Stefan Casta – en av Sveriges mest egenartade skönlitterära författare

Ser att författaren Stefan Casta tilldelats ett stipendium från ”Stiftelsen Marta Sandwall-Bergströms Författarfond. Utdelningsceremonin ges den 3 september på Svenska barnboksinstitutet”.

Det är han väl värd. Han är värd alla stipendiepengar som finns så han kan skriva klart en ny bok igen.

En thriller, spänningsroman, deckare (med prefixet ungdoms-) eller på vilken litterär gräns han ska balansera nästa gång. Ungdoms- förresten, när Casta författar når den åldern ändå upp till mina 72 år.

Stefan Casta är kort sagt en av Sveriges främsta skönlitterära författare; oavsett genre, oavsett ålder, oavsett allt. Här följer min recension av en av hans egenartade romaner…

***

Stefan Casta
På andra sidan Fågelsången
(Opal)

Berättelsen är indelad som tiden, året och livet: sommar, höst, vinter och vår samt nästa sommar. Varje årstid kommer med en ny, högre siffra. Det fick mig att bli så fundersam att jag mejlade författaren och frågade vad siffrorna – 72, 166, 279 och 365 – syftar på.

Stefan Casta svarade att ”det ska vara lite lagom kryptiskt”. Men han påpekade också att på några ställen i boken gör Elina, jag-berättaren, något som förklarar dessa stigande numreringar.

Alltså jag som inte läst tillräckligt noga? Hmmm. Jag tror jag avstår från att avslöja vad siffrorna betyder.

Byt kryptiskt mot mystiskt… Lite lagom mystiskt är en träffande beskrivning av hela boken ”På andra sidan Fågelsången”, liksom av de flesta böcker med Stefan Casta som upphovsman.

OPAL_CASTA_PA_ANDRA_SIDA_FAGELSANGEN.inddDen här berättelsen utspelar sig som i ett mellanrum eller snarare på än den ena, än den andra sidan om detta mellanrum. Undan för undan, allt oftare och mer, sammanfaller de olika sidorna till en sammanhållen berättelse – ja, livsberättelse.

De kan kallas realism/fantasi, liv/dröm, naturligt/övernaturligt och stad/landsbygd. Eller, vad gäller genre och målgrupp, spänning och fantasy, ungdoms- och vuxenroman.

Elina berättar om sig själv och sin pappa Jörgen, skolkamraten Marjan, Ismael (som tillsammans med Jörgen driver pizzerian Quattro Poissone) och snart kommer också en pojke, Aron, in i handlingen. Här och var skymtas en räv (kanske samma räv eller kanske flera).

Även Vanessa finns med. Hon är med hela tiden, som den egentliga huvudpersonen, allt och allas nav, trots att hon är död. När berättelsen börjar ska Vanessa snart dö.

En sommardag (fast risigt väder). Elina sitter i bilens baksäte. Jörgen och Vanessa, som inte är Elinas mor men ändå alltid kommer att vara det, sitter fram. Jörgen kör.

Och som alltid kör han för fort. Pratar och gestikulerar, släpper ratten och tittar åt ett annat håll. En korsning närmar sig. Där kommer en annan bil och en ambulans. Ett djur – en räv? – springer över vägen.

Jörgen ställer sig på bromsen men krocken med ambulansen är oundviklig och blir våldsam. Vanessa dör; Jörgen och Elina klarar sig.

”Någon dör och någon vinner på trissen”, skriver Stefan Casta. Livet kan liknas vid en trisslott, som varje dag skrapas på förlust och vinst. I sorgen skrapar Jörgen fram en storvinst på triss och Elina ärver pengar efter Vanessa.

Det betyder att Jörgen får råd att köpa in sig i pizzerian och att far och dotter kan flytta ut på landet, det som Vanessa drömde om, ett hus på landet, och köpa gården Fågelsången, skaffa höns och starta äggfarm.

”På andra sidan Fågelsången” är en mindre intrigbunden berättelse än Castas tidigare böcker. Han flätar samman olika människors liv till en allt större historia, en berättelse om livet som överlevnad i och med naturen, känslor och tankar, drömmar och fantasier.

Varifrån kommer den unge Aron, som efter att ha varit gatumusiker i stan dyker upp vid Fågelsången? Vad hände med hans föräldrar? Vilka är egentligen de där Davidssons från granngården? Inte minst mannen i grannfamiljen, som med sitt gevär förvandlar berättelsen till country noir.

Elinas riktiga mamma Zandra, journalist i Stockholm, gör sporadiska gästspel. Och så räven, vem eller vad är denna återkommande räv?

Människan som natur och naturen i människan. Olika människors liv som tillsammans blir livet. Detta magiska liv, som inte kan levas på allvar utan att det oförståeliga och oförklarliga släpps in.

