Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.

Den svarta engelska sommaren

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman.

Håller i boken, tar in känslan och tänker: Nu har jag fyra dagars bra krim framför mej!

Men icke sa Nicke. Efter tre pulshöjande prologer (inkluderar även första kapitlet) är jag direkt fast och läsdag två sträckläser jag till sista raden för att få svar på alla mina frågor:

Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till?

Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5) men det finns mer som håller bra klass:

Faller för persongalleriet och då speciellt den egensinnige kriminalaren Poe och hans sidekick Tilly, den superintelligenta datanörden. Bägge är skickliga utredare och det finns en varm far/dotterrelation mellan dom.

Språket är lättläst, har bra driv och är levande. När Craven sedan kryddar med metaforer som ”makrillhimmel” och beskriver Poe med det historiskt intressanta ordet ”luddit”, då går läsglädjen i topp.

Fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i norra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna.

Det finns skönhetsfläckar i form av lite stolpiga dialoger, att berättarglädjen emellanåt slår över och ibland funderar jag över trovärdigheten. Men det påverkar inte slutbetyget eller min uppmaning: Läs ”Svart sommar”!

Trivia: Boken är nr 2 i serien om kriminalkommissarie Poe, tredje delen (”Regissören”) släpps på svenska den 5/10.

Rolf Olandersson, återkommande (gäst)recensent på Deckarlogg, är litterär allätare men hjärtat klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

Nervig avslutning på trilogi

Anna Roos

I mörka vatten

(LB förlag)

Än en gång, för tredje och sista gången, återvänder Vera Jansson till Trosa. Med ”I mörka vatten” avslutar Anna Roos alltså sin Trosatrilogi.

”Lika i döden”, ”En evig sömn” och ”I mörka vatten” är en riktigt bra kriminalserie – ”Mord vid världens ände” som väl trilogin kallades åtminstone i början – med ekonomen Anna Jansson, född och uppvuxen i Trosa, som huvudperson.  

Svea ska nu verkligen sälja föräldrarnas hus / sitt barndomshem, även om hon fortfarande verkar tveka. Men äntligen har hon hittat en köpare och pengarna hon får in vid försäljningen gör det möjligt att bli delägare i revisionsbolaget hon arbetar för.

Men det är inte därför hon återvänder till Trosa, denna idylliska kriminalitet i Anna Roos böcker. Eller kanske detta idylliska spänningsfält. Allt spännande är inte kriminalitet och allt kriminellt måste inte vara mord.     

Utan det kan vara mänsklighet som i mänsklig oförmåga. Som drycken- och pappaskap.

De övriga personerna är – som förut – de vänner som Svea hade som barn samt Solveig, den äldre hyresgästen i föräldrarnas villa. Nu har Musse, son till Lelle, en av barndomsvännerna, försvunnit på ett liknande sätt som Sveas bror Léon försvann för många år sen.

Och hittades…

Författaren Anna Roos är, som tidigare och alltid, bra på mycket. Miljön känns, hennes personteckningar får dem att bli människor. Varje person är just den personen, på ont som gott. Detsamma gäller Svea, som mer eller mindre mot sin vilja fortfarande får psykologisk hjälp.

Roos skriver och berättar inifrån personerna. Främst Svea Jansson; det är som om Sveas liv och nerver bestämmer berättarstil och stämningsläge. Ordet är nervigt.

”I mörka vatten” har blivit en mycket nervig berättelse, thriller mer än krimi. Det är berättarnerven snarare än själva berättelsen som skapar spänning. Men det här nerviga får också berättelsen att bli lite, hur ska jag utrycka det, kanske lite hattig.

Nej, inte hafsig utan just hattig. Olika tider, personer och händelser varvas med Sveas nervighet som lim. Resultatet blir en liten berättelsen som blir lång och med mycket nerv.

Jag gillar sättet, det temperament som Anna Roos har i skrivandet. Och jag tycker absolut inte, om det verkade så, att ”I mörka vatten” är en dålig krimi/thriller. Fast jag undrar vad jag tyckt, kanske dumt att ens tänka, för boken avslutar ju en trilogi, om den istället varit en separat roman.

