Vardagsdeckare och polisroman

Eva Frantz
Blå villan
(Schildts & Söderströms)

Finlandssvenskan Eva Frantz har förenat myset från sin debutdeckare med utredningen i en polisroman.

Blå villanHär introduceras Anna Glad, en högst mänsklig polis (har väl slappat till och gått upp något i vikt, dessutom sambobekymmer) i en liten finlandssvensk stad.

Lugnt tempo, ändå hackar berättelsen ibland.

Fast det vägs upp av det vardagliga: personerna, händelserna och miljöerna. Allt och alla som är med i fiktionen kunde ha hämtats rätt ur verkligheten.

En livsstilsbloggande mamma blir nedslagen i Blå villan, sitt hem. Ett nättroll som gick från ord till handling? Och vem är trollet som bloggerskans lilla son skymtat i skogsbrynet?

Lovande grundsten till den fortsatta Anna Glad-serien, för nog blir det väl en fortsättning?

Bengt Eriksson
Publicerat i Gota Medias tidningar 2017

Akademiska intriger i Skövde

Kristina Appelqvist
Den fjärde pakten
(Piratförlaget)

Genren ”cozy crime” (ibland även benämnt mjukkokt, mys- eller feelgooddeckare) består, som synes, av två delar: cozy + crime.

Motsägelsefullt, som jag nog påpekat tidigare. Och svårt. Men om och när en deckarförfattare lyckas förena de två kan resultatet bli riktigt bra: nära miljö- och personskildringar i kombination med spänning, kanske en aning otäckt till och med.

Kristina Appelqvist har jag förut utnämnt till Sveriges främsta i den här genren. Och just därför sörjer jag lite extra när hon inte får till det riktigt den här gången, i den fjärde romanen om Helena Waller, litteraturforskare, talskrivare och nu också vicerektor på Västgöta universitet i Skövde.

denfjardepakten-inb-195x300Med genrens förnamn – alltså cozy – går det utmärkt.

Särskilt bra lyckas Appelqvist med att beskriva och skildra de återkommande personerna: just Helena Waller, som numera är dels- och nästan sambo på allvar med kompositören Mikael, Emma Lundgren, som återkommer till rektorstjänsten efter sin mammaledighet, Frida Åberg, ung och ettrig journalist på Skövde Nyheter, Marie Carlsson, kriminalkommissarie fast hon är inte med så mycket i den nya romanen, samt Eva Norén, väninna till Helena och gift med prästen Sverker.

Egentligen skulle jag nämna alla vid enbart förnamn, för så nära läsaren kommer personerna. Man lär känna dem, mer och mer, kommer dem allt närmre. Det är cozy, som sagt.

”Den fjärde pakten” börjar med att en student ramlar ner från universitetets klocktorn. Olycka, självmord eller mord? Och sen fortsätter berättelsen med… Nej, den fortsätter nog inte. Inledningen får ingen fortsättning på så många sidor att det är lätt att glömma hur romanen började.

Istället berättas en annan historia – som ska visa sig hänga ihop med den nämnda men det dröjer, som sagt – om intriger på universitetet. Intriger som jag tidigare nog skulle ha trott är överdrivna men med den lilla insyn jag på senare tid fått i den akademiska världen så undrar jag om inte Kristina Appelqvists skildring av vad som händer på fiktiva Västgöta universitet mycket väl hade kunnat hända också på ett verkligt universitet.

Det handlar om ett stort forskningsanslag i arkeologi. Vilket får personer på och kring universitetet att flockas kring penningkistan. Intrigerna leder bland annat till att universitetets rektor avsätts och byts. Visst åkej, rätt intressant och lite underhållande men kriminalspännande?

© 2013 Fotograf Anna-Lena Ahlström +46-709-797817Spänningen kommer igen – efter rätt många sidor – när universitetets chefsgrupp gör ett lyxigt studiebesök hos den rika donatorn på Franska rivieran. Där sker, nog, ett mord. Och efter ytterligare ett antal sidor så knyts upplösningen ihop med inledningen.

Men det dröjer för länge, berättelsen – eller berättelserna – hänger för dåligt ihop, hakar inte riktigt i varann och jag hinner tröttna. Trist och synd.

