En minor classic om Dylan

Igår kom det upp ett facebook-minne som jag delade på nytt – ett minne av och om den här boken: Sara Danius korta men intensiva text om Bob Dylan.

Och det visade sig att flera vänner på facebook tog mitt minne som ett tips. De hade inte upptäckt boken förut eller så påmindes de om den.

Och ni vet ju att Deckarlogg, även om grunden för loggen är deckare och annan krimi, kan handla om nära nog vad som helst, så jag letade fram en recension jag skrev när boken kom.

Varsågoda! Gillar man Dylan så är det en riktigt bra liten bok. Gillade man Sara Danius så är boken lika bra, fyndig och välskriven som allt hon skrev.

Hon var sig själv.

Liksom Dylan är.

***  

Sara Danius
Om Bob Dylan
(Bonniers)

Den då ständige sekreteraren Sara Danius lilla bok ”Om Bob Dylan” publicerades först av Svenska Akademien för internt bruk och till Akademiens vänner och bekanta.

Många svenska dylanologer försökte få tag på ett exemplar, vissa lyckades och andra inte. Nu finns boken utgiven och tillgänglig också för allmänheten.

”Om Bob Dylan” är ett exempel på att en bok kan vara bra just för att den inte är riktigt bra.

Snabbskriven, känns det som, skriven lite med vänster hand, bredvid det andra som måste göras. Eller typ ett fanzine.

Sara Danius byter mellan olika jag, från sida till sida, ibland mellan stycken och meningar: ungt fan, akademiledamot, litteraturvetare, kulturjournalist…

Hon beskriver sin och Svenska Akademiens väntan på Bob Dylan. Ska han ta emot Nobelpriset i litteratur? Kommer han till prisutdelningen?

Inte minst väntar hon och övriga ledamöter på att – äntligen – få träffa Dylan (det ska ske i samband med hans konsert i Stockholm).

En sååå beundrande Sara skildrar hur han, plötsligt, liksom omärkligt, uppenbarar sig. Typ en novell ur verkligheten; ”a minor classic”.

Bengt Eriksson
Rec i Hifi & Musik 2018

Amen sluta och gnäll på Oates!

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Det där att muttra över Joyce Carol Oates… Vad är det för mening med det?

Kritisera henne för att hon skriver alltför långa böcker med alltför många utvikningar och alltför mycket utfyllnad. Eller att hon skriver alltför korta böcker där personteckningen blir alltför tunn. Eller hur hon skriver: alltför många kursiveringar och parentes på parentes.

Och så vidare. Vad är vitsen med det?

Det är ju så hon skriver. Ta det eller låt bli. Att skriva att man = recensenterna i vår tids nya bemärkelse, från kultursidornas recensioner till kommentarer på facebook, inte gillar en bok, att den inte var nåt för mig. Det är en sak. Men att liksom både allmänt och direkt kritisera Oates. Rikta kritiken – som typ en lärare med en pekpinne – mot Oates.

Amen sluta! Hon skriver inte på något annat sätt för det. Läs eller låt bli, som sagt. Hon skriver så här, oavsett om det är en roman, en novell eller en dikt, för hon är också poet, en essä eller en teaterpjäs. (och nog mer ändå). Hon skriver som hon vill.

Nu senast har Joyce Carol Oates återigen skrivit en alltför lång roman. Tycker vissa, alltså. Jag läser blott och tar till mig det hon skriver. Det är vad jag gör. Det känns till och med onödigt att betygsätta, det är ju uppenbart att hon bara skriver det hon vill och inte bara det ens utan det hon måste.

Och det hon måste är att skildra USA, beskriva Amerika, landet och kontinenten där hon lever, där hon föddes och växte upp. Detta Amerika. Detta USA. Romanen ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” är så tjock och läslång, och snacka om skrivlång, 863 sidor på svenska (och ännu fler sidor i original), för att de handlar om USA, hela USA.

För att USA är så stort och långt och mycket och tjockt och… Romanens speciella titel är hämtad från en dikt av Walt Whitman. Bara det, en av USA:s litterära grundstenar. Redan det säger och förklarar när, var & hur om Joyce Carol Oates nya roman. Det amerikanska; från grunden; ur grunden; under grunden. Romanen är dessutom tillägnad ”minnet av” Charlie Gross, hennes andra make.

Hon väver in sig själv också i den nya romanen. Det gör hon väl alltid, mer och mindre, men här känns hon, hon själv, extra stark eller svag i romanen. Undrar om inte detta är romanens faktiska centrum, hon själv. Behovet av att skriva in sig själv och skriva av sig. Ensamheten. Plötsligt bli ensam. Maken dör. Men som av ett under hitta en ny man, få liv igen i – ur – ensamheten.

