Värre än noir

Det kommer så många nya deckare och annan krimi, ja så många bra nya deckare med mera, att det är lätt att glömma bort de lika bra deckare och annan krimi som tidigare getts ut, för längesen eller blott några år.

Vissa, men det är ju få, blir klassiker som tas fram, skrivs och påminns om då och då. Blir (åter)upptäckta och kanske (om)lästa. Men de flesta bara försvinner, hur bra de än var och fortfarande är.

Därför som Deckarlogg ibland återpublicerar recensioner av äldre deckare eller annan krimi som förtjänar att letas efter på antikvariat och/eller bibliotek. Som denna…

***

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

Stadsfjäril

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Joanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har hallicken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

Bengt Eriksson

Publicerat i KB/YA/TA 2013

Extra! Extra! Johan Kristian Homan gifter sig!

Jan Mårtenson
I skuggan av Etna
(W&W)

Vid den här tiden i juni varje år inleds Deckarloggs serie med sommardeckardeckarläsning under päronträdet. Och 2020 som varje år och sommar är den nya Homan-deckaren först ut.

Alltså ”I skuggan av Etna” (W&W), som är Jan Mårtensons nya och fyrtioåttonde – om förlaget räknat rätt i år – amatördetektivdetektivroman om och med antikhandlaren Johan Kristian Homan med butik på Köpmangatan i Gamla stan i Stockholm.

Frestande att skriva – och det är väl som vanligt med Sveriges äldste antikhandlare, som dessutom stannat i åldern, och hans eviga och närmaste väninna, Cléo de Merodes, som även hon stannat i åldern och är Sveriges äldsta katt.

Jan Mårtensson i-skuggan-av-etnaMen det är ändå inte riktigt som vanligt i årets Homan-deckare. Följande står redan i baksidestexten till ”I skuggan av Etna” så jag avslöjar inte för mycket när jag meddelar att – äntligen! – gifter sig antikhandlaren med sin Julia Roberts, det vill säga Francine Silfverstierna, avdelningschef på Säpo.

Efter att de vigts i gårdskapellet på föräldrarnas herrgård Björkesta, föräldrarna till Francine alltså, reser det nygifta paret på en mindre bröllopsresa till ett par bekanta rikingar, också till Francine, på Sicilien.

Där börjar det kriminella med ett självmord eller mord, för att sen fortsätta i Stockholm med fler mord. Givetvis med antikhandlare Homan inblandad i utredningen – som en magnet drar Homan och hans antikhandel till sig varenda misstänkt person. En efter en kommer de på besök, som alltid.

Och sen kan privatspanaren Homan, också som alltid, rapportera vad som sagts, vad han tror och tycker, till polisen. I intrigen blandas narkotika, smuggling, olivodling, ett försvunnet barn och fuskbyggen. Roströta blir ett nyckelord.

Och det blandas bra, ovanligt bra för att vara en detektivroman av Jan Mårtenson. Annars brukar hans intriger vara ihoprörda snarare än välblandade. Men här krockar inte olika trådar utan trådarna vävs till bra deckarintrig. (Visst, åkej då, några trådar hamnar utanför och hänger och dinglar. Men bry sig.)

Riktigt som vanligt är det inte heller med politiken. Jan Mårtenson har alltid varit en politisk deckarförfattare, om inte från höger så från konservativt håll. Johan Kristian Homan läser tidningar och ger dagsaktuella politiska kommentarer.

Konservativ men inte reaktionär, så har jag beskrivit Homan (= väl Mårtenson) tidigare. Men hur konservativ är Homan idag, blir han inte allt mindre konservativ? I årets Homan-deckare finns skarpa – då menar jag riktigt skarpa – utfall mot Donald Trump, till exempel. Det är faktiskt grovt.

Homan kommenterar också sjukvård (och annat som sköts från moderat håll i Stockholm). Greta Thunberg berömmer han – fast det har han gjort tidigare. Snart kommer Homan ut som liberal eller?

Efter diverse spännande – ja, själva deckarberättelsen är också ovanligt spännande – händelser i Stockholm sker upplösningen på återigen Sicilien, dit Johan Kristian och Francine återvänder.

