem titlar i ”Balladserien”, bl a The Ballad of Frankie Silver (1998), som handlar om den första kvinnan som hängdes för mord i North Carolina, och senast The Songcatcher (2001), som på flera sätt är den allra mest spännande boken i serien.

Berättelsen börjar 1759, då den 9-årige pojken Malcolm MacQuarrie från den skotska ön Islay kidnappas för att bli skeppspojke på ett segelfartyg till Amerika. Under resan över Atlanten lär sej Malcolm en sång, som blir romanens musikaliska tema. McCrumb följer sången genom den amerikanska historien: från sångare till sångare, från generation till generation.

Malcolm MacQuarrie är dessutom en riktig person, en människa av kött och blod. Historien är alldeles sann. Exakt så här gick det till när Sharyn McCrumbs anfader (på pappas sida) kom från Skottland till Amerika.

Ballad ur det förflutna publicerades av ett litet bokförlag, Boströms, som något år senare fick ekonomiska bekymmer. Tyvärr har inget annat svenskt förlag fortsatt utgivningen av  McCrumbs personliga – ja, säregna – deckarserie. Trist är bara förnamnet.

Med start 1990, Lovely in her Bones, skriver McCrumb också en serie deckare om Elizabeth MacPherson, rättsmedicinsk antropolog i södra USA. Foggy Mountain Breakdown (1997) är en samling deckarnoveller med motiv från Appalacherna.

Bengt Eriksson

Ur ”Deckarhyllan 2” (BTJ Förlag 2002)

***

Samtliga böcker i ”Balladserien”:

If Ever I Return, Pretty Peggy-O (1990)

/ på svenska: Ballad ur det förflutna (1999;

övers: Eva Mazetti-Nissen.)

The Hangman’s Beautiful Daughter (1992)

She Walks These Hills (1994)

The Rosewood Casket (1996)

The Ballad of Frankie Silver (1998)

The Songcatcher (2001)

Ghost Riders (2003)

The Devil Amongst the Lawyers (2010)

The Ballad of Tom Dooley (2011)

King’s Mountain (2013)

Nora Bonesteel’s Christmas Past (2014)

Prayers the Devil Answers (2016)

The Unquiet Grave (2017)

Förteckning över ytterligare romaner i andra serier som Sharyn McCrumb har skrivit finns på hemsidan www.sharynmccrumb.com tillsammans med hennes biografi och diverse annat om henne.

När det mördades i Lund

Såg att K Arne Blom har dött. Det gjorde mig mycket sorgsen. Vi har inte haft kontakt på länge, tror senast var när jag skrev om Sjöwall-Wahlöö till Arbetet och ville poängtera att om de hade en efterföljare på allvar så var det Blom.

Han delade inte deras politiska åsikter men han tog till sig kriminal- och brottsromanens enastående förmåga att skildra samhället. I en serie polisromaner skrev K Arne Blom till att börja med om livet för studenter i Lund (knapert ekonomiskt och dåliga framtida arbetsmöjligheter, som det var på den tiden han skrev om).

Resultatet blev några av de bästa svenska deckarna.

Han skrev sen en serie romaner, ja, likaså kriminalromaner, om Lund med omnejd under andra världskriget. De blev ännu bättre. En kriminell gåta att den serien inte räknas till svenska deckarklassiker.

Sen tröttnade han, tyckte han skrivit deckare så det räckte och började istället skriva historiska böcker om väl främst Lund. Det var trist, tyckte jag. Inte att han skrev lundaböcker förstås men att han inte längre skrev deckare.

Och så förutom allt annat: Han värnade mig också mot de övriga i Deckarakademin. Det var hans förtjänst att det står ett ramat diplom i mitt arbetsrum.

Med sorg men också glädje över allt han skrev lägger jag på Deckarlogg in den här presentationen av K Arne Blom från boken ”Deckarhyllan 2”. Låna hans deckare på biblioteket, köpt dem på antikvariat! Du blir inte besviken.

