Deckarloggfredag: Abdulrazak Gurnah – en av världens bästa nu levande författare

Deckarlogg har fått förmånen att denna Deckarloggfredag kunna publicera Carsten Palmer Schales essä om Abdulrazak Gurnah, årets Nobelpristagare. Texten skrevs redan i juli (!!!) men refuserades av den nätpublikation som den var tänkt för. Det var ju illa. På Deckarlogg kan ni idag i alla fall läsa Carsten Palmer Schales spännande presentation av en ännu mer spännande men för det flesta okänd författare.

***

Det finns en hel del författare som direkt och indirekt gestaltat kolonialtiden och den nu rådande postkoloniala epoken i Afrika. En klassiker är ju nigerianen Chinua Achebe, en ännu kämpande är kenyanen Ngugi Wa Thiong’o, en mer än aktuell nigerianskan Chimamanda Ngozi Adichie. Och många, många andra (men här i Sverige ofta olästa). Till dessa kan läggas exempelvis Camus och alla vita antiapartheidförfattare. Blixen.

Min favorit just nu är emellertid Gurnah från Tanzania. Rent allmänt bör vi nog ändå läsa mer afrikansk litteratur, och inte minst om just kolonialismens hemska inverkan och hur den ännu idag genomsyrar ett stort antal av kontinentens drygt 50 länder. 

Abdulrazak Gurnah (1948-) skriver på engelska och bor och arbetar sedan länge i England. De mest kända av hans romaner är nog ”Paradise” (1994) och ”By the Sea” (2001).

Från det brittiska förlagets hemsida.

Gurnah är idag professor emeritus och chef för forskarutbildningen på institutionen för engelska vid University of Kent. Hans främsta akademiska intresse är postkolonialt skrivande och diskurser i samband med kolonialism, särskilt när det gäller Afrika, Karibien och Indien.

Han har redigerat två volymer av ”Essays on African Writing”, har publicerat artiklar om ett antal samtida postkoloniala författare, inklusive V. S. Naipaul, Salman Rushdie och Zoë Wicomb. Han är redaktör för ”A Companion to Salman Rushdie” (Cambridge University Press, 2007). Han har fungerat som bidragande redaktör för tidningen Wasafiri sedan 1987. 

Bland ett numera omfattande författarskap skall jag här bara nämna tre favoritromaner. 

”Paradise” (1994, finns på svenska med titeln ”Paradiset”).


I det muslimska östra Afrika under de första åren av detta århundrade, hämtas en pojke, som drömmer underliga drömmar, för att arbeta för sin ”farbror”, en välmående handelsman vid kusten. En av de första sakerna han lär sig är att köpmannen inte är hans farbror: Yusuf har sålts för att betala sin fars skuld. Detta är början på ett hårt liv, men också på ett liv med glimtar av skönhet. Bakom höga murar sköter Yusuf sin herres trädgård, som bevattnas av fyra strömmar. 

Både trädgården och den stora världen utanför den är mystiska. Världen är en bländande, men farlig plats som bara är civiliserad av religion; vildhet lurar under ytan, och i det inre av landet, där de hedniska folken bor. Det berättas om vad som ligger utanför den kända världen: hav som fryser, en mur byggd av jättarna Gog och Magog, det jordiska paradiset med dess eldport. Men här finns också än mer skrämmande figurer. De vill ha allt och verkar obegripliga. De är kända som ”européerna”.

När han är 17 följer Yusuf sin herre ut på en handelsresa. Resan, en handling av hybris, antar episka proportioner när sjukdomar, vilda djur och rovgiriga lokala härskare kräver vägtull. Men när de når det som kommer att vara platsen för expeditionens katastrof, ser Yusuf, drömmaren, de eldiga murarna och det upprörda vattnet som sägs skydda paradiset. Eller kanske paradiset är trädgården han har skött? När han återvänder till trädgården och sin herres hus får han reda på deras olyckliga hemlighet. Den innehåller ett hot mot honom, men den frigör honom också att göra ett desperat val i en riktning som boken subtilt har förberett oss för.

Denna, Abdulrazak Gurnahs fjärde roman, är mångskiktad, våldsam, vacker och surrealistisk. Den innehåller myter, folksagor, biblisk och muslimsk tradition, en stark doft av Conrad – utan en utspädning av realia: kolonialismens ondska. 