Ju av gammal vana som jag varje år läser Jan Mårtensons nya Homan-deckare och faktiskt har gjort det ända från början (så gott som). I år läste jag dock med större nöje än på länge. ”I skuggan av Etna” är en bra deckare på gränsen till mys-.

Sist i boken finns förstås ett par recept. Det är tradition. Den här gången på ”siciliansk kycklingschnitzel” (gärna ekologisk, enligt Mårtenson) och ”siciliansk sallad”.

Bengt Eriksson

Från vinterns istappar på telefonledningarna till vårens svarta superknott

CardinalEfter att TV-serien ”Cardinal”med kriminalkommissarie John Cardinal och hans nya poliskollega Lise Delorme i den lilla staden Algonquin Bay i södra Kanada börjat visas på C More – en bra deckarserie så se den om du inte gjort det! – har nu också de polisromaner av kanadensaren Giles Blunt som TV-serien bygger på börjat ges ut på svenska (av Hoi Förlag).

Eller återutges, för att vara noga. Blunts deckare kom på svenska i början av 2000-talet men eftersom alldeles för få upptäckte dem så är det ju bra att de ges ut på nytt. För de är riktigt, riktigt bra.

Giles Blunt Fruset offerAllra först ”Fruset offer”, som kommer i pocket och som ljud- och e-böcker. Senare följer romanseriens övriga titlar.

Jag tyckte mycket om dessa kanadensiska väderdeckare – ja, inte minst har Giles Blunt författat närmast i symbios med Kanadas natur och väderlek – när de kom på svenska förra gången. Ville minnas att jag då också recenserade ”Fruset offer” men jag kan inte hitta den recensionen.

Här följer några andra recensioner jag då gjorde av Blunts romaner om och med poliserna Cardinal och Delmore. Som en presentation av återintroduktionen…

***

Giles Blunt
The Delicate Storm
(Harper Collins)

Giles Blunt Delicate stormGiles Blunts första och prisbelönta deckare, ”Fruset offer”, om kriminalpolisen John Cardinal och kollegan Lise Delorme i Ontario, Kanada har tidigare i år kommit på svenska. ”The Delicate Storm”, uppföljaren, är ännu bättre.

Delar av ett lik, en död man, hittas i vildmarken ovanför Algonquin Bay. Björnar har ätit på kroppen, men det är ingen björn som dödat mannen.

När Kanadas hemliga polis kopplas in förstår Cardinal att det inte är något vanligt mordfall. Utredningen tar Cardinal och Delorme bakåt till fransk-kanadensarnas militanta kamp för ett fritt Quebec på 60- och 70-talen.

Sättet att använda deckarformen för att skildra landets historia påminner om skotten Ian Rankin. Men det helt speciella med Blunt är hans otroliga förmåga att låta Ontarios landskap och klimatförhållanden integreras i berättelsen.

Det är vintertid och underkylt regn, husen liknar kristallkronor och elektriciteten slås ut i hela trakten. Att Algonquin Bays invånare fryser känns bokstavligen i varje mening.

***

Giles Blunt Black FlyOckså i sin tredje roman om kriminalpolisen John Cardinal i Ontario, Kanada har Giles Blunt låtit den kanadensiska naturen med sitt ogästvänliga klimat bli en stämnings- och spänningsskapande del av berättelsen. Titeln ”Black Fly Season” syftar på våren, då de svarta flugorna, ett slags superknott, kläcks och i stora svärmar angriper människorna och gör dem som galna.

En kvinna, som blivit skjuten i huvudet och tappat minnet, virrar omkring i staden Algonquin Bay. Efterforskningen av förövaren leder Cardinal och poliskollegan Lise Delorme till en otillgänglig plats i Kanadas urskog, där de hittar liket av en medlem i ett motorcykelgäng.

Berättelsen rymmer även narkotikalangning, indiankultur och voodoo.

En något krystad kriminalhistoria, kan man tycka, men Giles Blunt tvinnar trådarna så skickligt att historien går ihop och blir trovärdig. Vid sidan om deckargåtan fortsätter Blunt att skildra Cardinals oro för och omsorg om sin psykotiska hustru. Ett par forskare ger dessutom en ny innebörd åt begreppet DNA.

***

Giles Blunt När du läser dettaGiles Blunts polisserie om kommissarie John Cardinal i staden Algonquin Bay i Ontario, Kanada har jag för egen del placerat i undergenren natur- och mans- eller äktenskapsdeckare.

