Denna spröda italienska urkraft

Ilaria Tuti

Teresa Battaglia  (del 2)

Den sovande nymfen

Övers: Helena Monti

(Bazar förlag)

Wow, vilken härlig läsupplevelse. Fängslande, suggestiv och flyt i språket men absolut ingen ”solstolsdeckare”.

Romanen kräver din närvaro som läsare.

Berättelsen kränger och slingrar sig fram, tempot växlar, mångfacetterat persongalleri att ha koll på, finns en mystik i bakgrunden som utmanar synapserna, nervkittlande psykologiskt spel, intressanta historiska referenser… kunde entusiastiskt fortsatt mitt rabblande men stannar upp och lyfter fram dessa tre ting:

Handlingen: En mystisk tavla dyker upp, den är målad av blod. Konstnären är stum sedan verkets tillkomst.

Tavlan leder oss till en isolerad dal med egen kultur/språk långt upp i nordöstra Italien. Mörka hemligheter från andra världskriget väcks till liv, reaktionen blir ett uppspikat hjärta för att skrämmas…

Kommissarie Teresa Battaglia: Denna spröda urkraft som kämpar med en begynnande Alzheimer. Begåvad med empati och en unik intuition men kan kvickt förvandlas till en retad elefant i en porslinsbutik. Hennes medarbetar älskar och skyddar henne.

Språket: Vackert och flödande. Ingen ordakrobatik för att imponera utan känns som om varje ord är noga utvalt: ”Kriget sår ett frö i människans själ som ger sorgtunga frukter.”

Fina personbeskrivningar och miljön målas upp så att det känns som om jag befinner på plats: ”En dunkel dag hade grytt i Val Resia, som om natten fött fram en dålig kopia av sig själv.”

Trivia: Romanen är del två i Battagliatrilogin. Första delen, ”Blommor över helvetet”, utsågs till ”Årets bästa debut i Italien 2018”.

Rolf Olandersson, som härmed gästrecenserar på Deckarlogg, är en litterär allätare men hans hjärta klappar högst för deckare/krimi/spänningsromaner. Också engagerad recensent i Facebookgruppen ”Spänningsklubben”.

PS. Deckarlogg skrev även om första titeln i Battagliatrilogin av Ilaria Tuti, den recensionen hittas HÄR.

Deckarloggbäst september 2020

Karlin & Schwarz

Dockfabriken

(Norstedts)

Förstlingsverket av deckarduon Karlin & Schwarz – Lena och Åsa – är häpnadsväckande, oväntat och skrämmande. Ämne: artificiell intelligens. Frågan som ställs: ”När upphör en AI att vara en robot och blir en riktig varelse med människovärde?” Personerna upplever och betraktar med varsina ögon: Heinrich, forskaren, Nora, hans fru (för det är hon väl?), Clara, forskarkollega/konkurrent), Alex, säkerhetspolis, och Baynes, vars roll ni själva får upptäcka. Spänningen triggas av de olika perspektiven, samtidigt som författarna lyckas föra en diskussion om forskning i artificiell intelligens.

Martin Rössel

Curare

(Lind & Co)

Martin Rössel från musikgruppen Dom dummaste kommer ut som deckarförfattare. Polisromanen ”Curare” är personlig blandning av spektakulära seriemord och realistisk polisutredning. Erika Hård, kriminalinspektör och lesbisk, leder utredningen. Hennes sexuella läggning betonas utan att bli en poäng (om ni förstår). Ingredienser: kampsport, gangsterligor, prostitution, barnmisshandel, miljöaktivism… Lite spretigt men intrigen går ihop till sist. Inte minst tack vare humorn. Som när Erika lyssnar på en låt (finns på Spotify) med den sjungande deckarförfattaren.

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga. Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

Anders H Blomström

Smutsiga hjärtan

Kattlundsdeckare 2

(Horneman förlag) 

Året har blivit 1365 när Anders H Blomström följer upp sin första medeltidsdeckare. Platsen är fortfarande Wisby (med historisk omnejd). Flera personer, som stadsfogden Botulf Kattlund och den nu skeppslöse Tjelvar Pavaldson, återkommer. ”Smutsiga hjärtan” är en ordagrann medeltidsdeckare. Allt – miljöer, personer, kriminalitet – hör ihop. Nästan så man tror att händelserna nedtecknades då, i sin egen medeltid. Blomström återlevandegör en tid då det mesta som människor tog sig för hade ansetts kriminellt idag. Spännande, intressant och ja, stortartat.

