Nationalteatern, från teater- till rockgrupp

Så har det blivit musikfredag på Deckarlogg igen.

Apropå en diskussion i den nystartade Facebook-gruppen ”Progg- och musikrörelsen” om Nationalteatern (var det Dageby eller Melander som skrev de bästa låtarna?) letade jag reda på en text jag skrev för ett antal år sen där jag pratade med Anders Melander (mest) och Ulf Dageby (lite som komplement).

Intervjuerna gjordes till boken som följde med en CD-box från skivbolaget/märket MNW (Music Network Corps alt. Musiknätet Waxholm). Här skingras några av de ibland felknäppta knapparna vad gäller Nationalteaterns start.

Och så får man väl också en liten bild av MNW på 70-talet…

***

”Hej, det är Musiknätet Waxholm. Vi tycker ni är musikpolitiskt intressanta. Skulle ni vara intresserade av att spela in en skiva?”

– Som jag minns det, säger Anders Melander, började det så. Det var antingen i slutet av 1971 eller början av 1972 som Musiknätet i Waxholm hörde av sig på telefon. Någon där hade väl sett och hört oss på scen.

– Observera, säger Anders, uttrycket ”musikpolitiskt intressanta”. Det kan tolkas på olika sätt, men jag tror de menade att Nationalteatern var en av flera saker som de tyckte var sympatiska och ville stödja. Att vår musik utstrålade något som de ville slå ett slag för. MNW gav ju också ut andra artister av, kan man tro, ungefär samma anledning – som Göran Persson. Hur många exemplar kan hans skiva ha sålt?

Omslag till CD-boxen ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” (9 CD) med samliga LP-utgivningar samt live-inspelningar och andra bonusspår (utgiven 2010).

– Samtalet från MNW satte igång en febril verksamhet inom Nationalteatern för att bestämma vilket material som skulle vara med på LPn. Vi röstade, som på Tio i Topp. Varje medlem hade en röst. De låtar som fick tio röster, lika många som medlemmarna i Nationalteatern, kom med direkt. Sen fanns det också låtar som hade nio och åtta röster.

– Nationalteatern var ingen orkester utan en teatergrupp – inte lika stora som Narren men väl som Fickteatern. Syftet med musiken var att göra teatern bättre och mer attraktiv. Det här var första steget för Nationalteatern att rycka musiken ur sitt sammanhang. Så det kan ha krävts en viss knådning, en redaktionell bearbetning av materialet.

Det felaktiga ljusgröna omslaget till           debut-LPn ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot” (utgiven 1974).

– Första LPn, ”Ta det som ett löfte… ta det inte som ett hot”, fylldes med alldeles för mycket musik. Vi fick in 22 ½ minuter på varje sida. Men det fanns en gräns för hur mycket musik man kunde ha med på en LP för att hålla en anständig ljudnivå. Vi överskred den. Skivan blev alldeles för ljudsvag. Om ungdomsgårdarna spelade en skiva med Bonnie Tyler, för att ta en artist som var populär då, och sen la på vår skiva – utan att vrida upp volymen – så hördes inte Nationalteatern.

– Vi använde också för många instrument och gjorde för många pålägg på för få kanaler. Då var vi förmodligen nöjda med kvalitén. Hade vi varit på Metronome förut och arbetat med Anders Burman så hade vi väl fått tokspader. Men vi hade ju bara hemmainspelningar att jämföra med.

– MNW hade en bandspelare med fyra kanaler. Vi fyllde snabbt dom fyra kanalerna och behövde fler. Då måste man göra en så kallad förmix – en stereomix på två kanaler. Då blev det alltså två lediga kanaler att spela in på igen. Vi fyllde nog dom också. Och så fick det göras en andra förmix på två kanaler för att vi skulle spela in ännu mer. Varje gång ökade brusnivån.

Samma omslag – med den riktiga mörkgröna färgen, rättades till när LPn kom i nästa upplaga. Ansågs mycket snyggare så här. Nåja.  