Stefan Casta har formulerat lika poetiska meningar som alltid men nu har han dessutom ett leende i mungipan. Han skämtar och är ironisk. Som om bokens underliggande budskap skulle vara (vilket det väl också är): Var och ens märkliga, oförutsägbara liv måste levas med ett leende, om det ska vara levbart.

Till sist kommer en räv förbi igen. Räven betraktar Fågelsången. Och hönsgården. ”Ett nästan magiskt skimmer vilar över skogen när dagen omärkligt kysser nattens kind”, diktar Casta.

Bengt Eriksson
Publicerat i Opsis Barnkultur 2015

 

Overklig verklighet; verklig overklighet

Jag vet inte riktigt varför, men under hela läsningen av Dolores Redondos debutdeckare, ”Den osynlige väktaren” (Bucket List Books; övers: Manni Kössler), har jag några visrader i huvudet:

Sol redondo y colorado
Como una rueda de cobre
De diario me estas mirando
De diario me miras pobre

”Sol, rund och röd
Som ett kopparhjul
Varje dag ser du på mig
Varje dag ser du mig fattig”
(Min översättning)

Den mexikanska visan heter Sol que tu eres (”Sol som du är”) och har spelats in av bland andra Linda Ronstadt.

Det är något, tror jag, med det enkla tilltalet, hur en fattig människa konstaterar det ödesbundna i elände, slit och solens strålar, som påminner om Dolores Redondos ”Den osynlige väktaren”, den första titeln i en tänkt trilogi. Också här finns ett starkt element av öde, av något bortom den mänskliga förståelsen som en halvt bortglömd erfarenhet, både närvarande och frånvarande.

dolortes-redondoKort om handlingen:

En ung, modernt utbildad poliskommissarie, Amaia Salazar, ställs inför ett antal ritualistiska mord på unga flickor i och kring den lilla staden Elizondo där hon är född och uppväxt. I vanlig deckarordning undersöks brottsplatserna av tekniker, bevis samlas i bevispåsar, intervjuer görs med offrens anhöriga, offrens sista dagar kartläggs med minutiös noggrannhet, begravningar sker med poliser diskret närvarande.

Vad är det som driver förövaren? Varför finns det små, speciellt baskiska kakor, Txantigorri, på offrens kroppar? Varför är flickornas skor prydligt uppställda som en fingervisning åt polisen?

Utredningen rullar på, nya offer tillkommer och förövaren gäckar alla ansträngningar.

Kommissarie Salazar blir alltmer övertygad om att hon och de andra poliserna letar efter en person i den omedelbara närheten, en person som är känd av alla, som rör sig obehindrat i samhället och inte skiljer ut sig som en mörk skugga.

Människorna kring Elizondo dras till skogen och skogen drar dem till sig. Dess lockelse är påtaglig, mystisk, och vardaglig på samma gång. En ung polisman som borde veta bättre svär på att El Basajuan, skogsherren, en gång räddat honom från döden, att skogsherren griper in i skeendet, styr, skiljer ut och räddar människorna undan, oftast, sig själva.

Och det är inte bara vad han är säker på.

Många i Elizondo vid Baztán-floden i de baskiska Pyrenéerna håller med. Också Amaia Salazars rationella hållning kommer så småningom att rubbas. Själva har vi för länge sedan förpassat både näck och skogsrå till sagans värld.

Men kommissarien mår inte så bra. En skugga hon inte kan identifiera jagar henne om nätterna och hon vaknar badande i svett efter fasansfulla drömmar.

För att hon ska kunna gå vidare i livet, kärleken och karriären är det nödvändigt att plågan blir synlig och handfast. Men för det behövs det ärliga konfrontationer med flera personer i hennes närhet, att viktiga personer tillstår att något verkligen har hänt, för länge sedan.

För den som ännu inte stött på Dolores Redondo är det nog ganska bra att hålla här, för den här romanen bjuder på mer än ett väl hopkommet pussel av deckarmodernt slag. Här finns också skickligt invävd antropologi i den kriminella väven som ger andra infallsvinklar på människans tillvaro – ett universum där gott och ont inte enkelt låter sig definieras.

Minnet av det omedelbart förflutna, det som till inte för så länge sedan var levande kunskap om människans beroende av naturen och hennes underkastelse under det som inte gick att rå på, stiger fram. Vi förs till de gränstrakter där myten är väsentlig för människans förståelse- och överlevnadsstrategier.

I Redondos universum krävs det inte så mycket för att det halvt gömda åter ska bli en verkande kraft i människan och hennes blanka, teknologiska vetenskapliga liv. Det ska bli Kataina deckarblogg 1mycket spännande att se vad hon gör av denna storslagna ansats i nästa bok om Amaia Salazar.

Katarina Tornborg

PS. De två följande delarna i trilogin, ”Benens arv och ”Offergåvan”, ges ut 2017 respektive 2018 av Bucket List Books.