Steinar Bragi: isländsk noir, krimi och andra deckare, nu-, bak- och framtid, verkligt och overkligt, naturligt och övernaturligt, människor, gudar och spöken

Romaner från vissa språk bara måste översättas till svenska för att man, det betyder jag i Sverige, ska kunna läsa. Det gäller ju till exempel isländska romaner.

Som Steinar Bragi Guðmundssons… Alltför lite av det han skrivit har kommit på svenska. Det är trist, för det jag läst är mycket bra.

Steinar Bragi är en övertypisk isländsk författare. Jag brukar ju hävda att det mesta som författas på Island blir mer eller mindre krimi, ibland deckare men nästan alltid krimi. Mycket av det som skrivs på Island utspelar sig också liksom i två världar, den verkliga (om man kan säga så) och den overkliga.

Steinar Bragi.
Foto: Salomonsson Agency

Romanerna innefattar såväl människor som naturen med sin befolkning, som gudar och troll. Hos Steinar Bragi finns allt detta med, övermycket med. Den isländska historien och myterna, naturen och dess varelser inkluderas i en levande och realistisk nutid.

Nu (eller nu och nu, 2020 kom boken på Island) har Steinar Bragi gett ut sin nya roman ”Truflunin”. Titeln betyder ”Avvikelsen” – eventuellt, eftersom romanen ännu inte finns på svenska och jag har inte hört något om att en översättning är på gång. Men kanske ändå, förhoppningsvis, när Steinar Bragi och ”Truflunin” har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris år 2022.

”Truflunin” stämmer in på allt i min beskrivning ovan av Steinar Bragis romaner med tillägget att den också är en framtidsroman. Berättelsen utspelar sig i en framtida stadsdel med mitt i Reykjavíks centrum med historiska gatunamn, nämligen uppkallade gamla gudar. Exempelvis Odinsgatan. Samtidigt som romanen i högsta grad verkar ha sin blick på nutiden.

Mer om ”Trufludin” kan du klicka HÄR och läsa på Nordiska Rådets nätsida.

Litteraturprisnomineringen fick mig att ta fram ett par romaner av Steinar Bragi som faktiskt översattes till svenska och som, särskilt den ena, hör till det bästa jag läst inom som utom deckare och annan krimi. Den första är en övernaturlig men verklig krimi, den andra faktiskt en Reykjavík-deckare. Bägge rekommenderas!

Fast det blir nog till att anlita bibliotek och/eller antikvariat. Ingen av romanerna verkar finnas kvar i tryck. Aaaaamen! I alla fall letade Deckarlogg reda på vad jag skrev om böckerna, när de kom på svenska…

____________________________________________

Krimi: Island som naturgotik

Steinar Bragi
Höglandet
Övers: Inge Knutsson)
(Natur & Kultur)

H-glandet

Islänningen Steinar Bragi har t o m skrivit sig utanför krimin. Åtminstone nästan. Bragis nya roman ”Höglandet” byggs upp med krimigenrens stämning, spänning och ledtråd på ledtråd.

Som om – den mest kände isländske krimiförfattaren – Arnaldur Indriðasons beskrivningar av Islands natur vrids och vrängs till naturgotik. Alternativt att nu slår naturen tillbaka mot den isländska finans- och pengahybrisen.

Finanskrisen har drabbat Island. Fyra vänner, två män och två kvinnor, reser på utflykt till, i och genom Höglandets ur-natur.

Dimma, de kör vilse, GPS-en fungerar inte, bilen går sönder och de måste övernatta hos ett gammalt par som verkar lika märkliga som huset de bor i.

Naturalistiskt, surrealistiskt, psykologiskt och realistiskt, allt på samma gång. Hur – eller om? – det slutar skulle jag inte kunna redogöra för ens om jag ville.