Därför undrar jag på allra sista 862:a sidan, om romanen inte blev alltför kort. Ändå. Ah, det får du fundera på själv när du kommer dit, om du kommer dit. Romanen utgör för övrigt en fortsättning på den eviga romansvit som Oates skriver – ännu en del av hennes eviga roman om just Amerika, den tar aldrig slut, omöjligt att skriva tillräckligt mycket om USA, detta land, detta Oates-land går inte att förstå sig på och beskriva hur många sidor hon än skriver.

Hur djupt ner hon än gräver. I grunden. I historien. I människorna. I politiken och samhället. I allt. Den här gången, som många andra gånger, utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Romanen utspelar sig dessutom i Oates-landet vad gäller miljön, den del av USA som Joyce Carol Oates kommer ifrån, där hon växte upp, nordvästra USA. ”Whitey”, som han ju nästan översymboliskt kallas, det är den 18 oktober 2012, det fullständiga namnet John Earle McClaren, han har varit borgmästare, är nu en framgångsrik företagare.

Han på väg hem i bilen efter ett styrelsemöte i staden Hammonds folkbibliotek då han får syn på ett par poliser som misshandlar, grovt misshandlar, en man med asiatiskt utseende. Han stannar och går ur bilen för att försöka stoppa misshandeln. Då blir istället Whitey angripen av de bägge poliserna och skjuten med elpistoler. Det utlöser en stroke.

Det har väl reda framgått att Whitey kommer att avlida. Hans hustru, Jessalyn, kommer att bli änka. (Och poliserna, vad händer med dem? Hur förklarade de att en vit man i 60-årsåldern, stadens före detta borgmästare, nu ligger på sjukhuset och kan dö?) Det ska också visa sig att den misshandlade asiatiske mannen heter Azim Murthy, barnläkare med rötter från Indien.

Joyce Carol Oates skildrar familjen McLaren och dess sönderfall. Så som USA faller sönder så faller familjen sönder. Utifrån en plötslig händelse, som blottade gapen och mellanrummen, de bråda djupen. USA som en stor familj, beroende av varann, liksom familjen McClaren. Hon skildrar hur hustrun Jessalyn förändras, faller sönder och omskapar sig.  

Hur barnen – Thom, äldst, arvtagare till pappan, verksam inom familjekoncernen; Beverly, äldsta dottern, före detta skönhetsdrottning, nu något överviktig och något alkoholiserad, välbärgad, hennes make tjänar bra på banken; den andra dottern, Lorene, doktor i pedagogisk psykologi och  fruktad rektor på Hammonds high school; den yngste sonen, Virgil, en annan sort, inte pappas älsklingsson, konstnär med skrotskulpturer (som blivit rätt populära); familjens lillasyster, Sophia, doktorand i mikrobiologi, för närvarande forskningsassistent på ett institut där hon hanterar djurförsök – alla dessa, barnen, hur de reagerar skildrar också Oates.

Hur även de förändras, hur familjen McClaren förändras när familjefadern inte längre finns. Hon skildrar dem, var och en, än mer och än mindre. Som en muntlig berättare nästan, som om berättelsen bara kommer, springer fram ur henne. Det som bör vara med är med. Det som hon inte tycker är så viktigt, inte kommer på eller bara glömde är inte heller med.

Hon ger mig den här bilden. Jag sitter på ett café, ett fullsatt café, det är folk vid alla bord när en kvinna kommer in. Hon frågar, får hon sätta sig här, mitt emot mig, vid mitt bord. Javisst, svarar jag. Hon hämtar kaffe och vad hon nu hämtar och slår sig ner. Tar en klunk och börjar berättar, en historia, om sig själv, om världen, om vadsomhelst, och sen kan hon inte sluta. Hon bara pratar och pratar. Typ så – så skriver och berättar Joyce Carol Oates.

Det är en skildring av en familj som blir en skildring av USA: av rasismens USA som även drabbar USA:s vita. De hänger ihop med dem. dem hänger ihop med den, allt hänger ihop med allt. Hur USA:s vita invånare reagerar när familje- och landsfadern är borta. Som när Donald Trump röstades bort som president och ersattes av vem? Av vad?  Att USA:s är ett så stort land att det är beroende av en president som håller ihop det.  Att McClaren är – var – en så stor familj att den höll ihop så länge det fanns ett överhuvud, en familjefar, som höll ihop den.

Nu rämnar familjen, person för person. Och när mamman sen också träffar en ny man, som dessutom är – kuban!