I den nya romanen, ”När du läser detta” (Bonniers; övers: Jan Järnebrand), spelar naturen – varmt på sommaren med djävulsmyggor i luften och isande kallt om vintern då istapparna hänger från telefonledningarna – mindre roll än i de föregående. Däremot har mans- och äktenskapsskildringen blivit ännu starkare.

Eller kärlekshistorien: John Cardinals stora och eviga kärlek till sin hustru, fotografen Catherine, trots att äktenskapet inte alltid varit det lättaste.

Hustrun, som är – eller var – manodepressiv, har åkt in och ut på sjukhus. Nu är hon död. Catherine tog livet av sig, det finns ett efterlämnat självmordsbrev. Men John tror inte på det, kan inte tro det, inte nu, när hon mådde bättre än på länge, gick hos en psykiater med depressioner som specialitet.

En… bra psykiater? Observera betoningen, så ni anar men ändå inte kan vara säkra…

Blunt berättar en sorglig och vacker historia, smärtsam läsning (på ett annat sätt än deckare brukar vara) om man har ett ömt hjärta. Nej, jag ska inte avslöja för mycket men också här återkommer temat, inte exakt detsamma men snarlikt: föräldrars egenskaper och livsval, hur vi lever och behandlar våra barn, kan växa till ett oroväckande arv.

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda och BTJ:s AV-häften 2003-2008

Är det för sent, är det för sent

Min första deckarrecension skrev jag för så längesen som 1969. Eller recension och recension, det var nånslags samlingsrecension i Dagens Nyheter av pseudonymen Sivar Ahlruds hela ungdomsserie med Tvillingdeckare. (Mycket fina miljöskildringar från Stockholm!)

Och sen har jag fortsatt att bevaka och recensera deckare, ibland mer och fler, ibland sporadiskt. Så tänkte att jag på Deckarlogg då och då ska lägga ut en ”gammal” recension av en ”gammal” deckare. För blir en roman, deckare eller inte, någonsin gammal – om romanen stått sig, om deckaren fortfarande är bra?

Nej. Bra förblir bra för evigt. Så här följer en äldre recension av en äldre roman, deckare eller inte, med uppmaningen: Glöm inte deckar/litteraturhistorien, läs ibland också en äldre roman/deckare! Eller krimi, så hade jag nog idag kallat romanen…

***

Tim Krabbé
Grottan
Övers: Annika Johansson
(Forum)

Kriminalroman eller inte kriminalroman? Har det någon betydelse? Inte ur kvalitetssynpunkt, naturligtvis. En bra roman är en bra roman, med eller utan prefixet ”kriminal”. Men ur läsarsynpunkt kan det ha stor betydelse.

Kaka söker maka. En roman, som nämns vid sin rätta genre, har lättare att hitta rätt läsare. En deckare, som marknadsförs som en skönlitterär roman bland andra skönlitterära romaner, kanske aldrig upptäcks av deckarläsarna. Medan en roman, som har vissa kriminella inslag och därför utnämns till kriminalroman, både kan göra deckarläsarna besvikna och missa sina skönlitterära läsare.

Tim KrabbeHolländaren Tim Krabbé placeras ibland i kriminalgenren, ibland inte. Romanen ”De försvunna”, med vilken han 1993 introducerades på svenska, har beskrivits som ”lika mycket en existentiell som psykologisk thriller”. Deckarakademin utsåg ”De försvunna” till årets bästa översatta kriminalroman.

”Cyklisten” (1994) kallades ”en blivande klassiker”, men den romanen läste knappast någon kritiker som en deckare. ”Förseningen”(1995) beskrevs – återigen – som ”en thriller som övertygar lika mycket… på det psykologiska planet”. (Allt detta enligt omslagsfliken till Krabbés nya roman, som den här recensionen egentligen och nu ska handla om…)

Tillbaka till inledningen: Är Tim Krabbés nya roman fågel, fisk eller mitt emellan? Kan ”Grottan” kallas deckare eller ens en kriminalroman? Svar: Nej! Det menar jag alldeles säkert och bestämt – trots att handlingen kretsar kring narkotika, smuggling och mord, och trots att hela romanen kan beskrivas som ett pussel.