Foto: Anna-Lena Ahlström

Min största behållning av ”Den fjärde pakten” är att Kristina Appelqvist låtit rektorn Emma Lundgren återkomma, inte bara efter mammaledigheten utan från Appelqvists förra deckarserie om samma Västgöta universitet i Skövde. Där var Emma huvudperson. Nu stiger hon ut ur den förra serien och in i den här nya…

Sånt uppskattar jag mycket – så mycket att jag fick lov att höra med Kristina Appelqvist om det ska vara så här nu i fortsättningen, nämligen att Helena (Waller) och Emma (Lundgren) blir en kvinnlig amatördeckarduo. Ja, kanske att hennes make, kriminalkommissarien Filip Alexandersson, också ska återkomma som polis…

Följande samtal utspann sig mellan mig och Kristina Appelqvist:

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Hej! Tanken är att hon endast finns med i denna bok om Helena, att det var en engångsföreteelse att låta dem mötas. Och jag har inga konkreta planer på att plocka in Emma och Filip igen, men osvuret är bäst! Man vet ju inte vilka idéer som kan dyka upp framöver. Men min tanke är som sagt att detta ska ses som att Emma gör ett gästspel i serien om Helena.

Erikssons kultur @erikssonskultur
Tack! Då vet jag. (Fast lite synd att inte Helena och Emma kan bli ett dubbeldeckarpar tycker jag allt.)

Kristina Appelqvist @Appelqvist68
Jaså? Ja vem vet? Jag är påverkbar så du får försöka övertyga mig! Jag var nog själv lite osäker på hur det skulle fungera men om läsarna tycker att det fungerar bra så kan jag kanske tänka om…

Erikssons kultur @erikssonskultur
Då hoppas jag att fler läsare håller med mig…

PS gör det, ni som läst Kristina Appelqvists mjukdeckare, kanske både den föregående och den nya serien! Vill ni att Emma Lundgren och Helena Waller – tillsammans – skan lösa framtida deckargåtor?

Äh, det var förstås en retorisk fråga. Klart vi gör, både ni och jag! Hjälp mig nu att påverka Kristina Appelqvist så att huvudpersonen i nästa titel av Västgöta universitetsserien blir huvudpersoner. Det vill säga två stycken: b å d e Helena och Emma.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson

Övernaturlig pusseldeckare

Kompletterar förra inlägget på Deckarlogg, alltså intervjukrönikan med/om Amanda Hellberg, med följande kortrecension från 2013 av hennes fortfarande – tyvärr – senaste övernaturliga vuxenskräckkrimi.

*

Amanda Hellberg
Snögloben
(Forum)

Hellberg SnöglobenI nya romanen om Maja Grå, svenskan som for till England och upptäckte sin övernaturliga förmåga, har Amanda Hellberg bytt genre ännu en gång.

”Snögloben” är en lantlig pusseldeckare i Agatha Christie-stil.

Efter bröllopsfesten har brudgummen hittats död på ett slott nära Oxford. Polisens insatsstyrka, där Maja Grå nu ingår som speciell medarbetare, rycker ut.

Ingen märklig intrig utan det som får historien att lyfta är Hellbergs lugna, varma men ändå pådrivande sätt att berätta.

Och inte minst hennes övernaturliga – det är ordet – förmåga att förvandla mys till rys och vardag till skräck, från ena meningen, ja, ena ordet, till nästa.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i Femina 2013)

Feelgood på Gotland

Marianne Cedervall författade en både underhållande och annorlunda deckarserie, som kan kallas S-serien (samtliga romaner har titlar som börjar på bokstaven S) eller deckarserien om väninnorna Mirjamn och Hervor och Mirjam, mest mest på Gotland respektive mest i Tornedalen.

Ja, jag ser att varken författaren själv eller hennes nya förlag verkar nu vilja att Mirjamn- och Hervor-serien ska kallas deckare. Men det var böckerna – de titlar som var som bäst. Då var de – också – deckare. Innan serien började gå i stå, vilket den väl gjorde i typ de två sista titlarna (av fem).

svinhuggSå i och för sig kan jag förstå att Marianne Cedervall ville lägga ner och starta upp på nytt, börja skriva en ny deckarserie.

Men – det måste poängteras – det där personliga och egenartade från den första serien, det är inte så lätt att åstadkomma ännu en gång. Den ena väninnan, Mirjam, var/är nämligen en jäkel på affirmationer.

Vadå? Jo, att tänka på och önska något så mycket att det faktiskt inträffar. Det är en affirmation, som hon Mirjam var så bra på. Typ – fast det ska man ju inte – tänka intensivt på att man vill att någon ska dö.

Sådär övernaturligt alltså? Smått fånigt? Tja. Nä. Inte alls. En egen författarväg genom en roman och romanserie, enligt mig.