”The Last Gift” (2011, finns på svenska med titeln ”Den sista gåvan”).

I inledningsavsnittet, som beskriver huvudpersonen Abbas sammanbrott i detalj, vävs olika berättelser sömlöst in i varandra; men vi lär oss att han tidigare var sjöman, och att han kommer från Indiska oceanens kust i Östafrika.

I ”The Last Gift” avvisas helt och hållet den lösning, eller det brobygge, som har kännetecknat mycket postkolonial litteratur. Maryams växande auktoritet som karaktär innebär en negation av Abbas flyende sätt att berätta. 

”Hon säger att våra barn är här på en konstig plats, och att allt vi har gett dem är förvirrande historier om vilka vi är. Hon tycker att det gör dem osäkra och rädda för sig själva”. Det finns ett starkt behov av grundläggande rötter.

Men boken kan inte på något sätt reduceras till en eller annan position. Alla Gurnahs tidigare romaner, som den här boken delar många komplikationer med, berör invandrarupplevelser på ett eller annat sätt. Mest konfronteras direkt Zanzibars diaspora: den gamla latrinen. 

”Afterlives” (2020, finns ännu inte på svenska).

Fram till nyligen har de flesta samtal om den europeiska koloniala närvaron i Afrika uteslutit Tyskland. Det tyska imperiet, som grundades i slutet av 1800-talet, inkluderade kolonier i dagens Namibia, Kamerun, Togo, delar av Tanzania och Kenya. Det tyska kolonialstyret var brutalt, som koloniala företag var. I ett Afrika, som är känt för sitt förtryck och våld, är det Tyskland som utför det första folkmordet under 1900-talet: utrotningskampanjen 1904 för att dämpa Herero- och Nama-upproret i Namibia. 

I  Östafrika, eller Deutsch-Ostafrika, var Tysklands militära taktik lika dödlig. Abdulrazak Gurnahs vidsträckta, men intima, roman ”Afterlives” avtecknar sig mot bakgrund av dessa grymheter. Men boken inleds med en mild och anspråkslös mening: ”Khalifa var tjugosex år gammal när han träffade köpmannen Amur Biashara.”

Khalifa gifter sig med Biasharas systerdotter, Asha, 1907, då Maji Maji-upproret* är ”i slutändan av dess brutaliteter”. Gurnah berättar om de fruktansvärda konsekvenserna av motståndet mot tyskt styre, men svänger sedan tillbaka till det unga gifta parets liv. När Ilyas anländer till den namnlösa kuststaden där Khalifa och Asha bor, har emellertid uppror och koloniala repressalier försvunnit från historien. Men även om deras liv kan förefalla lugnt, betyder det inte att de har undgått de fysiska och känslomässiga härjningarna av kolonialismen. En karaktär anmärker trött att ”tyskarna har dödat så många människor att landet är fullt av skallar och ben och jorden är fuktig med blod”. 

När Ilyas, som skickades till en missionsskola av samma tyskar som ägde gården där han arbetade sedan barndomen, talar till försvar för kolonisatörerna, breder tystnaden först ut sig MEN: ”Min vän, de har ätit dig”, svarar någon så småningom.

Vad kan räddas när en av konsekvenserna av kolonialism är avsiktlig uteslutning av ett afrikanskt perspektiv?

När tyskarna förbereder sig för vad som kommer att bli första världskriget ansluter sig Ilyas ivrigt till den fruktade Schutztruppe Askaris, infödda soldater med rykte om sig att uppträda grymt mot sina medafrikaner i det tyska imperiets namn. I hans frånvaro utvecklas hans yngre syster Afiyas berättelse. 

Hon straffades så illa, för sin förmåga att läsa och skriva, att hon söker hjälp av Ilyas vän Khalifa. Samtidigt möter vi en mild Hamza, en Askari-volontär som snabbt inser sitt misstag. Hamzas berättelse är den mest övertygande och störande i romanen och avslöjar de kränkande och komplexa önskningar som formar det intima förhållandet mellan förtryckare och förtryckta. När han skall upphöjas till att bli Oberleutnants personliga tjänare, varnar en annan Askari Hamza:

”Dessa tyskar, de gillar att leka med unga män.” Officeren är fast besluten att lära Hamza tyska, så att han kan uppskatta Schiller, men berättar också för honom att han ”har att göra med vilda människor, och att det enda sättet att styra dem är att terrorisera dem”. Deras förhållande blir över tid alltmer klaustrofobiskt, och Gurnah undviker inte det psykologiskt komplicerade.  