(Arbetet 2014)

____________________________________________

Med mössan neddragen, halsduken i täta varv och rocken knäppt upp i halsen ger jag mig ut på fiktionens verkliga gator. I läsplattan: nästan-deckarförfattaren Steinar Bragi Guðmundsson som får vara min Reykjavíkguide (istället för Arnaldur).

Steinar Bragi Kata

I Steinar Bragis senaste roman, ”Kata” (Natur och Kultur, övers: Sara Gombrii), skildras Reykjavík som ett levande väsen – en farlig (stads)natur – ur vilken människornas = männens = monstrens handlingar uppstår. Stadens geografi – Njarðargata, Bergstaðastræti, Laugavegur, Þingholt (gammal stadsdel), Bravó (”slampig” bar-i-väggen), Thörin (sjö i centrum) med mera – prickas av som topografi på en karta.

***

”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats.

Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

PS.

haunting_of_reykjavik_book_cover

Spöken. Steinar Bragis nästan-deckare ”Höglandet” och ”Kata” skiftar karaktär och genre, blir plötsligt spök- och skräckromaner. Inte konstigt då att han även skrivit en faktabok, översatt till engelska med titeln ”The Haunting of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade till Reykjavík. Här finns fjorton, låt säga, verkliga spökhistorier och en karta med varje spökplats utmärkt.

(Ur ett par krönikor i Ystads Allehanda 2018-2019)

Bengt Eriksson

2019 års bästa krimi enligt Deckarlogg: översatta romaner (del 2)

Belinda BauerBelinda Bauer: När repet brister (Modernista)
Ur Samuel Karlssons gästrecension: En kvinna får motorstopp och stannar vid vägkanten. Hon har sina tre barn i bilen och uppmanar äldste sonen att ta hand om sina småsyskon under tiden som hon letar upp en telefon. Kvinnan lämnar bilen och barnen och det är sista gången de ser henne i livet. Tre år senare vaknar en annan, gravid kvinna med en otäck känsla av att någon befinner sig i huset. Det ska visa sig att det finns ett samband mellan inbrottet och mordet på kvinnan och de övergivna barnen – men allt är inte som man tror…

Elly Griffiths 2Elly Griffiths: En cirkel av sten (Forum)
Elfte – och sista – deckaren om arkeologen Ruth Galloway och kommissarien Harry Nelson i East Anglia/Norfolk/Norwich (längs den karga kusten i östra England). För att ”fira” att det gått tio år sen debuten återknyter elvan till första titeln. Också den här gången förekommer anonyma brev och en arkeologisk ”stenring”, det hittas också benrester av en ung flicka. Och det är inga arkeologiska = gamla ben. Allt vävs ihop utan att ta till action så att personer/människor får tid att leva. Det betyder inte att Griffiths undviker det hemska, men hon lyckas balansera bäggedera: livet och det kriminella.

Jane HarperJane Harper: En förlorad man (Forum)
Ur Samuel Karlssons rec: Ett relationsdrama i den australiensiska outbacken som blir till en nagelbitare utan överdrivna våldsskildringar. Bröderna Nathan och Bub möts för första gången på månader vid en gammal gravsten mitt ute i den australiensiska vildmarken. Framför dem ligger den tredje brodern Camerons kropp på den rödbrända marken. Platsen har sin egen mytologi och kallas för bodskapsskötarens grav. Under sina försök att ta reda på vad som hänt med den döde brodern nystas den ena mörka familjehemligheter efter den andra upp. Vem var brodern egentligen bakom den älskvärda fasaden?

Tuti_BlomrhevSE_7052Ilaria Tuti: Blommor över helvetet (Bazar)
”En legend vilade över den där platsen.” Så inleder italienskan Tuti sin debutdeckare. Miljö: den lilla byn Traveni längst upp i norr där Italien möter Österrike mellan alperna. Nutid men med en bakgrundshistoria om en skola eller Skolan, som den benämns med versal och i bestämd form. En man hittas död utomhus, naken och saknar ögon. Det är  början på den mordhistoria som Teresa Battaglia, kommissarie och profilerare, 60 år och diabetiker, överviktigt och otrevlig, ska lösa med sin nye medhjälpare, inspektör Massimo Marini. Två nyckelord: barn och seriemördare. En och samma. Då och nu. Som ung och vuxen.

