Deckarloggfredag: Lika vacker som mörk sång och musik

Slowgold
Ossler
Var & när: Garaget, Hammenhög den 16/7

Bäst: När Amanda Werne kom tillbaks upp på scenen och gästsjöng med Pelle Ossler.

Faktum: Så kallad populärmusik kan vara så mycket mer och annat än populär.

Slowgold på Garaget i Hammenhög.

Måste vara årets konsertkväll! konstaterar jag på hemvägen.  

Dubbelbokning med Slowgold och Ossler, två så starka och egenartade artister (och grupper) tar väl ut varann? För mycket på samma kväll? Svaret blev: Nej, tvärtom.

Slowgold och Ossler kompletterade varann. Den förras sång och musik levde kvar i den senares vars sång och musik tog vid direkt efter det vi hört tidigare. De skapade ett gemensamt, ännu större uttryck som gav en större, ännu djupare upplevelse.

Beskrivning av bägge: Ner i mörkret, genom det mörka och upp igen, till ett flämtande ljus. Att något så deppigt kan vara så skönt och vackert, ja, läkande och smekande.

Amanda Werne.

Amanda Werne med Slowgold inledde, numera har väl hennes artistnamn blivit gruppnamnet? Werne komponerar, sjunger och spelar elgitarr; övriga (Viktor Hanson, klaviatur, Johannes Mattsson, elbas, och Erik Berntsson, trummor) förstärker musik och stämningar.

Elgitarren klirrar (med olika ljud, styrda barfota på golvpedalerna) tydligare från scen. Vilken personlig och varierad elgitarrist, solotoner omväxlande med ackord över hela gitarrhalsen.

Också sången hörs bra. Som den ska: hon sjunger ömt och sprött.

Först ”Cirkus” från nya albumet. Egentligen onödigt att nämna titlar. Slowgolds låtar hör ihop likt sviter i en symfoni. Ekon av 60- och 70-talen spelar in i nutiden genom hennes meditativa toner och sång på temat, typ, det kommer väl att bli lite bättre och ljusare?

Hon är en vispoet, till elgitarr. Plötslig tanke: Om Kenny Håkansson och Turid Lundquist fått barn, en flicka, kunde namnet ha varit Amanda Werne.

Så låter hon. Samt en hel del sig själv, förstås.

Extranumren blir favoriter: tystlåtna ”Soligt” med sång till enbart klaviatur och gitarr och allt mer högljutt rockiga ”Verklighet”.

Ossler – förnamn Pelle – har en oväntad grupp musiker med sig: Örjan Högberg, elfiol, Henrik Meierkord, elcello, och Ulf Ivarsson, elbas. Ska Ossler, som brukar väsnas så, spela tyst och mjukt? Det både ska och ska han inte.

Pelle Ossler
på Garaget i Hammenhög.

Pelle Ossler spelar elgitarr och som sig själv, även med låg volym. Tonerna väsnas, också i det tystare. Övriga spelar både ljud och toner. Högbergs elfiol kan låta så psykedelisk att den inte är en fiol.

Skillnader i det lilla formatet: Osslers mjukaste och lenaste, skånskt diftongrika sång hörs tydligt som en viskning i örat. Ingen kan stänga öronen för texterna. De deppiga texterna, genomgående.

Färgerna i hans sångpoesi: mörk, mörkare, mörkast och nattsvart.

Det gläder mig att han valt den lika vackra som dystra ”Käre lille bror” (som jag en gång utnämnde till den bästa skånska låten någonsin).

”Fars dag” är en annan typisk Ossler-sång: vacker men otäck, inte konkret, inte tydlig, utan med en känsla av det otäcka.

Amanda Werne och Pelle Ossler.
Samtliga foton: Media I Morron I Dag.

”Jonas” handlar väl om en död val som förevisas – eller om politiska val?

Höjdpunkt: Amanda Werne kommer tillbaks och medverkar på sång i ”Ingen rök utan eld”.

Så perfekt, det där dubbla, extra uttrycket. Amandas röst lägger lite ljusare, ändå smått hoppfulla toner till Pelles melodi och text.   

Bengt Eriksson
Publicerat i Ystads Allehanda

Island levererar igen!

Yrsa Sigurdardóttir
Avgrunden
Övers: Susanne Andersson
(Harper Collins)

Nyligen var det Islands nationaldag och det vill jag fira med att hylla deras eminenta deckarförfattare. Det är väl ingen hemlighet vid det här laget att Ragnar Jónasson och Yrsa Sigurdardóttir är två av mina absoluta favoriter i genren. Ganska stor skillnad mellan författarna men de håller båda högsta klass.

Nu har jag precis avslutat ”Avgrunden” av Yrsa Sigurdadóttir och hon lever upp till förväntningarna ännu en gång. Det är en fröjd att åter få träffa bekantskap med Huldar och Freyja och deras småstruliga relation.

En ung man hittas hittas hängd på den gamla avrättningsplatsen Gálgahraun strax utanför Reykjavík. En papperslapp med ett bleknat meddelande sitter fastnaglad med en spik på mannens bröstkorg.

Polisen Huldar skickas till den döde mannens lägenhet där han till sin förvåning hittar barnpsykologen Freyja tillsammans med en fyraårig pojke som inte kan förklara varför han befinner sig där.

Medan Huldar letar efter mördaren försöker Freyja hitta pojkens föräldrar.

De båda utredningarna leder till en härva där kvinnor utnyttjas på de mest vidriga sätt man kan tänka sig.

Så långt handlingen. Lite mer om författaren.

Yrsa Sigurdadóttir skriver om ganska mörka företeelser i samhället. Så även den här gången när mäns våld mot och utnyttjande av kvinnor är ett centralt tema.

Det kan stundtals vara jobbig läsning men det blir inte spekulativt utan känns relevant för handlingen. Författaren brukar i den här serien även låta barn spela en viktig roll i brottsfallen. Det är en känslig balansgång men med hjälp av Freyjas karaktär lyckas hon hålla sig på den slaka linan.

Inledningsvis i den här boken så tycker jag det står och stampar lite innan det tar fart. Men då kan man njuta av att följa de välkända karaktärernas vedermödor.