Han uppvisar samma tålamod och omsorg, som han visar för alla sina karaktärer, när han följer Hamza genom kriget, och leder oss sakkunnigt till djupare kontemplationer av kristendomens roll i strävan att bygga och upprätthålla ett kolonialt imperium. Och genom Hamza och Afiya öppnar han ett fönster mot möjlig kärlek.

I ”Afterlives” överväger Gurnah effekterna av kolonialism och krig – och ber oss att meditera över vad som återstår i efterdyningarna av så mycket förödelse.

*The Maji Maji Rebellion (German: Maji-Maji-Aufstand, Swahili: Vita vya Maji Maji), was an armed rebellion of Islamic and animist Africans against German colonial rule in German East Africa (modern-day Tanzania). The war was triggered by a German policy designed to force the indigenous population to grow cotton for export and lasted from 1905 to 1907, during which 250,000–300,000 died. (Ur engelska Wikipedia.)

Ej att förväxla med ett senare uppror mot britterna i bland annat Kenya. (Kenya har under årtusenden varit en knutpunkt under olika folkvandringar. I mötet mellan araber och bantufolk utvecklades den så kallade swahilikulturen som redan på medeltiden bedrev långväga handel. När européer på 1800-talet koloniserade Afrika hamnade Kenya under brittisk kontroll. Vita nybyggare lade beslag på de bördigaste markerna, vilket orsakade starkt missnöje. Det blev grogrund för mau-mau-upproret på 1950-talet. Upproret slogs ned brutalt av britterna men i förlängningen beredde det väg för Kenyas självständighet 1963.)

Carsten Palmer Schale

Bibliografi:

  • Memory of Departure (1987)
  • Pilgrim’s Way (1988)
  • Dottie (1990)
  • Paradise (1994)
  • Admiring Silence (1996)
  • By the Sea (2001)
  • Desertion (2005)
  • My Mother Lived on a Farm in Africa, novellsamling (2006)
  • The Last Gift (2011)
  • The Urge to Nowhere , essä (2011)
  • The Arriver’s Tale, novell (2016)
  • Gravel Heart (2017)
  • The Stateless Person’s Tale, novell (2019)
  • Afterlives (2020)

Privatdetektiv i Västafrika

Nästa år, då ”The Company Of Strangers” kommer i översättning på Bonniers, introduceras den engelske deckarförfattaren Robert Wilson i Sverige.

Det är bra, för det är en både välskriven och spännande thriller om Europa (Portugal, Tyskland och England) under andra världskriget och idag. Ändå är det inte riktigt bra, för det är att börja i fel ände…

Robert Wilson instruments-of-darkness”The Company Of Strangers” är Robert Wilsons senaste roman – uppföljaren till hans föregående andravärldskrigsthriller, ”A Small Death In Lisbon”.

Innan dess, vilket fick mej att upptäcka honom i hyllorna med engelska pocketdeckare, har Wilson också skrivit en serie afrikanska detektivromaner: ”Instruments Of Darkness”, ”The Big Killing”, ”Blood Is Dirt” och ”A Darkening Stain” (samtliga titlar Harper Collins).

Visst händer det att deckar- och thrillerförfattare placerar någon enstaka intrig på afrikansk mark. Ett av de senaste exemplen är John le Carrés thriller om den internationella läkemedelsindustrin, ”Den trägne odlaren” (Bonniers), som delvis utspelar sej i Kenya.

Robert Wilson the-big-killingMen före Wilson kan det inte vara fler än – rätta mej om jag har fel! – Edgar Wallace, ”Bones, ”Bones By The River” med flera (House of Stratus), och James McClure, ”Steam Pig”, ”Gooseberry Fool”, ”Song Dog” med flera (Faber and Faber), som skrivit längre deckarserier med Afrika nedanför Sahara som miljö: Belgiska Kongo respektive Sydafrika.

– Jag reste och arbetade i Afrika under flera år, berättar Robert Wilson i telefon från Portugal, där han bor och skriver i ett hus på landet, nära gränsen till Spanien.