——————————————————-

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

Bengt Eriksson

Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002

Vindlande spänning i storsäljande fransk deckare

Michel Bussi

Se dig aldrig om

Övers: Cecilia Franklin

(Polaris)

Den svenska utgivningen av spänningslitteratur domineras av författare från Norden och de anglosaxiska länderna. Det gör det extra kul att den franska stjärnan Michel Bussi nu ges ut på svenska, hans ”Se dig aldrig om” är den fjärde av hans böcker som nu har översatts.

Han har redan mängder av priser, kritikerrosats sedan länge, sålt tio miljoner böcker i 35 länder och är definitivt värd svenska läsare också. Den här gången får vi besöka en liten fransk ö i Indiska oceanen i en vindlande historia om en pappa som flyr från polisen med sin sexåriga dotter, anklagad för mordet på sin fru. Det här är riktigt bra spänningsläsning!

Det är en solig fredagseftermiddag. Martial och Liane Bellion är ett vackert par som njuter av sin semester tillsammans med sexåriga dottern Sofa (egentligen Josapha). De sitter tillsammans med det något äldre paret Margaux och Jaques Jourdain vid hotellpoolen i turistorten Saint-Gilles-les-Bains på den franska ön Île de la Réunion inte så långt från Mauritius i Indiska oceanen.

15.01 reser sig Liane upp, hon ska bara gå upp för att hämta något på rummet. Hon kommer inte tillbaka. Olika personer i hotellpersonalen ser henne på vägen upp. Den gamla städerskan Eve-Marie ser henne gå in i rummet och finns i korridoren hela tiden, ända tills en orolig Martial kommer upp en timme senare för att se vart hans fru tagit vägen. Rummet är tomt, Liane är försvunnen.

Men Eve-Marie är helt säker på att Liane aldrig lämnat rummet. En liten stund senare mördas en äldre man i hamnen.

I senare förhör berättar Eve-Marie att Martial kom upp tidigare, redan 15.15, och att han då lånat en vagn för smutsig tvätt som han kört iväg med från rummet. Detta styrks av andra vittnesmål och olika fysiska bevis, blodspår på rummet och en del annat, pekar mot Martial.

Kommissarie Aja Purvi kommer snabbt fram till en given slutsats, Martial måste vara skyldig. Men när hon samlat ihop förstärkning och kommer till hotellet för att gripa honom har just hunnit fly tillsamman med dottern. Pådraget är omfattande, vägspärrar överallt för att ringa in den flyende mördaren, helikoptrar tillkallas, han ska snart vara fast.

Det är upptakten till denna berättelse; en katt-och-råtta-jakt runt denna lilla ö där vi rör oss mellan en dramatisk nutid kombinerat med återblickar i en dåtid som successivt ger oss läsare inblickar i vad som skett. Vi rör oss mellan olika berättarröster där Marial och polisen Aja dominerar men många andra får komma till tals, inte minst lilla Sofa som rör sig mellan hopp och förtvivlan; har hennes pappa verkligen dödat mamma Liane?

Jag fäster mig vid hennes språk och beundrar både författaren och översättaren Cecilia Franklin som hanterat Sofas röst, och hela texten, skickligt. Många andra intressanta karaktärer dyker upp i handlingen, en handling som rör sig snabbt i oväntade kurvor på vägen mot en dramatisk upplösning. Detta är en skicklig författare som vet hur man ska hålla läsaren fast förankrad vid boksidorna!

Anders Kapp, återkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, dramatiska händelser…

Camilla Sten

Arvtagaren

(Norstedts)

I en av de snyggaste inledningar jag läst kastas vi blixtsnabb in i ett förvirrande underland av frågor. Det är en söndag i mitten av september. Eleanor sitter i ett polisförhör och kan inte förklara någonting.

Fem timmar tidigare har hon sett och känt sin mormor dö i sin famn, blödande ur mängder av sticksår. Hon mötte mördaren i lägenhetsdörren men kan inte ge någon beskrivning alls. Vad är det som lett fram till detta och vad händer sedan?