Innan det slutar bränner det till och författaren syr ihop säcken på ett oväntat och snyggt sätt. Det är inte Yrsa Sigurdadóttirs bästa deckare men den håller hög klass och Island levererar igen.

Samuel Karlssonåterkommande recensent på Deckarlogg och deckarförfattare, bl a upphovsman till polisserien om och på Mörkö vars femte titel ”Sommarmord” nu finns i handeln. Han lyssnar gärna på ljudböcker och driver Facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker”. Gå in där för lyssningstips på såväl deckare som annat. Instagramkonto: samuel_författare

Rör sig handen eller inte? Finns någon annan i rummet? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen? Kan han hålla ihop sitt liv?

Magnus Dahlström
Vesalius
(Albert Bonniers)

Jag kan ju förstås inte veta hur många läsare som Magnus Dahlström har, men jag tror att de oavsett är för få.

Dahlström, som skriver både romaner och dramatik, har sedan debuten 1986 gett ut 11 romaner och nu senast ”Vesalius”. Jag har dem alla i min bokhylla och är mycket glad för det. Hur många har du, handen på hjärtat, min okände läsare av denna blogg?

Han finns, har jag kollat, på både nätbokhandlarna och Bokbörsen och, utgår jag från, på antikvariaten, en av vår tids stora kulturbärare. Nu duger inga ursäkter om han inte finns i också din bokhylla. Så gack åstad.

Men vem är då ”Vesalius”, närmare bestämt Andreas Vesalius?

Jag hade en vag, mycket vag, föreställning om detta, men fick gå till Wikipedia för säkerhets skull. Och då lär jag mig att denne läkare levde mellan 1514 och 1564 och betraktas som grundare av den moderna anatomiska vetenskapen.

År 1543, alltså ännu inte fyllda 30 år, gav han ut ett banbrytande anatomiskt verk. Vad gjorde du själv vid den åldern? Mer än att du trevande sökte dig fram i livet, kanske försökte hitta en stabil kärlek och kanske skrev på en sista uppsats.

Inte skrev du i vart fall motsvarigheten till ”De humani corporis fabrica libri septem” (Sju böcker om människokroppens uppbyggnad). Och inte heller jag, kan jag avslöja.

Men det slår mig då att jag måste ha läst en annan roman som handlar om denne Vesalius. Minnet känns starkt om än dunkelt. Jag ögnar därför genom bokhyllan från A (som råkar vara Lars Ahlin och ”Bark och löv”) till Ö (som råkar vara Klas Östergren och ”Under i september”).

Men nej – ingen minnesträff. Så återigen spelar de allt tröttare hjärncellerna – eller kanske det bara är ögonen – mig ett spratt. Trist men sant, hursomhelst.

Nå. Men vad om ”Vesalius”, boken? Texten, där Vesalius är den som ensam för ordet, är ett enda långt stycke på 200 sidor utan kapitelindelning. Han berättar om sitt liv, sina framgångar, sina motgångar, sina konflikter, sitt äktenskap och – vill jag tro – om stunden innan sin död.

Det är en fascinerande, närmast febrig och mycket läsvärd och välskriven text som genomgående också andas det ifrågasättande av hans vetenskapliga syn, inte minst av olika religiösa företrädare, som måste ha omgärdat honom under hans liv. Den kräver en del av läsaren.

Magnus Dahlström. Foto: Caroline Andersson Renaud

Nu känns det ibland som om Vesalius i sitt liv, åtminstone som Dahlström beskriver det i texten, understundom famlar efter stöd i tomma luften. Detsamma kan komma att gälla också för den läsare som inte följer texten eftertänksamt och med intresse. Man måste som läsare kunna hålla ett antal textbollar i luften samtidigt och också se och uppfatta när texten byter fokus och ändrar riktning.

Men det kan man förstås. Och det är det som gör texten obrutet intressant. Och, höll jag på att säga, levande.

Texten börjar med att Vesalius tror sig ha fått en låda med ett skelett av en högerhand och  ett följebrev som – om än svårläst och otydligt – antyder att det kan vara vår frälsares hand. Men allt blir nu alltmer svårtytt för honom.

Rör sig handen eller inte? Är han själv sjuk eller inte? Finns han hustru och dotter där eller inte? Har någon – han själv? – eldat i den öppna spisen eller inte? Var är han egentligen? Vad finns dolt bakom de tunga draperier som döljer väggarna? Vad säger egentligen de viskande fientliga till häften uppfattade rösterna från gatan? Finns någon annan i rummet eller verkar det bara vara så när han tittar i den stora spegel som finns där? Kan han hålla ihop sitt liv?

Men när boken slutar tror jag att det är så att den alltmer omtöcknade och febersjuke Vesalius av oklara skäl försökt stympa sig själv och att han till följd av detta avlider. Så tror jag.

Det är en mörk roman utan klart förlopp, utan tydlig början och slut. Men det finns mellan raderna och inte minst genom den man, som Vesalius tror sig skymta i den av och till färgändrande spegeln, ett outtalat men ändå påtagligt hot mot honom. Diffust men påtagligt.

Men det smyger sig efterhand faktiskt på oss båda – både på den alltmer förvirrade ångestridne Vesalius och läsaren. Så läser jag texten. Och jag ger ”Vesalius” fem stars av fem i betyg.

Kenneth Olaussongästrecensent på Deckarlogg, har också sin egen blogg med namnet ”BOKHÅLLARENS LÄSBLOGG – en litteraturintresserad pensionärs tyckande”. Därifrån har Deckarlogg lånat den här recensionen.

Två gånger dagens brittiska noir

Cara Hunter
Hela sanningen
övers: Jan Risheden
(LB Förlag)

G.R. Halliday
Ner i mörkret
övers: Gabriel Setterborg
(Modernista)

Följande romaner är två typiska exempel på den krimi som skrivs i dagens Storbritannien. Eller för att vara mer noga: två olika exempel. Dels på engelsk och dels skotsk krimi från 2020-talet.