Ja, om man med pussel menar att författaren i berättelsens inledning lägger ut ett antal pusselbitar som mot slutet av romanen bildar ett mönster, visar en helhetsbild av samhället och människorna samt sammanfattar romanberättelsen, så är ”Grottan” en pusselroman. Men – obs! – ingen pusseldeckare.

Låt mej jämföra med Krabbés landsman Maarten ‘t Hart, som också skriver romaner på gränsen till kriminallitteraturen. När berättelsen – säg verkligheten – blir kriminell, då tar kriminaliteten – alltså verkligheten – över. Då blir ‘t Harts romaner också kriminalromaner.

Så är det inte med Tim Krabbé. Han har skarpa ögon och är nyfiken på deckargenren. Han spanar över gränsen och in i kriminallitteraturen. Men han går aldrig över gränsen, låter inte sina skönlitterära romaner förvandlas till deckare. Däremot lånar och leker han med deckargenrens ämnesområden och berättarteknik (pusselläggandet i ”Grottan” är bara ett exempel). Just ”leker” är förresten absolut rätt ord, det kommer ni att märka när ni läser ”Grottan”.

Huvudpersonerna – ja, trots att romanen främst är uppbyggd kring den förstnämnde måste alla tre utnämnas till huvudpersoner – heter Egon, Axel och Marjoke. De möttes på ett ungdomsläger. Egon och Axel, den senare redan då en odåga, blev någon slags vänner. Egon och Marjoke förälskade sej i varann och deras gemensamma upplevelse i en ”trehundratjugofem miljoner år gammal” grotta fick livsavgörande betydelse för bägge två. (Där föddes intresset för stenar).

Egon blev geografilärare och geolog. Ibland stötte han ihop med Axel, en allt grövre förbrytare. Marjoke försvann ur Egons liv. Vart tog hon vägen? Emigrerade hennes familj till Amerika?

Krabbé skildrar livets små, små men livsavgörande detaljer och händelser. Här finns ett budskap, lika enkelt som viktigt: sköt om ditt liv. Låt inte livet ha sin gång utan välj ditt liv. ”Grottan”är en berättelse om livslögner: om balansgången mellan lugn, å ena sidan, och spänning i livet, å den andra. Och däremellan: livsmod.

Och samtidigt en berättelse om den lika svåra balansgången mellan individ och kollektiv, mellan jag och vi, egoism och vetskapen om att det finns fler människor på jorden än jag.

Livets eviga gungbräda: fram och tillbaks, fram och tillbaks. I vilken ände stannar gungbrädan? Var ska vi sätta ner fötterna? Varje livsval är ödesdigert, för varje val i livet, hur små de än må vara, pekar ut färdriktningen för vårt återstående liv. Och är det för sent, är det för sent.

Chansen har gått, livsvalet är förbi.

Romanen ”Grottan” börjar – och slutar – i landet Ratanakiri i Asien. Dit har Egon Wagter rest för att hämta ett parti narkotika. Geografiläraren och geologen har blivit narkotikahandlare. Men hur kunde det gå så? Och vem är kvinnan, amerikanskan, som Egon stämt med möte med i huvudstaden Ratanak?

Bengt Eriksson
Publicerat i Tidningen Boken 1996

Ett kors, en Jesusgestalt, en människa, en död människa i Fyrisån.

Margaretha Levin Blekastad
Guds lamm
(Retriever förlag)

Margaretha Levin Blekaskads debutdeckare och polisroman, ”Blod och is”, var lovande. Hennes andra, ”Blodröd höst”, har jag missat. Hennes nya och tredje polisroman, ”Guds lamm”, får mig att tro att det borde jag inte ha gjort.

”Guds lamm” lyfter stort över debuten. Levin Blekastad har blivit bättre på allt: tajtare deckarberättarspråk, mer driv i den kriminella spänningen, än bättre miljö- och personskildringar.

Bekastad guds-lammSamma personer som tidigare. Vilket betyder att kriminalinspektör Ellinor Sandin och hennes chef, Lars Bergquist, har hand om utredandet tillsammans med ett antal kolleger.

Utredandet av det spektakulära mord som upptäcks under valborgsfirandet i Uppsala. Enligt tradition pågår forsränning i Fyrisån och en av farkosterna har utformats som ett kors. På korset syns en Jesusliknande gestalt.

