Hybridextremism i Sverige och Europa

Malin Thunberg Schunke
Blind vrede
(Piratförlaget)

Malin Thunberg Schunke skriver europeiska (och internationella) polisromaner. Eller om romanerna ska kallas  jurist- och/eller åklagardeckare.

Hon skriver samtidigt samhällsromaner – ja, politiska böcker. Om man med det menar att hon med politiska ögon fokuserar och skärskådar vad som sker i samhället. Vad som politiskt riskerar att vara på gång i samhället.

Hon gör detta samtidigt; i ett. Thunberg Schunke har en sälläst förmåga att inte stanna upp handlingen (jo, lite lite mot slutet, då) och förklara det som behöver förklaras, analysera det som behöver analyseras. Utan hon skriver, just, i ett.

Det samhälleliga – ja, politiska – skrivs in i handlingen, i deckarberättandet.  Det förklaras och analyseras av och i det som händer i romanen. Skickligt, minst sagt, att lyckas med det.

Egentligen vill jag inte avslöja för mycket om hennes nya, fjärde polis/jurist/åklagarroman om Eurojust i Europa och den svenska åklagaren Esther Edh (samt Fabia Moretti, italiensk åklagare) med flera. Och för mycket känns den här gången som att alls avslöja något av innehåll och handling.

Men jag ska nämna det nyckelord som jag använde redan i rubriken: Hybridextremism (det nämns också i boken och är utgångspunkt för intrigen). Hybridterrorism kan ordet/begreppet byggas ut med och leda till.

De svenska demonstrationerna mot coronavaccin var ett exempel, ur verkligheten alltså. Malin Thunberg Schunke skriver rätt ur verkligheten. Hon skriver verklighetsdeckare. Men nu är jag redan på gång med att avslöja mer än jag tänkte.

”Blind vrede” handlar exakt om detta: när vreden blir blind. Vad händer då? När samhällsutvecklingen går på ett håll och politikerna handlar eller inte handlar på sätt som gör människor så vreda att de blir blinda?

Samma lite märkliga symbol har börjat återfinnas vid demonstrationer och terroristdåd på olika platser i Europa, vid olika sorters demonstrationer och terroristdåd, arrangerade och orsakade av olika organisationer, egentligen motsatta organisationer, från höger till vänster, från vänster till höger, vadsom.

Nej, nu hamnade jag där igen. För mycket.

Efterforskningarna leder till södra Sverige, till Skåne.

Samtidigt handlar romanen om moral, våra samveten, vårt samhällsengagemang. På flera plan, inom  olika – motsatta – delar av samhället, bland medborgare som makthavare, nere och uppe, uppe och nere.

Hur långt sträcker detta sig? Hur långt ska vi tillåta det att sträcka sig? Oss att sträcka oss…

Bengt Eriksson      

Idolporträttet av Patricia Highsmith. Andra delen: Utan moral…

John-Henri Holmberg fortsätter här att teckna ett porträtt, ja, sitt idolporträtt, av den amerikanska författaren Patricia Highsmith. Första delen av porträttet kan läsas HÄR.

I denna andra del ska Patricia Higshmith bli en miljonsäljande författare men privatlivet fortsätter lika kaotiskt.

***

Främlingar på tåg utkom 1950 hos Harper.

Den fick ett imponerat mottagande och kallades årets kusligaste roman, men försäljningen gick trögt innan Alfred Hitchcocks film haft premiär. Carol refuserades av Harper men utkom 1952 under pseudonymen ”Claire Morgan” på förlaget Coward–McCann, dit Highsmith därefter flyttade hela sitt författarskap.

Recensionerna var svala och i det rådande politiska klimatet var det knappast märkligt. Senatorn Joseph McCarthy hade utvidgat sin jakt på kommunister till att också omfatta homosexuella, som han karaktäriserade som ”perversa och kanske lika farliga som kommunisterna”.

Lesbiska romaner måste för att inte fördömas som obscena sluta med att huvudpersonerna fick vad de förtjänade: ”äktenskap, sinnessjukdom eller självmord”, skrev litteraturvetaren Jaye Zimet i sin studie av amerikansk lesbisk litteratur under 1950-talet.

Carol var den första och under lång tid enda som slutade lyckligt; den pocketupplaga som utkom 1953 såldes i över en miljon exemplar och Highsmiths pseudonym – som hon avslöjade först 1984 – fick under år dussintals brev i veckan från kvinnor som tackade henne för att hon givit dem röst.

Highsmith hade på tre år gått från att skriva serietidningsmanus till att vara en miljonsäljande författare med en succéfilm på meritlistan. Samtidigt jagades hon av sina demoner. I februari 1951 återvände hon till Europa där hon flackade runt i två år samtidigt som hon träffade Ellen Hill, under fyra år hennes medaktör i en besatt hatkärlek, och skrev sin nästa roman, The Blunderer (översatt som När bussen stannar), om en man som önskar livet ur sin fru och när hon dör i en olycka råkar ut för en psykotisk polisman som bestämmer sig för att mannen trots allt måste vara skyldig.

Highsmiths nätter hemsöktes av mardrömmar där hon spelade den dubbla rollen av offer och mördare; hon började dricka allt mer okontrollerat.

En okänd ung man ensam på stranden utanför ett hotellfönster i italienska Positano, en mardröm, en dramatisk brytning med Ellen Hill och en kortvarig men intensiv kärleksaffär med skådespelerskan Lynn Roth – någonstans här fanns inspirationen till The Talented Mr Ripley (En man med många talanger), Highsmiths fjärde roman, utgiven 1955, och den enda som fick fortsättningar: Ripley Under Ground (1970, En man utan samvete), Ripley’s Game (1974, En man med onda avsikter), The Boy Who Followed Ripley (1980, Tom Ripley igen) och Ripley Under Water (1991, Ripley på djupt vatten).