Cara Hunter skriver ettrigt, i likhet med många av sina kolleger bland dagens engelska deckarförfattare. ”Hela sanningen” är femte titeln i Hunters serie om kriminalkommissarie Adam Fawley och hans poliskolleger i Oxford.

G.R. Halliday skriver, ordagrant, ”Tartan noir”. Så kallas den mörka, hårdkokta deckargenren från Skottland. ”Ner i mörkret” är andra titeln i Hallidays serie om kriminalkommissarie Monica Kennedy och hennes poliskolleger i Inverness.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday skriver alltså  polisromaner – men på var sitt sätt. Bägge är också experimentella krimiförfattare, de experimenterar med genregränserna och provar nya sätt att författa  polisromaner.

Ettrigt eller nervigt är nyckelord för Hunter. Det gäller språket. Hon skriver inte i staccato men hennes meningar jagar ändå liksom på varann.

Det gäller också hennes sätt att bryta av, låt säga, huvudberättandet – variera deckarberättelsen genom att blanda olika sorters kapitel och avsnitt (ja, ibland bara foga in något som inte är ett kapitel).

Eftersom ”Hela sanningen” är den femte titeln i Hunters polisserie föregås berättelsen av att samtliga kriminalpoliser presenteras som på registerkort. Just så har det layoutats, så ser det ut på boksidorna.

Därefter följer en kort nätdiskussion där varje replik/kommentar också har formen av en diskussion på nätet.

Boken innehåller också utskrivna polisförhör, några tidningsartiklar och utskrifter från en True crime-podd. Dessutom laborerar Hunter med berättarpersonen. Den övergripande berättarformen är författaren som gud, alltså tredje person, men när kommissarie Fawley hamnar i fokus så berättar han själv, då övergår romanen till första person, jag-form.  

Blir det rörigt? Nej, det blir ettrigt. Det blir spännande direkt i formen.

Mörker är nyckelord för G.R. Halliday. När jag en gång intervjuade Ian Rankin, en av Tartan noir-mästarna, berättade han för mig att Robert Louis Stevensons kortroman om ”Dr Jekyll och Mr Hyde” förmedlar och analyserar dubbelnaturen hos staden Edinburghs invånare. 

Då trodde jag att detta enbart gällde Edinburgh men sen dess har jag läst så pass många Tartan noir-deckare att jag numera insett att Stevenson nog beskrev hela Skottland.

”Ner i mörkret” må utspela sig på de skotska högländerna, i staden Inverness och längs Atlantkusten, men titeln är högst lämplig. Halliday skriver så mörkt att det blir svart.

Hans experiment består av två berättelser, ja, nära nog två romaner, i en och samma roman. Varje deckarläsare vet ju att de bägge berättelserna kommer att förenas till slut, men de får länge löpa parallellt, var för sig. 

Den ena, som väl kan kallas huvudberättelse, är en polisroman och den andra är en skräckroman. Men bägge är lika hemska.

Annabelle tycker om att köra fort. Nu gör hon det på en väg genom Skottlands högländer. Plötsligt får hon syn på en liten flicka mitt på vägen. Annabelle väjer – och kör rätt in i ett träd.

Hon tuppar av. När hon vaknar igen är allting svart. Annabelle lever men hon sitter inte i bilen. Var är hon? Det är ena berättelsen.

Kommissarie Monica Kennedy har sviter efter utredningen i den första titeln i Hallidays polisserie. Ja, det har också hennes kolleger. Nu återkommer hon – kanske för tidigt – som utredningsledare för en serie styckmord = en styckmördare. Vad har alla dessa, så olika personer och lik, gemensamt?

Cara Hunter låter sina poliser under ledning av kommissarie Adam Fawley dra i olika trådar: sextrakasserier på universitet (fast omvänt, en manlig student och rugbyspelare anklagar sin kvinnliga professor), en kvinna hittas mördad (och den tråden leder till Fawley som hamnar i häktet), dessutom har den så kallade ”Vägkantsvåldtäktsmannen” fått avkortat straff.

Både Cara Hunter och G.R. Halliday är noga med att presentera samtliga personer, inte minst poliserna, så man lär känna dem, som privatpersoner och människor. Det uppskattas extra.

Summa summarrum: två välskrivna, personliga och bra polisromaner. Men Hallidays får man ha ett tuffare hjärta för att läsa.

Bengt Eriksson

Deckarloggbäst november 2021

Som varje månad: de fem bästa deckarna och annan krimi som Deckarloggs red. samt gästrecensenter läst under den gångna månaden. Alltså Deckarloggbäst november 2021!

***

Frida Skybäck

De rotlösa

(LB Förlag)

Efter att ha varit en av de bästa inom feelgood lovar Skybäck att också bli en bra deckarförfattare. Hennes debutdeckare  har Malmö som miljö: gator och platser, kriminalitet och samhällsklasser. Tre huvudpersoner: Lydia och Dani, vars föräldrar flydde hit från Kroatien, och Linnea, bosatt i nyrika Västra hamnen. Polisen ringer på. Lydias bror Dani är försvunnen, misstänkt för att ha kidnappat Linnea. Dessa tre berättar ”samma” historia, i tur och ordning. Ett deckargrepp som blivit allt mer vanligt men är svårt att hantera. Skybäck klarar även detta.

Sofia Rutbäck Eriksson / Mattias Boström

Katarinas eminenta detektivbyrå

(Lind & Co)

Bokserien handlar om 31-åriga choklad- och bubbelälskande Katarina Zapp, en spänningsälskare som nog hellre skulle överge sin sockerlast för salladsblad än att fortsätta jobba som revisor. När mystiska saker börjar ske både på jobbet och i det privata tar hon hjälp av sin pensionerade granne Greta och utnämner sig till privatdetektiv. Bokserien om Katarina och Greta utlovar ”mer mys än rys” och det är helt sant. Något som ändras lite ju längre in i bokserien vi kommer är tonen. Den skojfriska och härliga ytan finns alltid kvar, men huvudintrigerna blir något mer allvarsamma. (Ur Peter Westbergs rec. av de fem första titlarna som ljudböcker.)

