Minnen från Syrien

Jag läser just nu den danska debutkrimin och thrillern ”Damaskus” (svensk utgivning Modernista) av Iben Albinus för en kommande recension.

”Damaskus” är en politisk och mänsklig thriller med Damaskus, Syrien som huvudort. Det förvånade mig lite, för tiden har blivit en annan, år 2011, och i romanen pågår den så kallade ”arabiska våren”  också i Syrien, men igenkänningen är stor.

I romanen anländer danskan Sigrid Melin till Damaskus där hon fått anställning på ett stort telekomföretag.  Hon träffar ungdomsväninnan Reem, som nu äger ett säkerhetsföretag. Mer om romanen ”Damaskus” i den kommande recensionen.

Men – också jag var en gång i Damaskus och jag känner igen mig i romanen. Åren har jag gått men det mesta som jag anade vid mitt besök har fortsatt att, om man ska kalla det så, utvecklas.  Sonen  ersatte pappan vid makten men förhållande mellan Syriens regim och invånare förblev detsamma – om inte värre.

Syrien var ett märkligt arabland och har fortsatt att vara det. Muslimskt men inte riktigt muslimskt. Arabiskt men inte riktigt arabiskt. En diktatur men en annan sorts diktatur.  

I vilket fall så tog jag fram den rapport jag skrev om min resa i Syrien. Intressant att läsa igen – för mig. Och jag tror också den kan ge bakgrund både till romanen ”Damaskus” och dagens Syrien.

***

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

Bengt Eriksson
Kortare version i Ystads Allehanda 2012

Ture Sventons tecknare

Det är svårt att tänka sig en balkong i Malmö, eller i hela landet, som är trevligare än Jan Hemmels. I synnerhet när vi sitter där och pratar högt över stadens takåsar en av de sista soliga senhöstdagarna. Han bjuder på kaffe och semlor (fast bara i min fantasi, i själva verket är det hustruns äppelkaka) och talar om sin far.

Till exempel noggrannheten: pappas resor till London, Paris, Venedig och Marocko med ritblock och kamera.

– Han var en händig man. Vid sidan om målandet och tecknandet fanns det perioder då han fotograferade oerhört mycket. Andra perioder spelade han mycket gitarr och sjöng Ferlin. Han var med i Visans vänner och så.

– Förut har jag inte tänkt så mycket på det, att han också var en flitig människa. Så mycket möda som han la ner på något som ser så enkelt och självklart ut.

”En skissbok av Jan Hemmel” (Magister Lämmels Biblioteket / Seriefrämjandet), innehåller såväl Sven Hemmels färdiga teckningar som hans blyerts- och tuschskisser från Paris och Venedig, studier av cirkushästar och artister och även tecknade studier av familjen, hustru och söner, för att finna de rätta kroppsspråken och rörelserna.

Många streck och skuggor som i illustrationerna till Åke Holmbergs ungdoms- eller snarare allåldersdeckare om Sveriges genomskickligaste privatdetektiv, Ture Sventon, renodlades till raka, klara tuschstreck, blott de nödvändiga och karaktäristiska.

– De träffades inte så ofta, men de höll brevkontakt. Holmberg och pappa var två gentlemän i sina bästa år. De hade gemensamma intressen: Wodehouse och engelska deckare, understatements och diskret ironi.

Förutom deras personliga sätt att skriva respektive teckna är det glädjen i detta ömsesidiga möte, att de hade samma intressen och humor, som gör samarbetet mellan Åke Holmberg och Sven Hemmel både så bra och unikt. Text och bild motsäger aldrig någonsin varann. Hemmels illustrationer kompletterar berättelserna och Holmbergs berättelser kompletterar också illustrationerna.

Den privatpraktiserande detektiven Ture Sventon skapades av bägge två, gemensamt. Holmberg stod för det inre och Hemmel för det yttre. Skulle Ture Sventon – eller Ville Vessla eller herr Omar eller fröken Jansson, sekreteraren – kunna se ut på något annat sätt än som Hemmel tecknat dem? Svar: Nej, omöjligt.

– Det fanns faktiskt en förebild till Sventon, berättar Jan Hemmel. En kvinna i Danmark hade en man som var liten med skarpskuren profil. Han är Sventons förebild, till utseendet.

Min favorit, säger jag, har alltid varit herr Omar. En oriental – en arab – och en så synnerligen sympatisk person. Så tidigt dessutom, redan i den första Ture Sventon-deckaren (utgiven 1948) ringer herr Omar på dörren till Sventons detektivbyrå på nedre Drottninggatan i Stockholm för att sälja en flygande matta.