– Så råkade jag läsa Raymond Chandler och upptäckte likheterna mellan Los Angeles på 40-talet och Västafrika på 90-talet. Samma kontraster: djupaste fattigdom och största rikedom, brutalitet och charm.

Robert Wilson blood-is-dirtWilsons huvudperson, engelsmannen Bruce Medway, har arbetat på ett rederi i London. Tiderna försämrades och han blev arbetslös.

Några år in på 90-talet reste Medway tvärsöver Sahara och hamnade i den del av Benin som på grund av hettan, fukten och malarian har kallats ”White Man´s Grave”. Han slog sej ner i hamnstaden Cotonou, där han nu arbetar med det mesta och de flesta (allt som inte är helt kriminellt) som kan ge pengar: förmedlar affärskontakter, organiserar transporter, inkasserar skulder, spårar försvunna personer med mera.

Medway tjänar inte så mycket utan lever från dag till dag. Trots det har han råd att hyra ett hus och hålla sej med både en infödd chaufför och dito hushållerska. En träffande bild av det postkoloniala Afrika.

– Bruce Medway är inte jag, skyndar sej Robert Wilson att påpeka.

Robert Wilson a-darkening-stain– Bruce är förstås baserad på mina erfarenheter från Afrika. Hans sätt att agera och reagera skiljer sej däremot från mitt. När jag började skissa på honom så tänkte jag att han skulle bli en trevligare kille. Men Bruce vägrade. Han gick sin egen väg.

Både i romanerna och den västafrikanska verkligheten, enligt Wilson, förekommer många utländska ”fixare”, affärsmän och äventyrare, på högre och lägre nivå: libaneser, armenier, kineser, koreaner, syrier, egyptier, amerikaner och diverse européer (plus de afrikanska affärsmännen).

Många dricker för mycket, för att det inte finns annat att göra eller för att glömma varför de kom till Afrika. Alla jagar de afrikanska franc = snabba stålar.

Robert Wilson I främlingars sällskapBruce Medways uppdrag för honom upp- och nerför kusten: till Nigeria i söder och Togo, Ghana och Elfenbenskusten i norr. Det kan handla om att vara förkläde åt en diamanthandlare, hitta en fransk affärsman åt två italienska maffiosi och leverera en porrfilmsraritet.

Fler ingredienser: försvunna skolflickor, en mördad fransyska, vapensmuggling till Liberia, handel med olja som inte finns, illegal guldbrytning, penningtvätt, en makthungrig nigeriansk presidentkandidat…

– En enda romanperson – B.B. – finns i verkligheten, säger Wilson. (Å andra sidan är B.B. en så märklig människa att han bara kan finnas i Afrika, min anm.) Jag arbetade åt B.B. när jag var i Västafrika. De övriga personerna är påhittade eller ihopplockade av olika människor jag mött.

– Fast historierna är sanna, mer eller mindre.

Robert Wilson En liten död i Lissabon– Den franska kvinnan som hittades död och torterad på hotellrummet berättade lokalbefolkningen om. Det videofilmade mordet på Liberias expresident kommer från dagstidningarna. Den italienska maffian, som verkligen finns i Västafrika, har bland annat varit inblandad i korruption vid husbyggen.

Varför övergav du Afrika och började skriva thrillers om andra världskrigets Europa?

– Engelska läsare verkar inte vilja ha afrikanska deckare och därför ville inte förlaget marknadsföra dem. Böckerna sålde dåligt. Jag kunde inte försörja mej på att skriva deckare om Bruce Medway i Benin.

Vilket trist bokförlag och vilka trista deckarläsare, enligt min mening.

Bengt Eriksson
Krönika i Allt om Böcker 2001

Robert Wilson har fortsatt att författa, bibliografi hittills.

Bruce Medway-serien
Instruments of Darkness – 1995
The Big Killing – 1996
Blood Is Dirt – 1997
A Darkening Stain – 1998

Javier Falcón-serien
The Blind Man of Seville – 2003
The Silent and the Damned /
The Vanished Hands – 2004
The Hidden Assassins – 2006
The Ignorance of Blood – 2009

Charles Boxer-serien
Capital Punishment – 2013
You Will Never Find Me – 2014
Stealing People – 2015

Fristående titlar 
A Small Death in Lisbon – 1999
The Company of Strangers – 2001

Endast följande finns på svenska
I främlingars sällskap – 2002
En liten död i Lissabon – 2004