Colson Whitehead

Harlem Shuffle

Övers: Eva Åsefeldt

(Albert Bonniers)

Genren, för det finns en litterär strömning som Colson Whitehead ansluter sig till: den svarta amerikanska eller afrikanskamerikanska kriminal- eller deckaren. ”Harlem Shuffle” utspelar sig alltså i Harlem. Berättelsen om den unge, svarte möbelhandlaren Ray Carney på 125-e gatan börjar 1959 med medborgarrättsrörelsen och fortsätter in i raskravallernas = det svarta upprorets 60-tal. Då en svart affärsägare inte kan få banklån, var och hur ska man då skaffa kapital? Och förresten, skulle de vita affärsmännen vara mer laglydiga, med sina affärsmetoder? Vad är stöld? Vem är kriminell? Vem följer lagen? Detta definierar både litteraturen om och livet för svarta: själva livet är kriminellt, litteraturen blir krimi.

Johan Theorin

Benvittring

(W&W)

Efter åtta års väntan får vi en fortsättning på Johan Theorins Ölandssvit. Det visar sig att författaren på bästa sätt använt de åtta år som gått sedan ”Rörgast”. Huvudkaraktären, Gerlof Davidsson, levererar på högsta nivå. Huvudhandlingen utspelar sig 2001 och vi får följa med Gerlof på en strandpromenad när han hör ett stenras vid en öde sträcka på den öländska kusten. Han övertalar sitt brorsbarn, Tilda Davidsson, som är polis att undersöka platsen. En man begravd under stenraset och lite längre bort på stranden hittas även benresterna av ett lik med en tröja på sig som en gång varit Gerlofs. Han gav den till en luffare 1952 samma kväll som hans skuta ”Vågbrytaren” brann upp i en vik, söder om Oskarshamn. (Ur Samuel Karlssons rec)

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Bjarups debudeckare ”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888. Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare. Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter. Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Mörkaste noir i ett historiskt London

Sofie Bjarup

Mörkrets barn

(Lind & Co)

Sofie Bjarup debuterar för andra gången med samma bok, den historiska kriminalromanen ”Mörkrets barn”. (Hur detta hänger ihop, att boken är en debutdeckare medan hon själv är dubbeldebutant, ska jag återkomma till.)

”Mörkrets barn” hör till subgenren historisk noir. Så måste resultatet bli när kriminalberättelsen utspelar sig i London år 1888.

Denna stad, denna tid och dessa livsvillkor var mörkaste, fattigaste noir för många (fast inte alla) av Londons invånare.  

Året 1888 ger kanske en association? Det är Jack Uppskärarens år, då han mördade kvinnor i East Ends fattigkvarter.

Nu har ännu en kvinna hittats mördad och skändad på Hanbury Street i Whitechapel. Dit kommer William Sinclair, huvudperson i ”Mörkrets barn”, som reporter för The New Chronicle, en av Londons dagstidningar.

Han är rik, nästan adlig. William Sinclair bor i den fina stadsdelen Belgravia. Varför vill han vara en sån där journalist? Hans familj förstår det inte.

Reportern Sinclair upptäckter ett London som han inte visste att det fanns. Och han häpnar: Hur kan människor leva, ens överleva i denna fattigdom?

Ett av romanens teman: mötet – nej, konfrontationen – mellan dessa städer i staden, ett mycket fattigt och ett mycket rikt London.

Och inte minst mellan människorna i samhällets olika klasser: herrskapet, ofta som i herrarna, tar sig rätten att utnyttja tjänstefolket, inte sällan pigorna.

Det andra temat är William Sinclair själv.

William är i giftasåldern. Överklassens mödrar ser gärna att deras döttrar dansar med William och helst ska de gifta sig. Men William tänker inte på giftermål. Han tänker på James.

Sofie Bjarup.

Även James Quilter är reporter fast på en annan tidning, East London News. De möts ute på uppdrag, blir strax William och James med varann.

Och älskare. William flyttar i smyg in hos James.  Homosexualitet är ett lagbrott i det viktorianska England.

Som mördaren uttrycker det när han avslöjats: ”Seså, mr Sinclair. Försök nu inte spela moraliskt överlägsen. Vi vet båda två att ni är lika kriminell som jag.”

”Mörkrets barn” blir också en deckare när kvinnor börja försvinna och mördas. Den ena likdelen efter den andra spolas upp ur Themsen och hamnar på bårhuset.

Har Jack Uppskäraren bytt metod? Eller kan det finnas två kvinnomördare på Londons gator? 

Sofie Bjarup skildrar 1800-talets London med stor kunskap och lika stort hjärta. ”Mörkrets barn” är en historisk roman, en tids- och samhällsskildring, en deckare och en ”förbjuden” kärleksroman.

Vilken imponerande deckardebut, alltså dubbeldebut. Ja, vad betyder det?

”Mörkrets barn” gavs först ut genom ett hybridförlag (som hjälpte till med utgivning men författaren stod för kostnaderna.) Alltför få upptäckte boken – ett undantag var en redaktör på det förlag som nu återutgivit den, lätt redigerad.

Uppmaning till läsare, redaktörer, kritiker och bokhandlare: Håll koll på egen- och hybridutgivna deckare – annars riskerar ni att missa guldklimpar.

Bengt Eriksson

Publicerat i Gota Medias tidningar

Den lilla människan i den mörka, hemska vardagen

Pascal Engman

Kokain

(Bookmark förlag)

Detta är författaren Pascal Engmans femte bok och det är den fjärde om polisen Vanessa Frank. Hans tidigare böcker heter ”Patrioterna”, ”Eldslandet”, ”Råttkungen” och ”Änkorna”.

Innan jag kommer till just denna bok så skall jag försöka att lägga ut vilken bakgrund jag har till Pascal Engman. Jag misstänker att detta kan komma att bli en något längre text än vanligt, och då kanske jag inte skriver de kortaste recensionerna. Ber om ursäkt i förväg om jag kommer att sväva ut.