Hur många svenska romaner skrivs det ens idag där 1) en arab/muslim förekommer, 2) skildras som en människa (som du och jag)?

– Var går gränsen där en färggrann karaktärisering övergår till karikatyr? Många gånger kunde figurerna få bli lite löjliga – men inte herr Omar. Det finns en konsekvens i hans vänlighet. Herr Omar är en vänlig – och vanlig – arab som sitter vid tältet nere i oasen Kaf i Arabiska öknen och läser Palmbladet.

– Fast tecknare älskar ju allra mest att rita bovar. Att kärleksfullt mejsla ut lömskheten. Det gjorde pappa också. Oxen och de andra bovarna omfattas med stor kärlek.

– Men, funderar Jan vidare, Ville Vessla är egentligen en mycket otäck figur. Världens ondska personifierad, på sätt och vis. Ville Vessla kan vara Hitler eller bin Ladin.

(Min hemmelska favoritbov, vill intervjuaren infoga, är Slarviga Svante som nattetid tar sig in i juvelerare Erikssons lägenhet på Tomtebogatan – och råkar somna på en stol i köket. Se ”Ture Sventon i Stockholm”…)

– Bovar tyckte pappa om att rita redan när han gjorde, både skrev och tecknade, böckerna om upptäcktsresanden Karlsson, säger Jan Hemmel.

Och så går han och hämtar Karlssonböckerna, för Karlsson vill han helst prata om. Det är förståeligt. Jan och hans bröder var medskapare till berättelserna om Karlsson. Det började som godnatthistorier för sönerna. Sven Hemmels humor formade huvudpersonen Karlsson, sönernas krav på spänning förde Karlsson till äventyr bland sjörövare, kannibaler och cowboys.

– Ture Sventon har sin egen styrfart.

– Däremot är böckerna om Karlsson inte alls uppmärksammade efter förtjänst. Pappa tecknade också serier om Karlsson, men det blev mycket text till rutorna. Han hade svårt att frigöra sig från böckerna, tror jag. Men jag tror också att han hade god hjälp av att redan ha tecknat serier när Ture Sventon skulle bli seriefigur.

Illustrerade gjorde Sven Hemmel på fritiden. Till yrket var han lärare på Katedralskolan i Lund. Hade han aldrig, undrar jag, några planer på att börja teckna på heltid?

– Idag låter det chockartat, men pappa var en lärare som tyckte om att vara lärare. Och eleverna gillade honom. Häpnadsväckande så många gamla elever man mött som sagt hur mycket de uppskattade honom som lärare. Han hade någon sorts lugn och humor som var väldigt avväpnande. Och så hade han stora blå ögon som kunde bli mycket kalla.

– Det var tre kvarter till Kattis. Han gick till skolan på morgon, kom hem och åt lunch, och så iväg till skolan igen. Efter middagen var det dags för skrivbordet. Han tillbringade mycket tid vid skrivbordet.

Gick du själv på Kattis? Hade du pappa som lärare?

– Ja, det var inga problem.

Sist säger sonen Jan:

– På 70-talet kom ett urval Karlssonberättelser. En slarvig utgivning med färre teckningar än i originalen – boken ger inte rättvisa åt fantasin och påhittigheten.

– Jag ska försöka ge ut Karlsson på nytt. Rejält med teckningar ska det vara! Har du något förslag på förlag? undrar Jan Hemmel.

Bengt Eriksson
Publicerat i Kvällsposten 2002

PS. Intervjun med Jan Hemmel gjordes som synes en dag med varmare klimat och texten har tidigare varit publicerad i Kvällsposten år 2002. Vid mitt besök gick Jan Hemmel och hämtade en tjock bunt med osorterade teckningar av pappa Sven. ”Bara några”, sa han. ”Finns mycket mer.”

Vad ska ni göra med alla illustrationer och andra teckningar? undrade jag. ”Vi har inte tänkt göra något särskilt. Dom bara finns här.” Sälja då? fortsatte jag. Det är ju synd att de bara ligger undangömda när det alldeles säkert finns många människor som både skulle vilja se och köpa teckningar av Sven Hemmel…

Ganska snart efter detta skänktes en större del av Sven Hemmels tecknade produktion till Göteborgs konstmuseum. Det har ordnats utställningar i Lund och flera gånger i Stockholm. Så jag kan nog ta åt mej lite av äran för att Sven Hemmels teckningar – inte minst av Ture Sventon, herr Omar och Ville Vessla – numera hänger hemma på väggarna hos många beundrare. Som hos mej själv.

Tillagt 2010.