I nya ”Arvtagaren” tar Camilla Sten oss med på en resa där ingenting är vad det synes vara, precis som en Alice försöker vi som läsare förstå men så fort vi tror oss förstått någonting visar det sig vara något helt annat och till slut vet vi bara en sak: det är helt omöjligt att sluta läsa!

Visst kan man sätta etiketter som psykologisk thriller, skräck eller någon annat men framför allt är detta Camilla Stens alldeles egna värld som det är en ynnest att få besöka.

En rubrik från Kapprakt i april förra året: Med ”Staden” blir Camilla Sten en ny internationell stjärna!

Och så har det blivit, just nu är den boken såld till närmare 20 länder, har stora framgångar på olika håll där den finns utgiven och ytterligare lanseringar är på väg, bland annat i USA.

Nya ”Arvtagaren”, som nu finns ute, är en lysande uppföljare. Den ska inte ses som en ny del i en serie, böckerna är helt fristående från varandra, men det finns en hel del att känna igen.

I bägge böckerna finns kombinationen av en nutidsberättelse och en historisk berättelse som successivt växer samman, det finns gott om mystiska hemligheter som ska grävas fram, det finns en hotfull psykologisk spänning och inte minst finns ett träffsäkert språk som skickligare än någonsin tar oss med på en bergochdalbana av olika känslor.

Det är fyra kvinnor i tre generationer som finns i centrum av denna berättelse: Vivianne, Vendela, Veronika och Victoria. Namnlikheten är ingen slump, de fyra hänger samman, nästan som en organism, men knappast en harmonisk och kärleksfull symbios, snarare en parasitär relation som är fylld av hemligheter, skuld, hat och osunda beroenden.

Från början är namnlikheten förvirrande i läsningen, på något ställe blir det till och med fel namn i texten (som passerat redigeringen) men det ordnar sig snabbt.

Camilla Sten. Foto: Kajsa Göransson

Äldst är Vivianne, otroligt vacker även på ålderns höst, med inget avstånd alls mellan glittrande vänlighet och våldsam oförsonlighet, med ett fantastiskt öga för alla de ömtåliga punkter som verkligen kan såra. Hennes man Evert dog, oklart hur, för många år sedan. De fick två döttrar.

Vendela är deras äldsta dotter. Hon dör ung i bröstcancer, hennes barn är då bara drygt tre år och barnets pappa försvann redan i början av graviditeten. Även om hon varit död sedan länge i bokens nutid har hon en viktig roll.

Veronika är den andra dottern som mer eller mindre försvunnit från relationerna med sin familj, det ömsesidiga hatet mellan henne och Vivianne är starkt; en gång i tiden kunde hon vara intensivt förtrollande men med åren har hennes ”intensitet börjat kalcifieras till aggression”, hon kan betrakta människor med ”samma loja, lätt äcklade blick som hon skulle ge en överkörd grävling på vägen.”

Victoria är Vendelas dotter som knappt kommer ihåg sin mamma, hon växer upp med mormor Vivianne, en uppväxt som skulle ha kunnat göra vem som helst galen och hon har en hatkärlek till sin mormor som präglar mycket av hennes liv. Egentligen är hon döpt till Victoria Eleanor men i vuxen ålder avsvär hon sig det första namnet, vill bara kallas Eleanor, något som mormor aldrig accepterar.

Det är Eleanor som är huvudberättaren. Utöver alla skadorna från en dysfunktionell uppväxt lider hon av prosopagnosi, ansiktsblindhet, hon kan inte känna igen människor. Hon förefaller också ha en liten touch från autismspektrat, blir psykiskt sjuk på allvar efter mormoderns död, går i psykoterapi sedan länge, och vågar inte prata med sin sambo Sebastian om vad hon ser och tänker av rädsla för att han ska tror att hon blivit käpp igen.

Sebastian är hennes motsats; överordentlig, noga med vad man ska äta och hur man ska klä sig, vill att allting ska ha en omedelbart logisk förklaring och blir väldigt nervös om det inte är så. Han uppfattar sig själv som den starka i relationen, som ska ta hand om Eleanor, men kanske är det tvärt om?

