Balansgång mellan rapport från helvetet och läsvärd roman

Lina Wolff
Djävulsgreppet
(Albert Bonniers)

Lina Wolff har, kontrollerar jag för säkerhets skull på både Wikipedia och i min bokhylla, skrivit totalt fem böcker. Jag har dem alltså alla och det är jag verkligen glad över. Hon är en mycket bra författare.

Hon har också översatt att antal andra författare till svenska, bland annat en nyöversättning av ”Hundra år av ensamhet” av Nobelpristagaren Gabriel Garcia Márquez, som är den enda av hennes översättningar jag själv har. Allt kan man inte ha; allt kan man inte läsa. Även om man skulle vilja.

Den hittills mest lästa och uppskattade boken av Wolff är, föreställer jag mig, ”De polyglotta älskarna” som kom 2016 och för vilken hon också fick både Augustpriset och Svenska Dagbladets litteraturpris, men redan för boken dessförinnan, ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” (2012), fick hon tidningens Vi:s litteraturpris och blev, liksom för den tredje boken ”Köttets tid” (2019), nominerad till Sveriges Radios.

Hennes böcker är också översatta till ett stort antal andra språk. Om hur många andra författare kan man säga allt detta? Inte många, antar jag.

Nå. Så har hon nu kommit med sin femte bok ”Djävulsgreppet”. Det är en både välskriven, sammansatt och skakande mörk berättelse. Och har den autofiktiva drag? Ja, kanske, kanske inte. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig.

Jag föreställer mig nämligen att det kan vara svårt att med den intensitet och närvaro som Wolff här visar skriva om ett destruktivt förhållande utan att åtminstone delvis ha egen erfarenhet. Men jag kan ha fel. Och det är kanske bara dumt av mig att ens antyda att det kanske kan vara så. Fast nog har jag i en intervju med henne för att par år sedan läst något om detta?

Men det destruktiva förhållandet mellan Minnie, den intellektuella till Florens från Sverige inflyttade, och Mickey, den fete arbetargrabben och Florensbon, är bokens kärna och djupa innehåll. Om sådant har man ju läst tidigare, läst och försökt förstå. Vad är det som driver en man till att skada sin kvinna, ta ett både symboliskt, tankemässigt och påtagligt, konkret grepp om hennes hals? Och vad är det som gör att kvinnan accepterar det?

Ja, jag vet ju att sådana förhållanden existerar, jag vet att det förekommer i de mest oväntade sociala miljöer. Men kan fortfarande inte förstå varför. Vad tänker mannen när han slår – kan det bara vara svartsjuka? – och vad tänker kvinnan när slaget träffat och hon faller till golvet – kan det bara vara en kärlek till mannen och en föreställning att allt kan bli bättre? Sen. Då. Bara om. När jag ändrat mitt beteende mot honom.

Det tycks i relationen mellan de två finnas ett före och ett efter. Ett före när den förefaller vara kärleksfull och ömsesidig och ett efter när allt sker på hans villkor. Jag ser att det efterhand blir en långsam men tydlig förändring. Han blir mer och mer hårdhänt, hon mer och mer eftergiven.

Det blir, förefaller det mig, så att om hon inte helt lägger sig i hans händer – och samtidigt också accepterar hans alltmer ökade sexuella våld – tar hon hans manlighet från honom. Och då måste han slå. Och han gör det. Och hon stannar kvar. Trots att hennes utrymme krymper. Liksom hon själv.

Men detta sker förstås inte utan reflektion från hennes sida. Det verkar som, tror jag, att hon föreställer sig att hon inte längre har valt honom som sin partner utan på något sätt drabbats – jag hittar inget annat ord – av honom. Hon är fast i hans grepp – i djävulsgreppet. Och denna insikt tycks makabert nog  samtidigt bli som en lättnad för henne. Ska hon sluta kämpa mot? Låta sig krossas?

Lina Wolff. Foto: Gustav Bergman

Hennes svar tycks vara ja. För när hon ser knytnäven komma mot henne, när hon känner greppet om sin hals kan hon samtidigt ett ögonblick känna en njutning av att förlora kontrollen. Förklara det den som kan.

Men finns det då en räddning för henne? Eller ska frågan ställas som om det finns en räddning för dem båda. Ja det tycks så ett ögonblick. På hans initiativ träffar de en psykolog för enskilda samtal. Den kvinnliga psykologens enda råd till henne är att hon måste fly, försvinna ur hans sikte, avsluta relationen.

Men hon vägrar att acceptera detta och far i stället ut i otidigheter mot psykologen. Det finns väl en mer djupt liggande förklaring till detta beteende. Någon annan än jag får formulera den. Men det är vad som sker.

Ett annat tillfälle kommer när hon på en av sina promenader i Florens träffar en okänd man från New Orleans som hon osannolikt nog inleder en relation med och än osannolikare bestämmer sig för att fly till. Vilket hon gör. Med katastrofala följder. Det hela slutar med att han, Mickey, kommer från Florens och hämtar hem henne. Till samma gamla välkända helvete.

Om detta, som jag ser det, är ett mindre sannolikt beteende från hennes, Minnies, sida så är det ändå den del av boken som Wolff enligt min mening gör den mest skakande beskrivningen av och som gör läsaren, åtminstone mig, nästan andlös. Hopp grusas. Liv faller samman. Våld och galenskap tar överhanden. Och leder i förlängningen till den gemensamma döden för dem båda.

Detta är en bok som åtminstone måste nomineras till årets Augustpris. I annat fall kommer jag att gå till … du vet vem jag menar … och be om en förklaring. Själv hade jag kanske inte gett den själva priset, men en nominering är självklar. Och också mitt betyg om fem stars av fem. Detta trots att jag inte förstår de båda M:s beteende fullt ut, men jag förstår och ser när en författare har ett ärende och kan formulera detta på ett inte bara begripligt utan också för läsaren omskakande och skrämmande sätt.

Rent språkligt har Wolff som vanligt lyckats mycket bra med sin täta nästan genomskinligt klara prosa och har med ”Djävulsgreppet” samtidigt kunnat skriva en bok som jag ibland tycker balanserar mellan en rapport från helvetet och den läsvärda romanen. Detta är avsett som beröm från min sida. Efterglöden till ”Djävulsgreppet” är djup och långvarig. Åtminstone för mig.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Deckarloggfredag med musik: Välkommen tillbaks, Cyrille!

Det blev inte så många konserter för mig på årets jazzfestival i Ystad. Men några – riktigt bra – lyckades jag välja ut och få uppleva.

Och recensera. Som den här med sångerskan Cyrille Aimée, i en snabbrecension ögonablick efter konserten.

***

Ystads jazzfestival
Cyrille Aimée
Var: Ystads teater
När: den 4 augusti kl 16

Bäst: Hennes scatsång med hela kroppen, ja, varje kroppsdel.

Ännu bättre: Mångsidigheten – amerikansk jazz, fransk chanson, sydamerikansk sångpoesi.

Allra bäst: Att Cyrille Aimée återvände till Ystads jazzfestival och bjöd mig – och oss – på detta!

Energiknippe. Professionell i varje kroppsdel. Kameleont.

Fast det sistnämnda betyder inte att hon anpassar sig efter omgivningen. Däremot att hon är både så mångsidig och finkänslig att hon kan växla mellan sång- och musikformer – och bli en sångerska i just den genre som hon bytt till just nu.  

För att börja från slutet: extranumret ”La vie en rose”, den franska chansonen som är mest känd med Edith Piaf.

Först sjunger Cyrille Aimée som Piafs arvtagare. Men så slår David Torkanowsky till på tangenterna. Hårt. Starkt. Och kontrabasisten Matteo Bortone hänger på.

Chanson reser till New Orleans, där Cyrille numera bor, och förvandlas till rhythm & blues och jazz. Vilket tryck! Vilket sväng! Så tillbaks igen, r&b och jazz återgår till  fransk chanson. Konserten från början…

Sex år senare återvänder Cyrille Aimée till Ystads jazzfestival. Gitarristen, som hon hade med förra gången, har bytts mot en pianist, nämnde Torkanowsky från New Orleans.

David Torkanowsky, flygel, Cyrille Aimée, sång / baritonukulele, och Matteo Bortone, kontrabas, på Ystads teater. Foto: Media I Morron I Dag

Genast han slår an en ton, ett par toner, sitt  första ackord, fylls Steinwayflygeln på Ystads teater med just R&B, jazz och latinrytmer.

Tango? Rumba? Betonad baktakt men mer rytmiskt.

Första låten är Sidney Bechets välkända ”Petit fleur”, som får en tydlig karaktär av New Orleans och dess musiktraditioner, betydligt mer än låten hade från början.

Härefter jazz, ”Close Your Eyes”, en jazzevergreen. Nu scattar Cyrille också – och som hon gör det!

Visst scatsjunger hon mer den här gången? I minst varannan låt. Och hon gör det suveränt, scat har blivit hennes specialitet, den ordlösa sången är hon.

Cyrille Aimée föddes i Frankrike med fransk pappa och mamma från Dominikanska republiken. Nu  bor hon alltså i USA.

Allt detta hörs i hennes ordlösa sång, både rötterna och idag. Och syns på henne.

Som om olika rytmer passerar genom hennes kropp, genom varje kroppsdel. Och hon rör sig, dansar till rytmerna med varje kroppsdel: från ögonbrynen ner till midjan, rumpan och benen.

Cyrille Aimée är också sångpoet, på amerikanska, franska och spanska.

Hon har gjort en jazzlåt om att vara på resa långt hemifrån och flera stilla ballader, om ett hus hon byggt i Costa Ricas djungel och en hund som hon passade (eller som passade på henne).

De sistnämnda har spanska texter, där tar hon fram sin baritonukulele och ackompanjerar sig själv.

Amerikansk jazzsångerska. Fransk vissångerska. Sydamerikansk folksångerska. Hon kunde hålla varsin konsert för varje genre och samtliga konserter skulle bli fantastiska.

På Ystads teater bjöd hon på smakprov från alla tre. Betyg: ännu bättre än förra gången.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda  

Deckarloggfredag: Tung värmländsk rock med Sven Ingvars Eftr.

Imponerande: Att Oscar Magnusson både klarade av att hylla pappa Sven-Erik och vara sig själv.

Allra bäst: Den ännu rockigare versionen av ”Någon att hålla i hand”. Oj, spela in och släpp som singel!

Sven Ingvars
Bjärsjölagårds slott den 30/7

En mycket entusiastisk publik fyllde gräsfältet vid Bjärsjölagårds slott.

Majoriteten håller Sven Ingvars-ålder och kan de gamla låtarna utantill, det räcker att Oscar Magnusson låter bli att sjunga några rader eller en  refräng och publiken sjunger i hans ställe. Oscar ser rörd ut, flera gånger, och jag tror inte att han låtsas.

Sven Ingvars med Oscar Magnusson vid Bjärsjölagårds slott.

Dagens Sven Ingvars – namnet ska skrivas utan bindestreck – är som gruppen varit men ändå inte.

Jag minns när jag skrev om Sven Ingvars förra gången, det var en konsert vid Kronovalls slott (2016) och pappa Sven-Erik Magnusson var fortfarande med. Även sonen Oscar ingick i bandet, spelade gitarr och sjöng.

Men inte som pappa, nej, långt ifrån. Lite skrikigt och rätt så spänt. Mörkare röst också.

Och jag tänkte, när Oscar Magnusson efter pappans död skulle ta över Sven Ingvars, hur ska det gå? Det gick – över all förväntan.

Dagens upplaga av Sven Ingvars är både en hyllning till tiden med pappa Sven-Erik som sångare och något nytt, ja, originellt.

Oscar i gitarrduell.

Det nya Sven Ingvars eller Sven Ingvars Eftr (som i efterträdare). Tänk ett helt nytt Rolling Stones, inte ens Mick Jagger är med. Lika omöjligt borde det vara med Sven Ingvars utan Sven-Erik Magnusson.

Träd från Värmland visas bakom musikerna och konserten inleds med Gustaf Fröding gånger 2: först en dikt och så tonsättningen av ”Det var dans bort i vägen”. Oscars lena, värmländska dialekt, folkvisor och nyare visor (Sven Ingvars får mig alltid att tänka på vispoeten Gunde Johansson) möter tung rock. Ja, mycket tyngre än förr.

Stefan Deland planterar elbastoner i scengolvet. Elgitarristen Mats Billinger trycker på med ännu mer rock samt lite countryplock. Olle Nyberg spelar orgel så att Sven Ingvars blir Procol Harum eller The Band från Värmland. Saxofonisten Niclas Bäcklund kan bröla rhythm & blues från New Orleans. Bakom alla – trummisen Klas Anderhells stadiga taktslag.

Gitarr- och saxofonstilleben.

Ett rocktryck som snarare ligger före än efter Wilmer X.  Som när musikerna lägger ännu mer tyngd, tryck och rock i ”Torparrock” (nämnde Gunde Johansson värmländska visdänga).

Modernt och idag och samtidigt som en hyllning till ur-Sven Ingvars, de år kring 1960 då Sven Ingvars kvartett började blanda dansmusik på dragspel med rock´n´roll på elgitarr.

Den ena välkända låten efter den andra – som ”Min gitarr”, ”Kristina från Wilhelmina”, ”Säg inte nej, säg kanske”, ”Fröken Fräken” och ”Börja om från början” – omväxlande med en senare låt, ”Byns enda blondin”, och några låtar av Oscar Magnusson. ”En liten bit av Värmeland” gillar jag. ”Framåt” gillar jag inte lika mycket.

Oscar sjunger fortfarande inte som pappa. Det är bra, att han inte imiterar. Han sjunger som sig själv och numera sjunger han avspänt.

Oscar Magnusson har sjungit in sig i rollen som frontperson. Riktigt bra sjunger han.

Oscar Magnusson i Sven Ingvars Eftr.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

Som ett av extranumren framförs dessutom ”Någon att hålla i hand” – den i mina öron bästa låt som Sven-Erik Magnusson/Sven Ingvars någonsin spelade in. Och den spelas nu ännu mer modernt, rockigare och tuffare.

Precis som det står på bastrumman: ”Ingenting är som förut, allt är som vanligt”. 

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst april 2022

Helena Dahlgren
Skarp
(Forum)

Litteraturveteranen Emma Wijkman slänger iväg en spontanansökan till den avlidna författaren Beata Skarps stipendiefond. Hon hålls lite på halster av stipendiefonden, som  Beatas bror Aron med hustrun Diana håller i, men snart är hon på väg med tåget uppåt Norrbotten, till Svartforsen. På plats i Beata Skarps stuga i Svartforsen förvandlas romanen ”Skarp” långsamt, mycket långsamt, från litterär essä eller avhandling till en smygande, smått spöklik thriller med dessutom en pusselgåta lite á la gammaldags detektivroman.

Joakim Zander
Ett ärligt liv
(W&W)

Till studentstaden Lund kommer den unge huvudpersonen från Söderköping för att studera juridik. Varför juridik, när han ville bli författare? För att göra ”något som är liksom rätt”. Så råkar han, vid en anti-nazidemonstration, möta en ung spännande kvinna som presenterar honom för sina vänner. Nej, de har inget kollektivt politiskt mål. De är ingen terroristgrupp. De är ”banditer”. Det handlar om ensamhet och längtan efter samhörighet, om en mening i – med – livet. En gangsterroman, egentligen. Fast med många dimensioner, nivåer och djup.

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria.  Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543. Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig! (Ur Anders Kapps rec.)

Joyce Carol Oates
Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna.
Övers: Fredrika Spindler
(HarperCollins)

Hennes nya roman är så tjock, läs- och skrivlång, 863 sidor på svenska, för att den handlar om USA, hela USA. Titeln kommer från en dikt av Walt Whitman, en av USA:s litterära grundstenar. Det amerikanska: från grunden; ur grunden; under grunden. Här utgår hon från rasismens USA, specifikt rasismen inom den amerikanska polisen och polismordet på George Floyd – fast tvärtom. John Earle McClaren, framgångsrik affärsmän och tidigare borgmästare, är på väg hem i bilen då han får syn på ett par poliser som misshandlar en man med asiatiskt utseende. När han stannar, går ur och försöker stoppa misshandeln blir istället Whitey, som han kallas, angripen av poliserna.

Markus Grönholm
Lelo
(Modernista)

En tolvårig flicka försvinner i trakten av Enköping. Hennes cykel hittas vid vägen. Det kan ju låta som vilken deckare och polisroman som helst – men nej. ”Leo” är en stark debut, en av årets starkaste. Det beror på huvudpersonen, polisen Erik Eriksson, som utreder försvinnandet och sig själv som en annan Erik Winter. Det beror också på språket, sättet att berätta. Markus Grönholm får mig att tänka Åke Edwardson vid hans debut. Även han, även Grönholm vill så mycket, ibland för mycket. Fast intressant, spännande och läsvärt blir det. (Och tänk på hur det gick för Edwardson när han började sortera och ransonera orden.)

Bengt Eriksson

Underbar avslutning på magnifik kvartett

Ray Celestin
Djävulsvind
Övers: Hanna Williamsson
(Southside Stories)

Efterlängtad var den, den fjärde och avslutande delen av Ray Celestins fantastiska nittonhundratalshistoria, och nu finns ”Djävulsvind” ute på svenska.

Trots skyhöga förväntningar på denna spännande berättelse om brottslighet, vänskap, jazzmusik och det amerikanska samhällets utveckling via fyra nedslag med inledningen i New Orleans 1919, och nu avslutningen i Los Angeles 1967, är jag fylld av läslycka när texten avslutas på sidan 543.

Det finns författare som är bra på research, det finns författare som är otroligt imponerande skickliga på research och så finns det Ray Celestin som spelar i en helt egen division där ingen detalj är för liten för att undersökas.

Helheten är fiktion men denna helhet är fylld av verklighetens människor, händelser och detaljer vilket skapar en sällsynt trovärdig närvarokänsla i en berättelse som annars innehåller dramatik på högsta nivå. Vi får återse Ida Young, numera pensionerad privatdetektiv som åter får rycka in, och hennes goda vän från barndomens New Orleans, den nu åldrande Louis Armstrong som till sin sorg fått läkarbesked om att han kanske inte får spela sin älskade trumpet mer.

Jag träffade Ray Celestin för fem år sedan när han besökte Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall; en mycket sympatisk person, smal, ganska kort till växten, ödmjuk, en man som inte framhäver sig själv, inte tar plats i onödan.

Hans blygsamma uppenbarelse har få samband med det storverk som hans nu avslutade romankvartett ”City Blues Quartet” utgör, mångfaldigt prisbelönta böcker runt om i världen: ”Yxmannen” som kom på svenska 2016 och utspelar sig i New Orleans 1919, ”Mafioso” (2017) utspelar sig i Chicago 1928, ”Gangsterns klagan” (2019) utspelar sig i New York 1947, och avslutande Djävulsvind (2022) utspelar sig i Los Angeles 1967.

Han är rätt extrem på många sätt, den detaljerade researchnivån har jag redan nämnt men det finns också ett rätt detaljerat regelverk där till exempel varje bok präglas av en specifik tid, en plats, en årstid, ett väder men också av en med boken samtida låt som styr bokens språkliga melodi i handling och tempo. Jag rekommenderar verkligen hans webbsida där det finns en hel del sidomaterial som referenslistor, kartmaterial, bildgallerier och spellistor till böckerna (inte så mycket kring den nya boken än, men det kommer säkert).

Det finns något vetenskapligt i hans sätt att arbeta som lätt skulle kunna resultera i riktigt tråkiga texter med uppräkningar av alla de detaljer han forskat fram men så är det inte alls. I stället använder han så skickligt allt detta material till att ge läsaren en fantastisk närvaro; i läsningen lever man verkligen på de platser och i de tider som han beskriver, man känner närvaron i miljöerna och tidsandan i det som händer på riktigt i New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles med allt det vackra och allt det riktigt hemska.

För att texter ska bli riktigt levande krävs starka karaktärer och genomgående i hela serien finns Ida Young (tidigare Davies) som under den långa resan gått igenom en hel del prövningar. Att som svart ung kvinna ta sig fram i rättsväsendet var inte enkelt men så småningom blev hon mycket respekterad för sin skicklighet och sin starka moral och lyckade bygga upp en egen detektivbyrå.

Nu är hon inte ung längre, har sålt byrån och dragit sig tillbaka som pensionär i Los Angeles. Men pensionärstillvaron avbryts av ett telefonsamtal; en ung kvinna har hittats mördad på ett motell, hon hade en lapp med Idas namn och telefonnummer, och LAPD vill veta varför. Det blir starten för en lång händelsekedja för Ida.

Hon växte upp i New Orleans med en pappa som var musiklärare och han upptäckte en ung strulpojke med stor talang, Louis Armstrong (då oftare Lewis), som han engagerade sig i. Lewis blev mer eller mindre inkluderad i familjen, Ida och han blev nästan syskon och de har varit nära vänner genom hela livet.

Ray Celestin. Foto: Nick Redman

Utöver sin välkända musikerkarriär är han i denna serie en sorts doktor Watson till Ida, så även här; även om han är åldrande och sjuk turnerar han fortfarande flitigt och kommer nu till Los Angeles.

Förutom dessa två återkommande karaktärer finns i nya boken en annan huvudperson, Kerry Gaudet. Hon och hennes lillebror Stevie har haft en riktigt tuff uppväxt i Louisiana, de enda de egentligen hade var varandra, de står varandra mycket nära. De kom fram till en plan när hon var arton: hon skulle ta värvning för att få en gratis utbildning till sjuksköterska.

I avtalet ingick tjänstgöring i Vietnamkriget men när den perioden var slut skulle hon hämta sin bror för att de gemensamt skulle kunna bygga upp ett liv någon helt annanstans. Men Stevie stod inte ut, flydde till Los Angeles och fastnade i missbruk. Nu får Kerry ingen kontakt med sin bror, han är försvunnen och hon är vansinnig av oro, inte minst för att det går en mördare lös i området, en mördare som tycks välja ut sina offer på måfå.

Under en veckolång permission tar hon sig från Vietnam till Los Angeles för att försöka hitta honom. Hon skrämmer de flesta hon möter, hon har svåra brännskador från en felaktigt fälld napalmbomb som fortfarande innebär prövande smärtor, men hon är stark och smart.

En fjärde viktig karaktär är Dante Sanfelippo, ungefär jämnårig med Ida och Louis längtar han efter ett annat liv, snart, alldeles efter jul, ska han och hustrun Loretta avsluta köpet av en vingård där de ser framför sig en fin pensionärstillvaro där även vuxna dottern Jeanette ingår.

Dante har en lång karriär bakom sig som ”fixare” inom maffian, den som alltid hittar smarta lösningar, kompromisser mellan rivaliserande familjer och mycket annat, den man vänder sig till när man inte ser någon annan lösning. Motvilligt har han accepterat ett sista uppdrag från maffiabossen Nick Licata, han hade egentligen inget val.

Nicks rätt misslyckade son Riccardo hade åkt fast med arton kilo kokain i bilen. Han satt häktad ett bra tag innan han en dag ringde till pappa och vädjade om att han skulle betala en enorm borgen, sonen var tydligen livrädd för något, pappa betalade och sonen släpptes fri för att sedan försvinna direkt. Dantes uppdrag är att hitta Riccardo och han har bara någon vecka på sig.

De är de fyra viktigaste karaktärerna men det vimlar av intressanta karaktärer från alla möjliga samhällsskikt, en del fiktion och många verkliga personer.

Med en intelligent berättarteknik för oss författaren mellan de olika skeenden där de fyra huvudpersonerna förekommer, bland mycket annat verkar det finnas en del kopplingar mellan det fall som Ida driver och hennes egen bakgrund. Naturligtvis rör sig de olika skeendena närmare varandra och växer samman i en allt större berättelse med en storskalig brottslighet, fastighetsspekulationer, narkotikahandel, omfattande korruption; en pågående samhällsförändring som skadar väldigt många människor.

En central del av kvartetten är skildringen av den amerikanska maffians utveckling under 1900-talet.

I den avslutande delen är den på fallrepet, de nya ledarna har inte riktigt samma makt som tidigare, eller kanske snarare håller den på att byta skepnad. Efter decenniers kamp mellan maffians verksamhet och andra delar av samhället håller gangsterrollen på att tas över av andra sorters kriminella och korrumperade makthavare inom näringsliv och samhälle, inte minst inom rättsväsendet.

Celestin ger en, naturligtvis väl underbyggd, bild av denna process från det sena sextiotalet vilket också skickligt förutspår vad som komma skall även om det kommer att dröja ända till 2016 innan en representant för denna process, Donald Trump, till och med skulle kunna erövra presidentposten, då tack vare kraftigt stöd från sin gangstervän Vladimir Putin.

Vi känner igen denna samhällsutveckling från just Ryssland där maffia och politik under några decennier fusionerats till en kriminell statsmakt. Även om processerna i Ryssland och USA skiljer sig kraftigt åt i sina uttryck finns en del likheter i kärnorna som Celestin skickligt lyfter fram, till exempel när det gäller sambanden mellan flödet av narkotikamiljarder och USAs inflytande över olika länder i Latinamerika.

Celestin balanserar här på gränsen till konspirationsteoriernas farliga värld, men han balanserar väl. En del av händelserna i texten som kan förefalla som absurda påhitt av en alltför fantasirik författare är faktiskt både verkliga och väldokumenterade. Att skilja på vad som är fiktion och vad som är verklighet i hans texter är inte enkelt men det utgör också ett fascinerande element i läsningen.

Naturligtvis är det, liksom tidigare delar, fantastiskt välskrivet och spännande, översättningen av Hanna Williamsson ska också ha beröm liksom Niklas Lindblad för seriens särpräglade omslag. Jag är mycket avundsjuk på dig som inte läst det fantastiska verk som denna kvartett utgör, du har en härlig läsupplevelse framför dig!

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

Cajun- och zydeco-deckare med gris-gris, voodoo och svart trolldom

Plötsligt skrev Samuel Karlsson, ibland recensent på Deckarlogg, om den amerikanska deckaren ”Cajunblod” av James Lee Burke. (Ska tilläggas att han gjorde det i Facebook-gruppen Vi som älskar ljudböcker, som han driver och där han brukar skriva.)

Det fick mig att tänka på hur längesen det var jag läste någon ny bok av James Lee Burke. Skriver han fortfarande? Det gör han, bara att gå in på hans hemsida och kolla (klickbar länk finns efter följande text). Ännu en ny bok av Burke är snart på gång.

Det var också längesen som någon roman/deckare av James Lee Burke översattes till svenska. Det närmar sig 20 år sen. Så vill man fortsätta att följa hans mest kända huvudperson, Dave Robicheaux, och fortsätta att tillbringa lästid i Burkes/Robicheaux miljö, träskmarkerna utanför New Orleans i Louisiana, så blir det att läsa på amerikanska/engelska.

***

James Lee Burke

Land: USA

Genre: hårdkokta deckare,

mansromaner,

cajun-deckare,

country noir

På sidan 34 i romanen Flamingomorgon (1994) kommer huvudpersonen, Dave Robicheaux, in på ett danshak – Big Mama Goula’s – någonstans på Lousianas landsbygd.

Stället är fullt av negrer, det luktar cigaretter, öl och svett, jukeboxen skräller på högsta volym och vid sidan om dansgolvet håller ett zydecoband med dragspel, tvättbräda, fingerborgar och elbas på att göra sej i ordning.

Zydecobandet skulle kunna vara Beau Jocque And His Hi-Rollers – ett band som funnits i verklighetens Louisiana och bl a kan höras på albumet Pick Up On This!. (Beau Jocque avled 1999.)

Dragspelaren Beau Jocque drar bälgen ut-in-ut-in-ut-in och pumpar rytmer snarare än toner ur dragspelet. Hans dragspel och sång ryter – grovt, rått – som en alligator. Musiken är het! het! het! som Lousianas träskmarker.

En av flera videor med och om James Lee Burke (finns på hans hemsida). Här grattas Burke av en rad författarkolleger som Stephen King och Michael Connelly inför hans 40:e bok och den nya Dave Robicheaux-romanen ”A Private Cathedral”.

Beau Jocques zydecomusik och James Lee Burkes deckarromaner förmedlar exakt samma stämning. Det är mycket ”gris-gris” – voodoo och annan svart trolldom – både i musiken och böckerna.

Här utspelar sej Burkes hårdkokta deckare: dels i den mångkulturella och ”sädiga” staden New Orleans, dels och framför allt ute på Louisianas lika mångkulturella landsbygd.

Han skriver, kan man säga, hårdkokta landsortsdeckare (en kriminell undergenre som en annan hårdkokt amerikansk landsortsförfattare, Daniel Woodrell, döpt till ”country noir”). Burke skriver också mansromaner.

Hans deckarintriger är inte särskilt märkvärdiga utan kan sammanfattas med samma ord som tusen amerikanska deckare: våld, mord, knark, maffia.

James Lee Burke med sin nya Dave Robicheaux-roman.

Den egentliga intrigen är desto mer märkvärdig: alla de tankar som löper amok inuti huvudpersonen Dave Robicheaux’s huvud. Tankarna handlar om det gamla livet på landet och det nya i staden; Vietnam (60-talet), Latinamerika (80-talet) och USA (alltid); invandrare, politik, korruption och privatmoral.

Inte minst kretsar tankarna kring den ”upphittade” adoptivdottern. I Himlens fångar (1992) störtar ett flygplan i bukten utanför Louisiana. En enda passagerare överlever: en liten latinamerikansk flicka som Robicheaux ”adopterar” och ger namnet Alafair.

James Lee Burke skissar, tecknar och färglägger. Allt fler karaktärsdrag blir synliga. Från roman till roman växer porträttet av Dave Robicheaux: polis vid mordroteln i New Orleans, privatdetektiv och båtuthyrare i Missippideltat, Vietnamveteran, anonym alkoholist, änkeman och adoptivpappa.

Romanerna blir mansromaner: en skildring av mannens balansgång mellan det mjuka och det hårda inom sej, mellan kvinnan och mannen och människan.

Dessutom präglas Robicheaux-deckarna av något kanhända, åtminstone i Sverige, otidsenligt men sympatiskt: ett socialt patos, en ständigt malande medkänsla med människorna – i Vietnam, El Salvador och Louisiana, USA.

Sällan har jag haft tålamod att invänta de svenska översättningarna utan ”tjuvläser” James Lee Burkes deckare i amerikansk pocket. Då läser jag högt, liksom deklamerar delar av böckerna som dikter.

Stilistiskt skriver Burke cajun- och zydeco-deckare. Han kan jämföras med en musiketnolog som reser omkring och gör nedteckningar av Louisianas folkmusik: den vita folkmusiken, som kallas cajun (efter de franska invandrare, s k ”cajuns”, som kom till Louisiana via Kanada), och den svarta, som kallas zydeco (en blandning av rhythm & blues och cajun).

Burke noterar inte musiken – utan språket. Hans fonetiska nedteckning av det språk som talas på Louisianas landsbygd (blandningen av engelska, franska och afrikansk creole) är en fröjd att läsa. HÖGT! som sagt.

Hur översätter man detta språk, som både finns och inte finns, till svenska? Att fånga det till 100 procent är inte att begära, men en aning om det mångkulturella Louisiana bör en översättning kunna förmedla.

Bra Böcker/Wiken, som introducerade Burke i Sverige, provade inte mindre än fyra olika översättare, en för varje titel som förlaget gav ut. Forum, som efter några års uppehåll övertog utgivningen,  använde sej av en femte översättare.

(Tilläggas kan, dessutom, att när ännu en bok av Burke översattes till svenska efter att jag skrev den här texten så var det av en sjätte översättare – således en ny översättare per bok.) 

Mycket av en författares, inte minst James Lee Burkes, personlighet finns i språket. Och varje översättare uppfattar – ”tolkar” – författaren på sitt sätt. När man använder fem olika översättare blir resultatet närapå som att läsa fem olika författare med samma namn!

Tacka tusan för att Burke aldrig hittat sin svenska publik när han behandlats som ett föräldralöst barn som skickats runt mellan fosterhemmen.

Drygt halva Robicheaux-serien är fortfarande oöversatt. Med Cimmaron Rose (1997) inledde James Lee Burke också en ny serie hårdkokta landsortsdeckare om Billy Bob Holland, advokat i den lilla staden Deaf Smith, Texas.    

***

Titlar på svenska:  

Neonregnet (1991)

Himlens fångar (1992)

Louisiana blues (1993)

Flamingomorgon (1994)

Cajunblod (2000)

Släktvapnet (2006)

Förteckning över alla andra böcker – många – som James Lee Burke har skrivit men som inte översatts till svenska finns på Wikipedia.

James Lee Burke hemsida:

https://www.jamesleeburke.com

PS. Hen som upprörs av ett ord i min text: så står det i den svenska översättningen.

PPS. Många av James Lee Burkes romaner, både på svenska och i amerikanskt original, såväl de om Dave Robicheaux som andra, finns nu som ljudböcker på  strömningstjänster.

Bengt Eriksson

Texten ur boken ”Deckarhyllan 2”, 2002

2016 års två bästa deckare gånger två

Ett tag nu har det strulat så pass med det där som kallas livet att jag insett att min sedvanliga genomgång av deckaråret nog inte hinner bli klar förrän till midsommar. Och det går ju inte för sig.

Så jag har tvingats ta det drastiska, tycker jag själv, beslutet att ställa in deckarsårgenomgången 2016. Nog är det lite trist men så måste det bli. Får komma igen med nya krafter när ännu ett deckarår har gått.

Som viss kompensation tänkte jag göra ett antal nedslag i fjolårets deckarutgivning, skriva ihop några kortare notiser om vad som tilldrog sig. Och jag börjar förstås med 2016 års bästa deckare/krimi/spänningsromaner – i form av 2 gånger 2.

Svenska Deckarakademins val

persson-gMalin Persson Giolitos ”Störst av allt” (Wahlström & Widstrand) och Ray Celestins ”Yxmannen” (Kalla Kulor; övers: Hanna Williamsson) utsågs av Svenska Deckarakademins ledamöter till 2016 års bästa svenska respektive bästa översatta deckare.

”Ett originellt berättat psykologiskt rättegångsdrama på vasst och roligt språk.” Så – exakt och precist – motiverades valet av Persson Giolito. ”Om celestin-yxmannenmord, musik och mysterier i mustig New Orleans-miljö” var en lika träffsäker beskrivning av Celestins historiska deckare om en – autentisk – seriemördare från 1919.

Ja, jag instämmer. Jag håller med. Högst läsvärda, bägge två.

Och det är ovanligt – att Deckarakademin och jag är ense om vilka deckare som är bäst.

Deckarloggs alternativa deckarval

Fast jag vore ju inte jag om jag ändå inte hade haft ett par andra, alternativa nomineringar till valet av 2016 års bästa deckare. Skulle inte istället, till exempel…

alsterdalTove Alsterdal – också – ha varit värd att få ”Vänd dig inte om” (Lind & Co) utsedd till årets bästa svenska deckare? Svar: Jo.

Alsterdal har skrivit en multiroman med mordgåtan som nav. Här ryms ett familjedrama (numera så kallad ”domestic noir”), en skildring av vad som hände med de intagna när mentalsjukhuset Beckomberga lades ner och – allra mest obehagligt – en bilresa till tiggande romers hem på en soptipp i Rumänien.

gard-sveenOch till årets bästa översatta hade väl också Gard Sveens ”Den siste pilgrimen” (Lind & Co; övers: Per Olaisen) kunnat utses? Svar: Jodå, det med.

Även norrmannen Sveen har skrivit ett par romaner inom samma omslag: en nutida polisroman blir en historisk roman om andra världskriget, nazism och ockupation.

Miljön är främst Oslo och Norge men även Sverige. Tiden som var kastar sin skugga in i nutiden, Deckarlogg 2genom generationerna.

Bengt Eriksson