Joyce Carol Oates berättar alltså om allt detta på 862 sidor med många kursiverade meningar. Ibland kan hon också laborera med parenteser på sitt mest udda sätt: tre parenteser efter varann och med en extra fjärde parentes inuti den sista!

Åkej, jag förstår, i viss mån, att vissa läsare reagerar och inte riktigt klarar av det här, klarar av Oates sätt att skriva, skildra och berätta. Hur hon liksom griper in i sitt eget berättandet med kursiverade, ännu mer egna, senare, kommentarer. Till och med kan jag förstå att vissa tycker det blir svårläst. Men gnäll inte på Oates för det! Hon rår inte för det. Hon bara skriver som hon vill och kan och måste skriva. Att kritisera henne är det ingen mening med. Utan läs, om du vill. Läs inte, om du inte vill.

Bara så. Jag snabbläste Joyce Carol Oates roman ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna”. Det ska man inte. Det här är en bok att läsa som man läser poesi: långsamt, smutta på meningar, läs om en mening, ännu en gång. Långsamt, sakta, stilla. Men det tar ju ett år! Ja, minst. Låt det ta ett år. Så ska jag läsa om romanen vid tid och tillfälle. Sååå långsamt. Förresten nu äntligen i år har det blivit dags för Joyce Carol Oates att få Nobelpriset, för det har jag hört viskas…

Bengt Eriksson

Deckarloggfredag: Izzy och hans dotter, Philomène och hennes pappa

Jag skriver, med anledning av följande nyutgivna självbiografiska bok, en krönika till nästa nummer av Hifi & Musik om Israel Goodman Young (1928-2019), kallad Izzy. Om hans folklore Center i New Yock och hans Folklore Centrum i Stockholm.

Mer om detta i det kommande numret av Hifi & Musik. Fast jag tänkte, jag tar och lyfter ut de formuleringarna, än så länge preliminära, orden kan komma att ändra sig, som inleder krönikan och handlar just om boken, hans dotters bok. Så här börjar jag:

Så sorgligt men så ömt. Och så kärleksfullt. Det var mina tankar vid läsningen av Philomène Grandins bok ”Glöm allt men inte mig” (Albert Bonniers) om sig och sin pappa.

Sen följer krönikan som avslutas med mer om boken:

 ”Glöm allt men inte mig” är en tunn bok till sidantalet men en tung bok till innehållet. Philomène Grandin skriver så flyende lätt också att läsaren inte märker hur boken drabbar förrän den gjort det.

Hon lyckas få med både den offentlige Izzy Young och den private, pappan. Hon beskriver hans ilska när folk  efter Bob Dylans årliga konsert i Stockholm frågar om Izzy fick träffa honom den här gången då och längst upp i åldern kunde han skälla ut oss igen för att vi inte bryr oss om vår svenska musik. Medan han andra dagar var vänligheten själv och höll hov för journalist efter journalist, till exempel när Dylan fått Nobelpriset.

Första kapitlet skildrar just den dagen 2016. Så många strömmar till Folklore Centrum att grannarna ser till att besökarna står i kö utanför butiken. När Philomène kommer dit visar hon direkt att hon är pappas flicka. En påstridig kvinna, som visst heter Sara, ringer från Svenska Akademien och vill ha Dylans telefonnummer, ”nu direkt”. Philomène slänger på luren.

Hon beskriver sin uppväxt med Izzy som varannanveckas barn. Efter att Izzy – de – förlorat bostaden på Kochsgatan flyttar pappa och dotter mellan tillfälliga boenden, sover ibland i källaren under Folklore Centrum. När pappa saknar pengar, inte en krona har han, sitter de i Kungsträdgården och väntar på att någon ska komma förbi (det brukar alltid göra det) och ge dem pengar. Hon beskriver hur pappa tar hand om och inte tar hand om sin dotter och hur dottern tar hand om sin allt äldre, allt mer dementa pappa.

Hon skildrar också – så fint – det första mötet med Lars Demian. ”Glöm allt men inte mig” förmedlar ett underbart porträtt av Israel ”Izzy” Goodman Young men är också en bok för alla med en åldrande, dement förälder.

Mycket mer om Izzy Young i krönikan, se nästa nummer av Hifi & Musik.

Bengt Eriksson

Ännu en ondskefull amerikansk roman

Joyce Carol Oates

Jagad

Övers: Sofia Nordin Fischer

(Albert Bonniers förlag)

På torsdag utses årets Nobelpristagare i litteratur. Således kan det vara dags att tänka på Joyce Carol Oates igen. Det gör jag ju för den delen även andra gånger på året men frågan är nu och ju: Ska hon få Nobelpriset i år, då?

