Läs en deckare och må bra!

Öppet brev till er som skriver deckare! Och ni som läser dem!

Den här ”nya” – för inte är den väl ny? – genren som kombinerar feelgood med crime, hur är den möjlig? Går det att kombinera kriminalitet och att må bra? Hur ska en deckarförfattare då skriva?

Några feelgooddeckare, förmodar jag?Sorgeängel

Eller trivseldeckare, som jag såg att genren kallas på finlandssvenska. Mys- och mjukdeckare, mjukkokta – som i softboiled – kriminalromaner. Vad finns fler för pseudonymer? Jo, cozy crime.

Hur kan kriminalitet, ond bråd död, våld och mord, någonsin vara mysigt att läsa om? Är det inte detta, när död och mord tas med en axelryckning, ja, nästan som ett skämt som författaren snabbt skyndar förbi, är det inte detta som borde kallas våldsunderhållning?

Elly Griffiths 2Istället för de deckare och thrillers där våldet och morden skildras nära och ingående, för att det kan väl knappast vara underhållande, någon som helst underhållningslitteratur?

Hur nytt är det med feelgood crime, om jag håller mig till den benämningen? Vem skrev den första feelgooddeckaren? Var det Agatha Christie? Allt det som förr kallades pusseldeckare är kanske feelgood crime – det var pusseldeckaren som grundlade den ”nya” genren feelgood crime?

EsterÄr det så? Skrev Maria Lang kriminell feelgood? Om inte, vilken genre skrev hon i? Kort sagt: när föddes feelgood crime? Eller cozy crime, trivseldeckaren, mysdeckaren, mjukdeckaren…? Hur och varför?

Vilka skriver dagens bästa feelgooddeckare, i Sverige och utomlands? Kanhända Kristina Appelqvist och Marianne Cedervall (Sverige) eller Louise Penny eller Elly Griffiths (utrikes)? För att nämna blott fyra av mina favoriter. Men det finns ju många fler. Vilka gillar ni?

denfjardepakten-inb-195x300Och vad utmärker, för att återigen använda detta uttryck, feelgood plus crime. Hur måste dessa motstridiga delar balanseras för att resultatet ska bli just feelgood plus crime och crime fast feelgood?

Definition, inte lätt. Men hur kan och ska feelgood crime beskrivas och definieras? Hjälp mig! Beskriv genren och ge mig tips på era mjukdeckarfavoriter, gärna genom tiderna. Gör det här på loggen eller när jag lägger ut på facebook.

Bengt Eriksson

Feelgood blir feel life som blir mysdeckare på Österlen

Karin Brunk Holmqvist
Damen med bysten
(Bokfabriken)

I sin nya feelgood- eller snarare feel life-Österlenroman ”Damen med bysten” har Karin Brunk Holmqvist kommit till Hammenhög. (Hennes föregående böcker hade bland annat Smedstorp, Skillinge och Brösarp som miljöer).

Med omnejd, dock, bör tilläggas.

De äldre kvinnorna – Brunk Holmqvist har väl alltid haft ett par äldre kvinnor som huvudpersoner – Lovisa och Elvy reser med buss 570 från Hammenhög till Simrishamn, till exempel när Antikrundan kommer dit eller Ålens dag arrangeras, och dessutom händer det saker i grannbyn Gärsnäs.

Just händer, för det är som min hustru invände när jag muttrade att det händer ju inte så mycket heller i ”Damen med bysten”. Då sa hon att ”det gör det visst det, bara du som inte märker det”.

Brun damen-med-bystenJojo, också jag märker det. Vad jag menar är att det vardagliga händer och sker, att det dagliga livet levs. Som det brukar levas, just dagligen, med vissa höjdpunkter.

Lova och Elvy promenerar, de pratar om grannarna, de minns skolkamrater, de funderar på livet som det var och som det är, de läser Ystads Allehanda, som förresten har en framträdande plats i den nya romanen, YA återkommer flera gånger; och de funderar på kärlek, ingen av dem blev gifta, men det hindrar ju dem inte från att fortfarande tänka på kärlek och vad som hör kärleken till (och mellan raderna ännu hoppas).

(Lovisa lovordar förresten YA:s familjesida och jag instämmer.)

Och så – plötsligt – har något hänt vid Hammenhögs Gästis och så – plötsligt – händer något vid Ljungs gamla tomma hus, något som inte skulle hända, men det händer för att Elvy är för nyfiken och ja, busig och lockar Lovisa med sig.

Eller så åker de till Simrishamn, som sagt, för att visa upp ”Damen med bysten” för Antikrundan (av detta kan man kanhända sluta sig till att ”Damen” är en ”byst” lika men en smärre staty men mer än så tänker jag inte avslöja).

Även Jens, som i likhet med Lovisa har arbetat på Gullåkers fröfirma, bor i Hammenhög med sin hund Birgit. Också pensionär och lika ogifta som de pensionerade kvinnorna; Jens har förresten alltid haft ett gott öga för Lovisa. Även Jens ska – plötsligt – få uppleva något oväntat.

Porträtten av människorna – snarare än personer och absolut inte karaktärer – är lika ömsint, ja, kärleksfullt tecknade som alltid. Och så exakt: Lovisa, Elvy och Jens finns i varenda sydöstskånsk småby, även om de har andra namn.

För att upprepa mig själv för tredje gången: Ingenkänningsfaktorn är – fortfarande – 150 procent.