Ripley blev Highsmiths alienerade, identitetslösa, existentialistiska och nihilistiska alter ego; en bisexuell varelse utan konventionell moral eller empati, en estet som kan gråta vid en poets grav och skratta åt dunsen när hans mordoffer faller ner i graven.

Den första av romanerna Edgarnominerades och belönades med det franska Grand Prix de littérature policière. Den har filmats fyra gånger; Ripley’s Game blev Wim Wenders idiosynkratiska Den amerikanske vännen; andra av Highsmiths noveller och romaner har blivit ett dussin andra långfilmer och en rad TV-dramer.

Den första Ripley-romanen följdes 1957 av Deep Water (översatt som Djupt vatten), där huvudpersonen försöker skrämma sin frus nya älskare genom att antyda att han mördat en tidigare, men gradvis sprider sig ryktet, människor börjar undvika honom och han börjar själv tvivla på sina minnen av vad som verkligen hänt.

Därefter kom 1958 A Game for the Living (aldrig översatt), ett existentiellt drama där två osannolika vänner, den katolske och fattige mexikanen Ramon och den tyske och rike ateisten Theodore, börjar misstänka varandra för att ha våldtagit, mördat och stympat Lelia, en kvinna de båda älskat; den är en av Highsmiths starkaste romaner.

1960 följde This Sweet Sickness (Mord för Annabelle), där en förkastad älskare vägrar acceptera att förhållandet till Annabelle är över och i stället gradvis blir allt mer besatt av tanken på att leva med henne; det är en otäck och djupt tragisk skildring av en helt och hållet fantiserad passion.

1962 kom The Cry of the Owl (Ugglans rop), där en frånskild man blir besatt av en ung kvinna i den småstad dit han flyttat för att undkomma sina minnen.

Hösten 1959 återvände Patricia Highsmith till Europa, genomförde ännu en kringflackande färd från land till land och började 1960 fundera på att använda sina intryck från resan i en roman. Det blev The Two Faces of January, 1964 (översatt som Skuggan av ett ansikte), som utspelas i Athen, på Kreta och i Paris, en på ytan förrädiskt enkel berättelse om en bedragare som av en olyckshändelse dödar en grekisk polisman och tar hjälp av sin fru och en student för att dölja vad som hänt och fly ur landet.

Så följde nya resor, och i England träffade Highsmith sommaren 1962 en gift kvinna som i fyra år blev hennes älskarinna; tidigt 1963 flyttade hon för att vara närmare sin partner till det hus hon hyrde i Positano. Här avslutade hon nästa roman, The Glass Cell, 1964 (översatt som Glascellen), en roman starkt påverkad av Highsmiths kärlek till Dostojevskij och andra ryska epiker. Den skildrar den inverkan ett sexårigt fängelsestraff får på en oskyldigt dömd man.

På förhållandet till den gifta brittiska älskarinnan baserade hon den aldrig avslutade romanen First Person Novel; i stället kallades hon till England, där hennes älskarinna oroade sig för att hennes man upptäckt allt. De begav sig på en månadslång resa till Suffolk, Highsmith köpte ett sextonhundratalshus i byn Earl Soham och resan inspirerade henne till romanen A Suspension of Mercy, 1965 (översatt som Piskan), som berättar om en TV-manusförfattare som dagdrömmer om att mörda sin fru för att få inspiration till nya manus.

När hon oväntat med kort varsel ger sig iväg på en lång semester utan honom börjar han grubbla på om han skulle kunna göra verklighet av sin dagdröm. Hon började skriva boken enstaka dagar efter att hon flyttat till Suffolk. Och medan förhållandet med den brittiska älskarinnan pendlade mellan gräl, svartsjuka och passion skrev Highsmith ensam i Suffolk under vintern 1965–1966 romanen Those Who Walk Away, 1967 (aldrig översatt), ett sällsamt moraldrama där den nygifte Ray Garretts fru begår självmord under bröllopsresan till Rom.

Ray övertygar polisen om att han är oskyldig, men hans svärfar Ed Coleman är övertygad om att han mördat sin fru och skjuter honom. Ray överlever och följer Coleman till Venedig där romanen utvecklas till en sällsam dödsdans mellan de båda männen.

Det kaotiska förhållandet med den gifta brittiska kvinnan fick till sist ett plågsamt slut och Highsmith lämnade England men bestämde sig för att inte återvända till USA. I stället köpte hon 1967 ett hus i Samois-sur-Seine i provinsen Île-de-France.

Hon var 46 år gammal, drack för mycket, blev allt fåordigare när hon träffade människor som inte intresserade henne och led av svåra humörpendlingar. Helst umgicks hon med djur, sa hon; ”min fantasi fungerar mycket bättre när jag slipper prata med människor.” Hon vägrade att förställa sig. Dem hon ogillade behandlade hon med ogillande.

En av hennes amerikanska förläggare, Otto Penzler, fanns bland dem hon ogillade; ”hon var en elak, hård, grym, kärlekslös människa som var omöjlig att tycka om”, sa han. ”Jag kunde aldrig förstå hur någon kunde vara så oförsonligt frånstötande.”

Men Penzler, en elegant världsman och kriminalromanexpert som livet igenom omgivit sig med unga kvinnor, imponerade troligen inte på Highsmith; andra förläggare såg henne med andra ögon. ”Hon var inte lätt att ha att göra med”, sa en annan av hennes förläggare, Gary Fisketjon, ”men hon var rättfram, sarkastisk och mycket rolig att umgås med.”

I Frankrike levde Highsmith i ett uppslitande, krävande och skevt vänskapsförhållande medan hon skrev The Tremor of Forgery, 1969 (aldrig översatt), den av hennes romaner som Graham Greene ansåg vara den finaste, en mångtydig berättelse om en amerikansk författare i Tunisien och om hans tvivel på moralens innebörd, på sin egen talang och på sina sinnens vittnesbörd. Hon flyttade till ett nytt hus, flyttade igen och igen, men stannade så länge hon blev kvar i Frankrike alltid i närheten av Fontainbleau, som hade hänfört henne.