De tre första titlarna i Cedervalls förra (deckar)serie – ”Svinhugg”, ”Svartvintern” och ”Spinnsidan” – rekommenderas som några av de mest personliga och fyndiga deckare som skrivits i Sverige på senare år. De två sista, ”Stormsvala” och ”Solsvärta” (samtliga utgivna av Natur & Kultur, 2009-14), kan ni väl också läsa – om ni får lust. Men där avtar det fyndiga, kanske för att Norrland och Gotland bytts mot New York och Västerås.

svartvinternI fjol kom så första titeln, ”Av skuggor märkt” (Lind & Co), i vad som skulle bli Marianne Cedervalls nya deckarserie – den här gången med så pass stark betoning på förledet att serien kan kallas just deckare.

Även nu på Gotland, närmare bestämt i Mullvads (med omnejd), men förstås med ny huvudperson, Anki Karlsson, pensionär och ensamstående, som slagit sig ner på Gotland med sina islandshästar.

Jag var måttligt förtjust. Ingen affirmation här, om man säger. Som jag skrev i min recension: ”Av skuggor märkt” töltar framåt på den smala gränsen mellan feel good (som den här deckaren rubricerats som), trist och tråkig.

Att skriva mysiga deckare är svårt, det får varken bli för mycket av den ena eller det andra. Men bäggedera måste vara med, både det mysiga och det åtminstone lite spännande.

Vad som gäller, tror jag, kan sammanfattas med ordet charm – eller kanske stämning. Men det måste vara en charmfull stämning. Och i denna stämning måste sen kriminaliten släppas lös. Intrigen ska liksom falla till ro och dra iväg framåt, samtidgt.

cedervall-1Den första titeln i Cedervalls nya deckarserie – ett slags försök att förena Agatha Christie och Enid Blyton, Miss Marple och Hemliga tvåan – blev tyvärr charmlös. Och apropå ”hemliga tvåan”: den ena delen av amatördeckarduon var och är förstås Anki (även Miss Marple på Gotland) medan den andra bestod och består av den förre, likaså pensionerade och till att börja med rätt buttre före detta kriminalkommissarien Tryggve Fridman.

Anki och Tryggve återkommer i årets titel, alltså den andra i serien, ”Låt det som varit vila” (också Lind & Co).

Samma lunk och tölt. Fast jag tycker ändå att personerna och miljöerna nu börjar samla ihop sig till vad som kan kallas stämning. Gotlandsstämning? Ja, en svag sådan men jag tror jag vågar använda den beskrivningen. (Ska också be min gotlandssommarboende deckarloggkollega läsa: bekräfta eller dementera.)

I den nya boken har Mirjam, höll jag på att skriva; i nya boken har Anki, menade jag, bjudit in tre väninnor till Gotland. Det ska bli tryffelfestival på den nu lite lyxifierade lokalkrogen. Dit går förstås alla inblandade personer för att äta en festivalmåltid bestående av sex olika tryffelrätter. Och på restaurangen dör förstås – plötsligt – en av personerna..

cedervall-2Dålig stämning mellan vissa personer, familje- och släktintriger, ett försök till eldsvåda och en av Ankis väninnor blir störtkär i en karl som kommer på besök till Tryggve. Med flera av de ingredienser som bör vara med.

Det tar sin tid och sina sidor innan deckeriet sätter igång och blandstämningen av mys och rys (nåååja) infinner sig. Alltför många sidor, enligt min mening. Men så är den där: stämningen har smugit på utan att jag ens märkte det. Så att mitt slutomdöme på sista sidan ändå blir: Inte alls illa. Rätt bra, ju.

Vågar en nu hoppas på att Marianne Cedervall fått upp farten, så lunket övergår i säg dubbeltölt direkt på första sidan i den kommande, tredje delen av Anki- och Tryggve-serien? Och så bara ansar och putsar och drar hon åt lite, resten av berättelsen.

Jag hoppas det. Dessutom önskar jag att författaren nu begriper att det är dags för Anki och Tryggve att spana in varann på allvar, att hon (med sina hästar) och han (med sin hund) Deckarlogg 2får ihop det och blir ett par. Litta romantik och kärlek mellan dom skulle liasom piffa upp och krydda till Cedervalls nya feelgood-deckarserie.

Bengt Eriksson

Mys, feelgood och cozy

Det är ju något märkligt med krimi.

Om en deckare kokas så att säga normalt och som vanligt så blir den hård. Om deckaren kokas lite till så blir den mjuk. Om deckaren sen kokas ännu något mer så blir den mysig. Eller ”feelgood”. Eller ”cozy”, om ni vill.

Ifall någon nu tycker det verkar som om jag låter ironisk och nog inte riktigt gillar ”mysdeckare” alternativt ”feelgood” eller cozy crime” så visst kan det väl stämma. Jag undrar: Hur mysigt kan det bli med ett eller flera mord?