Året var 2017 och det närmade sig att jag skulle åka till bokmässan i september, som jag alltid har gjort sedan 2003. Jag brukar göra en djupdykning i vilka författare som besöker mässan och jag försöker att träffa så många som det går när det kommer till författare som skriver inom spänningsgenren och även fantastiken. Innan varje bokmässa så söker jag högt och lågt på nätet om vilka författare som skall dit.

Just detta år så fastnade en person lite extra innan jag skulle till mässan. Det var en debutant på Piratförlaget, hans bok verkade riktigt intressant och jag minns att författaren hade skrivit i ett inlägg någonstans att han hoppades att någon i alla fall kom till hans signering så att han inte behövde sitta helt ensam och se den långa kön till Jan Guillou. Det var ju såklart Pascal Engman som hade skrivit detta.

Pascal Engman. Foto: Alexander Donka

Jag fick en magkänsla av att detta var en bok som skulle falla mig i smaken och jag skulle absolut inte missa Pascal när han var på mässan. Väl på plats när det var dags för Pascal att vara i Piratförlagets monter så gick jag dit. Där i montern fick jag syn på honom, kände igen honom från nätet. Han stod och pratade med någon, som jag misstänkte jobbade för förlaget. Jag plockade upp hans bok och fick ögonkontakt med honom och frågade om jag kunde få boken signerad.

Han lyste upp och sa att det var självklart. Vi pratade lite, han lurade på hur jag hade hört talas om hans bok. Jag tror att jag förklarade lite att jag planerar mitt mässbesök och söker information på nätet. Det var även detta år som jag hade fått för mig att börja blogga om böcker så jag nämnde även detta för Pascal. Han lämnade mig med orden att han såg fram emot att höra vad jag tyckte om hans bok.

Tiden gick, vi hoppar nästan ett år fram, det var dags för bokmässan igen. Jag såg, när jag gjorde min mässplanering, att Pascal skulle komma till mässan även detta år. Saken är den att jag köper så många böcker som intresserar mig att mycket blir stående i hyllan ett bra tag innan jag läser dem, flera har stått så många år att jag skäms lite.

En av dessa böcker som hade blivit stående i hyllan var Pascals debutbok. Nu skulle jag till mässan och likaså han, jag kände att jag inte kunde gå fram till honom utan att ha läst den första. Så jag plockade fram Patrioterna och jag blev såld med detsamma. Språket och handlingen, jag hade funnit mig en favoritförfattare vars bok jag verkligen älskade.

Så varje år sedan 2017 har jag träffat Pascal på bokmässan och vi har blivit bekanta med varandra. Det är med glädje som jag möter honom en gång om året, inte bara skriver han bra böcker utan han är en så trevlig person att prata med, en så ödmjuk och jordnära person som man inte kan göra något annat än att gilla.

2020 blev ju inte ett vanligt år, bokmässan uteblev och mitt årliga möte med Pascal uteblev också. Men nu slumpade sig turen och lyckan för mig att Pascal uppskattade min recension om hans bok ”Råttkungen” att jag fick förfrågan om jag ville läsa en förhandsversion av ”Änkorna”, boken som skulle komma ut till hösten det året. Jag blev smått chockad av förfrågan och kände en stor ära att få chansen att läsa boken långt innan de flesta andra. Jag svarade såklart ja och tidigt på försommaren det året fick jag läsa boken.

Så med detta långa utlägg så kommer vi äntligen fram till den aktuella boken. Även denna fick jag äran att läsa på förhand redan i mars. Nu har boken äntligen kommit ut och jag har läst den igen, nu i sin slutgiltiga form. Märkte små ändringar från den första versionen som jag läste men annars är den detsamma.

Jag vill säga att, även om jag känner att jag är mera vän med Pascal än med många andra författare jag läser, så vill jag tro och hoppas på att jag har ett omdöme om hans böcker som inte färgar sig för starkt att jag känner honom lite bättre. Helt neutral är jag så klart inte, men jag försöker att hålla en så ärlig och nykter syn på hans böcker som jag kan.

Jag börjar som vanligt med att säga, när det kommer till bokserier, att jag rekommenderar att man läser böckerna i rätt ordning för att förstå bakgrundshistorierna och relationerna mellan de olika karaktärerna. Det går en röd tråd igenom hela serien där vi ser karaktärerna utvecklas. Skulle man ändå välja att läsa denna bok utan att ha läst de tidigare, vilket jag ställer mig frågandes varför man skulle hoppa över så bra böcker som det är, så kommer man att förstå handlingen ändå. Varje bok har en handling som får sitt avslut.

Pascals böcker är uppbyggda så att han skriver om ett högaktuellt ämne och bygger en handling runt detta ämne. Varje bok har sitt ämne och när man läser dem så märker man hans engagemang när det kommer till att skildra det med fakta och ärlighet, samt att han visar det ur många olika synvinklar. Vilket gör att man får en djupare insikt i ämnet och väcker en del intressanta frågor.

Han kör inga pekfingrar eller någon moralpredikan, åsikterna lämnar han till läsarna att ta ställning till. Jag misstänker att det är den journalistiska bakgrunden som kommer fram här, misstänker att han har en kärna inom sig där han vill lyfta fram ämnen och skildra vardagen som den är för många.

Och skildra vardagen, det är här vi möter en styrka, av många, i Pascals skrivande och berättande. Han skildrar ofta den mörka och hemska, men sanna, vardagen som vi kanske inte vill se eller låtsas att se. I denna bok är ämnet gäng och allt som kommer med det, vi har droghandel, gängskjutningar, att hålla hela kvarter i sitt våld.

Han lyfter fram den lilla människan så bra, med sin förmåga att berätta och skildra dem lever man sig lätt in i hur det är att vara dessa. Det kan vara kvinnan som har den lilla matbutiken på gatan, som lever med ett hot om att bli rånad. Den unga pojken som ser upp till de stora ledarna i gängen, som sprider löften om rikedomar om de börjar jobba för dem. Fotfolket i gänget, som kanske inte har några val än att vara en i gänget. Samt polisen som jobbar med detta. Alla får sin röst hörd i denna bok och då på ett riktigt bra sätt.