Efter den andra Ripleyromanen utgav hon 1972 A Dog’s Ransom (översatt som Förlorarna), en tät, paranoid psykologisk thriller om kidnappningen av en hund och om vad hundägarna är beredda att göra för att få tillbaka sitt djur; den tredje Ripleyromanen följde, sedan Edith’s Diary, 1977 (Ediths dagbok), den bok som av många kritiker kallats för hennes mästerverk och som handlar om hur Edith sedan hennes man lämnat henne för en yngre kvinna börjar skapa ett mer framgångsrikt liv åt sig själv, ett liv som gradvis övergår från en fantasi till vad hon uppfattar som verklighet.

Mot slutet av 1970-talet hade Highsmiths hälsa försämrats drastiskt. Hon led av åderförkalkning, benskörhet och olika sjukdomar förknippade med hennes alkoholism. De franska skattemyndigheterna började utreda hennes inkomster. Hennes förhållanden blev allt kortare och i många fall allt mer uppslitande traumatiska.

Kanske var hennes sista stora passion den hon vid 57 upplevde med den 25-åriga tyska skådespelerskan och regissören Tabea Blumenschein. Men relationen var kortvarig, även om det fortsatte att hemsöka Highsmith i många år. Tidigt 1978 ersattes tyskan av den franska lärarinnan Monique Buffet, som hjälpte Highsmith att komma på fötter igen.

Patricia Highsmith, cirka 73 år.

Efter en fjärde Ripleyroman skrev Highsmith nu en av sina mest idéinriktade romaner, People Who Knock on the Door, 1983 (aldrig översatt), där konflikten mellan religiös fundamentalism och liberal tolerans dramatiseras genom förhållandet mellan en medelålders och nyligen omvänd kristen man och hans sjuttonårige son som gjort sin flickvän med barn; det är en briljant, underfundig men mycket mörk satir.

Innan romanen utkom bytte Highsmith land igen, för sista gången i livet, nu till Schweiz där hon 1980 köpte ett litet hus i Aurigeno utanför Locarno och från 1982 var fast bosatt. 1987 bestämde hon sig slutgiltigt för att sälja huset i Frankrike och inte återvända till USA. I stället byggde hon ett nytt, större hus i Tegna, en annan by sju kilometer från Locarno.

Där tillbringade hon sina sista år, fysiskt förstörd; hon var uppsvullen, böjd av benskörhet och sjukdomar och makabert åldrad. Livet igenom hade hon präglats av de attityder hon mött i sin barndoms Texas; nu fick också de värsta av dem fritt spelrum, hon talade öppet om det obehag hon kände inför svarta och skrev under pseudonym antisemitiska tidningsinsändare. Men hennes inlärda rasism hindrade henne inte från att bland sina närmaste vänner i fyrtio år räkna Arthur Koestler eller från att otaliga gånger förälska sig i judiska kvinnor.

Hon hade alltid flytt in i arbetet från ångest, konflikter och olycka. Nu isolerade hon sig nästan. Hon odlade sniglar, skulpterade och författade.

Tre romaner hade hon kvar att skriva. Found in the Street (översatt som Fyndet) utkom 1987, en mästerlig psykologisk roman om ett säreget ménage a trois i Greenwich Village; 1991 kom den sista romanen om Ripley; en månad efter Highsmiths död i leukemi den 4 feburari 1995 utkom Small g: a Summer Idyll (aldrig översatt), en inkännande berättelse om den HIV-positive konstnären Rickie Markwelder och de andra homo-, bi- och heterosexuella män och kvinnor som har baren Small g i München som stamställe och som nästan alla är förälskade i fel partner.

Ett av Highsmiths grundläggande teman var att det liv vi lever i tanken har kraft att ta över verkligheten och kommer att sarga oss; i den sista romanen lever hennes gestalter alla i illusioner, men nu är det illusionerna som ger dem tröst och en smula lycka. Kanske fann hon vid livets slut att självbedrägeriet, som hon alltid föraktat, trots allt var det enda som återstod.

Patricia Highsmith skrev tjugotvå romaner och närmare tvåhundra noveller, knappt hälften av dem samlade i sju böcker. Ytterligare ett trettiotal publicerades postumt 2002 i Nothing That Meets the Eye. Av de tidigare samlingarna är några unika.

I samlingen The Animal Lovers Book of Beastly Murders, 1975, låter Highsmith i novell efter novell djur av olika arter hämnas på människor som misshandlat, misskött eller plågat dem. Året innan kom Little Tales of Misogyny, där hon på bara 90 sidor i 17 noveller skildrar kvinnors utsatthet, totala beroende av män och hur deras självutplåning, förljugenhet och samvetslöshet leder till destruktivitet som drabbar både männen och dem själva. Novellerna i de här liksom de andra samlingarna är mästerliga, lågmält kusliga och berättade med en självklar saklighet som gör satiren rakknivsvass och drabbande.

Patricia Highsmith levde ett kaotiskt, olyckligt liv. Hon pendlade mellan stormande förälskelser och hektisk promiskuitet, driven av hatkärlek till sin mor och sin egen natur, av skaparlust och tvånget att fly. Kanske värst av allt var hennes intelligens analytisk, klarsynt och vaken; hon förstod sig själv utan att kunna göra någonting åt sina svagheter, liksom hon förstod andra utan att vilja döma.

Just det gör hennes verk sällsynt och oroande subversiva. Hon var redan tidigt medveten om vad som drev henne; i en dagboksanteckning klockan halv tre på nyårsnatten 1947 skrev hon: ”Min nyårsskål: till alla de djävlar, lustar, passioner, girigheter, avundsjukor, kärlekar, hat, bisarra önskningar, spöklika och verkliga fiender och den armé av minnen jag kämpar emot – måtte de aldrig skänka mig frid.”