Ray Celestin 2Ray Celestin: Gangsterns klagan (Southside Stories)
Bosatt London men skriver så amerikanskt att man tänker på James Ellroy (historiska polisromaner), Walter Mosley (musikaliskt och historiskt hårdkokt) och Bill Moody (jazzmusikaliska privatdetektivdeckare). Platsen är New York (tidigare New Orleans och Chicago) i vad som ska bli en fiktivt autentisk detektiv/gangsterroman-kvartett. Carmen Miranda sjunger på Copacabana och Dean Martin/Jerry Lewis underhåller mellan musiken. I publiken: Frank Sinatra och Rocky Graziano, bägge amfetaminhöga.

Deckarloggs red.

 

Välkryddad brittisk bladvändare

Sharon Bolton
Hantverkaren
Övers: Åsa Brolin
(Modernista)

Jag kan verkligen förstå varför ”Hantverkaren” var nominerad till priset för bästa översatta deckare 2018 av Deckarakademin. Vad jag inte förstår är att det inte vann.

Sharon Bolton är en av mina favoritförfattare och hennes ”Små svarta lögner” hamnar på min topp 5 lista över bästa deckare som jag läst. Hon har också skrivit flera böcker med karaktären Lacey Flint vid Londonpolisen i huvudrollen men jag tycker att hon är som bäst när hon som i ”Hantverkaren” skriver fristående böcker.

Handlingen utspelar sig i Sabden i nordvästra England som vad jag förstår ligger i närheten av staden där författaren själv växte upp. Huvudkaraktären, Florence Lovelady, återvänder till orten där hon jobbat 30 år tidigare för att bevista en begravning av en fälld mördare som hon medverkat till att gripa.

Bolton HantverkarenOffren hade begravts levande, i kistor som mördaren själv tillverkat. Han erkände och fallet verkade lika glasklart som det var spektakulärt. Men så börjar händelser ur det förflutna upprepa sig. Är det möjligt att Florence hade fel den där gången för många år sedan?

Läsaren får följa Florence Lovelady både i nutid och 30 år tidigare. Det är lite tröttsamt med all skit hon får utstå som ung kvinnlig polis från sina manliga kollegor. Speciellt när hon faktiskt för utredningen framåt. Men jag antar att det är en ganska trovärdig skildring av hur det kan ha varit vid den tiden då den manliga machokulturen var förhärskande.

Jag gillar deckare som drar nytta av den lokala miljön och historien och det gör verkligen Sharon Bolton i ”Hantverkaren”. Här finns övergivna hus, kyrkogårdar och ett berg med en sjö med en egen mytologisk historia. Det är mörka krafter som rör sig i buskarna och det gränsar till det övernaturliga. I bakgrunden finns även en historia om en gammal häxprocess.

Sålunda en välkryddad anrättning som författaren serverar på bästa sätt. Det här är en riktig bladvändare som håller läsaren vaken om natten. Du bara måste få veta vad som kommer att hända härnäst. Den når inte riktigt upp i nivå med ”Små svarta lögner” men jag tycker att ”Hantverkaren” är välförtjänt av det sällan utdelade betyget 5 av 5.

Samuel Karlsson,
har nu skrivit så många ”gästrecensioner” att han får utnämnas till återkommande –  oregelbunden – medarbetare på Deckarlogg. Han är också deckarförfattare (lagom till bokmässan i Göteborg kommer polisromanen/deckaren ”I mördarens skugga”, andra titeln i serien om och på Mörkö i Tjust skärgård) och dessutom ansvarig för facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Lyssnar du hellre än läser så gå in där för info om just ljudböcker.