Skånska deckare från kust till kust

sista-farjan-fran-ystadKarin Alfredsson har återkommit med en thriller som inte utspelar sig i Skåne men, vilket framgår av titeln ”Sista färjan från Ystad” (Bokfabriken), inleds i Ystad på ett så effektfullt sätt att den ändå måste vara med i den här skånska deckarkrönikan.

Genre: skälm- eller snarare gangsterroman. Syskonen Stefan och Therese hinner med färjan just när bommen för incheckningen ska gå ner. De måste fly, efter att ha svindlat så många människor på alla sätt de kunde, från Ystad och nedåt Europa.

Sofie BjarupOckså Sofie Bjarup utgör ett undantag: visserligen född och bosatt i Skåne men debutdeckaren ”Mörkrets barn” (Visto) utspelar sig varken här eller nu utan i London år 1888, då Jack the Ripper härjade. Vilken suverän debut!

Som tidningsreporter går den unge William Sinclair, inte adelsman – men nästan, på upptäcktsfärd i ett London som han aldrig lagt märke till förut. London gånger två möts och konfronteras: det otroligt rika och det ännu mer otroligt fattiga. Han upptäcker dessutom att han är något så olagligt som homosexuell.

Jonas BerghJonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.

”Uppför backen baklänges” (Recito), består av två kortromaner. Den ena, ”Jag höll hans hand när han dog”, handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, ”Balladen till min bror”, om bröderna Plura och Carla (?!) från ”det skogiga Skåne”.

Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå.

Assar AnderssonNågot mycket glädjande: fyra utgivningar som överträffar författarnas tidigare deckare. Till exempel Assar Andersson, som skrivit ett antal deckare i Malmö- och sydkustmiljöer. Då ville han så mycket med både intrigerna och språket att alltför många gränser passerades. Det blev svårläsbart.

”När de sista duvorna har tystnat” (Reko, endast e- och ljudbok) är en kortare roman, också nervig men mer distinkt och effektiv. En familj – inte minst Peter, pappan – rämnar efter att dottern blivit våldtagen. Pappans jag-berättelse (hur han känner sig, vad han tar sig för, att han går under) blir allt hemskare och ruskigt trovärdig.

Sahlström_Pojken-som-försvann-FRONTCecilia Sahlström fortsätter att berätta om kommissarie Sara Vallén, som polis i Lund men också som privatperson. ”Pojken som försvann” (Bokfabriken) är tredje titeln i serien och utan tvekan den bästa.

Valléns privat- och yrkesliv fogas ihop mer sömlöst, berättandet flyter bättre och kapitelindelningen (blandningen av längre och korta kapitel) är inte lika märklig. Det enda jag nu hakade upp mig på var när vissa tankar förmedlas väl ytligt.

Men strunt i det! Sahlström har skrivit en spännande och bra polis- och därtill samhällsroman om två försvunna pojkar (en liten och en äldre), rasism och nazism.

anna bagstam skuggspelet nyhet 2019Anna Bågstams andra roman, ”Skuggspelet” (Norstedts), om och med Harriet Vesterberg, civilutredare vid Landskronapolisen, är kanske mindre charmig men mer spännande än debuten. Inte lika mycket feelgood men desto mer av polisroman och deckare.

Först försvinner – kidnappas? – Harriets väninna Lisa i Malmö och sen flyter en kropp iland vid fiskeläget Lerbacken. Dessutom planeras ett EU-toppmöte i Landskrona. För att nämna något av intrigen, blott en ovan deckarläsare kan tro annat än att allt hänger ihop.

Arbetsplatsmiljön – poliserna kontra en civilare – är fortfarande lika irriterad och när romanen ska avslutas kommer en plötslig cliffhanger i betydelsen att berättelsen fortsätter i nästa titel.

Olseni HansenDuon (Christina) Olséni & (Micke) Hansen har ju också börjat skriva en deckarserie om pensionären Ester Karlsson i Lund. Även där blandas feelgood med crime men dessutom mys med allvar – så detta smittade kanske av sig när de skrev sin femte titel, ”Turisten” (Bokfabriken), i serien ”Mord i Falsterbo”?

Personerna – som pensionärerna Egon och Ragnar, Skanörpolisen Mårten och den nya polisen Agatha (namnet börjar med ett osynligt men märkbart R) – är som de var: överdrivna á la en lokalrevy. Även det kriminella känns igen, till att börja med…

Egon har lånat en veteranbil, en Mercedes från 1957. Han öppnar bakluckan, där ligger ett lik. Nästa gång bagageutrymmet öppnas: helt tomt. Liket har försvunnit. Annars går berättandet ovanligt lugnt till, realism är ju fel ord men inte längre burlesk heller. Typ en något irriterad hyllning till Skanör-Falsterbo.