Som avslutning på trilogin fungerar ”I mörka vatten” men, det hävdar jag bestämt, för att romanen och läsningen ska fungera väl, ska fungera som bäst, bör man först ha läst de bägge föregående titlarna.

Det här är ordagrant en avslutning, liksom en uppsamling. Ska bli spännande att se vad Anna Roos tar itu med att skriva härnäst…

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst juli 2020: svenskt (del 2)

Inger Frimansson fagelbarnetInger Frimansson
Fågelbarnet
(Harper Crime)
Med ”Fågelbarnet” kompletterar Frimansson sin serie om och med den kvinnliga psykopaten (vad ska hon annars kallas?) Justine Dalvik. ”Ta aldrig skit”, säger en romanperson. Detta gäller särskilt Justine, som fortsätter att hämnas och ge ”skit” tillbaka. Men även de övriga, som Ariadne, nu hotellägare, Christa, hennes blinda dotter, Fairy Tale, sparkad städerska, och Jonas, polisen. Alla är ute efter hämnd. Svårgreppbar intrig – men nervigt och spännande. Som alltid psykologiskt och mänskligt men ”Fågelbarnet” balanserar också mellan realism och skräck. Märkligast är den stora fågel som Justine har vårdnad om och som nu ska få barn.

Karin Smirnoff sen-for-jag-hemKarin Smirnoff
Tredje delen i Jana Kippo-serien:
Sen for jag hem
(Polaris)
De tre delarna samverkar och påverkar berättelsen i olika grad. Alla lika nödvändig för att förstå vad livet kan komma att ta vägen för Jana Kippo. Hård mot de hårda och hårdast mot sig själv, kanske. Men med en oväntad ömhet inte bara mot de gamlingar hon möter i sitt arbete som timvikarie inom hemtjänsten utan också mot gamla och för den delen nya kärlekar. Och samtidigt en slutenhet mot annat som borde var viktigt i hennes liv, som sin egen dotter. Inte oväntat glömmer hon den resa hon lovat dottern – ”Hej mamma skrev hon. Står på Arlanda. Förstår att du inte kommer. Planet går strax. Vi kanske hörs någon gång”, lyder ett sista sms från dotter till mamma. (Ur Kenneth Olaussons recension.)

Edvard Fenvik blodsbandEdvard Fenvik
Blodsband
(Lind & Co)
Fyra unga män har muckat från lumpen. Detta firas på Finlandsfärjan med så mycket alkohol att det leder till följder – eller en viss följd. 25 år senare ska historien komma ikapp dem. En efter en börjar de mördas. Inte på samma sätt, inte identiskt, men snarlikt. Plats: Stockholm. Kriminalinspektörerna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic är både huvudpersoner/poliser och del av det poliskollektiv som utreder framåt, undan för undan, varken för fort eller för långsamt, så deckarläsaren tappar intresset. Edvard Fenviks debuterar med en traditionell och regelrätt polisroman i Sjöwall/Wahlöös deckarskrivarskola (fast utan politiken).

Bengtsdotter beatriceLina Bengtsdotter
Beatrice
(Forum)
Tillbaka i den mörka, suggestiva världen som knockade mig fullständigt när jag lyssnade på ”Annabelle”, första delen i serien. Unga, trasiga kvinnor drivs till psykets utmarker av destruktiva krafter. Alla män är svin som super, knarkar, ljuger och våldtar. Och mitt i den flödande svärtan står Charlie Lager och försöker att värja sig från sina egna mörka demoner. Kriminalinspektör Charlie Lager kallas till Karlstad där en nio månaders flicka försvunnit. Föräldrarna är i chock och lovande spår förvandlas till återvändsgränder. Jag känner inte till någon som skriver så ursinniga och trovärdiga dialoger som Lina Bengtsdotter. Uppläsaren Mirja Turestedt gör den om möjligt ännu bättre. (Ur Samuel Karlssons recension av ljudboken.)

