Sherlock Holmes bland vikingar

För inte många år sen alls fanns knappt några svenska historiska deckare. Minns jag inte fel (redaktören börjar bli så gammal att han har rätt att tappa minnet) funderade till och med deckartidskriften Jury på att instifta ett historiskt deckarpris för att uppmuntra svenska deckarförfattare att skriva historiskt.

(Fick kolla upp och jodå. Inte bara en tanke utan Jury instiftade deckarpriset ”Flintyxan”, som dock blev kortvarigt.)

Idag har historiskt krimi / historiska deckare blivit en subgenre och gren, om än inte så stor och verkligen inte färdigutvuxen, bland andra på det stora svenska deckarträdet. Men när det nu skrivs nya historiska deckare ska inte heller den svenska historiska deckarens historia (haha) glömmas bort.

Som den här novellsamlingen med noveller / berättelser som hänger så tätt ihop att de sammantagna och färdiglästa blir en roman.

***

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

gardar-gåtlösaren

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014

Vikingarnas Sherlock Holmes

Bertil Falk
Gardar Gåtlösaren
(Förlaget Orda)

gardar-gåtlösaren

Gardar, son till Varin, son till Erik, son till Styr, är skald och berättare, mästare på runinskrifter, slängd i magi och allmänt kunskapsdiger. Som om inte allt detta skulle räcka så är han dessutom skicklig på att lösa gåtor – som ett slags privatdetektiv för tusen år sen.

Han kallas Gardar Gåtlösaren och bor i danska Skåne, närmare bestämt i byn Alevi. Om honom har Bertil Falk skrivit tio noveller som getts ut i en vikingadeckare med just titeln ”Gardar Gåtlösaren”. Novellerna är placerade i tidsordning, följande novell tar vid där den förra slutade, så att de tillsammans blir nästan som en roman.

Ryktet om Gardars förmåga att lösa gåtor har spridit sig vida omkring.

Uppdragen för honom såväl till bonden på Ullergård strax bortom skogen som till staden Birka i Mälaren och över de stora haven till Konstantinopel (eller Miklagård). Gåtorna gäller allt från djur som dödas nattetid (kan det vara grannbonden?) till ett seriemordfall (kungens hirdmän mördas, en efter en) och falska mynt (ett uppdrag från självaste kejsaren i Konstantinopel).

Bertil Falk berättar sakligt och lite torrt, snarast refererar. Han beskriver hur människor bodde, vad de åt, var de sov om natten, deras liv och älskog (inklusive homosexualitet). Han skildrar också det kommande skiftet mellan asatro och kristendom.

Den sakliga tonen ger en extra känsla av autenticitet. Fast jag vet förstås inte om det stämmer, att Bertil Falk skrivit en så att säga autentisk vikingadeckare, men jag lät ett par historiskt kunniga akademiker provläsa några sidor. De nickade förtjust och gav godkänt.

Vikinganovellsamlingen/romanen ”Gardar Gåtlösaren” är en av de mest speciella svenska deckare jag läst. En deckare för finsmakare och konnässörer – och även sherlockianer kan nog uppskatta vikingatidens Sherlock Holmes (fast Gardar är betydligt mer begiven på kvinnor).

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 2014

Brott, Skuld och snart Straff

Jag har recenserat den nyaste novellsamlingen av Ferdinand von Schirach, ”Straff” (Lindelöws förlag), till Gota Medias tidningar. Bör ligga ute nu i Borås Tidning, Smålandsposten, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda med flera tidningar och framöver kommer recensionen här också.

Jag recenserade också hans bägge föregående novellsamlingar (eller om det är autentiska noteringar?) ”Brott” och ”Skuld”. Så här skrev jag då…

***

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

Bengt Eriksson
Publicerat i LO Tidningen, numera Arbetet, 2011