Holmes och Watson i Sverige eller kamplitteratur från motsatt håll?

David Lagercrantz

Obscuritas

(Norstedts)

(Men det kanske är med Lagercrantz som med Läckberg? Att han liksom hon blir bättre i översättning, till exempel på engelska? Utomlands betraktas ju Camilla Läckberg med vördnad och har fått bra kritik för sina psykologiska thrillers…)

Ovanstående parentes skrevs efter att jag läst och funderat över ”Obscuritas”, första titeln i David Lagercrantz nya deckarserie i genren, låt säga, ett slags polisroman med internationell thriller. Jag har vissa problem med den här romanen, vissa sidvisa problem.

Vissa sidvisa språkliga problem. Som följande: Men va tusan, varför kommaterar han som han gör? Lägger ut kommatecken som hinder vid läsningen istället för använda dem för att hjälpa språket och min läsning. Jag stannar ju upp, hela tiden, och snubblar, på nästan varje kommatecken.

Som hans sätt att systematiskt placera komma före (så gott som) vartenda och! Jag blir tokig av det här. Och sen också: dialogerna.

Säg mig, vem – i singular – i hela världen som pratar så här, som i Lagercrantz deckare? Använder dessa ord, dessa meningar. David Lagercrantz försöker skriva hårdkokta thrillersnabba dialoger – alltså pratminus på pratminus – så att replikerna smattrar mellan varann.

Det uppskattas. Det gillar jag. Sånt kan bli riktigt bra. Men då måste ju ord och formuleringar vara så exakt, säger exakt avlyssnade och nedskrivna att de uppfattas som riktiga, äkta och autentiska. Det ska kännas som att replikväxlingen kunnat vara på just riktigt.

Märkligast av allt: Ibland, på vissa sidor, finns inget av detta som jag gnällde på. Ingenting! Där flyter språket som en flödande älv, repliker och dialoger är mer än åkej. Amen, hur är detta möjligt!

Skriver David Lagercrantz så ojämnt? Varför ber då inte en redaktör att han ska se över språket så det flyter lika fint romanen och deckaren igenom? Eller kan det vara så att Lagercrantz faktiskt inte skriver så bra, redaktören har redigerat men inte riktigt orkat med att göra det på varenda sida?

I vilket fall, nog är det konstigt. Och onödigt, när ”Obscuritas” hade kunnat bli mycket mer lättläsvärd.

Grundstoryn är det inget fel på – inte heller huvudpersonerna. Men Lagercrantz har siktat högt. Inte gjort det lätt för sig. Ta de här huvudpersonerna… De är två: professor Hans Rekke, expert på förhörsteknik, och Micaela Vargas, polis på gränsen mellan nåder och onåder. Han är Sherlock Holmes och hon ett slags Watson. Till råga på allt har Brekke också en bror som arbetar för regeringen, som Mycroft Holmes.

Att ens tänka tanken att skriva en deckare om ett par nutida Holmes och Watson. Det är modigt, eventuellt dumdristigt. Så många nyskrivningar av världsdeckarlitteraturens mest kända detektivduo som gjorts förut, ibland mer på allvar och ibland parodiskt. Att skriva om Sherlock Rekke och Dr eller polis Vargas är en balansgång på slak lina, mellan pastisch och allvar.

David Lagercrantz. Foto: Kajsa Göransson

Lyckas Lagercrantz i sin dumdristighet? Ganska så bra, faktiskt. Även om det ibland kan utfärdas Hjerson-varning. (Och då tänker jag alltså på den svenska teveserie som väl fortfarande går att se på nätet.)

Grundstory: Året är 2003. En fotbollsdomare med rötter i Afghanistan mördas och en person häktas för mordet. Professor Rekke anlitas för att gå igenom förhören och förmå den häktade att erkänna. Istället dömer Rekke ut förundersökning och den häktade släpps.

Polisen Vargas kontaktar Rekke inofficiellt. De fortsätter utredningen och ”Obscuritas” blir en inofficiell polisroman som fortsätter internationell – till CIA, terrorister och talibaner. Men också hem på det viset att ”Obscuritas” aldrig blir en internationell politisk thriller utan mer en skildring av Sverige, av det svenska samhället, det svenska klassamhället.

