Kamilla Oresvärd skriver vidare

För ett tag sen meddelade Kamilla Oresvärd att hon slutat sitt dagliga arbete och blivit författare på heltid. Nu meddelas det att hon lämnat det mindre förlaget Bokfabriken och istället ska skriva en ny deckarserie för det stora förlaget Norstedts.

Uppgifterna kan hänga ihop. Ja, lite förvånar det i alla fall mig att det tycks bli allt mer vanligt att svenska författare byter förlag nästan lite som fotbollsspelare. Köps eller lockas de över? Eller tröttnar författarna på sina förlag och söker grönare skogar?

Och det kan väl vara motsatt också – att förlag numera dumpar en författare vars böcker slutat sälja så mycket som förlaget önskar och förväntar sig?

Vet inte. Någon gång ska jag forska i det här. Men visst var det  tidigare mer så att förlag och författare betraktade varandra som gemensamt ett team, författarna var mer trogna sina förlag och förlagen värnade mer om sina författare?

Eller också är det jag som pratar väder utan att veta. Rätta och informera mig gärna, om du vet mer.

Kamilla Oresvärd, för att återgå till henne, är väl värd all framgång. Det gick snabbt för Oresvärd, blott sex år, att bli en av Sveriges främsta och nog också mest framgångsrika deckarförfattare.

Hon har sju titlar i två deckarserier bakom sig: den första med Stina Seger, kriminalkommissarie i Göteborg, och den andra med Mona Schiller, en före detta domare som flyttat hem till Vargön utanför Vänersborg.

Nu flyttar hon från förlaget Bokfabriken i Malmö till Norstedts / Storytel i Stockholm för att börja skriva på en ny, alltså sin tredje deckarserie.

Jag minns när jag första gången recenserade Kamilla Oresvärd. Det var redan vid debuten med ”Minnesbäraren”, hennes första Göteborgsdeckare och då hade hon ännu inte kontrakt med, som vissa brukar säga, ett riktigt förlag. ”Minnesbäraren” gav hon ut på hybdridförlaget Hoi.

Min recension var inte översvallande men mycket positiv. Jag skrev att hon redan kunde jämföras med etablerade och kända deckarförfattare. Och nej, jag menar inte att malla mig över att jag ”upptäckte” henne så tidigt. Däremot kan nog hennes framgång tas som ett bevis på att jag sköter mitt jobb.

Detta är en av recensentens och kritikerns viktigaste uppgift: vara nyfiken på det okända och nya, recensera debutförfattare redan vid just debuten och våga recensera dem efter förtjänst. Varken hylla för mycket eller skriva ner för mycket, läsa med öppna ögon och skriva exakt vad man tycker i recensionen.

Tyvärr upplever jag att många recensenter och kritiker inom alla ämnen och områden kan vara lite rädda för det: inte vilja = våga tycka själv och först innan någon och helst flera andra redan tyckt samma sak. Liksom godkänt tyckandet. En recensent måste våga göra bort sig men också vara så kunnig i sitt ämne att hen inte gör bort sig för många gånger och för mycket.

 Dessutom, vilket är en av mina käpphästar som recensent: de – vi – kan inte nöja oss med att läsa förlagsutgivna böcker utan måste sticka in näsan också bland de egen- och hybridutgivna. För just där kan framtidens författare finnas.

Kamilla Oresvärd önskas som sagt all framgång också i fortsättningen. Och om jag får ha en personlig önskan: återkom gärna till Göteborg i den nya deckareserie. Oresvärds skildringar av Göteborg gillar jag kom.

Letade reda på min recension av hennes debutdeckare ”Minnesbäraren”, så här skrev jag…

***

Kamilla Oresvärd

Minnesbäraren

(Hoi)

Kamilla Oresvärds polisroman ”Minnesbäraren” håller imponerande hög klass. Redan vid debuten tål hon att jämföras med etablerade svenska deckarnamn. 