Guillaume Musso

Samtal från en ängel

Övers: Christina Norrman

(Bokförlaget NoNa)

För mig var det tuggmotstånd i bokens inledning. Jag har i allmänhet svårt för deckare med glamour, lyx och där alla betydande kvinnor beskrivs som snygga och slanka. Men att irritera läsaren är ett effektivt knep för att skapa engagemang. Jag vill veta vad de här galningarna ska hitta på. Boken blir allt mer thrillerbetonad för att sluta med en fet upptrappning. Jag älskar böcker med snygga planteringar som poppar upp som påsksmällare på slutet. Här är det fullt av dem. Ett gediget hantverk som inte slarvar med detaljerna. Upplägget är i det närmaste perfekt. (Ur Samuel Karlssons rec.)

Deckarkritiker blir deckarförfattare

Kerstin Bergman

Oskuld och oleander

(Southside Stories)

Att ha skrivit några hyggliga eller helst bra deckare och därefter bli deckarkritiker – det är en sak och det kan nog vara jobbigt så det räcker. Men att redan vara deckarkännare och kritiker för att sen också debutera som deckarförfattare – det är något annat. Det kräver mod och, inte minst, att man skriver bra deckare för att inte få deckarna som bumerang i bakhuvet på sig själv som kritiker.

Ovanstående invändning – om det var en sådan – gäller dock inte deckarkritikern och nu också deckarförfattaren Kerstin Bergman och hennes debutdeckare ”Oskuld och oleander”. Hon klarar debuten alldeles utmärkt, hennes debutdeckare tål att jämföras med de flesta av årets övriga deckardebutanter.

Om det nu går att jämföra ”Oskuld och oleander” med någon annan debutdeckare vare sig i år eller de senaste åren. Bergman debuterar nämligen som en deckardebutant bör debutera i en tid som flödar över av deckardebutanter:  i sin egen genre, med sin egen form av deckare.

Huvudpersonen heter Iris Bure. Stopp, redan huvudpersonens namn låter ana deckarens genre och form, stämning och låt säga spänningsgrad. Bure som i Puck alltså, som hos Maria Lang.

Faster Irma har dött. Hon bodde kvar i vad som varit Iris barndomshem. Nu ska det rensas ut inför en försäljning. När Iris Bure efter många år återvänder till Ekerö utanför Stockholm kunde det vara Puck Bure som reser till Skoga.

Förresten genreplaceras Bergmans deckare på sätt och vis redan av titeln, som skulle kunna vara en till svenska översatt titel på någon Agatha Christie-deckare. Kunde miljön också ha varit Miss Marples? Kanske, men det lilla svenska samhället Ekerö liknar snarare några av de små engelska samhällena i Margaret Yorkes deckare. Och Bergmans/Bures litterära referenser får mig att tänka på den mer intellektuella Dorothy Sayers. Ja, titeln kunde också ha passat för en Sayersdeckare.

Åter till Ekerö…

Kerstin Bergman. Foto: Andreas Gruvhammar

Varför skrapar det förresten om natten från grinden in till husets trädgård? Och när Iris tittar efter – vem har grävt i trädgården? Efter vad? Vad letar någon efter? Varför?

Kerstin Bergman skapar mer stämning än spänning men hon smyger in ett mörker i stämningen. Stämningen blir  spänning. Gammaldags spänning? Pussel som på Christies och Langs tid? Ja, lite så. Men också en mycket svensk stämning, inte bara dåtida och historisk heller utan nutida, idag, just nu på Ekerö.

En deckarkritikers kommenterande deckarroman. Som om Bergman gör en programförklaring: såna här deckare är dom jag tycker mest om (både som författare och kritiker).  

Jag uppskattar också om att hon skildrar – beskriver – Ekerö som Margaret Yorke hade gjort om den senare skrivit en deckare om ett litet svenskt samhälle. Noga, så att människorna syns för mig, placeras i samhället, i så att säga samhällskonstruktionen. Eller för den delen, faktiskt, som om Sjöwall Wahlöö hade gjort om de varit Kerstin Bergman, om någon nu förstår vad jag menar.   

Min enda invändning, om jag som deckarkritiker ska ha en sådan. Det går lite väl långsamt ibland. Jag har ingenting emot långsamt berättade kriminalromaner men de bör inte stå och stampa på en fläck ens för en enda mening. Det gör Bergman ibland, några gånger.

Så nej, inte årets bästa debutdeckare. (Jag har en annan favorit bland de svenska deckardebutanterna årgång 2020). Men, jag upprepar, modigt av en deckarkritiker att själv bli deckarförfattare och smart val av undergenre med deckarkritiskt personlig kommentar till genren, dessutom.