Deckarloggbäst januari 2020

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Arazo Arif morkret-inuti-och-fuktenArazo Arif
mörkret inuti och fukten
(Albert Bonniers)
Ta det lugnt, läs långsamt, var förberedd, håll ryggen sträckt – innan du börjar läsa Arazo Arifs första diktsamling ”mörkret inuti och fukten”. Läs några sidor i taget, det är rätta sättet att ta till sig det här, och ta därefter en paus innan du fortsätter. Det Arif skriver är så starkt. Nej, fel ord. Det hon skriver är ohyggligt. Hon diktar om våld och kärlek så millimeternära intill varann: smekningarna och slagen. Hennes korta meningar med luft emellan träffar just som den öppna handens smekning och den slutna nävens slag.

Markus TullbergMarkus Tullberg
Patriarkens död
(Mirum)
Markus Tullberg, annars folkmusikalisk traversflöjtist, har gett ut sin tredje historiska fickdeckare – alltså kortroman – ”Patriarkens död” i serien om ”Valter Greens mysterier nr 3”, således. Nyårsdagen 1923: baron Karl Bask hittas mördad i sin insnöade herrgård, där även hans barn befinner sig. Jo, lite av Agatha Christie. Men här är det alltså kommissarie Valter Green som på de sista sidorna ska lösa mysteriet – innan dess har läsaren att fått chansen att göra det. Tullberg behärskar den korta deckarformen allt bättre, han skriver både pussligt och med humor.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)
Inte varje dag en bok utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos. Systrarna Korede och Ayoola verkar tillhöra överklassen, diskussionerna kunde utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat, rivalitet om snygga, rika killar. En stor behållning är den smarta dialogen. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar” och Korede får rycka ut och städa upp efter ännu ett mord. En thriller med moraliska dilemman, våld och trauman, berättat med en stor portion svart humor. Inte enkelt att placera i en genre men någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)
Andra titeln i hennes nya deckarserie om (en autentisk ort vid Vänerns sydspets) ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Kombination av privat- och polisdeckare: unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Både förre domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Anton efterforskar. Det går undan: många och korta, korsberättade kapitel. Samtidigt som Oresvärd (inte alltid men oftast) hinner skildra både miljöer och personer. Något religiöst, så mycket kan avslöjas om upplösningen. Kamilla Oresvärd förblir en av de mest spännande nya svenska deckarförfattarna.

Deckarloggs red.

 

Komisk pärla med sting

Oyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)

Låt er inte skrämmas av ljudbokomslaget till ”Min syster seriemördaren”. Jag tycker det är ganska missvisande.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOmslag till pappersboken.

Även om det finns blodiga inslag så är det här ingen deckare med långa, köttiga skildringar av våld och mord och galna psykopater. Även om det förekommer mord så är den mer av ett komiskt relationsdrama med svart klangbotten. Jag blir glatt överraskad på flera sätt när jag lyssnar på ”Min syster seriemördaren”.

När Korede får ett uppskakande telefonsamtal från sin syster, Ayoola, är det tredje gången som hon får rycka ut för att städa upp efter ännu ett mord. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar”, och Korede gör allt hon kan för att hjälpa och skydda sin lillasyster.

Oyinkan min-syster-seriemordaren ljudbokLjudbokens omslag.

Det är inte varje dag jag tar del av en bok som utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos och det är ett stort plus. De båda systrarna tillhör vad jag kan förstå överklassen i staden och jag får en känsla av att samma diskussioner skulle kunna utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat och rivalitet om snygga, rika killar. Korede arbetar som sjuksköterska och är en smart tjej som är rapp i käften. En stor behållning i boken är den smarta dialogen.

I beskrivningen av ”Min syster seriemördaren” kallar man den för en thriller med moraliska dilemman, våld och trauman. Och det stämmer till viss del. Men det är berättat med en stor portion svart humor. Det är inte helt enkelt att försöka placera den här boken i någon genre. Det är väl någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch.

Låt dig inte skrämmas av omslaget och ge dig själv chansen att lyssna på något som överraskar.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, återkommer även 2020 som recensent på Deckarlogg. Den uppmärksamme lägger märke till att han lyssnar på deckare oftare än han läser dem. Han driver därför facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” – gå in där för tips på lyssningsböcker, deckare och annat.