Inte så annorlunda utan Oresvärd använder det gängse sättet att skriva en polisroman. Fast hon gör det extra bra, med alla nödvändiga ingredienser på rätta ställen.

”Minnesbäraren” som den såg ut vid utgivningen på hybridförlaget Hoi.

Hennes kommissarie – en kvinna förstås – heter Stina Seger.

​Miljön är Göteborg.

Det ena kriminalspåret börjar i Örgryte, där ett gammalt lik hittas nedgrävt. Det andra med att en man rymmer från en rättspsykiatrisk anstalt.

Spåren knyts ihop, historiskt och idag. Resultatet blir en krock mellan olika tiders människosyn.

​Tyvärr är också slutet gängse. Alldeles för mycket action! Berättelsen förlorar i trovärdighet.

Men även detta har ju Oresvärd gemensamt med kända deckarförfattare.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar 2015

Sammanfattning av 2019 års utgivning av deckare och annan krimi, svensk och översatt

Några avslutande ord om 2019 års deckar- och annan krimiutgivning, sen får det bli dags för år 2020…

Bör kanske betorna att detta är Deckarloggredaktionens syn på deckare och annan krimi, slutsatserna behöver ju inte vara generella. Men lite att fundera på kan det nog vara ändå, eller?

Till exempel att de kvinnliga deckarförfattarna dominerar. Jag gick igenom Deckarloggs årsbästalistor för översatta och svenska deckare/krimi samt listan med årets svenska debutanter och kvinnorna dominerar stort.

Redan på årsbästalistan för översatta deckare/krimi finns fler kvinnliga än manliga författare och när sen också de svenska listorna tillkommer – då blir dominansen total. Böcker av nästan dubbelt så många kvinnor som män har – sammanlagt – kommit med på listorna.

Bengt långsmal

Foto: Birgitta Olsson

Vad säger detta om deckarutgivningen utomlands? Vad säger det om deckarutgivningen i Sverige? Allt fler kvinnor skriver deckare och allt fler kvinnor skriver allt bättre deckare. Är det så? Stämmer det också med din uppfattning?

Det andra som är värt att notera är vilka svenska förlag som gett ut de bästa romaner/titlarna, översatta till som på svenska. Dominerar något förlag? Nej, faktiskt inte. Så de stora förlagen, så att säga, slår inte de små med att ge ut bra deckare/krimi?

Nej, inte nu längre. Intressant och lite förvånande, tycker Deckarlogg. Att det åtminstone på Deckarloggs årsbästalistor finns stora förlag, mellanstora och små, till och med hybrid- och egna förlag. Pekar också detta in i framtiden – att bra deckare/krimi kan hittas var som helst? På alla sorters förlag. Det ställer i så fall vissa krav på bokhandlar, marknadsföring och distribution.

Här följer alla förlag – njut! – som placerat sig på Deckarloggs årsbästalistor, i noteringsordning: Norstedts, Modernista, Forum, Bazar, Southside Stories, Piratförlaget, Albert Bonniers, Bonnier Panache, Ersatz, Polaris, Lind & Co, Visto, Bokfabriken, XIV Förlag, BoD, None, LB Förlag, W&W och Ordfront. (Hoppas jag inte missat något förlag.)

Genrer, alltså undergenrer? Vad gäller detta vill jag nog inte ens ge mig in och försöka dra nån slutsats. Annat än att bra deckare kan skrivas i varje undergenre och att det – just nu – skrivs och ges ut bra deckare i de flesta undergenrer.

Till sist en förhoppning inför 2020 års utgivning av deckare och krimi – en förhoppning om bokomslagen. Men sluta nu att göra identiska deckaromslag! Jag blir tokig om jag får se ännu en ung Shutterstockkvinna som på tusen deckaromslag står med ryggen mot mig och betraktar något vad det nu är långt framför sig.

Tusen deckar/krimiromaner med ”samma” omslag – som om alla dessa deckare har samma handling. När utgivningen är betydligt mer varierad och personlig än så. Hur kan det vara en bra idé för att locka läsare?

Bengt Eriksson