– Ljudet hade blivit bättre om det funnits en bandspelare med åtta kanaler. Till nästa LP, ”Livet är en fest”, hade MNW skaffat sig en åttakanalare. Man kan också säga att vi eller teknikern (Torbjörn Falk) skulle ha sagt stopp. Det går inte att göra så här många pålägg, ljudkvalitén sjunker. Eller det skulle ha funnits en producent. Ingen tog ansvar för resultatet. Å andra sidan, om någon ställt krav så hade skivan kanske inte blivit av.

– Vi kom till Waxholm i mars 1972. Pale (Olofsson) var hundvakt åt en tjej som satt i fängelse, vill jag minnas. Det fanns ingenstans att göra av hunden så han fick vara med i studion. Hunden gick och trampade bland tamburiner och annat som låg där. När vi spelade in ”Profiternas profet” råkade hunden trampa på en tuta. Det lät bra. Det ville vi ha kvar. Men tutan gick inte ihop med rytmen. Så Torbjörn Falk måste använda ett rakblad och skära ut små stumpar av inspelningsbandet och sen tejpa ihop bitarna igen så att tutan hamnade rätt i rytmen.

– Det började redan under tiden som studentteater i Lund, då vi ännu inte hade flyttat till Göteborg och blivit Nationalteatern. Jag fick frågan av Peter Wahlqvist om jag kunde ta på mig uppdraget att skapa en musikteater. Att medlemmarna i teatern skulle kunna spela musik och vara musiker, det var utgångspunkten. Hade man inte tyckt och trott det, så hade det inte varit möjligt att starta Nationalteatern.

LPn ”Livet är en fest” (1974).

– I inspelningsstudion fick alla undervisning – ja, redan i bussen upp. Pale kunde spela lite popgitarr, så honom räckte det att ge harmonierna. Det gick också ganska fort att lära Håkan Wennberg spela bas till några melodier. Att lära Anki Rahlskog (senare Gudrun med tamburinen i Kurt Olssons orkester) spela bas tog lite längre tid. Då måste basgången förenklas. Åt Jakob (Lars Jakobsson) fick man vara psykolog. När han spelade fel och det gjorde han så ojade han sig varje gång och kom av sig ännu mer. Man fick uppmuntra honom: Fortsätt spela!

Ulf Dageby då? Fick han också undervisning?

– Nej, han var ju musiker. Men han var inte medlem i Nationalteatern från starten utan flyttade på eget bevåg från Skåne till Göteborg. Han anlitades i början som frilansmusiker av Nationalteatern.

– Något annat lite märkligt med första LP:n är att i vissa låtar las trummorna på efterhand. Då gällde det att hålla takten så att trummorna kunde läggas till senare. Har du inte hört och tänkt på det, så lyckades det väl. På scen spelade vi ju samtidigt. Men det kunde vi inte göra på inspelningen. Det finns en enda låt, ”Revolver Maggie”, som är inspelad live i studion med hela Nationalteatern tillsammans. Rättare sagt, i två live-omgångar. Dels den första delen, som går i sydamerikansk valstakt, och sen den andra, då det övergår till irländskt.

Dubbla barn-LPn ”Kåldolmar & kalsipper” (1976).

– När vi skulle spela in ”Livet är en fest” hade Ulf Dageby tröttnat på det här. Ulf var väl mer befriad från hämmande hänsyn så han sa högt det alla nog tänkte: Måste hela Nationalteatern vara här och spela in? Kan inte några åka och göra något annat medan vi lägger grunden och komma tillbaks när det är dags för pålägg? Nu hade Nationalteatern blivit mer av ett tajt rockband och då fungerade inte riktigt den kollektiva principen. När vi gjorde första LPn hade jag varit mer intresserad av att arrangera låtarna för fler instrument. Nu ville Ulf rocka och köra.

– Det muttrades förstås. Någon hade ordnat med barnvakt, i onödan. Men det var bra för plattan. ”Livet är en fest” blev inte alls så spretig utan en mer renodlad rockplatta. Ett visst musikaliskt kunnande hade väl också tillkommit och arren är glesare, mer luftiga. Vi vågade lita på groovet. Jag minns också att Curt-Åke Stefan, tekniker på ”Livet är en fest”, hade något han kallade ”expander”, en slags brusreducering, som han var väldigt förtjust i.