I hela vår uppfattning om författarens och litteraturens natur och syfte finns inbyggd tanken på att konst ska bäras av eller förmedla en moral, en vision av vad som är gott och ont, av hur livet bör levas. Highsmith förkastar i så gott som hela sitt livsverk fullständigt den tanken. I hennes romaner finns ingen moralisk skillnad mellan att äta sig mätt, gå på promenad med hunden, natta sina barn och döda grannen.

Highsmith skildrar med sällsynt inlevelseförmåga människor drivna av inre tvång, fantasier och önskemål; hon dömer dem inte, moraliserar inte, viker inte en tum från berättelsens egen logik. I en intervju sa hon om bristen på moraliserande: ”För mig är det en intressant kontrast till den stereotypa moralen, som ofta är hycklande eller falsk. Och jag tycker dessutom att det är underhållande att håna den slags moral som bara är tomma ord, och att låta en huvudperson vara fullständigt fri från moral, som Ripley.”

Och i sin författarhandbok Plotting and Writing Suspense Fiction, 1966, skrev hon: ”Brottslingar är ur dramatisk synvinkel intressanta, eftersom de åtminstone för en tid är aktiva, fria i anden och inte böjer sig för någon annan … Jag upplever den offentliga passionen för rättvisa som både tröttsam och konstlad, eftersom varken livet eller naturen bryr sig det minsta om ifall någon rättvisa någonsin skipas eller ej.”

Och underförstått i det citatet är naturligtvis inte bara att Highsmith förkastar den vedertagna moralen och konvenansens beteendekod, utan också den samhällsorganisation som härskar; så talar bara den som i själen är anarkist.

Kanske är det inte märkvärdigt att hennes noveller och romaner ömsom hyllats och fördömts, lockat och stött bort läsare; glömts bort och återupptäckts. Hon utmanar allt vi fostrats till att betrakta som självklart; förkastar allt vi lärt oss att uppfatta som givna sanningar; ironiserar över grunderna för våra religioner, moralsystem, politiska institutioner och uppfattningar om mänskligt beteende, bärande normer och normala relationer.

Den värld hon i stället visar oss är mörk, fylld av besatthet, drifter, illusioner och drömmar med vassa tänder. En mer subversiv författare än Patricia Highsmith är svår att ens tänka sig. Liksom det är svårt att tänka sig en mer fascinerande och omskakande. Eller en bättre.

John-Henri Holmbergåterkommande gästskribent på Deckarlogg, är översättare, kritiker och författare. Han har skrivit böcker om science fiction, fantasy och psykologiska thrillers, varit Edgarnominerad och hedersgäst på den 75:e världs-science fiction-kongressen. Tidigare även bokförläggare då han introducerade Ursula K. Le Guin, George R.R. Martin, James Ellroy, Andrew Vachss med flera i svensk utgivning. Född i Stockholm, bor i Skåne och är ledamot av Svenska Deckarakademin.

Ovanligt grepp i intressant debut

Leif Appelgren

Ingen ond man

(Lind & Co)

SOS Alarm, vad har hänt?

– Hej, ni måste skicka polis snabbt. Det är ett gäng som håller på och våldtar en tjej i Centralgaraget i Tensta centrum.

– Centralgaraget i Tensta centrum sa du?

– Ja, kan du skynda dig …

– Vad heter du och vad har du för telefonnummer?

– Men … skit i det nu, skicka polis. De håller på med henne nu när vi pratar, skynda nu snälla.

Leif Appelgrens bok ”Ingen ond man” sticker ut i årets flod av spänningsdebutanter med ett ovanligt och intressant grepp!

Boken börjar dramatiskt. Vi får möta Abdulkader ”Abdi” Osman, en av ledarna för det kriminella gäng som härskar i Tensta. Han är ute på sin första obevakade permission från ett fängelsestraff men han kommer inte att återvända till kriminalvårdsanstalten. Han mördas på ett brutalt sätt med inslag av tortyr.

I det andra kapitlet får vi träffa paret Anders och Lotta Johnsson i Bromma. Efter hårt arbete och stora framgångar i reklambranschen driver de numera ett framgångsrikt konstgalleri. De har gott om pengar, älskar varandra, men familjen är förkrossad efter den stora tragedin; enda barnet, dottern Emilia, har utsatts för en brutal gruppvåldtäkt. Vi får också träffa Anders bror Stefan, framgångsrik i fastighetsbranschen, och Emilias pojkvän Hamid, ambitiös läkarstudent.

I kapitel tre och fyra får vi träffa de som ska bli återkommande huvudpersoner i en serie: kommissarie Irina Kovic och kammaråklagare Mats Ljunggren. Irina får ansvaret för utredningen av Abdi Osmans död och hon leder ett bra gäng manliga poliser som kör i gång direkt. Deras huvudhypotes är att det handlar om ytterligare en uppgörelse mellan kriminella förortsgäng så de intresserar sig direkt för övriga ledande personer i Tenstanätverket och det konkurrerande gänget i Hallonbergen.

Efter dessa första fyra kapitel, redan på sidan 36, vet vi läsare det mesta om vad som hänt, hur det hänt och vilka de inblandade är. Mycket är redan uttalat och resten är lätt att gissa. Det är ett originellt grepp inom en genre där den mest klassiska frågan alltid varit: vem är mördaren?

Men det är ett grepp som fungerar överraskande bra i en verkligt spännande berättelse som i stället fokuserar frågan varför; vilka är de processer som leder fram till de olika händelserna och vilka konsekvenser får olika handlingar. Och den stora frågan som redan titeln antyder: är onda handlingar liktydigt med att de som begår dem också är onda människor eller finns det situationer då onda handlingar är moraliskt försvarbara?

Leif Appelgren, författare, pressbild, Lind & Co Foto Eva Lindblad

Man kan läsa sig till det mesta här i världen och det finns gott om exempel på författare med en imponerande förmåga till ambitiös research. Men egna erfarenheter, det självupplevda, bär alltid med sig någon sorts bekväm hemkänsla som sprider sig till läsaren. Författaren har lång erfarenhet som åklagare, en omfattande personlig kunskap om rättssystemet, och det märks tydligt i hans berättande.