FrennstedtTina Frennstedts debutroman om Tess Hjalmarsson vid cold case-polisen i Malmö, ”Försvunnen” (Forum), har jag förut recenserat på YA:s kultursidor. Så jag ska endast upprepa att den är läsvärd – gör det! Frennstedt imponerar med sin skildring av Österlen, människorna och vardagslivet. Hon förmedlar den känsla av skånsk noir som finns bortom sommarturismen.

3 X kortdeckare

1. Mord i Kristianstad. Christer Nylander, riksdagspolitiker (L) från Kristianstad, är också – eller var – en lovande deckarförfattare. Hans produktion omfattar bland annat novellsamlingen ”Olösta mord i Kristianstad” (2004) och debutromanen ”Den fjärde spelpjäsen” (2005). Bägge har Kristianstad med omnejd som miljö och är klart läsvärda. Gack till biblioteket!

2. Danskt på svenska. Efter det skånska passar det väl med några deckarförfattare från Danmark? Till exempel Katrine Engberg och hennes två omaka polisinspektörer, som introduceras i Sverige med ”Krokodilväktaren” (Forum) – första titel i ”Köpenhamnsserien”. Även Jesper Steins ”Papa” (Polaris) har släppts för svensk sommarläsning. Nog hans bästa hittills. Ja, till och med tuffaste. Samt en fortsatt porträttering av Mannen, gårdagens och dagens.

3. Danskt på danska. Efter översatta danska deckare – varför inte läsa på danska? För vem kan invänta översättningen av ”Offer 2117” (Politiken), nya titeln i Jussi Adler-Olsens serie om ”Afdeling Q” vid Köpenhamnspolisen? Särskilt som man äntligen får reda på lite mer om Assad, avdelningens märklige flykting. En intressant huvudperson också i Elsebeth Egholms ”Frit fald” (Politiken): kvinnlig läkare som nattetid maskerar sig och blir hemlig fasadklättare.

Bengt Eriksson
Publicerat i bl a Ystads Allehanda

Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare

Det här ska inte bli en recension av romanen, för det har redan skrivits tillräcklig många recensioner av Casmilla Läckbergs ”En bur av guld” (Forum) med undertiteln ”En kvinnas hämnd är vacker och brutal”, utan endast några reflektioner och noteringar.

Ja, förvånsvärt många och ännu mer förvånansvärt positiva recensioner när det gäller en annars gång på gång på gång utskälld deckarförfattare.

”En bur av guld” (Forum) är kanske ingen deckare, fast det beror ju på vad man lägger in i detta lilla behändiga ord, men det är absolut en krimi. Om inte en kvinnlig hämnddeckare så en kvinnlig hämndroman och hämndkrimi.

LäckbergFaye, huvudpersonen, sviks av sin man, Jack, och detta på det mest svekfulla sätt. Hon faller hårt och djupt – och bestämmer sig för att hämnas, lika hårt och rasande.

Det är bra berättat – med drivande tempo – och det är bra skrivet. Särskilt det senare är intressant att notera. Det Läckberg brukar kritiseras för är ju – med ett extra dumt uttryck – nickelilltrollspråket.

Jo, det finns en del kritik man kunnat ha mot – det framför allt språkliga – resultatet i hennes Fjällbacka-deckare. Men här, i ”En bur av guld”, har hon skrivit så bra att många uppmärksammade skönlitterära svenska författare skriver sämre.

Läckberg skriver som i vrede – som med huvudpersonens vrede.

Att Läckberg tar upp detta ämne – karlsloken kontra kvinnan – borde däremot inte ha förvånat någon recensent. Vilket det har, men då kan inte recensenterna ha läst en enda av hennes deckare i Fjällbacka-serien.

För vilka ämnen har Camilla Läckberg tagit upp där? Till exempel kvinnomisshandel, klassamhället, nazismen under andra världskriget och rasismen idag.

”En bur av guld” har jämförts med kvinnliga hämndromaner som Fay Weldons ”En hondjävuls liv och lust”. (Också Jackie Collins har nämnts.) Men här förekommer ju mord vilket får romanen att också bli en kvinnlig hämndkrimi – ja, hämndeckare.

Vilket har blivit en egen gren på dagens kriminallitterära träd. En gren som förresten började växa ut för rätt längesen. I minnet får jag upp Val McDermids seriemördardeckare ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” (på svenska redan 1996), där liksom allt ställs på sin spets och dras ut maximalt.

Inte minst i Sverige fylls hämnddeckargenren på med titlar av allt fler kvinnliga författare. Bland de kvinnliga hämnddeckare som Deckarlogg skrivit om på senare tid återfinns ”Som nitroglycerin” av Frida Moisto, ”Mord i det förflutna” av Annika Duvert, ”Det hemliga rummet” av Eva Swedenmark / Annica Wennström och ”Vanvett” av Lourdes Daza-Gillman.