Jag tror det är kört för Oates. (Själv har jag tröttnat på att upprepa hennes namn vartenda år och önska henne det välförtjänta Nobelpriset så nu har Anne Carson tagit över som min kandidat, såväl för hennes tolkningar av Sapfo som egna dikter och essäer.)

Joyce Carol Oates skriver inte heller för att få något Nobelpris – i så fall skulle hon väl skriva fler böcker som ”Blonde” och inte sånt som ”Jagad”, på svenska i år.

”Jagad” är en, så får man kalla den, thriller på blott drygt 200 sidor. (Är den så lång ens, den känns ju ännu kortare?) Och nog skriven för att hon måste, inte för Svenska Akademien och fina recensenter eller kanske inte heller för läsarna utan som egenterapi.

För att hon, just, måste.

I Sverige har ”Jagad” fått njugga recensioner. I USA var det mer blandat, både upp och ner. Där – men inte här – recenserades ”Jagad” av såväl deckar- som, låt säga, litterära kritiker. Som en av de amerikanske kritikerna uttryckte det, på ett ungefär: ”Den här boken kommer att uppskattas av hennes deckarläsare men inte så mycket av hennes litterära läsare.”

”Jagad” är alltså en thriller men en litterär och experimentell thriller till språk och berättande. Joyce Carol Oates kan säkert göra läsare galna (tänk på hur vissa läsare tagit emot Karin Smirnoff) med sitt språk; i denna bok det evinnerliga parenteserna.

Vem kan räkna alla parenteser, både mitt i meningarna och som självständiga meningar. Rekordet är dubbel-  ja, trippelparenteserna. (Hon kan sätta två parenteser efter varann!) (Dessutom kan hon i den andra (av dessa parenteser) göra ännu en, tredje parentes – inuti den andra parentesen.)

Trippelparenteser. Pust och puh.

Joyce Carol Oates. Foto: Dustin Cohen

Men det hindrar mig inte att läsa henne. Det får mig istället att undra: Varför? Hon måste ju ha ett syfte, om så bara att hon fogar in hugskott som hon plötsligt kommer att tänka på och vill ha med. Vilket dessutom leder till frågan, hur hon författar. Snabbt eller noggrant, många omskrivningar och tillruffningar, så att det verkar snabbskrivet.    

”Jagad” är en kameleontisk bok, där berättandet sker ut- och inifrån (minst) fyra personer: Abby, egentligen  Miriam, huvud-huvudpersonen; Willem, hennes make, helt nyligen, igår, gifte de; hennes pappa Lew, hemkommen veteran från Irakkriget; hennes mamma Nicola, universitetsprofessor som ångrar att hon gifte sig.  

Eller kanske i en annan ordning, kanske någon/något mer  som för berättande bakåt och framåt också…

Abby/Miriam har en återkommande mardröm om skelett, mänskliga ske-lett i gräset. Hon åker buss till jobbet dagen efter bröllopet (och bröllopsnatten), Willem och Abby har ännu inte råd med någon smekmånad, och stiger av bussen (för att hon känner att hon måste) någon hållplats tidigare än hon skulle, stiger av bussen och blir påkörd.

Abby hamnar på sjukhus. Ska hon vakna och hur ska hon vakna? Willem, djupt religiös, är hos henne på sjukhuset. Samtidigt som han försöker ta reda på vem hans unga hustru egentligen är, varför hon skriker i natten. Berättelsen förflyttas till samhället Chautauqua Falls, New York där Miriam/Abby växte upp, blev det hon blivit.

Berättelsen flyttar till och in i Nicola och Lew Hayman, alltså hennes föräldrar. Det går nu att ana vart jag och romanen ska komma. Oates har skrivit ännu en berättelse om ondskans USA, hur detta land formar människor, landets krig som förstör människor, själva det amerikanska sättet att leva och vara som omformar människor, gör dem arga och onda och utsätter andra ondska…

Och hur alla amerikaner omfattas och påverkas av detta, att livet i USA liksom föder och pånyttföder sig, finns där inget slut, ingen återvändo?

Jag tror detta är Joyce Carol Oates budskap, till sig själv och andra amerikaner, till oss och alla, det är hennes förtvivlade rop i roman efter roman. Att hon orkar. Men det är väl det hon måste, hon måste orka för att orka.

”Jagad” är också (trots allt detta) en solidarisk roman, ingen anklagande utan en inlevande roman. Och en bra roman: en experimentell, psykologisk djupgrävande, litterär thriller. Tycker jag! Sen får andra svenska recensenter ha varit hur njugga de vill.