Dessutom har han ett uppenbart intresse för etiska frågor. Här finns en imponerande karaktärsutveckling där olika människors åtskilda moraliska drivkrafter hela tiden spelar en viktig roll.

Trots att här förekommer en hel del riktigt brutala scener finns ett lugn i språket, i sättet att berätta, och kontrasten fungerar i huvudsak riktigt bra. Ibland kan det bli överlugnt, på gränsen till omständligt, men det är bara ett litet problem för samtidigt är det ovanligt välskrivet. Berättartekniken är lysande genomtänkt.

De fyra inledande kapitlen skildrar maj 2017, sedan rör vi oss bakåt i tiden för att successivt få insikter i vad som lett fram till olika händelser, men också framåt i tiden där mycket handlar om konsekvenserna av olika handlingar. Utöver rörelsen i tid rör vi oss också mellan olika berättarperspektiv som successivt kompletterar vår bild av skeendena på ett intelligent sätt.

Med själva grundkonceptet, förortsgangsters möter innerstadens relativa överklass, är det lätt att känna vibbar av Jens Lapidus; inte minst eftersom bägge författarna också är jurister. Gemensamt är också hög trovärdighet i helt olika klasskontexter och i rättssystemet. Men där tar likheterna slut. Språk och berättarteknik är helt olika och när Lapidus, utöver själva spänningsberättelsen, lutar sig mot ett samhälleligt perspektiv drar sig Appelgren mer mot det privatmoraliska.

Kommer Appelgren att nå samma framgångar som Lapidus? Svårt att säga, bland annat tror jag att konkurrensen på spänningsmarknaden är mycket tuffare nu än när Lapidus slog igenom, och Appelgren når inte samma nivåer när det gäller originalitet. Men en mycket lovande och välskriven debut är det utan tvekan och det ska bli intressant att se hur det här författarskapet utvecklar sig.

Anders Kappåterkommande gästrecensent på Deckarlogg, var ett bokslukande barn och det har fortsatt genom åren. Främst blir det klassisk skönlitteratur. Sen 2017 är han en av arrangörerna av Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall så han läser också en del spänningslitteratur. Anders Kapp driver nätsidan Kapprakt.se varifrån den här recensionen har lånats. Gå in där och läs fler av hans recensioner.

En liga som stjäl från de som förtjänat det och ger till de som behöver det

Jens Lapidus (text)

Gustaf Lord (illustrationer)

Dillstaligan:

Konstkuppen

Juvelkuppen

(Bonnier Carlsen)

När Jens Lapidus, som ju tidigare skrivit en rad gangster- snarare än detektivromaner för vuxna, nu också börjat skriva barndeckare för målgruppen lågstadiet så handlar dessa om Dillstaligan (som i liga). Fast det ska snart visa sig att någon större skillnad är det ändå inte mellan den här ”ligan” och barn- och ungdomsdeckartraditionens hemliga deckarklubbar.

Tunnelbanan går till Dillsta, det syns på Gustaf Lords teckning. Dillsta, alltså en förort till Stockholm, har blandad bebyggelse, mest lägenhetshus men även villor. Orten ligger vid Dillstaviken (en bit av Mälaren, förmodar jag). Så det bör vara någonstans i Botkyrka som Dillsta ska placeras. Där bor och möts de tre blivande medlemmarna i Dillstaligan: Jonathan, Zasha och Bollan.

Utanför skolan har Jonathan tillbringat mesta tiden på sitt pojkrum med att hitta på nya uppfinningar. Men så kommer en ny typ, en stursk (men osäker) kille, till Jonathans klass. Han heter Zasha eller, säger han, ”alla som är smarta brukar kalla mig för bara Z”. I samma klass går också en tjej som kallas Bollan, för att hon är stark och särskilt bra på att kasta saker. Bland annat suddigum i nacken på Jonathan.

Bland Dillstas övriga invånare kan nämnas Jonathans granne Murphy Sundström, öknamn Surström på grund av humöret, och Sofia, bostadslös tiggare utanför mataffären. I en villa, jättestor som en herrgård, bor Rick, också han går i samma klass som Jonathan, Zasha och Bollan, med efternamnet Flottén.

Det är Z som tycker att de ska bilda en liga, Dillstaligan, efter att ha sett till att han och Jonathan blivit bästisar (eller ”festisar”). Men en… liga, menar Jonathan. ”Det är jet med en liga”, hävdar Z. Snart ska också Bollan bli ligamedlem, men inte förrän Dillstaligan gjort inbrott hemma hos Bollan för att stjäla hennes samling med suddigum. Jo, Dillstaligan är en tjuvliga.

Fast en liga som stjäl från de som förtjänat det och ger tjuvbytet till de som behöver det. Och dessutom, vilka inbrott som än planeras och utförs med hjälp av någon ny, smart uppfinning av Jonathan så förvandlas tjuveriet i slutänden till raka motsatsen. Dillstaligan hjälper istället polisen Ali Svensson att lösa såväl Konstkuppen på Jättemoderna Museet i Stockholm och Juvelkuppen på vintermarknaden i Dillsta. De unga ”tjuvarna” blir snarare Kalle Blomkvist gånger tre.

Jens Lapidus skriver minst lika mycket mellan som på raderna: om det svenska samhället, människors livsvillkor, fattig- och rikedom, vänskap trots olikheter och särskilt om moral. Vad är rätt? Vad är fel? Tänk om fel är rätt och rätt är fel? Som att Zashas pappa inte bor med sin familj utan är ”fast på ett ställe som det inte går att komma bort ifrån”. Var då? Vad är det? undrar Jonathan. ”De har en hög mur och vakter”, säger Z och tillägger att pappan ”hamnat där av misstag”.