Hammenhög alltså – men när, vilket år kan det vara? Länge var jag fundersam för det kan inte vara idag men så en bit in i boken (om man bor här omkring och läser YA) har Brunk Holmqvist gjort en låt säga typisk tidsangivelse utan att riktigt göra det (så ingen utanför Österlen boende förstår väl) men nu vet i alla fall jag när händelserna utspelar sig.

Jo, en sak till måste jag avslöja. Edmund heter ännu en av berättelsens personer. Edmund är solochvårare, väl inte helt framgångsrik men illa så det räcker, i Simrishamn, Gärsnäs och Hammenhög. Tänk er själva resten.

Lite kriminellt således och så har det varit i Karin Brunk Holmqvists senare romaner. Också hon har börjat införa in något kriminellt i vardagsskildringen, något vardagligt kriminellt, något som kan drabba var och en.

Och hon gör det bra, resultatet blir mysdeckare av föredömligt slag. Mot sluter av ”Damen med bysten” får hon dessutom – ja, faktiskt – till action, det blir riktigt spännande trots att spänningen egentligen är rätt liten.

Karin Brunk Holmqvist har alla möjligheter att låta kröna sig till Sveriges Feelgodcrimedrottning, om hon bestämde sig för att på allvar förena feelgood och feel life med kriminallitteraturen. Till sist, så ingen glömmer det: Ge nu Piratenpriset till Brunk Holmqvist, ingen förtjänar det mer än hon.

För vem skulle kunna skildra Österlen och dess människor mer Piratenlikt än hon? Enda skillnaden: Karin Brunk Holmqvist är ju snäll.

Bengt Eriksson

Sommardeckare under päronträdet (13): Finlandssvensk så kallad trivseldeckare

Lite lagom förtjust, så kunde väl mitt mottagande av Eva Frantz förra och första Anna Glad-deckare, ”Blå villan”, sammanfattas. Med tillägget: lovande grundsten till den fortsatta serien.

Vilken nu närmast fortsatt med ”Den åttonde tärnan” (bägge utgivna av det finska – eller snarare finlandssvenska – förlaget Schildts & Söderström). Och betyget för den nya, andra titeln i Anna Glad-serien (ursäkta, boken gavs ut 2018 men slank undan så jag har inte läst den förrän under päronträdet i sommar) blir också: lite lagom förtjust.

Eller kanske: lite mer än lagom förtjust den här gången.

Eva Frantz är alltså inte finska men finlandssvenska. Att läsa finlandssvenska romaner, deckare och annat, gillar jag. Fascinerande att se hur finlandssvensk skönlitteratur både skiljer sig och inte skiljer från svensksvensk.

Eva FrantzFör det finns alltid skillnader liksom det alltid finns likheter, än fler och än färre av bäggedera. Och just detta är så fascinerande – att läsa och se hur den svenska skönlitteraturen och i det här fallet det svenska deckarlandskapet utvidgas.

Hos Frantz är kanske skillnaderna färre: inga direkta finlandismer och blott några få ord som nog inte hade valts av en deckarförfattare på den här sidan Östersjön. Mest något, som jag långsamt närmar mig i den här texten eftersom jag inte vet hur jag sätta ord för det, i berättartempot och även i betraktandet av samhället och människorna.

Som att takten, själva livstakten, är lite olika i Svenskfinland respektive Svensksverige. Kanske det där, som jag uppfattar det, ungdomsdeckarbetraktandet/skrivandet i en vuxendeckare också är finskt eller finlandssvenskt?

Dom deckare som Eva Krantz skriver kallas ju också – i Finland – för ”trivseldeckare”. Just detta uttryck har jag inte hört i Sverige eller har jag missat det? Mjukdeckare säger ju vi eller – mer internationella som vi är – cozy crime, kanske mjukkokt också.

Eller mysdeckare.

Anna Glad är fortfarande småstadspolis, närmare bestämt en ”äldre polisinspektör”. Nu är hon också singel och försöker leva med det. Fast kärleken – eller kärlekarna, ett par stycken nya – är väl på gång, hur hon nu ska göra för att handskas med den, kärleken.

Det gillar jag också: en ”äldre” kvinna och människa som fortfarande inte riktigt vet hur man gör så att säga när kärlek eventuellt uppenbarar sig. Så är det ju, också utanför litteraturen.

Kriminellt, då. Det kriminella kommer i andra hand, faktiskt. Det som underhåller – rätt ord – mig i den ”Den åttonde tärnan” liksom i ”Blå villan” är/var framför allt skildringen av människorna och ur dem samhället, själva livet.

Krantz skildrar trovärdiga personer, verkliga människor. Det gäller huvudpersonen Anna Glad och samtliga övriga personer. Ännu en ”feel life”-roman – med till lägget ”crime” – så skulle jag vilja karaktärisera också hennes senaste deckare.

Det ska firas Lucia, snart är det jul igen. En tidig morgonvinterbadare lägger handen på ett lik i vattnet, så börjar det. I närheten ligger den anrika men nog lite skumma folkhögskolan Futurica och det ska visa sig att den drunknade – eller dränkta? – var lärare på skolan.

Det ska också visa sig att döds- eller mordfallet hänger ihop med skolans historia och – det förstår ju den klipska deckarläsaren redan av titeln ”Den åttonde tärnan” – just luciafirandet; nu idag som en gång i tiden.

Bengt Eriksson