Bör det bli? Får det bli? Hur gott ska en deckarläsare må av att en eller två eller tre eller ännu fler personer blir mördade?

Agatha Christie må ha skrivit deckare av mjukare sort – men hennes deckare är väl inte mysiga? Och så kan knappast heller Maria Langs beskrivas. Det finns, tycker jag, en mysgräns som inte borde gå – och oftast inte heller går – att passera för den som skriver skönlitteratur om så kallad ond bråd död.

Trots mina förutbestämda meningar och aversioner så började jag att läsa ”Pastor Viveka och tanterna” (Albert Bonniers) av Annette Haaland. På fliken beskrivs boken som just en ”underhållande mysdeckare”. Där anges också att den ska innehålla ”trivsam spänning” och ”existentiella frågor”.

pastor-vivekaKommentar till orden ”spänning” och ”existentiell”: Nja.

Fast nu ska jag inte gå åsikterna i förväg. Ändå började jag alltså att läsa Haalands ”mysdeckare” och det var av ett personligt skäl: miljöpersonligt. Inte det sämsta heller utan tvärtom mycket viktigt – alltså den miljö i vilken en deckarförfattare låter sin kriminalgåta utspelas.

Gamla Enskede, strax söder om Söder i Stockholm, på – framför allt – högra sidan om Nynäsvägen efter att man passerar Nya Söderstadion (så heter den och inget annat). Detta är miljön i ”Pastor Viveka och tanterna”.

En miljö där jag tillbringade mycket av min barn- och ungdom. Handelsvägen vet jag var den går, den ingången brukade jag använda när jag (och generationen efter Anna Odell) gick in på vår mardröms skola. På Krokvägen bodde en i min klass och Margaretavägen går bakom Margaretaparken där jag hade småfuffens för mig med en annan skolkamrat (av motsatt kön).

Jag känner igen gatorna i Enskede. Också Annette Haaland känner sin miljö. Fattas bara: huvudpersonen Viveka är pastor i vad som benämns Enskede frikyrka, som får anses vara densamma som verklighetens Triangelkyrka där Haaland själv är pastor.

Min enda invändning mot miljöskildringen är att Enskede tryckts ihop. Som om det är några hundra meter bara mellan Dalens koloniområde och Svedmyra centrum! Men visst, åkej, det är författarens privilegium. Till Bagarmossen måste Viveka i alla fall ta bilen.

Personerna i Annette Haalands debutdeckare är främst församlingsmedlemmarna. Och särskilt tanterna: i andra kapitlet samlas de i Doris kolonistuga – Viola, Selma, Edna, Doris själv med flera – för att diskutera pastorns förslag att det ska serveras frukt (?!!?) istället för sju sorters kakor till kyrkkaffet.

Någon av dem ska snart dö = bli mördad.

Fler personer: Henry, som liksom Viveka har en kolonilott, Åke, som är så engagerad i kyrkan att Viveka får se upp så han inte tar över, Abbe, bokhandlaren som Viveka råkar få lite kuckeliku med (fast ytterst lite, hon är gift ju och dessutom pastor), fastighetsmäklaren Benny Falk, det homosexuella paret Urban och Östen med papegojan Margareth, och så vidare.

Någon/några av dessa kommer också att bli mördad/e.

Hur det nu är möjligt, när spänningen – ”spänningen”? – kan beskrivas som ospänning. Snarare bakåt- än framförhållning. Det enda lite spännande ska väl i så fall vara att fundera på vem som kan ha varit Abbes riktiga mamma. Annars puttrar det på, tänk ett långkok på spisen med svag värme.

Men det kanske är grejen, som jag inte har fattat. Eller eventuellt förstått omedvetet. Att läsaren långsamt ska sjunka in i miljön och bli bekant med människorna. Men varför då skriva en deckare? Behövs verkligen morden? Räckte det inte med ”mys”- och ”feelgood-” och ”cozy-” plus efternamnet roman?

Nej, jag stannade inte upp i mitten. Jag la inte boken ifrån mig. Jag läste mysdeckaren ”Pastor Viveka och tanterna” till sista sidan (287). Jag erkänner det, så nånting var det väl som fick mig att stanna kvar. Och, jag erkänner det också, jag kommer nog att läsa hennes nästa ”deckare”. Fast helst utan citattecken, så snälla…

Deckarlogg 2Någon gnutta framförhållning, en liten, liten spänning som för berättelsen framåt – skulle en deckarläsare kunna få begära det?

Bengt Eriksson