Och detta på ett ovanligt sätt. Micaela Vargas, dotter till en chilensk flykting, kommer underifrån, från Husby och förorten. Professor Hans Rekke från motsatt håll, uppifrån, han bor i en Djursholmsvilla, hans familj är överklass. Den förra håller tillbaks sin ”explosivitet”; den senare är förfinad och bildad.  

Jag såg att en kritiker just kritiserade David Lagercrantz för att budskapet i romanen ska vara att bevara klassklyftor. Underklassen ska inte vara så jävla avundsjuk på dem som har det lite bättre. Det skapar ju onödiga motsättningar i samhället.

Men är inte det att övertolka Lagercrantz? Han skulle alltså vara en politisk författare som skriver deckare för att försvara sin överklass. Och därmed angripa underklassen. Typ kamplitteratur från motsatt håll. Det undrar jag. Men det går att tolka ”Obscuritas” på detta sätt, också.

Själv tror jag – fast det är ju bara vad jag tror – att han skriver så gott han kan, så bra han förmår. Och som den han är. Då blir det så här – omedvetet så här. Själv är jag mest blank inför boken. Den griper mig inte och som sagt, sidvis illa skriven. En deckare bland hur många andra svenska deckare som helst.

Som också jag nu lockats att läsa när jag kunde ha läst och recenserat en annan – och bättre – svensk deckare. Jag hoppas att nästa titel i serien blir en aning bättre till både språk och innehåll eller att en redaktör pratar lite, alltså på allvar, med David Lagercrantz.

Bengt Eriksson

Christie-mord i Konstiga huset

Såg filmen ”Crooked House” efter Agatha Christies deckare med samma namn, ”Konstiga huset”, härom kvällen. (Den visas bland annat på Netflix.) Och den filmen var ju inte så dum.

Långsam visserligen; ingen action, spänningen smög inte ens utan snarast kröp på. Fast  välgjort och välspelat med en rad kända namn i rollerna.

För de främsta rollprestationerna svarar den äldsta – Glenn Close som Lady Edith de Haviland – och den yngsta – Honor Kneafsey som Sophia Leonides – men huvudrollsinnehavarna, så får man väl kalla dem – privatdetektiven Charles Hayward (spelad av Max Irons) och en av de yngre kvinnorna i huset, det är hon som anlitar privatsnoken – Sophia Leonides (Stefanie Martin) – samt även den sporadiskt förekommande äldre kriminalpolisen – inspektör Taverner (Terence Stamp) – imponerade lite extra.

Trallan till ”Crooked House”.

Three Gables, så heter ”huset” jag nämnde, är ett typiskt Agatha Christie-hus: alltså lika typiskt brittiskt för rika och överklass, mitt emellan herrgård och slott. I huset finns och bor, också detta som så många gånger hos Christie, en märklig familj och släkt i flera generationer.

Farfar i huset, den åldrande rike affärsmannen Aristide Leonides, mördas med en (gift)spruta. Det ser vi i början av filmen så det är inte att avslöja för mycket. Hans sondotter, Sophia, anar och tror att det var mord, ingen naturlig död, och anlitar alltså Max, privatdetektiven, för att utreda saken. (Till denna sak hör att Sophia och Max känner varann sen tidigare, de har haft nåt kukkeliku för sig i Kairo.)

Filmaffischen.

Agatha Christies roman kom 1949 (året efter på svenska) och finns faktiskt tillgänglig fortfarande i svensk översättning, både som pappers- och e-bok. Deckarloggs redaktör får erkänna att han inte läst boken, så han minns i alla fall, men jag lovar att nu ska jag. När jag snabbkollar lite i den ser jag att filmversionen tagit sig vissa friheter men inte så många.

Farfar Leonides var en otrevlig jäkel, omgift med ung hustru, och hans barn och barnbarn är excentriska och stingsliga så det räcker, de också. När farfar nu har dött ska det förstås finnas ett arv och ett testamente, även detta har förekommit otaliga gånger hos Christie. Det blir några turer med testamentet, givetvis.