– Albumet ”Livet är fest” finns förresten i fyra olika versioner. När Ulf Dageby fick höra inspelningen så åkte han på eget bevåg ut till MNW och såg till att den mixades om. När MNW sen gav ut LPn på CD hade det tillkommit en massa eko som inte fanns på vinylen. När Ulf såg till att inspelningen remastrades så försvann det igen. Men hör med Ulf om det där!

LPn ”Barn av vår tid” (1978).

– Att jag skulle ha mixat om ”Livet är en fest”? Mixat den en gång till? Det vet jag inte, säger Ulf Dageby. Det minns jag inte. Vem bryr sig om mixningar? Men det stämmer att dom hade lagt på delay och höjt diskanten när plattan kom på CD. Det togs bort igen när ”Livet är en fest” remastrades för några år sen. ”Livet är en fest” har ett bra ljud. Ett torrt bra ljud. En av dom bästa rockinspelningar som gjordes i Sverige på 70-talet.

– Vet du att ”Livet är en fest” – låten alltså – var country från början? På scen kördes den som en countrylåt. När vi skulle spela in låten på skiva så tyckte vi väl att den skulle vara lite rockigare.

Bengt Eriksson
Ur boken/ boxen ”Ljud från Waxholm 1969-2009”, utgiven av MNW 2009

Därför blev han som han blev

Nationalteatern har haft 50-årskalas i Göteborg och jag såg att Kalle Lind bland många andra var där.

Både det ena och det andra firas med att Deckarlogg lägger ut en recension jag skrev för rätt många år sen nu. Det här var första boken jag läste av Kalle Lind och sen dess har jag följt honom.

En jäddra begåvad påg från Eslöv, är det väl han kommer ifrån?

***

Kalle Lind
Proggiga barnböcker –
därför blev vi som vi blev
(Roos & Tegnér)

Boktiteln fick mig att sucka. Ännu en uppgörelse med den vänsterindoktrinering som författaren utsattes för under sin barndom och det livstrauma som detta har orsakat!

Nej, Kalle Lind skiljer sig från de flesta som skrivit böcker om den svenska så kallade proggtiden, alltså 70-talet (samt åren strax före och efter). Han gjorde något ovanligt: tänkte först och skrev sen.

”Den här boken tillägnas personalen på Källbystugan i Lund”, står det i förordet. Där gick Kalle på dagis 1976-82. Fröknarna ”luktade makrobiotisk hemodlad lök” och spelade gitarr, Nationalteaterns barnskiva ”Kåldomar & kalsipper” var soundtrack.

Ja, rolig är han också. Humorn biter till, både här och där, kärleksfullt eller dräpande, ironi och gapskratt.

”Proggiga barnböcker” håller mer än titeln lovar. Kalle Lind har valt personligt bland barn- och ungdomsböcker men också Kamratposten och Bamse, proggplattor och teveprogram. Och vägt dem på tidens våg: emot och för.

Den ironiska – läs: nyanserade – dubbelsynen framgår redan av kapitelrubrikerna: ”På sjuttitalet var revolutionen så här nära”, ”… var det hemskt i u-världen” och ”… var miljön hotad”. Hans listning av nödvändiga ingredienser i ”den socialrealistiska ungdomslitteraturen alias mellanölsboken” (med författaren Gun Jacobson som främsta representant) träffar mitt i prick.

Och sällan har jag läst något så bra och nyanserat om 70-talets proggmusik som skildringen av Nationalteaterns försök att göra Kalle och andra ungar till kommunister.

Lika inaktuellt som aktuellt är kapitlet ”På sjuttiotalet låg man med varann” (om barns tillkomst, födelse och fostran), särskilt ”Handbok i barnindoktrinering” och ”Mummel – en ny människa”, bägge av Frances Vestin. Hade så närgångna böcker i ord och bild kunnat ges ut idag? Borde sådana böcker ges ut också idag?

”De här böckerna och skivorna och teveprogrammen” gjorde Kalle Lind till ”skeptiker”. Kan en tid och politik få bättre betyg – att barn och barnbarn växer upp till tänkande och ifrågasättande människor? Jag tackar. Då har man ju kanske bidragit med något…

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2010