En docka? Eller en människa? Ja, en människa. En död människa.

Uppsala är alltså miljön också den här gången. Ett tema i kriminalgåtan är också typiskt för Uppsala, tycker denne recensent som mest hör och ser om staden från utsidan. Nämligen en kristen sekt som kallar sig, just, Guds lamm.

Men det finns fler trådar, som narkotikalangning. Dessutom väver Margareta Levin Blekastad in den fortsatta berättelsen om Jessica Müller och Mille Stanic, två personer jag minns från debutromanen.

Var det nödvändigt? Onödigt tillkrånglat? Vet inte riktigt, kan inte bestämma mig. Fast strunt i det. ”Guds lamm” är en högst läsvärd deckare och polisroman av en författare som förtjänar att upptäckas av fler.

Bengt Eriksson

Krimi: Afrika

Litteratur- och musikforskaren Pim Higginson svarar för ett av de mest intressanta bidragen i boken ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” (utgiven av Studentlitteratur med Magnus Röhl, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, som redaktör).

Pim Higginson forskar dels i förhållandet mellan musik och litteratur, dels i den franskspråkiga litteraturen utanför Frankrike. Här har han – under rubriken ”Våldsamt möte. Franskspråkig afrikansk litteratur och kriminalromanens framväxt” – beskrivit kriminalromanens självklara framväxt i det franskspråkiga Afrika.

Ja, ”självklara” är ett passande ord.

Higginson börjar med att gå igenom tidig krimiutgivning: Edgar Allan Poes tre noveller om privatdetektiven Auguste Dupin (utgivna (1841, 1842 och 1844), den första ”normallånga” krimiberättelsen (vilket är Higginsons påstående, om detta finns olika åsikter) ”L’Affaire Lerouge” av Emile Gaboriaus från 1866, den klassiska detektivromanens utveckling i Storbritannien under andra hälften av 1800-talet och den hårdkokta deckarens födelse i USA på 1920- och 30-talen.

villecruelle_1419Han noterar därefter ”fem viktiga drag” i den tidiga krimiutgivningen. Citat: ”dess urbana miljö och intresse för klass och etnicitet; dess utforskning av normativa paradigm genom lagens figur; dess litterära gränsposition; dess utveckling genom geografisk omflyttning; och dess hyllning av det talspråkliga.”

För framväxten av franskspråkig krimi, både i själva Frankrike och i Afrika, framhåller han  två händelser eller utvecklingsfaser som extra viktiga.

Den ena inleddes 1944, då utgivningen av Série noire (namn på en bokserie med hårdkokta deckare) startade i Frankrike. Amerikanska deckarförfattare översattes och influerade blivande franska författare i krimigenren. (Intressant också att namnet/begreppet ”noir” uppstod i Frankrike för att sen exporteras ”tillbaka” till USA).

Den andra händelsen inträffade drygt tio år senare, då Chester Himes – en afro-amerikansk författare, som bosatt sig i Paris – på beställning från just Série noire började skriva deckare om två svarta poliser i Harlem, New York. Den första titeln i polisserien om Coffin Ed Johnson and Gravedigger Jones – ”For Love of Imabelle” eller ”A Rage in Harlem” – kom 1957.

Sammanfattning, hittills: ”en urban miljö och hotande alternitet, lagens mångtydighet, en omstridd litterär ställning, en transatlantiskt rörlig utveckling, vardagsspråk”.

Pim Higginson fortsätter med att ge exempel på hur den franskspråkiga kriminalromanen i Afrika vuxit fram ur afrikansk skönlitteratur, vilken kännetecknas av två återkommande teman: fokuseringen på kolonialismen (och nykolonialismen) samt urbaniseringen, migration från den afrikanska byn till såväl den afrikanska som europeiska staden.

etudiantnoir_1419Dessa skönlitterära romaner från Afrika är inte deckare, däremot kan de gå över gränsen till krimi. Här nämns speciellt ”Ville cruelle” (utgiven 1954) av Mongo Beti från Kamerun och ”Kocoumbo, l’étudiant noir” (1960) av Aké Loba från Elfenbenskusten. I den förra romanen färdas huvudpersonen från byn till staden för att sälja sin kakaoskörd men blir bestulen av statliga ämbetsmän; i den andra reser huvudpersonen från sin afrikanska by för att studera i Paris där kriminalitet allt mer blivit en del av samhället och livet.