Allvarligt men det blir aldrig riktigt allvarligt. Roligt men det blir inte heller riktigt roligt. Också lite spännande men aldrig som att sitta på nålar. Nog kunde Lapidus ha tagit ut svängarna mer, både i berättandet och språket? Varför inte använda fler slangord = häftiga specialuttryck från förorten, liksom i vuxenböckerna?

Nästan så jag tror att Gustaf Lord tycker likadant, för i sina illustrationer á la tecknade serierutor tar han ut de svängar som saknas i texten. Lord porträtterar inte förorten Dillsta utan gör kärleksfulla karikatyrer. Läraren Pernilla har till exempel blivit en kvinna med färg och polisen Ali ser väl exakt ut som en polis i orten ska göra.                  

Bengt Eriksson

Publicerat i Opsis Barnkultur

Det laglösa Gotland

Följande titel är fortfarande både Håkan Östlundhs bästa deckare och den bästa Gotlandsdeckaren som skrivits och getts ut.

Ett annat Gotland, som det överallt finns ett annat land, bortom turisternas och politikernas Gotland. Verkligen Gotland noir…

***

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Publicerat i Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012

Deckarloggbäst januari 2020

David Ärlemalmlite-dod-runt-ogonenDavid Ärlemalm
Lite död runt ögonen
(Forum)
David Ärlemalms har debuterat med en mans-, gangster och Stockholmsroman som väl inte är en deckare men en thriller och krimi. Skildringen av pappan, den före detta narkomanen, sparkade kocken och därför återigen biltjuven Arto, som bor ensam med sin dotter i en lägenhet vid Mariatorget i Stockholm, är lika ömsint som brutal. Fenomenalt språk dessutom. Ärlemalm har förmågan att välja ord och stryka meningar. Tveklöst en av årets bästa krimidebutanter och en av 2020 krimiromaner också, redan nu.

Arazo Arif morkret-inuti-och-fuktenArazo Arif
mörkret inuti och fukten
(Albert Bonniers)
Ta det lugnt, läs långsamt, var förberedd, håll ryggen sträckt – innan du börjar läsa Arazo Arifs första diktsamling ”mörkret inuti och fukten”. Läs några sidor i taget, det är rätta sättet att ta till sig det här, och ta därefter en paus innan du fortsätter. Det Arif skriver är så starkt. Nej, fel ord. Det hon skriver är ohyggligt. Hon diktar om våld och kärlek så millimeternära intill varann: smekningarna och slagen. Hennes korta meningar med luft emellan träffar just som den öppna handens smekning och den slutna nävens slag.

Markus TullbergMarkus Tullberg
Patriarkens död
(Mirum)
Markus Tullberg, annars folkmusikalisk traversflöjtist, har gett ut sin tredje historiska fickdeckare – alltså kortroman – ”Patriarkens död” i serien om ”Valter Greens mysterier nr 3”, således. Nyårsdagen 1923: baron Karl Bask hittas mördad i sin insnöade herrgård, där även hans barn befinner sig. Jo, lite av Agatha Christie. Men här är det alltså kommissarie Valter Green som på de sista sidorna ska lösa mysteriet – innan dess har läsaren att fått chansen att göra det. Tullberg behärskar den korta deckarformen allt bättre, han skriver både pussligt och med humor.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)
Inte varje dag en bok utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos. Systrarna Korede och Ayoola verkar tillhöra överklassen, diskussionerna kunde utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat, rivalitet om snygga, rika killar. En stor behållning är den smarta dialogen. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar” och Korede får rycka ut och städa upp efter ännu ett mord. En thriller med moraliska dilemman, våld och trauman, berättat med en stor portion svart humor. Inte enkelt att placera i en genre men någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Kamilla Oresvärd alvdansenKamilla Oresvärd
Älvdansen
(Bokfabriken)
Andra titeln i hennes nya deckarserie om (en autentisk ort vid Vänerns sydspets) ”Vargön – en liten ort med stora hemligheter”. Kombination av privat- och polisdeckare: unga kvinnor försvinner och/eller våldtas. Både förre domaren Mona Schillers och hennes son, polisen Anton efterforskar. Det går undan: många och korta, korsberättade kapitel. Samtidigt som Oresvärd (inte alltid men oftast) hinner skildra både miljöer och personer. Något religiöst, så mycket kan avslöjas om upplösningen. Kamilla Oresvärd förblir en av de mest spännande nya svenska deckarförfattarna.

Deckarloggs red.

 

Komisk pärla med sting

Oyinkan Braithwaite
Min syster seriemördaren
Övers: Fredrika Spindler
(Lind & Co)

Låt er inte skrämmas av ljudbokomslaget till ”Min syster seriemördaren”. Jag tycker det är ganska missvisande.

Oyinkan min-syster-seriemordarenOmslag till pappersboken.

Även om det finns blodiga inslag så är det här ingen deckare med långa, köttiga skildringar av våld och mord och galna psykopater. Även om det förekommer mord så är den mer av ett komiskt relationsdrama med svart klangbotten. Jag blir glatt överraskad på flera sätt när jag lyssnar på ”Min syster seriemördaren”.

När Korede får ett uppskakande telefonsamtal från sin syster, Ayoola, är det tredje gången som hon får rycka ut för att städa upp efter ännu ett mord. Ayoola har gjort sig av med en pojkvän i ”självförsvar”, och Korede gör allt hon kan för att hjälpa och skydda sin lillasyster.

Oyinkan min-syster-seriemordaren ljudbokLjudbokens omslag.

Det är inte varje dag jag tar del av en bok som utspelar sig i Nigerias huvudstad Lagos och det är ett stort plus. De båda systrarna tillhör vad jag kan förstå överklassen i staden och jag får en känsla av att samma diskussioner skulle kunna utspela sig i Djursholm. Det är Instagram och Snapchat och rivalitet om snygga, rika killar. Korede arbetar som sjuksköterska och är en smart tjej som är rapp i käften. En stor behållning i boken är den smarta dialogen.