Det finns en parallell historia som börjar sommaren 1965 då vi får träffa Anushka som kommit till Sverige från enkla förhållanden i Polen. Hon är fortfarande tonåring och ska få hjälp av sin äldre kusin som redan finns i Sverige och som det gått bra för; hon är gift och bor i en herrgård som funnits i mannens släkt i generationer. Det går inte som Anushka hoppats, hon blir ett tjänstehjon som behandlas riktigt illa av sin kusin.

I nutid dyker det upp en total överraskning för Eleanor. I kvarlåtenskapen efter Vivianne dyker det upp en ödsligt belägen herrgård, Solöga, som hon aldrig hört talas om. Hon kommer överens med Rickard, advokaten som ska hjälpa till med bouppteckningen, att åka till Solöga för att se vad som finns där. Sebastian följer med.

När de kommer fram till Solöga är det inte bara Rickard som väntar på dem. Där finns också en obehaglig överraskning i form av moster Veronika. Förgäves letar de efter en Mats Bengtsson som tydligen i mer än 40 år hjälpt Vivianne att sköta om den annars övergivna herrgården.

Det är här, under några iskallt snöstormiga februaridagar, som huvuddelen av nutidshandlingen utspelar sig och det blir väldigt lätt att se fantastiska filmscener framför sig i allt det hotfulla som inträffar, alla de dramatiska vändningarna när sanningarna blir lögner och det som gömts undan i historiens vrår uppdagas.

Om symbiosen mellan de fyra kvinnorna inte är av det godartade slaget så gäller motsatsen för Camilla Stens symbios med de där små krumelurerna som en bok består av, alla dessa bokstäver, som ibland är sjuka, hett febriga i yrseldimma, frossdarrande och ibland lika iskallt klara som det porlande vattnet i en fjällbäck, meningar som skär rakt igenom töcknet för att blottlägga ytterligare en hemlighet.

Ibland känns det obegripligt att en så ung författare redan utvecklats till en sådan maestro i den språkliga dirigentpulten.

Förmågan använder hon för utmejslingen av distinkta karaktärer, hotfullt levande miljöer, överraskande dialoger, de dramatiska händelser som för alltid ska förändra livet för de inblandade och samtidigt hålla oss läsare klistrade vid boksidorna.

Upplösningarna är som en avsmakningsmeny på en trestjärnig Michelinrestaurang, jag känner igen mig från en underbar och lång kväll på berömda Azurmendi utanför Bilbao för ett par år sedan; när man just avslutat ett litet underverk som inte kan överträffas så kommer det ett till som gör just det, och ett till …

Finns det något att klaga på? Inte mycket. Jag är ingen vän av överdrivet kursiverande som mer kan störa ögat än tillföra något för läsningen och den här texten tangerar den gränsen.

Hennes debut för vuxna, framtidsdystopin ”En annan gryning”, handlar om ett Sverige där populistiskt främlingshat tagit över makten och en del av det samhällsengagemanget finns också med i ”Staden”. Det finns i betydligt mindre utsträckning i Arvtagaren som mer handlar om mänskliga relationer och där författaren tar god hjälp av sina psykologstudier.

Det fungerar fantastiskt bra, men jag skulle gärna se en återkomst av en del av samhällsengagemanget i kommande böcker, tror det fungerar som ett bra bränsle, en eldfängd energi, för Camilla Stens berättande.

En avslutande detalj som fick mig att le brett. I genomletandet av garderober hittar Eleanor en exklusiv klänning som Vivianne lämnat där för 40 år sedan. Den sensuella beskrivningen av denna snäva aftonklänning i djuprött råsiden berättar tydligt att detta är ett plagg som Camilla Sten gärna skulle bära själv.

En succé som ”Staden” kan förlama vilken författare som helst i arbetet med en uppföljare. Med det gäller inte för Camilla Sten som fullkomligt orädd bara blir bättre. Läs henne!