Och det kommer att ske ytterligare ett mord. Blott två? Det var inte många. Nej, nu ska jag inte skämta för jag tycker att ”Crooked House” är en… kanske går det att använda ordet suggestiv… kriminalfilm. Intrigen hänger väl ihop och upplösningen är överraskande. Åtminstone var den det för mig och även för bokförlaget när Agatha Christie lämnade in manus för utgivning. Då ville förlaget att hon skulle ändra slutet men ånej, det gjorde hon inte.

Omslaget till den senaste svenska bokutgåvan.

Det är ett modigt slut, inte minst måste det ha varit annorlunda och modigt när boken gavs ut. Agatha Christie var långt före sin tid. Vad hon menade med upplösningen och avslutningen, med att utse just hen till mördare, det är en annan sak som tål att funderas över.  

Boken bör utspelas något år efter innan den skrevs och gavs ut, alltså andra hälften av 1940-talet. I filmen har tiden blivit lite mer flytande. Men där finns en scen – en väldigt fin scen där regissören Gilles Paquet-Brenner roat sig extra – som anger tiden, en något senare tid, cirka tio år senare. Typ 1956, skulle jag tro.

Sophia och Max besöker en källarlokal. Tommy Steele and the Cavemen står på scenen, sjunger och lirar rock´n´roll. Det måste vara, tänkte jag. Och jovisst, när de kommer ut från stället och står på gatan så syns skylten bakom dem: ”2 i’s Coffee Bar” i Soho. Just där upptäcktes Tommy Steele och blev rocksångare, också i verkligheten.

Bengt Eriksson

Kriminallitterärt i Skåne

De skånska deckare, som hittills getts ut i år, utspelar sig till exempel i Malmö, Falsterbo, Kristianstad, Helsingborg, Landskrona (med omnejd) och Lund. En smaksak var krönikan ska börja, så varför inte i Kristianstad och med en polisroman som inte är en deckare eller ens hör till genren polisroman.

Larsson konstapelnCurt A Larsson har skrivit en biografi i form av en roman, ”Konstapeln” (BoD), om sig själv som polis och människa. Viktor Hjelm, som romanpolisen heter, börjar på 60-talet som 20-årig aspirant – en så kallad ”räv” – på Kristianstads polisstation för att senare bli FN-polis.

Lite spännande – med bankrån och knarksmuggling – men nog mest intressant om man, som jag, läst och läser svenska polisdeckare (från, säg, Vic Suneson över Sjöwall-Wahlöö fram till dagens polisaction). Larsson ger en fullt trovärdig insyn i hur polisarbete gick till, förr i tiden. Som grund till fortsatt polisromanläsande.

Ida Axelsson dolda spårIda Axelsson, som 2014 debuterade så lovande med polisromanen ”Svart skugga” har först nu gett ut uppföljaren ”Dolda spår” (Bokförlaget Sol). Samma huvudperson och miljö: polisinspektör Linn Wide I Helsingborg.

Många trådar – mord i en tunnel på Hälsokullen, prostitution, stadens motorcykelmiljö och Linns egen, problemfyllda bakgrund – tvinnas ihop till en sammanhållen kriminalhistoria med Helsingborgsmiljöerna som nav. Bra gjort och mycket lovande, fortfarande. Tänk om den tredje Linn Wide-deckaren kunde växla upp från lovande till riktigt bra?

(Längre recension av Axelssons nya Helsingborgsdeckare kan läsas HÄR.)

Anna BågstamAnna Bågstams ”Ögonvittnet” (Norstedts) och Tony Johanssons ”Smugglaren” (Lind & Co) utspelar sig mer respektive mindre i och norr om Landskrona, på tidigare fattiga fiskelägen som Lerviken och Borstahusen. Där sker den mordiska handlingen (Bågstam) och spolas ett svårt bränt lik upp på stranden (Johansson).