I beskrivningen av ”Min syster seriemördaren” kallar man den för en thriller med moraliska dilemman, våld och trauman. Och det stämmer till viss del. Men det är berättat med en stor portion svart humor. Det är inte helt enkelt att försöka placera den här boken i någon genre. Det är väl någon typ av feelgoodthriller med afrikansk touch.

Låt dig inte skrämmas av omslaget och ge dig själv chansen att lyssna på något som överraskar.

Samuel Karlsson,
bl a författare till deckar/polisromanserien om och på Mörkö, återkommer även 2020 som recensent på Deckarlogg. Den uppmärksamme lägger märke till att han lyssnar på deckare oftare än han läser dem. Han driver därför facebook-sidan ”Vi som älskar ljudböcker” – gå in där för tips på lyssningsböcker, deckare och annat.

Margaret Yorke – deckardrottning i engelsk idyll

Margaret Yorke är en modern Agatha Christie.

Gråhårig och med rosa kofta ser Margaret Yorke, 75 år, inte bara ut som miss Marple. Hon har dessutom skrivit en lång rad kriminalromaner som alla utspelar sig i den lilla engelska by där Agatha Christie lät miss Marple lösa deckargåtor.

– Ja, det stämmer, säger hon. Byarna och småsamhällena i mina romaner har olika namn, men alla kunde ha hetat och varit St. Mary Mead.

– Sen trettiofem år bor jag själv i en typisk engelsk by, Long Crendon i Buckinghamshire, som också den kunde ha varit Agatha Christies lilla by.

– Men samhället har moderniserats. Byn har förändrats. De gamla byborna är borta. Unga medelklasspar, som pendlar till arbetet i London eller Oxford, har flyttat in i husen.

– Jag skildrar Christies engelska lilla by idag – dagens människor, problem och brott.

Peggie Nicholson, som hon heter privat, skilde sig 1955. Hon stod ensam med två barn, en pojke och en flicka, som hon måste försörja. Det var då hon blev deckarförfattare.

Först skrev Margaret Yorke några pusseldeckare med Patrick Grant, rektor i Oxford, som problemlösare.

Hennes första deckare om den lilla engelska byn och dess människor, ”Den du minst anar”, kom i mitten av 70-talet. Sen dess har Margaret Yorke varje år publicerat en psykologisk kriminalroman. Så brukar hennes deckare karaktäriseras – men borde de inte istället kallas livsromaner?

Yorke                                                                                                                                                                     Foto på Margaret Yorke hemma i sin lilla engelska by, kan det se ut som. Men Birgitta Olsson fotograferade henne faktiskt i samband med Bokmässan i Göteborg 1999.

– Jo, gärna! utbrister Margaret. Jag hoppas att mina kriminalromaner handlar mer om livet än om döden. Det är människorna och deras liv som intresserar mig.

– Jag skildrar verkligheten men skruvar den en liten aning. I mina romaner finns sällan några förhärdade brottslingar. Jag skriver om vanliga människor som hamnar i situationer där de antingen utsätts för eller känner sig tvingade att begå brott.

– Många yngre författare, både i USA och England, skriver hemska, mycket blodiga deckare om seriemördare. Jag skriver antiseriemördardeckare! Det finns fler seriemördare i litteraturen än i verkligheten.

Just därför blir Margaret Yorkes landsortsdeckare ännu mer hemska än alla deckare om seriemördare. Hennes romaner kan man inte skjuta ifrån sig, låtsas att de bara är fiktion, påhitt och dikt. Också i min lilla svenska hemby, Vollsjö i Skåne, träffar jag människor som jag känner igen från Margaret Yorkes kriminalromaner.

– Berättelserna är allmängiltiga, menar du? Så kan det nog vara. Tar man bort det typiskt engelska så skulle mina romaner kunna utspela sig i ett litet svenskt samhälle.

Flera gånger har Margaret Yorke skildrat dåliga äktenskap och kvinnomisshandel. I en av sina mest otäcka romaner, ”Farligt att känna” från 1994, öppnar hon dörren till makarna Browns hus och blottar en ohygglig interiör. Också i de två senaste romanerna, ”Våldshandling” från i fjol och årets ”Falska förespeglingar”, står kvinnorna i centrum. För den sistnämnda fick Margaret Yorke en ”Silver Dagger” – ett prestigefyllt engelskt deckarpris.

Men mot benämningen kvinnoromaner protesterar hon.

– Jag har alltid betraktat mig som en fri kvinna. Jag är inte underordnad någon. Men jag är inte feminist. Jag skriver inte aggressiva romaner.

– Mina kvinnliga romanfigurer måste varken vara starka, oskyldiga eller goda, säger hon och suckar över Emily, den unga kvinnan i ”Falska förespeglingar”. Stackars Emily…

– För mig är ”Våldshandling” en berättelse om barn som växer upp utan sina biologiska fäder. Jag har också skrivit en roman, ”Falskt anklagad”, om en man som blir just falskt anklagad för våldtäkt. Det är en sann berättelse. N ä s t a n samma sak hände en man i min by.

Margaret Yorke berättar, växelvis, om romanintriger och händelser i hembyn. Att skilja det ena från det andra är inte helt lätt. Hon berättar om ett väpnat rån på postkontoret. Det hände mitt på ljusa dagen, när hela byn pendlat till arbetet i London. Jag ska precis fråga om det är intrigen i hennes nästa roman, när hon säger…

– Postrånet hände här i byn, för ett tag sen. Ännu har jag inte lyckas få med det i någon roman.

Hon berättar också om den där gången hon hörde kvinnoskrik från grannhuset. Margaret tog sin käpp och sprang in till grannen. Där stod en stor karl och misshandlade sin hustru.

– En man som hört skriket kom också springande. Jag behövde aldrig använda min käpp. Men jag hade inte tvekat. Om det behövts, så hade jag slagit honom med käppen.