En fråga slutligen, blir det en uppföljare till ”Oskuld och oleander”? Då menar jag om Iris Bure ska/kan återkomma i ännu en deckare. Kerstin Bergman växte själv upp på Ekerö och jag undrar om inte hennes och Iris berättelse till vissa andra delar också är mycket personlig och nära henne/dem själv, så det kanske inte går att skriva ännu en Iris Bure-deckare?

Bengt Eriksson

Som en sjungande kör, som en spunnen väv – så skriver Ulla Bolinder

Ulla Bolinder
Onda ting
(BoD)

Ulla Bolinder fortsätter att skriva deckare och polisromaner på sitt eget sätt. Ja, på sitt högst egna sätt. Hon fortsätter också att vara den minst uppmärksammade av de främsta deckarförfattare som finns i Sverige.

För så är det, gånger två. Jag skriver som jag brukar: sorgligt att Ulla Bolinder ska behöva ge ut sina deckare själv, nu genom Books on Demand, att inget förlag kan tycka att hon är värd att satsa på och försöka marknadsföra.

Ulla Bolinder skriver ett slags procedurromaner. Hon skriver också ett slags kollektivromaner. Just ett slags, för hon skriver sina egna, personliga varianter av nämnda romanformer.

”Onda ting”, tredje titeln i serien med kriminalinspektören Ann-Catrin Friberg, börjar med ett larmsamtal till SOS 112. En man ligger död hemma i huset. Det är hans hustru som ringer. Bolinder refererar samtalet mellan O(peratören) och K(vinnan) i ordagrann dialogform.

Ulla Bolinder Onda_tingSå börjar det. Så skriver Bolinder. I tal och samtal. När hon började skriva deckare var främst förhörsprotokoll från polisen det centrala för kriminalberättelserna. Hon har sen i roman efter roman varierat och utvidgat denna utgångspunkt så att resultatet blivit en kör av olika stämmor, både i samprat och monologer. ”Onda ting” har dessutom en genomgående jag-berättare i kriminalinspektören Friberg, som tänker och tycker.

Ett annorlunda sätt att skriva och berätta, ett myller av människor vävs ihop till en och samma berättelse; olika trådar vävs in, olika ledtrådar och spår tillkommer till kriminalintrigen. Och det blir aldrig tråkigt. Bolinder lyckas så väl med detta – egna, en gång till – sätt att berätta att jag tycker det är otroligt. Resultat: en högst trolig berättelse, ett fullt trovärdigt händelseförlopp.

Nej, mer utförlig och ingående tänker jag inte vara. (Men eftersom det anges redan på omslagets baksida så kan jag ändå skriva: Maken var ihjälslagen. Hustrun blir anhållen och även häktad.) De varvade rösterna som tillsammans ska bli polisutredningen bör följas av läsaren. Detta är så att säga grejen med deckarförfattaren Ulla Bolinder, att följa hur stämmorna sjunger ihop. Det är mycket spännande följa.

Jag tror men vet inte, jag tror blott, att när Bolinder för tre romaner tillbaka startade serien med och nog lika mycket om Ann-Catrin Friberg så var det för att genom henne kunna uttrycka egna åsikter. Jag ska inte dra det så långt som till att påstå att hon är ett alter ego, det har jag ju verkligen ingen aning om. Men nog vågar jag tro att kriminalinspektör Fribergs åsikter i mycket också är deckarförfattaren Bolinders?

Eller har jag nu placerat mig bland någon av de recensentkaraktärer som Bolinder låter ”alter egot” Friberg diskutera och tycka – illa – om?

Kriminalinspektör Friberg tycker och tänker mycket. Hon samtalar regelbundet om sitt arbete med sin döde före detta kollega Göran Mårtensson. Det fungerar bra, det ger en extra, kompletterande bild och fördjupning av mordutredningen. Dessutom har Friberg blivit allt mer miljöengagerad, det fungerar sämre.

Det handlar inte om att dela eller inte dela hennes – deras – åsikter eller om att samhällsengagemang inte skulle höra hemma i en deckare – klart det gör! – utan om att det bryter av polisromanen och får brottsutredandet att stanna upp. I så fall, om just detta är så extra viktigt att skriva om för Bolinder, så önskar jag hon istället skrev en deckare på temat miljöförstöring.

Men det är jag, en annan läsare kan ha motsatt åsikt. Och i vilket fall, Ulla Bolinder är och förblir en av de mest intressanta, speciella och bästa deckarförfattarna i Sverige. Vilket tyvärr är alldeles för okänt för alldeles för många. Upptäck och läs Ulla Bolinder, om du är en av dem som inte läst henne tidigare… Och har du läst henne, så vet du ju redan.

Bengt Eriksson