Bågstam introducerar två huvudpersoner – och antagonister – på polisstationen i Landskrona: Harriet Vesterberg, civil utredare, ung och energisk, samt hennes chef – ja, boss – Margareta, äldre, stingslig och otrevlig. Tyvärr skildras Harriet som så ung och naiv att ”Ögonvittnet” blir en Kitty-deckare. Fast berättelsen tar sig, allt mer och så pass att jag gärna träffar dem igen, Bågstams bägge deckarhjältinnor.

Johansson SmugglarenJohansson vill – och lyckas med – mycket mer i sin nya, andra deckare med Erik Larsson, nu journalist på Sydsvenskan, och My Englund, polischef i Lund. ”Smugglaren” skildrar Skåne (och Sverige) efter gränskontrollerna: flyktingsmuggling, kriminella gäng och medborgargarden. Viktig fråga: Hur ska journalister arbeta?

Spänning – ja, action – och samhällsskildring förenas till vad som måste vara en av årets bästa svenska deckare! Det hettar till extra när journalisten Erik bråkar med sin bror om flyktingpolitiken. (Författaren Johanssons bror heter Morgan.)

Också Bågstams deckare har tidigare recenserats – och mer positivit 🙂 – på Deckarlogg. Klicka HÄR och läs.)

Sahlström I egna händer”I egna händer” (Bokfabriken) är Cecilia Sahlströms andra deckare med Sara Vallén och Rita Anker, poliser i Lund. Men alltför korta kapitel också den här gången, det både hackar upp och tunnar ut handlingen (hederslagar och mord på en socialsekreterare).

Trist och lite onödigt, för annars skriver och berättar Sahlström betydligt mer drivet i sin nya polisroman.

Med ”Allt har sitt pris” (RUC Förlag) har före detta polisen Jan-Eric Boo skrivit sin tredje, bästa och inte minst modigaste roman om poliskollegerna Michael Lundell, egentligen pensionär, och Mirka Salo, nu anställd på Must (underrättelsetjänsten).

Boo Allt har sitt prisGrunden läggs med ett högerextremt – nej, nazistiskt! – möte där poliser från Malmö deltar. Därefter blir chefen för gränspolisen mördad på Värnhemstorget.

Oroande aktuellt – men ibland mer av pamflett eller vittnesmål än roman. Det som händer beskrivs när det borde ha gestaltats och jag önskar att skildringen gått djupare in i kåren och fått de högerextrema poliserna att bli fysiskt närvarande. Oavsett detta: vilken kraft, vilken ilska och desperation i berättandet.

Antingen har jag vant mig eller så har (Christina) Olséni & (Micke) Hansen tonat ner skämtlynnet i sin fjärde Skanör-Falsterbodeckare, ”Strandhotellet” (Bokfabriken). Crazy – ja, helgalet – blir nu mer av cozy crime.

Olseni Hansen strandhotelletMest Mårten, en skånsk variant av Sigge Fürst som filmpolis och konstapel Goon (Enid Blyton), som sköter utredandet för Skanörspolisen. Övriga huvudpersoner: Egon, som fyllt 87 men nätdejtar som om han vore 70, och Ragnar, som är blott 85 och har köpt en stor segelbåt med ett lik – det hänger efter i ett rep när båten lägger till i Skanörs hamn.

Fortfarande inte min genre men jag får erkänna att det är författarnas. Deras egentligen bisarra kombination av humor och mord fungerar märkligt bra.

Att observera: Samtliga nämnda deckare är olika sorters polisromaner. Kan det säga något om dagens skånska/svenska deckarutgivning?

***

PS. Ytterligare två aktuella skånska deckare, som också är varianter på polisgenren, har jag tidigare lovordat på recensionssidorna:

Markus Tullbergs ”Himmelsmord” (Mirum) – ett gammaldags pussel kring ett mord ombord på ett luftskepp som 1913 lyfter från Ringsjön – och Set Mattssons ”Kvinnan vid Kanalen” (Historiska Media) – en likaså historisk roman där kriminalöverkonstapel Douglas Palm återkommer i 50-talets fattiga Malmö.

(Läs recensionen av Tullbergs deckare HÄR. Och en recension av Mattssons HÄR.)

Deckarlogg 2Bengt Eriksson
Krönika i Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2018