När det kommer till språket så finns det en sådan närvaro i det, detta tillsammans med den spännande handlingen som målas upp gör att detta blir en bok som man får svårt att släppa, eller om det är den som inte släpper taget om dig. Den tar sin tid att bygga upp handling och karaktärer samtidigt som den rör sig framåt i en, ibland, adrenalinpumpande fart. Vi sitter på nålar för att få reda på hur allt kommer att sluta. Även min omläsning av boken kändes så och då visste jag ju ändå hur det skulle sluta.

Så med detta i tankarna kan jag bara säga att Pascal har gjort det igen och han kan till och med ha lyckats med det otroliga och överträffat sig ytterligare en gång. Det var någon som skrev att han går från klarhet till klarhet och jag kan bara hålla med till hundra procent. Har man läst hans tidigare böcker och gillade dem så kommer man inte bli besviken på denna, har man inte läst någon tidigare bok av honom så har man fem riktigt bra böcker att se fram emot om man gillar spänning.

Som en liten teaser, och bonus om man orkat läsa ända hit, till de som redan har läst denna och längtar efter fler böcker av Pascal. Det enda jag kan säga är att i början av nästa år, runt mars-april, kommer en bok som jag redan har haft förmånen att läsa. Ni kommer inte bli besvikna på den, mer säger jag inte förrän den har kommit ut.

Håkan Karlsson, härmed gästrecensent på Deckarlogg, är bokslukare sen barnsben, trogen Bokmässebesökare sen 2003, bloggare sen 2017. Han konsumerar högt och lågt inom spännings- och fantastiklitteraturen fast brinner lite extra för de svenska författarna inom dessa genrer. Hans recensioner kan läsas på bloggen Håkans hylla från vilken också denna recension har lånats.

Deckarloggfredag: Från Casamance till Sverige och ut i världen

Maher Cissoko

Cissoko Heritage

(Ajabu!)

Min kunskap om den koramusik som spelas av en så kallad griot eller jali från Senegal, Gambia, Mali, Guinea Conakry och Guinea Bissau finns i mina öron.

Hur många västafrikanska koraspelare kan jag ha hört, sen tidigt 70-tal och framåt? Och hur många gånger har jag inte utbrustit – så lika de låter och så olika. Bäggedera, på samma gång.

Nya albumet ”Cissoko Heritage” med Maher Cissoko (född i Senegal, bosatt i Sverige och verksam jorden runt) bekräftar detta.

Om jag tyder omslagstexten rätt så ingår bägge riktningarna i den musikaliska traditionen. En koraspelande griot/jali ska vara samtida, nyfiken och personlig, ta till sig andra influenser och gärna samarbeta med musiker från andra traditioner.

Och samtidigt se om och förvalta koramusikens långa historia och rötterna bakåt. Hur går det ihop? Ens möjligt? Hur förmår koramusiker, till exempel Maher Cissoko, att leva och spela upp till dessa förväntningar och krav?

Anar inte, jag konstarerar blott att ”Cissoko Heritage” är ett fantastiskt album med djupt personlig koramusik från Casamance, Senegal och världen.

Maher Cissoko har själv producerat, spelar 21-strängad kora, olika handtrummor och sjunger. Hustrun Sousou spelar gitarr och sjunger, även deras dotter Awa hörs på sång. Snacka om Cissoko Family! Ahmed Fofana lägger till fulaniflöjt, klaviaturer med mera.

Observera kombinationen av ljust klirrande strängtoner och smattrande, skarpa trumrytmer. Den kombon, som kännetecknar flera låtar, börjar direkt i förstaspåret ”Thiossane” och blir ett signaturmärke.

Direkta favoriter: ”Mariama”, där Maher spelar allt, ”Sokhor”, där nämnde Fofana flikar in en elgitarr så det låter typ västafrikansk pop från 60-talet, och ”Kedo”, där Mahers och Sousous röster samsjunger så där ljust och vackert, tänk att gå barfota på ljummen, len sand, som jag fått för mig att så ska sång och musik från Casamance låta.

Maher Cissoko har också en ovanlig förmåga att förena koran med vackra melodier. Han skönsjunger med mörk-ljus, grov-varm röst. Fast det är koran som utgör musikens centrum – ja, epicentrum. Övriga instrument flätar in sina toner i korans, kompletterar utan att ta över.

Ännu en favorit: sistaspåret ”Mama”. Har Maher förenat den svarta amerikanska traditionen av rhythm & blues/popballader från åren kring 1960 med korans egen tradition?

Bengt Eriksson

Publicerat i Hifi & Musik

UIf Nilsson (1948-2021)

Det ligger en bok på mitt skivbord. Den här legat här till vänster om mig sen boken kom 2019. Jag kunde inte förflytta den. Då och då har jag öppnat boken, bläddrat lite och läst, tittat på bilderna om och om igen. Med ett småleende, för ”Största minsta polisen” (Bonnier Carlsen), som boken heter, är så fin.  

Hela den här serien om Kommissarie Gordon och Paddy är så fin, bland de bästa barndeckare jag läst och sett. Ulf NIlsson skrev berättelsen och Gitte Spee tecknade, ”Så fin” är förresten ett uttryck som kan användas om de flesta barn- och ungdomsböcker som Ulf Nilsson skrev. År 2021 hade han hunnit upp i cirka 120 stycken.

Långt ifrån enbart deckare för unga – mest omtalad och känd är väl ”Adjö, herr Muffin”, en lika öm som allvarlig bok för barn om döden – men många barn- och ungdomsdeckare blev det. Flera kortare och längre bokserier och alla på djupaste allvar, som om detta var så att säga serien, d e n serien. Han skrev som mest på allvar och bäst hela tiden.

Att Ulf Nilsson nu är död tog mig mer än jag trodde. För mig skrev han för evigt, jag trodde han var evig. Och det är han ju, ändå, med sina 120 typ böcker. De allra flesta av dem har eviggjort honom. Tack för alla böcker jag fått läsa och  recensera.

En gång intervjuade jag honom också, till Kvällsposten. Det var på verkligen tiden. Så jag letade upp den recensionen, då hade han blott hunnit upp till cirka 100 böcker. Här följer den intervjun – och sen också en recension av en titel ur hans allra bästa barn- och ungdomsdeckarserie, den om Johnny & Co i Helsingborg.