Anders Kapp, gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner, det finns för närvarande cirka 270 titlar att läsa om!

Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Fadern, Dottern och Modern

Mattias Edvardsson
En helt vanlig familj
(Forum)

Mitt vanliga problem: Hur mycket ska avslöjas om innehållet när man recenserar en deckare? Mitt återkommande svar: Så lite som möjligt.

Jo, en sak – en fråga som ställs i romanen, ligger under och grundlägger hela berättelsen – kan jag ”avslöja”, eftersom detta ändå inte avslöjar något om intrigen. Nämligen frågan om sanning kontra lögn, hur de kan påverka ens eget och andras liv.

Förbättras livet av en sanning? Försämras livet av en lögn?

Romanen ”En helt vanlig familj” handlar, som titeln säger, om en helt vanlig familj. Mannen i familjen, Adam, är präst. Kvinnan, Ulrika, är jurist. Deras dotter, Stella, är 19 år, har gått ut gymnasiet och är timanställd på H&M för att spara pengar till sin Asienresa. Familjen bor i Lund.

Det som händer – ja, redan hänt i prologen, berättad av pappan – är att dottern Stella först häktats och nu också åtalats. Rättegång pågår och pappa Adam ska vittna. Men varför har Stella åtalats? Det gäller något hemskt, det får räcka.

Sen börjar både en rekapitulation av vad som redan hänt och en berättelse om det som händer, just nu, i ögonblicket. Mattias Edvardsson får faktiskt ihop detta riktigt bra, så länge pappan är jag-berättare.

Det börjar med pappan, med Fadern.

Adams jag-berättelse skapar en märkligt tät och nervig stämning; dallrande, pådrivande. Riktigt skicklig skrivet, som sagt. Upprepar, det där att skriva i både förfluten tid och nutid liksom på samma gång, det är inte lätt.

Länge tänker jag att det här måste ju vara en av årets bästa svenska deckare!

Men så – efter en herrans massa kapitel, närmare bestämt 43 stycken – överges pappan och författaren överlåter jag-ordet till Dottern. Då börjar alltså hon att i jag-form både rekapitulera det som hänt och berätta i nutid.

Den stämning som var, den som lagts så väl och bra av pappan, den bryts av. Och romanen börjar om, från grunden. Och dessutom lite tafatt i ett antal kapitel, alldeles för mycket referat och alldeles för lite gestaltning.

Fast det tar sig, igen, visst tar det sig. För dotterns jag-berättande fortsätter ända till och med kapitel 85, då det är dags för Modern att ta vid. Och stämningen går ner än en gång  och måste byggas upp på nytt igen.

Efter kapitel 112 avslutas sen alltsammans med en epilog, där dottern återkommer.

I teorin är det ju en snygg musikalisk komposition – men i praktiken, hur ska den författare vara beskaffad som klarar av detta? Hur enastående skicklig måste inte en sådan författare vara? Inte minst stilistiskt, så att varje jag-person får sin egen ton, sin stämning, sin stilistik.

Det är synd, tycker jag. Det är trist. För den helt vanliga familj som skildras är verkligen ”en helt vanlig familj” eller snarare en helt vanlig medelklassfamilj. Hur möttes maken och hustrun, deras liv tillsammans, pappan och dottern, mamman och dottern, dottern med sitt nya tonårsliv. Igenkänningsfaktorn hos många läsare måste vara över 100 procent.

Och så inträffar en händelse – eller två, eller tre – som kan spräcka ”en helt vanlig familj”, få varje familjemedlem att spricka så att hela familjen krackelerar.

Och just därför, så synd att Mattias Edvardssons nya deckare – en thriller, snarast, en psykologisk eller mänsklig thriller eller just familjethriller – inte riktigt fungerar.

Inte alls dåligt, ”En helt vanlig familj” har blivit en deckare klart över det ordinära – men tyvärr inte den fantastiska deckare, thriller och kriminalroman som de första 43 kapitlen lovade.

Bengt Eriksson