Är hon en moralisk författare? Predikar Margaret Yorke moral i sina kriminalromaner?

– Ja!

– Både Shakespeare – min store hjälte – och Dickens var moraliska författare. De bästa berättelserna har alltid haft ett moraliskt budskap.

– Rättvisan ska segra. Så lyder min moral. Fast rättvisa är inte nödvändigtvis liktydigt med landets lagar och rättssystem.

Det sistnämnda, rättssystemet i England, ska Margaret Yorkes kommande kriminalroman, ”The Price Of Guilt”, handla om.

Bengt Eriksson
Publicerat i Sköna Dagar 2000

Gotland noir

Jag fick anledning att leta Gotlandsdeckare. Och upptäckte följande deckare, på nytt.

Boken finns numera tillgänglig i pocket och jag står fortfarande för varje lovord i recensionen.

*

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Östlundh Laghlöst landMer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus. En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka. Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
(publicerat i KB, YA, TA 2012)

Historiker som detektiver

Det är ett banalt konstaterande, men en historiker har mycket gemensamt med en deckarförfattare. Åtminnstone i de fall då huvudpersonen gräver i papper, söker i arkiv, följer svårtydda spår, och börjar på ny kula när hen har kört fast. Där själva sökandet är historien sig och sanningspusslet läggs, bit för bit, tills bilden är hel.

I vissa lyckliga fall förenas de båda i en person och den personen är Henrik Berggren, historiker, journalist och författare som fick ett stort genomslag med sin hyllade Olof Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss” från 2010. I thrillern ”Det röda arvet” (Norstedts, 2014) heter detektiven Thomas Thorild – ett något svårburet öde – och är historiker till yrket.

det-roda-arvetI första kapitlet sitter Thorild på en altan i en mild vind och skådar ut över Biscayabukten. Det är egentligen slutet på historien, som Graham Greene skulle ha sagt – jag vågar t o m gissa att Greene har funnits med någonstans i Berggrens bakgrund. Få författare har som Greene använt sig av thrillerformen för betraktelser över politik och moral.

För Thorild är reflektionen på altanen i Spanien också en sammanfattning av tre månaders upptäcktsresa mot en förfärlig punkt i samtidshistorien: Spanska inbördeskriget (1936-1939) som slutade i katastrof för folkstyret då Francisco Franco och de konservativa och fascistiska grupperingarna segrade. Spanien förblev en diktatur fram till 1975 då Franco avled.

det-roda-arvet_pocketMånga internationella frivilliga, även svenskar, deltog i det socialistiska motståndet. Så också Berggrens undflyende, hemlighetsfulle och svårinringade protagonist Erik Johansson, som efter hemkomsten blev en framgångsrik kommunalpolitiker och entreprenör i Stockholm, och det är han som är föremål för Thorilds arkivariska intresse.

En dag i april kommer en vacker irländsk journalist, Moira Byrne, till Stadsarkivet i Stockholm. Hon är intresserad av Erik Johansson och särskilt hans relation till irländaren Seamus O’Hara. Till sin förvåning går Thorild med på att hjälpa henne leta rätt på försvunnen korrespondens. Trots att han har en snäv deadline. Trots att Erik Johanssonuppsatsen är en inkomst.

Spårhunden har vaknat, jakten på de okända delarna av Erik Johanssons liv tar sin början. Vad var det som hände i Spanien 1936? Varför är så många plötsligt så intresserade av att Thorild och Byrne ska sluta leta? Vad är det omvärlden inte på villkors vis ska få veta?

I ett slag är en irländsk journalist och en svensk historiker i vägen för mäktiga krafter som till varje pris vill förhindra att det uppenbart livsfarliga innehållet i breven kommer fram.

Berättelsen drivs framåt på två plan. Dels i det otäckt gungande och osäkra nuet, där våldsamma händelser och incidenter tycks uppstå utan inbördes sammanhang. Det andra planet är en berättelse som får sitt sammanhang av autentiska tidningsnotiser, nyheter och referat från fronten.

Att på det här sättet väva ihop ett historiskt skeende med fiktiva gestalters deltagande i förloppet har gjorts förut. Sällan har jag dock läst en roman som så välskrivet och elegant tillfört kunskap med en sådan känsla för thrillerns/deckarens jakt på någon slags sanning, på en förövare (eller fler), på ett sammanhang som gör historien begriplig, på en slutpunkt.

Fast på den punkten bedrar han oss, Henrik Berggren. I slutet ligger vägen öppen för en fortsättning. Hoppas den kommer.

*

De små dåEtt detektivarbete av ett annat och helt historiskt slag är historieprofessor Eva Österbergs senaste bok ”De små då / Perspektiv på barn i historien”, (Natur och Kultur, 2016). Här är det källmaterialet som talar genom – i brist på bättre ord – ett temperament och en vilja att förstå och tolka de fåtaliga utsagorna på ett så rättvist sätt som det är möjligt.

Föremålet för hennes studie är barnen, de små, i en historisk kontext, då. Och då handlar det framförallt om den svenska och nordiska medeltiden.

Vad säger materialet om barnens ställning? Älskades och skyddades de av sina föräldrar? Hur såg man på barnuppfostran och mognad under medeltiden? när blev pojkar myndiga? Hur såg man på flickor? Vad säger lagtexterna (de svenska landskapslagarna), sagorna, balladerna, Eriks och Karlskrönikorna och de rättliga protokollen om barnen?

Inte så mycket visar det sig, men tillräckligt för att man ändå ska kunna dra vissa slutsatser om kärlek, omvårdnad och beskydd av de minsta.

Eva Österberg handskas så varsamt med de olika historiska tystnaderna och fyller i tomrummen på ett fascinerande och spännande sätt, dessutom skriver hon på ett underbart lätt och genomskinligt språk. Hur kan man bara inte älska en sådan detektiv?

Kataina deckarblogg 1Katarina Tornborg