***

Vet du själv hur många böcker du har skrivit?

– Det är över 100 i alla fall. Kanske borde jag räkna efter, för när jag är ute på skolor och pratar så brukar barnen fråga. Och de vill inte ha något ungefärligt svar utan en exakt siffra, så jag kanske ska bestämma mig för 110.

Sen plussar du på med tre nya böcker varje år?

– Ja, det brukar bli två eller tre per år.

När jag gick ut på nätet för att leta information om dig så  hittade jag faktiskt inga negativa recensioner. Får du aldrig dålig kritik?

– För fasen! Visst har jag fått dålig kritik. Om man får fem bra recensioner och en dålig så gnager ändå den negativa recensionen i hjärtat. Serien om Honda-gänget (utgiven med gröna ryggar på Wahlströms förlag) blev ordentligt nedskriven. Jag kallades ”Sveriges Enid Blyton”. Det var ju menat som kritik – men för mig lät det som beröm. Kan en författare bli något finare?

Ulf Nilsson har varit yrkesförfattare i 26 år och innan dess deltidsförfattare i ytterligare 10. Hans bibliografi är också bred: bilderböcker för de yngsta, barnböcker för lite äldre och ungdomsböcker, inte minst deckare, för något äldre ändå. Jo, han har också skrivit för vuxenpublik, påpekar han och nämner romanerna ”Flytande järn”, ”Radar och Möllaren” (utgivna från 1980- och in på 90-talet).

Ulf Nilsson. Foto/copyright: Stefan Tell.

Nyligen nominerades Ulf Nilsson till Augustpriset. Igen, ska tilläggas. Det är tredje gången. Tidigare gånger var det dessutom han som fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok: ”Mästaren och de fyra skrivarna” (1994) och ”Adjö, herr Muffin” (2002, illustrerad av Anna-Clara Tidholm). Årets barnboksnominering för ”Alla små döda djur” delas med illustratören Eva Eriksson.

Alltså ännu en bok en döden…?                          

– Det verkar finns något dödslängtande hos Augustprisjuryn, kommenterar Ulf Nilsson.

– De senaste 10 åren har jag sysslat med döden. Om döden talas det sällan. Men ute i skolorna vill barnen ofta  prata om döden. Sen är det väl något personligt också, att man – jag – gått och tänkt på de här sakerna.

Redan före Augustnomineringen planerade jag att intervjua Ulf Nilsson – då var tanken att prata med honom i egenskap av ungdomsdeckarförfattare. När jag hörde om hans nominering trodde jag först att juryn lyft fram ”Den döde talar”, andra delen av detektivserien om Johnny & Co. Men, som Ulf Nilsson säger, ”Augustjuryn har väl aldrig intresserat sig för deckare”.

Själv har han älskat ungdomsdeckare sen han som barn läste Femböckerna av Enid Blyton:

– Mitt i natten. Mörkt. Det blåser. Utanför fönstret lyser någon med en flicklampa. Och så åt dom scones med marmelad! Nyfikenhet. Upptäckariver. Varför gör den här människan detta? Djupast handlar det om att se, upptäcka och förstå världen.

– Jag låg på sängen, åt Paradischoklad och läste. Å, nej. Bara 50 sidor kvar! Enid Blyton var – tillsammans med Elsa Beskow – min barndoms stora läsupplevelse.

Debuten skedde 1970 med ”Tjuvjakt”, just en ungdomsdeckare. Genom hela produktionen har han sen, då och då, återkommit till ungdomsdeckare/thrillers. ”Loney Wolf jagar spioner” (1977), ”Det upp och nervända fallet” (1978, delförfattare: Jean Bolinder), ”Förföljd” (1981) och ”Honda-gänget” (1970-80) är några exempel.

Hans senaste ungdomsdeckarserie, inledd med ”Det egyptiska mysteriet” (1990) och avslutad med ”Luftens härskare” (1995), utspelar sig i och kring Helsingborg på 50-talet med författaren själv (väl?) som ”jag”. Den pågående serien om Johnny & Co med två utgivna delar, ”En halv tusenlapp” (2005) och ”Den döde talar” (2006), måste vara det bästa han skrivit i ungdomsdeckarväg.

För Ulf Nilsson beskriver jag min upplevelse av hans nya deckarserie: korta böcker, cirka 70 sidor, men lika innehållsrika som dubbelt så långa. Både hårdkokta och psykologiska. Vuxna ungdomsböcker: den unge Johnny skildras inte som liten och ung – utan som människa. 

Tystnad och sen:      

– Jag har inga svar på det. Och det var ju inga frågor heller.

Varför började du skriva Johnny & Co-böckerna?

– Efter att ha bott i Stockholm ville vi flytta hem till Helsingborg. Vi köpte en lägenhet – i mitt barndomskvarter. Genom fönstret kunde jag se huset där jag hade jag bott. Och jag tänkte att jag måste skriva någonting spännande om den här miljön. Så jag tog bort heden (från Femböckerna) och behöll ficklampan.

– På 80-talet kritiserades jag också för att ha ”budskap” i mina böcker. Men jag tycker om budskap. Med Johnny & Co ville jag visa att det egentligen inte finns några skurkar. Jag ville presentera udda människor som man normalt inte möter. Som Danskan, en människa man kanske aktar sig för, eller den homosexuelle.

Den döde talar, senaste Johnny-deckaren, handlar också om döden, liksom din Augustnominerade bok.

– Jo, den gör ju det. Annars har jag för tillfället blivit färdig med döden, tycker jag.

(2006)

——————————————————-

Ulf Nilsson

Ill: Filippa Widlund)

Ensam bland rävar

(Bonnier Carlsen)

Ulf Nilsson är barn- och ungdomsdeckarens Raymond Chandler och Johnny, huvudpersonen i detektivserien om Johnny & Co, kunde vara Philip Marlowe som ung pojke i Helsingborg.