Här kan också Camilla Läckbergs kvinnliga hämndroman/krimi/deckare ”En bur av guld” placeras.

Bengt Eriksson

 

Trafficking och voodoo i Värmland

Som komplement till mitt val av årets tre bästa svenska deckardebutanter – skrolla nerför Deckarlogg och läs tidigare inlägg! – lägger jag ut en längre recension som tidigare varit publicerad i Gota Medias tidningar.

____________________________________________________________

Lisa Bjurwald
Tills bara aska återstår

(Bladh by Bladh)

Bläddra längst bak i boken och läs författarens efterord. Gör det allra först! Det är mitt råd.

Lisa Bjurwald har skrivit en så brutal thriller att man kunde tro att hon, för deckarspänningens och thrillervåldets skull, tagit i och hittat på. Efter att ha läst efterordet kan ingen dra någon annan slutsats än att det mesta i berättelsen skulle kunna hända eller faktiskt har hänt i verkligheten.

Vilket får ”Tills bara aska återstår” att bli en ännu mer otäck berättelse, mindre polis- och mer av samhällsthriller. En budskapsdeckare, så kan den kallas.

bjurwaldJournalisten Lisa Bjurwald har av allt att döma researchat den skön- och deckarlitterära debuten lika noga som sina tre reportageböcker om högerextremism och rasism. För deckardebuten är ämnet trafficking – smuggling av unga kvinnor från västafrikanska Nigeria och tvångsprostituering med hjälp av naturreligion och voodoo.

Två kvinnor – ”våroffren” – hittas stympade och brända vid Klarälven. Unga svarta kvinnor, så mycket går att se men inte mer.

Rebecka Born, härmed introducerad som huvudperson i en serie deckare, har nyligen börjat som specialpolis vid Sektionen för särskilda hot (SSH). Hennes första uppdrag blir att resa till Karlstad och bistå lokalpolisen (som förstås – av flera anledningar – inte vill ha någon hjälp).

Rebecka har själv bakgrund i Värmland, där familjens släktgård nu omvandlats till flyktingboende. Samtidigt som hennes släkt innehåller en rasistisk gren.

Både rasism och nazism är på värmländsk frammarsch: i fullmäktige sitter Sverigedemokraterna och Nordisk Gryning lockar unga sympatisörer. Allt fler svarta afrikanska tjejer syns på gatorna och vita tonåringar skanderar ”Inga blattar i vårat Karlstad”.

Mycket att – ordagrant – få ihop. Och jag tycker Bjurwald lyckats med det.

Hon lyckas visa att och hur allt hänger ihop, sammanfogat av sexism, kvinnohat och människoförakt. Det mest otäcka är att detta, i Lisa Bjurwalds värld, i hennes version av verkligheten, kan finnas var som helst: både inom poliskåren och hos äldre, så kallade ”madamer” från Afrika.

”Tills bara aska återstår” blir ett käftslag i hjärtat: en lika brutal som viktig påminnelse om hur vidrig, ja, för jävlig, som världen kan vara.

Därför är det lite synd – eller så hjälper det läsaren att stå ut med huvudspåret – att polisen Rebecka Born porträtteras som en så speciell kvinna. Hon valde karriären före maken och barnen och har en, låt säga, manlig sexlust som kommer nära kioskdeckarens.

Alltså, för mig får Rebecka ha sex när, var och hur hon vill – men det stjäl uppmärksamhet Deckarlogg 2från samhällskildringen.

Bengt Eriksson

Andra världskrigets skugga i nutiden

Gard Sveen
Den siste pilgrimen
(Lind & Co; övers: Per Olaisen)

Benresterna från två kvinnor, som det först verkar, och ett barn hittas nedgrävda i Nordmarka.

gard-sveenDet händer 2003. Fast en ring med inskriptionen Gustav ska föra polisutredaren Tommy Bergmann till Oslo – och även Stockholm – under åren 1942-45.

Normannen Gard Sveen debuterar med en kombinerad polis- och historisk roman där nutiden blir andra världskrigets skugga.

Nazismen och ockupationen skildras genom, ja, inuti några människor – främst Agnes Gerner, spion i tyska sängar, och Pilgrimen, hennes älskade, anonyme motståndsman.

Oj, vilken debut!

”Den siste pilgrimen” är en välkomponerad roman som håller rätt igenom alla sina drygt Deckarlogg 2550 sidor. Både välskriven och väl översatt till svenska, dessutom.

Bengt Eriksson

(Kortrecension, tidigare publicerad i Gota Medias tidningar)