Från Orientexpressen till Nilen

Döden på Nilen
Regi: Kenneth Branagh
Manus: Michael Green

Agatha Christie
Death On The Nile
Uppl: Kenneth Branagh

Kenneth Branaghs förra filmatisering av en Agatha Christie-deckare, ”Mordet på Orientexpressen”, fick både hiss och diss. Själv tyckte att jag att filmen övervägande var rätt så bra. Jag gillade den storslagna produktionen och även Branaghs nedtagna tolkning av detektiven Hercule Poirot.

Kenneth Branagh var alltså både skådespelare och regissör, liksom han är i sin nya filmatisering av ännu en klassisk Agatha Christie-deckare, ”Morden på Nilen”. Bägge har också manus av Michael Green så det är svårt att veta vem – manusförfattare eller regissör – som är ansvarig för avvikelserna från romanen/romanerna.

Bägge kanske? Det är smarta avvikelsen – som starten med Hercule Poirot som soldat i en skyttegrav och svaret på frågan varför Poirot har en så stor, så att säga heltäckande, mustasch. Senare kommer biobesökarna att få reda på anledningen till hans livslånga kärlekssorg.

En annan avvikelse – också riktigt smart – är att Salome Otterbourne, romansromanförfattare hos Christie, har blivit en afro-amerikansk bluessångerska med elgitarr. Om någon reagerar som jag så visst, kunde ha varit Sister Rosetta Tharpe. Och det är ju också: Rosetta Tharpes originalsång och musik används i filmen.

Wow!

Agatha Christies deckare gavs ut 1937. Till vissa delar verkar nu historien framflyttad – eller så blandas ihop – och jag blir inte riktigt klok på hur filmens tid förhåller sig till verklighetens. Uppförde man sig så där på dansgolvet till exempel? Under vilket krig var egentligen Poirot i skyttegraven? Men det måste ha varit första världskriget ändå….

Fast strunt i det.

Maffiga scener, som antagligen är en kombo av filmat och animerat, när det lilla ångfartyget med små små hjul ger sig ut på Nilen, bland sandbankar och pyramider. Nu går jag filmen i förväg men extra maffigt blir det i slutet när landskapet går in i och ut ur varann: ett panorama över Egyptens sand med Nilen byts mot ett lika ståtligt panorama London hus med Themsen utan att det nästan märks.

Ingen spännande intrig och någon filmad pusseldeckare är det absolut inte, ingen biobesökare kan pussla ihop detta högst eventuella pussel. Men underhållande är det med  bra rollprestationer – främst då Kenneth Branaghs egen som Hercule Poirot.

Han spelar inte alls Poirot som en fjant, det finns ju skådespelare som gjort det, utan som en människa med tragiskt hjärta. Han gestaltar Poirot, tror jag, som Agatha Christie menade att han var. Det där fjantiga, det var hur fördumsfulla, ursäkta fördomsfulla, engelsmän såg Poirot – som ”a foreigner” – och inte som han faktiskt var.

Också komikerparet Dawn French och Jennifer Saunders i rollerna som ett par överklassradikala kvinnor gillar jag, liksom sam- och motspelet mellan de tidigare väninnorna och nu rivalerna Linnet Ridgeway-Doyle (yngre överklasskvinna, spelad av Gal Gadot) och ”Jackie” (som tidigare var förlovad med Linnets make, spelad av Emma Mackey).

Liksom i förbifarten, i några repliker blott, tas ämnen upp som nog också de finns i framtiden sett till den tid då filmen utspelar sig – som kritiken av rasism och homosexuellas rättigheter.

Upplösningen är en katastrof, däremot. Alla samlas förstås i aktersalongen och Hercule Poirot pekar ut mördaren (efter att först ha pekat ut andra eventuella mördare). Det är rörigt. Det är ju galenskap. Som ett skämt. Kanske är det? Parodi. Pastisch. Oavsett, inget vidare tycker jag.

Således, än upp och än ner. Men sammanfattningsvis: Kenneth Branaghs filmatiserade ”Döden på Nilen” är högst sevärd. Och den sista lilla extra avslutningen sen, med detektiven Hercule Poirot och bluessångerskan Salome Otterbourne  (spelad men alltså inte sjungen av Sophie Okonedo) är så finurlig att den blir lysande.

Eller om den senare ska visa sig vara sorglig (efter att filmen slutat).

Hen som vill kan dessutom komplettera filmtittandet med att lyssna på ”Death On The Nile” som ljudbok, inspelad och uppläst av just densamme Branagh. (Den engelska ljudboken finns bland annat på Storytel.)

Kenneth Branagh läser och skådespelar så att boken blir just ett skådespel. Spännande, nej, Bra, nja. Underhållande, mycket! Inte minst när Branagh i sin röst lägger in den engelska arbetarklassens hat mot överklassen – sättet att nämna, beskriva, tala om de rika och fina.

Bengt Eriksson

Från en annan bokrea: Stieg Trenter

I bokkatalogerna ser jag att en av mina svenska favoritdeckare, ”I dag röd” av Stieg Trenter, finns i nytryck på rean. Har du inte läst boken, så köp den och gör det! ”I dag röd” tål – fortfarande – att läsas både som en deckare och – ännu mer – som en atmosfärrik Stockholmsguide.

Jag minns mitt första möte med Trenters huvudperson – fotografen och amatördetektiven Harry Friberg. Det var i ett antikvariat på Högbergsgatan i Stockholm. Friberg var klädd i något zebrarandigt, lite trasig i ryggen men fullt läsbar. Jag satte fast honom på pakethållaren och cyklade hem till Pastellvägen på andra sidan Skanstullsbron.

Det här var på 50-talet. Jag kan väl ha varit 12-13 år. Strax blev Harry Friberg min vägvisare och följeslagare i Stockholm.

Någon vidare amatördetektiv tyckte jag aldrig att Friberg var. Däremot var han Stockholms turistråds bästa guide. Först läste jag, sen cyklade jag Stockholm runt.

Den första av Stieg Trenters deckare jag köpte (i Zebra-pocket) den där gången på antikvariatet måste ha varit, just, ”I dag röd”. Jag minns att jag cyklade till Urvädersgränd, där Friberg berättade att författaren, Trenter, försökte lura mej. Huset med Stomatoltuben ligger ju egentligen på Klevgränd.

När jag tittade på karparna i dammen inne på Centralbadets gård var Friberg också med (”Tragiskt telegram”), liksom ute på Kastellholmen (”Roparen”). Och så vidare.

Men kompis och bundis blev ändå aldrig Friberg och jag.

Som person och människa var han för blek, nästan genomskinlig. Han skulle ha varit lite mer Mike Hammer-tuff, tyckte den 12-13-årige deckarläsaren. Friberg fick mej inte ens intresserad av sitt riktiga jobb brevid amatördetektivandet. Fotografens, alltså. (Å andra sidan blev jag med tiden gift med en fotograf. Det kan kanske finnas ett psykologiskt samband.)

Nej, då tyckte jag att den fåfänge lille kriminalintendenten, Vesper Johnson, med sina extrahöga klackar och pincetten, som han rycker gråa hårstrån ur mustaschen med, var fräckare. Måste erkänna att jag också är mer lik honom.

Bengt Eriksson

Publicerat i KvP 1997