Isländsk litteratur: naturnära och dramatisk

Det blev och fortsätter att vara en isländsk påsk för mig.

Nya albumet med svensknorska folkmusiktrion Groupa, ”Kind of Folk, Vol 3: Island” (All Ice), spelar mest hela tiden i mina öron. Tillsammans med tre isländska musiker/artister har Groupa den här gången – efter Sverige och Norge – utforskat Islands musiktraditioner. För en som besökt Island blir det som ett soundtrack till öns landskap och natur.

Jag har också skyndat mig igenom – kunde inte sluta läsa! – tredje delen, ”Dimma” (Modernista; övers: Arvid Nordh), av islänningen Ragnar Jónassons deckarserie om Hilda Hermansdóttir, polis och kvinna på Island. Suveränt skrivet och berättat. Pusselaktigt á la lite men ändå något av Agatha Christie fast på Island, högst isländskt är det. Instämmer helt med Samuel Karlsson i hans recension av ”Dimma”, publicerad här på Deckarlogg i förra veckan.

Karason Stormfåglar_framsida-2Och sen blev det äntligen dags för Einar Kárasons kortroman ”Stormfåglar” (Thorén & Lindskog; övers: John Swedenmark). Borde ha gjort det tidigare men ibland blir tyvärr böcker liggande.

Einar Kárason har skrivit en dramatisk men ändå betraktande roman om en katastrof med både olyckligt, för somliga, och mer lycklig eller turligt, för andra. Jag har än så länge inte läst så mycket isländsk litteratur att jag borde våga att uttala något säkert om hur den isländska litteraturen är. Å andra är det ju just nu och då, när man är så att säga halvkunnig, som man vågar göra sånt.

Det finns alltid något mörkt i isländsk litteratur. Den går alltid att benämna ”noir”, behöver inte vara kriminellt eller deckaraktigt för det. Det finns också – och alltid – ett nära förhållande till naturen och dess starka, obevekliga krafter. Dem kan man inte – eller nästan inte – rå på, dem går det inte att beveka. Naturen bestämmer över människan; inte människan över naturen.

Kortromanen ”Stormfåglar” är ett tydligt exempel. Einar Kárason skildrar fisketrålaren Måsen med trettiotvå man ombord och fullastad med kungsfisk. Det är vintern 1959, en våldsam storm blåser upp och kylan ligger på, trålaren blir infryst i isen, ja, hela fartyget fryser till is och blir så tungt att det håller på att sjunka. Allt säger allt som går att uppbåda ombord måste användas i ett desperat försök att knacka bort isen.

Karason Foto Gass

Einar Kárason. Foto: Gass

Måsen är inte det enda fiskefartyget till havs, på bankarna vid Newfoundland, Måsbanken kallad, där finns fler trålare. Det kommer att gå bättre för vissa, sämre för ett annat. För fiskarna på varje fartyg gäller det att hjälpa sig själva, klara sig själv, de har ingen möjlighet att också hjälpa andra fartyg i nöd.

Egentligen tycker jag att ”Stormfåglar” är en kollektivroman, som skildrar samtliga på en och samma gång; trots att många förblir anonyma, de saknar namn. Men den unge Lasarus finns ändå i centrum, oerfaren till sjöss vill han visa att han duger till.

Författaren Einar skildrar händelserna med långa, långsamma meningar som egentligen inte alls passar för att skapa dramatik – ändå passar meningarna exakt. Hans sätt att skriva befinner sig på samma gång mitt i dramatiken och en bit ifrån, med och vid sidan om, deltagande och betraktande.

Som om berättaren var med ombord men vill hålla sina upplevelser ifrån sig. Är händelsen autentisk? Den kan vara det. ”Stormfåglar” blir dessutom en mycket större och än djupare berättelse. Om livet, kort sagt. Hur islänningars liv varit och är. Hur det fortfarande är att leva så nära något så dramatiskt och oförutsägbart som naturen. Hur det är att vara islänning.

Jo, den isländska litteraturen är egen och annorlunda; lyrik som romaner, deckare som annan skönlitteratur. Den är mörk och våldsam, som noir, som krimi utan att vara krimi.

Bengt Eriksson

 

Tornedalen, en liten kugge i världspolitikens hjul

Tove Alsterdal
I tystnaden begravd
(Lind & Co)

Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

Alsterdal I tystnaden begravdI debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, ”I tystnaden begravd” (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Foto Tove AlsterdalDet första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

Tove Alsterdal på danska krimimessen i Horsens. Foto: Birgitta Olsson

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

”I tystnaden begravd” rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja, nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson
Publicerad i LO-Tidningen/Arbetet 2012