Också den tredje boken i serien, ”Ensam bland rävar”, kan beskrivas som tunn och tätt. Sidantalet är inte fler än cirka 70 – och dessutom luftig text – men Ulf Nilsson förtätar både berättelsen och stämningen. Ungefär som när man reducerar en sås: boken känns dubbelt så tjock och innehållsrik.

Utan att ta till våldsamheter och annat grovt lyckas han förena vuxen- och ungdomsdeckaren. Ensam bland rävar är en noirroman – ja, en hårdkokt deckare – för barn- och ungdom. Ålder? Ja, det är ju som alltid personligt. Säg från nio år och uppåt.

Johnny, den unge privatsnoken, blir (nästan) vittne till en bilstöld. Av den återkommande bipersonen Danskan får han i uppdrag att leta reda på bilen. Eller rättare sagt på det partitur, som fanns i bilen och skulle framföras på Helsingborgs konserthus.

”Ensam bland rävar” innehåller många pekpinnar och budskap, bägge med prefixet mjuka. Ulf Nilsson tycker om budskap. Det är ju omodernt och föråldrat, rent av 70-talistiskt. Men skulle det då vara bättre med barn- och ungdomsböcker utan samhällssyn och medmänsklighet?

Johnny (och Nilsson) tänker och funderar både på och mellan raderna. Några ämnen: modernistisk konstmusik, fyllegubbar och – inte minst – att vara rädd och ”pipig”.

Johnny & Co, förresten? Vem/vilka är Co? Kanske omgivningen och världen, hela den värld som den unge privatdetektiven Johnny i Helsingborg med dess stämningsfulla, ”mörka” gator och kvarter är en del av.

(2007)

Bengt Eriksson (bägge texterna publicerade i Kvällsposten)

Deckarloggbäst augusti 2021

Anders Sundkvist

Återvändaren

(Modernista)

Kriminalinspektör Erik Borg blir förflyttad till barndomsorten Luleå och dess polisdistrikt. Han ska försöka lösa ett gammalt fall innan preskriptionstiden på 25 år löper ut. Egentligen ingen märkvärdig berättelse och upplösningen kommer inte alldeles oförväntad. Men bra genomfört, skickligt skrivet och berättat. Genom polisen Borgs möten med barndomsvänner och bekanta, hans utforskande av minnen, händelser och miljöer, växer både miljöerna och minnena fram – allt mer och mer, en miljö och ett minne i taget. Anders Sundkvist har fått sin deckare och polisroman att leva upp till titeln ”Återvändaren”.

M.W. Craven

Svart sommar

Övers: Gabriel Setterborg

(Modernista)

Mörk, uppslukande, nervig och smart kriminalroman. Jag sträckläser för att få svar på alla mina frågor: Är Elizabeth Keaton mördad eller lever hon? Kan hennes far vara oskyldigt dömd? Hur skall Poe kunna bevisa sin oskuld? Hur gick allt till? Det är intrigen, nervdallret, de oväntade vändningarna och den välsnickrade upplösningen som renderar högsta betyget (5 på skalan 1-5). Också fint skildrade miljöer. Dramat utspelar sig i Lake District i nordvästra England. Det är ödsligt, vackert och kargt, dimman rullar ständigt in över hedarna. (Ur Rolf Olanderssons rec.)

Håkan Nesser

Schack under vulkanen

(Albert Bonniers)

Nesser har skrivit ännu en riktigt jäkla bra deckarskröna. Tre personer försvinner. Först den ene, sen den andra, så den tredje och siste. Två försvinner i Kymlinge, från olika hotell, och den tredje i Stockholm. Två män och en kvinna, alla tre är författare (fast den siste mer känd som obehaglig litteraturkritiker). Detta utreder Gunnar Barbarotti med övriga poliser i Kymlinge samt ett par poliser i Stockholm. Repliker och ord studsar som hos Raymond Chandler men på svenska och i Sverige. Det blir inte ens hårdkokt på svenska utan jargongen är folkhemsk.

Patrick Modiano

Osynligt bläck

Övers: Anna Säflund-Orstadius

(Grate)

Modiano kan jämföras med Raymond Chandler – fast fransk. Hans återkommande huvudperson (fast med olika namn) kan jämföras med Philip Marlowe – fast fransk. Hans romaner är ibland mer och ibland något mindre av detektivroman och någon gång så mycket att den kan kallas deckare – fast fransk. ”Osynligt bläck” hör till de Modianoromaner som är mer av detektivromaner. Hucvudpersonen Jean Eyben var knappt 20 år när han arbetade några månader på Huttes detektivbyrå i Paris och fick i uppdrag att ta hand om ett ”fall” som ännu inte var löst.

Jenny Lund Madsen

Trettio dagars mörker

Övers: Sabina Söderlund

(Modernista)

Huvudpersonen Hannah är en finförfattare med kritikerhyllade romaner utan läsare. Vid bokmässan på Bella Center, dit Hannah tvingat sig för hon hatar denna kommersiella mässa, råkar hon slå vad med deckarförfattaren Jørn, hennes hatobjekt, om att hon kan skriva en deckare, den litteratur hon hatar mest, på en månad och dessutom bättre än andra deckare. Så hennes förläggare köper en flygbiljett till Island, där ska Hannah sitta i fiskeläget Húsafjörður och författa sin debutdeckare. Genre: pastisch och parodi på mycket och allt.

Åke Edwardson

Det trettonde fallet

(Albert Bonniers)

Erik Winter flyger hem till Göteborg igen efter att ha varit ett par veckor i Marbella hos Angela och barnen. Det börjar med att kriminalkommissarie Winter observerar ett ungt par på flygplatsen. Han observerar dem på planet. Han observerar dem när han och de kör sina bilar hem från Landvetter; deras bil precis före hans. Det är väl kvinnan som sitter vid ratten när deras bil plötsligt svänger av vägen rätt in i en bergvägg. Mannen dör. Kvinnan hamnar i koma. Ska hon någonsin vakna igen? Med utsikt från en balkong vid Vasaplatsen, där ju  Winter bor, är ”Det trettonde fallet” också en göteborgsroman, en mycket bra sådan.