Kriminallitteratur i Afrika förhåller sig till skönlitteratur på ett liknande sätt som vissa sorters deckare, t ex hårdkokt och noir, gjort i Europa och USA. Det handlar om skillnaden – motsättningen – mellan så kallad fin- och så kallad skräplitteratur. Afrikanska krimiförfattare ingår inte i den europeiska = koloniala romantradition som tidigare författare från Afrika måste förhålla sig till. Afrikanska deckare – åtminstone de som Higginson går igenom – har ett annat tilltal: de är ”folkliga” till språket och attityden.

Pim Higginson räknar upp – med start på 80-talet – en rad krimiförfattare från det franskspråkiga Afrika: Abasse Ndione (Senegal), Simon Njami (Kamerun), Aïda Mady Diallo, Moussa Konate (bägge Mali), Bolya (Kongo-Kinshasa), Asse Guye (också Senegal) och Achille Ngoye (också Kongo-Kinshasa). Den sistnämnde, menar Higginson, ”inleder den mogna fasen i uppsvinget för afrikansk kriminallitteratur”.

Två av Ngoyes kriminalromaner – ”Agence Black Bafoussa” (1996) och ”Sorcellerie à bout pourtant” (1998), bägge utgivna i Série noire – blir också en mer kriminell och modern fortsättning på de ovannämnda skönlitterära romanerna av Mongo Beti och Aké Loba.

Ngoyes första krimi utspelar sig i Paris. De mord som sker, kring en kongolesisk musikmanager, har anknytning såväl till narkotika och prostitution (i Frankrike) som till den politiska oppositionen (hemma i Kongo).

sorcellerie_1419I hans andra krimi reser huvudpersonen Zito, som blivit fransk medborgare, hem till födelselandet Kongo. Hans bror, ”näst högsta befäl i presidentgardet”, ska begravas. Zito blir en afrikansk amatördetektiv, på två sätt. Dels försöker han hitta sin brors mördare, dels funderar han över vad som vad som kan vara den rätta framtidsvägen för ett land med så starka motsättningar mellan olika folkgrupper att det lett till folkmordskrig och där en elit säljer ut nationella resurser till väst.

Berättelsen börjar med att Zito anländer till flygplatsen i Kinshasa och blir rånad på pengar och pass av tulltjänstemännen, eftersom han vägrar att muta dem.

Pim Higginsons bidrag till ”Mordets enkla konst? En antologi om detektivromaner och detektiver” handlar alltså om kriminalromanens framväxt i det franskspråkiga Afrika. En liknande genomgång skulle kunna skrivas om krimi från Afrikas engelskspråkiga delar. Några få titlar av de nämnda afrikanska krimiförfattarna finns översatta från franska till engelska men ingenting finns på svenska.

Det är synd. Som med en machete snittar krimiförfattarna upp dagens Afrika och blottar samhällsstrukturer, korruption, folkmord, fattigdom och urbanisering, traditionernas möte med ett annat, nykolonialt och modernt liv. De skriver samhällsromaner och politiska romaner i form av deckare och annan krimi.

Bengt Eriksson
Publicerat i Arbetet under vinjetten Krimi 2014

Blodig januari i Glasgow

Alan Parks
Blodig januari
Övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Med debuten ”Blodig januari” skriver Alan Parks in sig som efterföljare till William McIlvanney (grundaren av Tartan noir-genren) och Denise Mina.

blodig-januariEn ung kvinna blir vid stadens busstation ihjälskjuten av en tonårspojke, som efteråt skjuter sig själv.

Så börjar Parks skildring av 70-talets Glasgow: de rika på toppen, de som gör som de vill, och de fattigaste på botten, som kunde ha levt på Charles Dickens tid.

Kommissarie Harry McCoy, som utreder morden, för så blir det förstås, är ruggsliten och lättretlig. Även McCoy lever nära samhällets botten.

På kantig noir-prosa, som Parks verkar ha hämtat rätt ur miljön, skildras kriminella gäng, bordeller, narkotika, våld och livet, som kan vara så olika.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2018