Bengt Eriksson

Mordförsök på Einstein i Göteborg!

Marie Hermanson
Den stora utställningen
(Albert Bonniers)

Marie Hermanson brukar skriva romaner över gränserna mellan realism, fantasy och krimi. Golvet gungar och verkligheten svindlar när man läser, gång på gång i en och samma roman. Så har det i alla fall varit för mig.

Och egentligen blandar hon väl dessa ingredienser – det realisiska, det fantastiska och det kriminella – också i sin nya roman ”Den stora utställningen”. Ändå är det en annan sorts roman med låt säga mer av realism, verklighet och vardag.

En historisk kriminalroman, så skulle romanen också kunna placeras. För här finns en kvinna och en man som blir både ett deckarpar och – mot slutet av berättelsen – dessutom just ett par.

HermansonHon heter Ellen Grönblad och är nitton år, vill så gärna bli journalist och har precis fått sitt första journalistjobb. Det vill säga att Ellen ska vara oavlönad volontär, dock med – och det är viktigt – presskort, på Jubileumsutställningens tidning.

Året är 1923 och Göteborg firar 300-årsjubileum med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg i Göteborg.

Ellen vill också, lika mycket, bli Den Nya Kvinnan: hon som det skrivs om i tidningarna, är konstnär, skådespelare eller journalist, och som dansar natten lång för att ändå stiga upp i tidiga ottan för att arbeta.

Han heter Nils Gunnarsson och är tio år äldre, en ung detektivkonstapel vid Göteborgspolisen och huvudperson i den del av berättelsen som blir en polisroman. Det sker ett mord eller dråp i hastigt, hetsigt mod och flera mordförsök.

Fast den egentliga huvud- eller centralpersonen heter Albert Einstein. Äntligen har Einstein tilldelats Nobelpriset och han ska nu komma till Göteborg för att hålla sitt Nobeltal.

Einstein skildras halvautentiskt eller varför inte fiktivautentiskt. Liksom Paul Weyland, även han – en karismatisk fifflare och skojare, som driver sin antisemitiska kampanj mot Einstein – kommer till Göteborg. Det kan tilläggas – men inte mer än så – att det finns ett dödshot mot Einstein.

I berättelsen förekommer dessutom en annan autentisk person i en extra biroll. Nämligen Kurt Haijby, som vid den här tiden hette Johansson fast han kallar sig Hamilton, och redan då hade inlett sin brottsliga karriär.

Hermanson foto Emelie AsplundJo, också åsnan Bella är autentisk. Henne kunde barnen rida på under Jubileumsutställningen i Göteborg.

Och just detta ord – autentisk – blir nyckelordet för romanen. Det känns som om man läser något nära nog dokumentärt, en autentisk berättelse om – och med – människor i Göteborg, i den nya, framtida staden Göteborg, som nu börjat byggas och ta form.

Foto: Emelie Asplund

Jag känner att jag är där, med Ellen och Nils och Albert, alltså Einstein, den unge åsneskötaren Otto och för den delen Weyland; på redaktionen, i utställningens huvudrestaurang och på danssalongen Rotundan, på Barnens Paradis, utställningens område för barn där åsneskötaren Otto och Bella arbetar, vid strejken i Göteborgs hamn och på polisstationen vid Spannmålsgatan, i faster Idas stora lägenhet på Vasagatan i vilken Ellen är inkvarterad, med Vendela som bor i en lägenhet under fasterns och blir Ellens väninna, på Avenyn med Götaplatsen, det nybyggda Konstmuseet och fontänen, och i Frillesås där Einstein av en anledning stiger av tåget till Göteborg…

Ja, jag är där. Jag är tillsammans med människorna, lär känna dem, allt mer, undan för undan. Lär känna staden, den nyfödda staden med de blandade känslorna av framtidshopp och en viss osäkerhet.

Det är en charmerande roman, mycket underhållande och lite lagom spännande. För här finns också en deckartråd, just liten men smart. ”Den stora utställningen” är en mjukkokt deckare – ja, den bästa feelgooddeckare jag läst på jag minns inte hur länge. En feelgooddeckare på allvar.

Om Marie Hermanson varit en sån författare, i betydelsen en deckarförfattare, men nu är hon inte det, fast o m hon varit det och tänkt sig att skriva en deckarserie, typ en titel om året, så lovar jag att den mjukkokta deckarserien med Ellen och Nils i Göteborg mellan världskrigen skulle ha blivit en JÄTTESUCCÉ.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson