Allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare

Christina Wahldén
Enbart kvinnor
(Forum)

De bästa kriminalromanerna är mycket mer än deckare. De innehåller mer än det kriminella.

Kriminaltråden är förstås viktig. Också den måste finnas, vara så bra som möjligt och fortsätta igenom hela berättelsen. Men en bra deckare ska dessutom innehålla intressanta, välporträtterade personer och miljöer, livet och samhället ska finnas med (eventuellt politik och ibland historia).

Detta – allt detta – krävs av en bra deckare och en bra deckarförfattare. Att författaren klarar av att handskas med så mångt och mycket, kan balansera, skildra och berätta om allt detta.

Christina Wahldén kan. Hon är denna deckarjonglör som krävs. Hennes Darwindeckarserie passar in på nämnda krav och beskrivning. Nu har Wahldén gett tredje delen, ”Enbart kvinnor”, i Darwindeckarserien.

Darwin är den hamnstad i norra Australien, Northern Territory, som romanerna utspelar sig i och kring. Australien, alltså? Lite extra kul, att Christina Wahldén studerade i Sydney och blev så intresserad av Australien att hon startade en ny deckarserie med Australien som ny kriminell miljö.

Fast städerna Sydney och Darwin ligger förstås långt ifrån varann. Australien är ett gigantiskt land eller landområde. Dock studerar en av seriens personer, en ung svenska som av alla möjliga namn heter Greta, just i Sydney. Men i den nya boken har Greta dock åkt på en stipendieresa till Gulkala och Garmafestivalen i nordöstra Arnhem Land.

En helig plats för Australiens urinvånare och en festival som undervisar i ursprungsbefolkningen traditioner.

Darwinserien är polisromaner med två huvudpersoner: poliserna Jess och Bluey; den ena yngre, kvinna och urinvånare, den andre äldre, man och vit. ”Enbart kvinnor” börjar med att ministern Laura Jones hittas mördad i Darwins högsta domstol, cyklonsäker förstås liksom alla offentliga byggnader i Darwin.

En spektakulär byggnad också, golvet har svartvitgrå glasmosaik. Där på golvet ligger Laura Jones med sju snäckor utplacerade bredvid kroppen. Den första frågan för poliserna: Kan mordet ha något att göra med att Laura Jones fattat beslut om att godkänna gruvexploatering på en av urbefolkningens heliga platser?

Nu börjar kriminal- och polisromanen ”Enbart kvinnor” bli extra intressant. Kriminalromanen  blir, som jag skrev tidigare, mycket mer än en deckare. Läsaren får följa poliserna Jess och Bluey till Snake Hill, där representanter för urbefolkningen demonstrerar mot gruvbolaget och exploateringen av marken.

På den heliga platsen finns en förlossningsgrotta. Vad är det, en förlossningsgrotta? Exakt vad ordet säger. En grotta där kvinnor föder sina barn i nära kontakt med jorden, istället för långt bort på ett sjukhus. Tar det igen: Här börjar Wahldéns deckare att bli riktigt intressant, ja, spännande på allvar och verkligt.

Verkligt, eller? Ja, jag googlar. Wahldén får mig att googla och kolla, för att kolla om det fiktion eller om hon skildrar verkligheten…

Berättelsen inkluderar dessutom polisernas privatliv. Hur ska Jess, som både polis och urinvånare, ställa sig demonstrationen? Borde hon sälla sig till demonstranterna? Och förresten, har Jess blivit gravid? Och Bluey, ska han klara av att banta? I förbifarten meddelas att det finns en amerikansk marinbas i Darwin. Men varför då?

”Enbart kvinnor” innehåller allt som får de bästa kriminalromanerna att bli mer än en deckare. Ja, så bra är Christina Wahldén ursprungsaustraliska kriminal- och polisroman att hon får mig att tänka på Tony Hillermans polisromaner om USA:s ursprungsbefolkning och de bästa av Nevada Barrs amerikanska nationalparksdeckare.

Bengt Eriksson

Amerikanska naturdeckare

Det har inget med deckarna att göra men jag tycker det är så kul att jag börjar krönikan med hennes namn. Nevada Barr berättar:

”Mamma, som var pilot och flygmekaniker, hade den egenheten att hon inte ville låta någon utan flygerfarenhet sköta om hennes plan. Likadant när hon blev gravid: förlossningsläkaren skulle vara en kvinna. Det fanns inte så många men hon hittade Dr Mary i Yerington, Nevada. Oavsett om det blev en pojke eller flicka skulle barnet heta Nevada, bestämde mamma.”

I fjol introducerades Nevada Barr på svenska med två sena titlar, ”Stum rädsla” och ”Vargavinter”, ur den deckarserie om Anna Pigeon, nationalparkspolis, som i USA började ges ut 1993. Nu i maj kommer ”Pumaspår” och till hösten ”Djup grav” (alla Hoodoo förlag), som var seriens första titlar.

Genre: vilda amerikanska naturdeckare. Varför blev det deckare med nationalparker som miljö?

”Jag älskar den otämjda naturen”, svarar hon per mejl, ”och jag älskar att skriva. Med Anna Pigeon-serien kunde jag förena mina kärlekar.”

Nevada Barr har själv varit ”national park ranger”. Ja, Anna Pigeon lär vara hennes alter ego.

”Det var mer förr”, svarar Barr. ”På senare år, när hon och jag blivit äldre, har vi utvecklats åt olika håll. Hon är en bättre ranger än vad jag var. Och längre, och sötare…”

”Stum rädsla” utspelar sig i Klippiga Bergen, ”Vargavinter” på Isle Royale och den snart kommande ”Pumaspår” i Guadalupe-bergen. Skriver du dig igenom USA:s nationalparker?

”Nej, det är omöjligt”, invänder hon. ”Det finns, om man räknar alla naturområden av nationellt intresse, cirka 360 nationalparker i USA. Jag började med att skriva om de parker där jag arbetade som ranger och har fortsatt med andra parker jag tycker mycket om.”

Naturen är din egentliga huvudperson?

”Inte riktigt, men en av huvudpersonerna. Jag älskar det oförutsägbara och storslagna, att skildra hur människor reagerar inför att vara utlämnade åt något så mycket större än oss själva.”

I ”Vargavinter”, romanen som senast kom på svenska, kan man verkligen tala om att vara utlämnad.

Vinter, snö, kring 20 grader kallt och kraftig blåst när rangern Anna Pigeon flyger till Isle Royale i Lake Superior (en av världens största insjöar) för att delta i ett forskningsprojekt om samspelet mellan varg och älg.

Skildringen av ön blir en slutna rummet-deckare, där forskarna går varann på nerverna. Romanen skildrar också något som är högaktuellt i Sverige: vargar.

”Isle Royale är en magisk plats. Älgar, rävar och olika fågelsorter. Hård terräng men ett paradis. Vad gäller vargarna”, skriver Nevada Barr i mejlet, ”står jag på deras sida. Vargar är en fantastisk del av naturen. Det är bevisat att de inte är farliga för människor. Vargar äter rådjur – oftast gamla djur eller mycket unga.”

Bengt Eriksson

Publicerat i YA/KB/TA 2015

——————————————————————————-

Anna Pigeon-deckarna:

1993 Track of the Cat / Pumaspår, 2015

Guadalupe Mountains National Park

1994 A Superior Death / Djup grav, 2015

Isle Royale National Park

1995 Ill Wind / Ond vind, 2016

Mesa Verde National Park

1996 Firestorm / Eldstorm, 2017

Lassen Volcanic National Park

1997 Endangered Species

Cumberland Island National Seashore

1998 Blind Descent / Mörk labyrint, 2018

Carlsbad Caverns National Park

1999 Liberty Falling

Statue of Liberty National Monument

2000 Deep South

Natchez Trace Parkway

2001 Blood Lure

Glacier National Park

2002 Hunting Season

Nevada Barr

Natchez Trace Parkway

2003 Flashback

Dry Tortugas National Park

2004 High Country

Yosemite National Park

2005 Hard Truth / Stum rädsla, 2014

Rocky Mountain National Park

2008 Winter Study / Vargavinter, 2014

Isle Royale National Park

2009 Borderline

Big Bend National Park

2010 Burn

New Orleans Jazz National Historical Park

2012 The Rope

Glen Canyon National Recreation Area

2014 Destroyer Angel

Superior National Forest

2016 Boar Island

Acadia National Park

Korta deckartips (1): Nevada Barr

Rangern Anna Pigeon fortsätter att förflytta sig mellan USA:s olika nationalparker.

Nevada BarrI ”Ond vind” (Hoodoo förlag; övers: Marie Olsson) har amerikanska deckarförfattaren Nevada Barr låtit henne arbeta som kombinerad polis och parkvakt i Mesa Verde – en nationalpark i Colorado med klippboningar från Anasaziindianernas tid.

Allt fler besökare blir sjuka. Kan det bero på indianernas andar?

Och så hittas en man död.

Som alltid lika spännande – och lite småputtrigt – för både natur- och deckarfantaster.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)