Andra Örbyhusdeckaren är ännu bättre!

Aline Lilja Gladh
Änglaleken
(XIV Förlag)

Slutbetyg: Underhållande och rätt spännande debutdeckare. Så gärna en uppföljare!

Med dessa ord avslutades min recension av Aline Lilja Gladhs debutdeckare ”Tändstickan”. Den här gången ska jag börja med slutbetyget: Uppföljaren är ännu bättre än debuten. Så gärna fler titlar i den här serien!

Ja, ”Änglaleken” är faktiskt bättre i allt. Deckarförfattarinnan skriver säkrare, inte minst. Förra gången sökte hon sig liksom fram till miljön, personerna och intrigen. Nu är hon där…

Aline Lilja Gladh anglalekenFast nej, jag ska väl inte skriva att hon är framme. Framtida titlar i ”Örbyhusserien” kan säkert bli ännu lite bättre.

Där, i Örbyhus med omnejd, en bit norrut ovanför Uppsala som i sin tur ligger en bit norrut från Stockholm, fortsätter deckarserien att utspela sig.

Liksom debuten börjar ”Änglaleken” med en sån där ettrigt kittlande action-inledning som Aline Lilja Gladh är så bra på att skriva. Som jag formulerade det förra gången: ”Stämningen, känslan och spänningen förmedlas så känsligt genom själva språket, varje mening och ord.”

Den här gången är början utformad mer som en prolog (än som en inledning, om det nu är någon skillnad) och så pass hemsk att jag är på väg att utfärda en Tony Parsons-varning – när hon stoppar. Riktigt så Parsons-hemskt blir det inte utan mer just en lockande, spännande inledning/prolog.

Det här action-sättet att skriva – med ettrigt avhuggna meningar – fortsätter in i boken, i den fortsatta berättelsen. Till skillnad mot förra gången, då fortsättningen var mer långsamt berättande. Vilket nog inte är den här deckarförfattarens grej utan hennes specialitet och personlighet finns i nerven.

Även de centrala personerna – Lo, konstnär och nu receptionist på det lokala poliskontoret med förmåga att lägga näsan i mordfall, Linus, polis och Los bror, Conny, ledare för traktens kriminella motorcykelgäng, med flera – är betydligt mer självklart tecknade, inte alls så sökande som förra gången.

Och så Love, den lilla sonen till Lo och Conny, som inte är ihop men men… Det är komplicerat, som man säger.

Korinthia – egentligen Elsa – är en nytillkommen person i centrum. Korinthia och hennes lajvande kamrater råkar bli vittne till ett mord i Vendelskogen. En springande man skjuts ihjäl. Extra problematiskt blir det också när det visar sig att den döde har koppling till receptionisten och, säg, halv- och egenpolisen Lo.

Ska inte bli långrandig: Bra och spännande skrivet, allt mer utmärkta skildringar av Örbyhus spräckliga befolkning och jo, rätt åkej deckar/mordgåta också. Vissa egenutgivare plockas ju upp av något förlag och om jag hade ett sådant skulle jag absolut kolla in Aline Lilja Gladh.

Som nu är igång på allvar!

Bengt Eriksson

Korta deckartips (5): Eva Dolan

En kvinna påträffas död – mördad – i sitt hus.

dolan_efter_din_dod_omslag_inb_0En trappa upp ligger hennes dotter, förlamad efter en olycka, död i sängen.

Så börjar Eva Dolans nya noir- och polisroman, ”Efter din död” (Modernista; övers: Carla Wiberg), med Dushan Zigic och Melinda Ferreira vid hatbrottsenheten i den engelska staden Peterborough (med omnejd den här gången).

Nej, ursäkta. Det finns också en annan – dubbel – inledning med en liten pojke som uppenbarligen befinner sig på flykt. Men från vad? Och till vad?

Alls ingen munter läsning men Dolan fortsätter att skriva intensivt och nervigt – som en Charles Dickens i nutid – om människors livsvillkor, de längst ner i samhället.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2017)